Essäer, Nätmagasin

till pessimismens lov II: den livgivande tanken på att vi alla en gång ska dö

Boris Benulic

"Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt."

Townes van Zandt – genialisk men med en melankoli bortom all kontroll.

När Townes van Zandt dör är den en gång så nydanande countrymusikern ett lallande vrak. Under sitt hektiska liv har han tryckt i sig så mycket heroin att han antagligen ensam har förbrukat några års produktion och vallmoskördar från Gyllene Triangeln. Till detta kommer all den sprit han hällt i sig.
Han förklarade en gång sitt drogbruk och drickande med en nästan livslång depression – som började när han var tio år och läraren i skolan förklarade att en dag skulle solen slockna och allt liv på jorden dö.
Townes sjönk ihop likblek inför lärarens ögon och läraren försökte trösta den gråtande pojken genom att förklara att det skulle dröja många, många miljoner år innan detta hände.
Men som Townes senare förklarade – han förstod aldrig vad det innebar för skillnad eller hur det skulle ge honom någon tröst.
Och på sätt och vis förstår jag honom – och kanske är det just det jag saknar i dagens politiska diskussion – den där känslan av melankoli – av en slags existentiell pessimism.
Kanske är det att jag finner den känslan rationell som gör att jag finner Roslings och andras nästan hysteriska beskrivningar av hur bra vår samtid är som så – motbjudande.
Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt.
Vi erbjuds istället av politiker, myndigheter och "framstegets" apologeter möjligheten att välja mellan skattesatser, en timme hit eller dit när det gäller arbetad tid eller olika varianter av reformer av den allt omfattande staten.
Vi förväntas alltid också tycka att utvecklingen är bra och att vi är reaktionära om vi inte bejakar utvecklingen och anpassar oss – vad det än gäller.
Och om vi är några stycken i västerlandet som anser att – "men så bra är väl inte utvecklingen i vår del av världen" så försöker man slå oss i huvudet med att kineser och indier fått det bättre (i de kommande avsnitten kommer vi in på hur det egentligen är i tredje världen).
Men det är ju mat–tants–argumentet man bemöter oss med: Ät upp skolmaten och tänk på barnen i Afrika – och det argumentet blir inte hållbarare för att man flyttar det några nivåer upp – från skolmatsalen till världspolitiken.
Det har skett en märklig förskjutning i argumenteringen i den politiska debatten – västerländsk folklig kamp för att inte få det sämre – eller ifrågasättande av vad som kallas utveckling – bemötts även från "vänster"– håll med att man ska vara tyst för det finns minsann de som har det sämre – samtidigt får man veta att det samtidigt är ett argument mot ens egna ståndpunkt att de som har det sämre har fått det bättre.
På något sätt landar det i att man har fel därför att det finns andra som inte bor i Europa eller USA eller den industrialiserade delen av världen.
På något sätt landar det i att man har fel därför att man överhuvudtaget bor i västerlandet.
Men vad har allt här att göra med Townes van Zandt och den pessimistiska grundhållning jag finner rationell och förnuftig – och vänsterradikal?
Världen i dag har vissa mycket tydliga utvecklingstendenser.
Ett antal stora svågerkapitalistiska stater driver på vad som påstås vara "utveckling": USA, Ryssland, Kina.
Marknaderna överallt i världen är sönderreglerade och kontrollerade av förlamande statsapparater och byråkratier.
Parallellt med detta utvecklas vetenskap, teknologi, teknik och produktivkrafter.
Spillet från denna utveckling av produktivkrafterna kommer människor till del. De får det lite bättre, de får en dollar till att leva på om dagen i Filipinerna eller Mali.
Att i dag tala om att vi lever i en guldålder innebär också – med nödvändighet – att man bejakar och försvär sig åt det faktum att de svågerkapitalistiska staterna styr utvecklingen – med allt vad det innebär av interventionskrig, flyktingströmmar, folkmord samt krav på uppgivande av hela det västerländska kulturarvet, seder, mentalitet och sätt att leva.
Genom hela västerlandet historia har den enskilda människan fått kämpa mot överhetens för att få behålla makten över sitt eget liv – och i den kampen är det rationellt att vara pessimist – att utgå från att risken är väldigt stor att man i alla avseenden kommer att få det sämre – och att det därför är rationellt att med näbbar och klor kämpa för det man har.
Eller som den frihetlige vänsterradikalen Fabian Månsson konstaterade en gång: "Den verklige revolutionären är alltid fruktansvärt konservativ."
Så den existentiella pessimismen – jag ska en gång dö – som bör prägla varje tänkande människas liv på det att hon noga må använda sin tid – finner sin naturliga motsvarighet i en politisk pessimism som utgår från att man hela tiden måste värja det man har mot dem däruppe.
Mot denna – i alla avseenden naturliga och på erfarenhet grundade – livshållning står överhetens ständigt proklamerade krav på att vi ska vara optimistiska.
Se aldrig bakåt, se på nuet, det har aldrig varit bättre och om du inte ser bakåt kommer du att uppleva att allt ständigt blir bättre.
Jag tror att vi här finner en av förklaringarna till att vi får ett allt barnsligare samhälle, att människor aldrig växer upp utan även när de passerat femtio beter sig som tonåringar.
Men kan då min pessimism omsättas i en politisk handlingslinje?
Om det talar vi i nästa avsnitt.

Essäer, Nätmagasin

Olle Svenning och den amerikanska fascismen II

Boris Benulic

"Vad vi fortfarande inte riktigt ser är vilken extremt effektiv propagandaapparat Roosevelt lyckades bygga upp – och hur administrationen skaffade sig kontroll över film, radio och tidningar och likriktade en stor del av dem."

Ett av Walker Evans berömda fotografier från depressionens USA. Evans var en av många som skickades ut på landsbygden för att dokumentera misären. Men de foton som visade glada, starka människor censurerades.

Essäer, Nätmagasin

till pessimismens lov I: Optimismen som stalins slutgiltiga seger

Boris Benulic

"Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?"

De senaste åren har vi fått förklarat för oss att världen aldrig varit bättre än nu – vi befinner oss kanske inte i Edens lustgård – men vi har åtminstone kommit så långt att vi får tumla runt i buskagen strax utanför – och de utgör enligt dem som levererar förklaringarna en nog så härlig miljö för människosläktet.
Vi får veta att det finns allt färre fattiga, allt färre dör i krig, offren för svältdöd, epidemier och död i barnbördssäng är färre – man väntar sig bara att få höra att färre kvinnor bränns på bål för häxeri i dag än 1688 (det senare skulle i och för sig kanske vara trösterikt för den växande grupp som i dag leder new age-kurser eller spår i kort eller tolkar stjärnkonstellationer).
Eftersom jag är en praktiskt lagd människa har jag lite svårt att förstå till vem dessa optimism–profeter riktar sitt evangelium. Det känns mest som en statistisk övning som syftar till att bedöva västerlandets människor och få dem att tycka att allt nog är ganska bra och som en följd av detta inte bry sig så mycket om det som sker i världen.
På ytan kan ju dessa optimism–profetiska texter – som Johan Norbergs i The Spectator –andas omsorg om de fattiga och förtrampade massorna i världen. Han vill ge dem hugsvalelse genom att berätta för dem att de fått det bättre – egentligen –
Men om vi tar det budskapet och vandrar ut bland dessa svultna, förtrampade människor som kanske fördrivits från sin jord och sina ägor i Indien, lever i slum och skjul i Rio eller förlorat arbetet i Shanghai och inte kan återvända till landsbygden – och säger: Hör upp! Ni har fått det bättre – jämfört med hur ni hade det under den stora svälten i bengalen 1943 eller under Maos stora språng ... så är jag inte så säker på att åhörarna trots det uppmuntrande budskapet skulle fyllas av en känsla av frid och förtröstan.
Och att färre drabbas av krig i dag är klen tröst för dem som bor i Syrien, Irak, Sudan, Libyen och ett obegripligt stort antal länder till – och det vore lite fascinerande att höra det framstegsoptimistiska budskapet till svarta människor i Sydafrika – typ: utvecklingen i ert land har gått framåt – apartheid är borta! – men oj, säger ni att fler svarta är arbetslösa i dag än då? Säger ni att fler svarta är fattigare i dag än då? Att dödligheten ökat? Jamen lappri, betänk att alla svarta som räknas som fattiga på er kontinent i dag har i snitt en US-dollar mer att leva på om dagen (eller något åt det hållet.)
Så min första lätt förundrade fråga är: Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?
Den andra förundrade frågan: Vad har jag för nytta av den tanken om jag är fördriven kristen från Syrien och befinner mig på ett flyktingläger på en liten grekisk ö?
Jo, jag förstår att det kan tyckas småttigt att dra fram enskilda människoöden, och att även om dessa enskilda människoöden i verkligheten kan multipliceras med några hundra miljoner så ser det ju inte kanske inte lika anslående ut som tabellverk som visar att livslängden ökat sedan Hannibal tågade över alperna och att färre dör av epidemier än under perioden 1918 – 1922.
Men återigen – vem har någon praktisk nytta av evangelium enligt Hans Rosling och andra?
Och vad skiljer deras sätt att argumentera från Josef Stalins? Om någon anklagat honom för att ha mördat tio miljoner bönder genom svält och avrättningar så kunde han ju ha ryckt sig litet i mustaschen, tankfullt rynkat pannan och sedan svarat: "Men det förstå du väl att det du beskriver är en nödvändig primitiv kapitalackumulation, där förvisso några miljoner bönder dött men det har gett oss möjlighet att bygga industrier bortom Ural och upprätta laboratorier – vi har rört oss framåt. Vår industriella kapacitet har aldrig varit större, analfabetismen är utrotad, vi har framstående matematiker och vetenskapsmän – snart har vi en atombomb, snart har sänt upp en man i rymden – och vi har en av världens starkaste krigsmakter. Du måste se hela bilden."
Vad som ytterligare gör all denna optimism så obegriplig är att det går ju att hitta mängder av punkter i historien då olika civilisationer stått på sin höjd – och prästerskap och överhet har deklarerat detta för menighet och populas – och så har allt gått åt helvete. Därför att det som framstod som höjden av civilisation hade så många inbyggda motsättningar som inte korrekt kunde hanteras därför att alltför många var förbländade av tanken på att allt var bra och att de levde i den bästa av världar.
Just alla dessa historiska exempel som är möjliga att rada upp – och som jag nog anser väger tyngre än sifferakrobatik i dag som ska leda i bevis att vi lever i den bästa av världar – gör att jag tror att den mest rationella hållningen är pessimism.
Så de närmaste dagarna tänkte jag försöka plädera för att pessimism är en förnuftig livshållning – just därför att teknik, vetenskap och produktivkrafter utvecklas.

Essäer, Nätmagasin

Olle Svenning och den amerikanska fascismen I

Boris Benulic

"Och när FDR skaffat sig starka fullmakter för att kontrollera den nationella ekonomin genom NIRA förklarade Mussolini att äntligen hade USA fått den diktator landet behövde."

Rexford Tugwell om vilken det sades att: “Scratch a revolutionary planner and you find a left-wing Socialist.” Den som fällde det omdömet var Robert Moses som fördömde Tugwells syn på storstäders utveckling. Moses menade att Tugwells linje med storskalighet och detaljplanering skulle döda livet i städerna, kulturen och civilsamhället. Ironiskt nog kom Robert Moses själv av bli den stora förgöraren av New Yorks levande stadskultur, säkert i all välmening.

Egentligen gillar jag inte det där ständiga påståendet i den politiska debatten och det offentliga samtalet om att: "...vi måste lära av historien. "
Det leder tyvärr oftast till att okunniga människor drar konstiga slutsatser som utgår från vad de tror hände för 150 eller 300 år sedan – personer som i bästa fall nöjaktigt kan förklara vad de själva ägnade sig åt dagen innan.
Men värre är de som fullt medvetet hittar på en berättelse om händelser som timat för att historien ska passa deras politiska agenda i dag.
Ett utmärkt exempel på detta är Olle Svennings text på AB:s kultursida. Han refererar där sin gode vän Gian Giacomo Migones verk "The United States and Fascist Italy: The Rise of American Finance" som nu utkommit i engelsk översättning och dessutom är omskriven i New York Review of Books. (Lite vid sidan av bör man kanske notera att det är så här socialdemokratiska intellektuella i dag leder sina argument i bevis och ger dem "tyngd"; först berättar man att man minsann är vän med någon internationellt känd "vänster"–politiker eller akademiker därefter refererar man en artikel i New York Review of Books – så är det klart – den ende som är mer skicklig i användandet av denna metod än Svenning är Pierre Schori som inte kan prata om något utan att först inleda med att skrockande säga något i stil med: "– och som Fidel sa till mig när vi –".
Men tillbaka till Svenning och Migone – den senare har alltså skrivit en bok som avhandlar USA:s förhållande till fascismen under 1920– och 1930-talet. Som Svenning framställer det (jag har faktiskt inte läst Migone än) så är det republikanerna och det amerikanska storkapitalet – "finanseliten" – som driver på en utveckling i USA som har Mussolinis Italien som förebild – en politik som också sägs ta sig uttryck i att man vill liera sig med fascistiska diktaturer.
Men som Svennings skriver – det blir bättre eftersom: " Roosevelt drev med tiden en kraftfull kamp mot den tyska nazismen."
Vad Svenning försöker få oss att tycka med dessa historiska exempel är att demokrater är bättre än republikaner i USA och det är något man ska utgå från när man betraktar det som sker i USA just nu – därav det lilla omnämnandet av Roosevelt och det är ju en standardgrej bland dem som betraktar sig som radikaler – både i USA och Europa – då, under New Deal och Roosevelt fanns det hopp, arbete, kärlek, frihet – och "finanselitens" makt bröts.
I verkligheten var det dock så att Roosevelts "New Deal"–administrationer leddes av personer som beundrade Mussolini. Rexford Tugwell (som tidigt enrollerades till presidentens hjärntrust och hörde till hans viktigaste rådgivare och var ledande i uppbygget av flera av de institutioner som genomförde New Deal-politiken) var en varm beundrare av Mussolini:
"Mussolini har samma motståndare som FDR. Men Mussolini kontroll över pressen så att de inte dagligen skrikande kan kritisera honom. Han har också en disciplinerad nation – och han verkar ha gjort enorma framsteg."
Tugwell konstaterade också redan 1929 att Mussolini hade genomfört "– många av de saker som för mig framstår som nödvändiga. Och i vilket fall omskapas nu Italien fysiskt på ett systematiskt sätt".
Tugwell brukade dela ut Mussolinis skrifter till sina medarbetare i New Deal-projekten.
Roosevelt och New Deal hade också utländska beundrare då det begav sig:
"Roosevelt genomför experiment som är modiga. Vi fruktar bara att de kommer att misslyckas". Det var nazisternas organ Völkischer Beobachter som tyckte så, och tidningen uttryckte sin uppskattning över att Roosevelt:
"... använde sig av nationalsocialistiska uppfattningar i sin ekonomiska och sociala politik."
När Benito Mussolini recenserade Roosevelts bok "Looking Forward" skrev han synnerligen uppskattande om verket:
"... den beslutsamhet och maskulina styrka med vilken Roosevelt här manar sina läsare till strid påminner om de metoder med vilka fascismen väckte det italienska folket."
Och när FDR skaffat sig starka fullmakter för att kontrollera den nationella ekonomin genom NIRA förklarade Mussolini att äntligen hade USA fått den diktator landet behövde.
Studerar man de första femtio år av USA historia under 1900-talet så kommer man tydligt se att de fascistiska stråken i amerikansk politik får fullt genomslag under Roosevelt – inte under de republikanska presidenterna eller på grund av "finanseliternas" påverkan.
Och vill vi förstå vilka utmaningar USA – och därmed världen – står inför kan det vara väl värt att studera vad som hände under New Deal – och hur det skapade den misär vi ser i det landet i dag (vad än Bruce Springsteen fått för sig)

Kommentarer, Nätmagasin

feminismen, familjen och de svarta

Boris Benulic

"... om det istället är så att FI vill markera att internationell solidaritet är det viktigaste i deras verksamhet så borde kanske solidaritet med offren för våldtäktskulturerna i till exempel Sydafrika och Indien vara viktig."

Malcolm X två år innan han mördades. Här tillsammans med sina döttrar Qubilah och Attilah. Malcolm X såg att de svarta befrielse bara var möjlig om genom att man separerade sig från de vita, utbildade sig, byggde sina egna företag samt värnade om familjen.

Essäer, Nätmagasin

kina 5: mord och minnesluckor

Boris Benulic

"...jämför med alla de där kraven på ursäkter för brott mot mänskligheten som kan ligga två eller tre sekler bort i tiden."

 Ett tag var det populärt att skriva kontrafaktiska romaner om Hitlers tredje Rike. Ni vet, typ: Vad hade hänt om nazisterna vunnit?
En av de mest lästa – och märkliga – var Richard Harris "Fatherland". Den byggde på tankegången att Hitler segrat i Europa och slutit fred med USA, men att det Tredje Riket var rädda för vad som skulle ske om resten av världen fick kännedom om Förintelsen.
Det orealistiska i tankegången ligger i att resten av världen skulle bry sig nämnvärt – ett utmärkt exempel på det är Kina.
Det är ju inte så att vi i resten av världen inte vet att Mao Zedong och KKP är ansvariga för kanske 100 miljoner kinesers död och därmed också för brott mot mänskligheten.
Från segern 1948, över utrensningarna det kommande årtiondet, sedan Det stora språnget, följt av kulturrevolutionen och efter den några årtionden av lågintensivt men hårt förtryck.
Ingen internationell instans eller stat har ännu krävt att någon kinesisk ledare ställs inför rätta – eller åtminstone att den nuvarande ledningen officiellt tar avstånd från och fördömer det folkmord deras företrädare är ansvariga för.
Jämför med Turkiet – frågan om att Turkiet ska erkänna folkmordet på armenier är med all rätt ett ständigt krav från många – och även andra nationers parlament har antagit resolutioner och uttalanden i frågan.
Eller jämför med alla de där kraven på ursäkter för brott mot mänskligheten som kan ligga två eller tre sekler bort i tiden.
Men vem kräver att den kinesiska ledningen ska be om ursäkt för sitt partis brott?
I Sverige och västvärlden är det också omåttligt populärt att bojkotta varor som produceras i länder i tredje världen där man anser att arbetsförhållandena är olidliga och närmast slavliknande – några sådana bojkottkrav drabbar inte svenska butiker som till exempel säljer kläder tillverkade i Kina – trots att arbetarna där saknar all form av strejkrätt – vilket de inte gör i länder som Indien eller Pakistan.
Vi tar det igen – regim som inte låtsas om att deras parti bär ansvaret för 100 miljoner döda.
Ibland kan man numra läsa någon artikel om hur effektiv nazisternas propaganda var – hur man i andra länders tidningar kunde läsa artiklar om Tysklands framsteg på olika områden och vi tycker det är motbjudande eller i bästa fall naivt.
Men vad ska vi säga om alla de uppskattande artiklar du kan läsa i vilken svensk tidning som helst i dag om kinesiska satsningar på miljö när det gäller ekonomi, kommunikationer eller stadsbyggnad?
LÄRDOM: Ska du bli diktator se till att du kör med röda flaggor.
FUNDERING: Att ingen kräver bojkott eller isolering av Kina eller bedriver solidaritetsarbete med dissidenter och förtryckta nationella minoriteter – beror det på att de som brukar kräva sådant just tycker att kineser är mindre värda än andra folk? Eller beror de på att de är mer fördragsamma med folkmord om de sker i socialismens namn?

Essäer, Nätmagasin

kina 2: kannibalkommunism

Boris Benulic

"Vi ska ju här inte diskutera de 40 till 60 miljoner som dog under Det stora språnget. Vi ska som sagt ägna oss enbart åt Den stora proletära kulturrevolutionen."

Tänk dig att en skara svenska maoister ska genomföra en demonstration de närmaste dagarna för att fira att det är 50 år sedan "Röda augusti" under Den stora proletära kulturrevolutionen.
Demonstrationen skulle följas av en liten minneshögtid där man högläste ur Den store rorsmannens verk och kanske avrundade med några av hans dikter. Lite sång och dans i form av Pekingopera också möjligtvis.
Ingen skulle bry sig. Deltagande i demonstrationen skulle inte hindra någon från att få Thaliapris eller stipendier eller sitta i TV-program och prata om allt från sin uppväxt till sitt favoritvin.
En liknande offentligt genomförd högtid där svenska nazister firade minnet av vad ska vi säga ... Hermann Görings födelsedag ... kan man svårligen tänka sig genomföras utan motdemonstrationer. De som deltog i högtiden skulle säkerligen också få problem i rätt många sociala sammanhang. Protesterna mot högtiden skulle givetvis grunda sig på att nazisterna  mördade judar, romer, slaver, politiskt oppositionella, homosexuella, handikappade.
Men samma argument kan användas mot maoister. Vi ska ju här inte diskutera de 40 till 60 miljoner som dog under Det stora språnget. Vi ska som sagt ägna oss enbart åt Den stora proletära kulturrevolutionen.
Och där är det något svårt att få fram exakta siffor.
Försöker man summera antalet offer genom avrättningar, misshandel, svält och umbäranden med hjälp av Frank Dikötters "The Cultural revolution. A peoples history" och Song Yongyis studier blir det uppenbart att de uppskattningar som en gång levererats i efterhand av Kinas Kommunistiska Parti och som lever kvar i västvärldens beskrivningar är gravt underdrivna. Antalet brukar anges till ungefär 1,5 miljoner – men lutar man sig mot Dikötter och Song landar man mellan fyra och åtta miljoner – och de har trängt ner i den dokumentation som finns på det lokala planet och inte utgått från centralmaktens uppsminkade versioner.
Alltså, sett till antalet mördade kineser under kulturrevolutionen – vore det inte rimligt att möta varje försök till maoistisk demonstration med ropet "Inga maoister på våra gator"?
Och om vi funderar på det svenska offentliga samtalet – eller vad som ska föreställa ett sådant – ingen skulle i mainstreammedia kunna publicera en artikel som beskrev nazismen genom att berätta om bilindustrins utveckling i Tyskland, motorvägarna, djurskyddslagarna eller byggandet av semesterbyar vid den nordtyska kusten.
En sådan text vore omöjlig eftersom den inte nämnde Förintelse och massmord.
Men det vore vida mycket enklare att få en text publicerad som förklarade hur man i Kina utvecklat industri, bevattningssystemen, odlingar och utbildning under Kulturrevolutionen – utan att ett ord nämndes om grymheterna mot folket – som att man tvingade föräldrar att begrava sina barn levande som straff för att de "stulit" säd på åkrarna – eller att man inte nöjde sig med att döda revolutionens fiender – man åt ibland upp dem; som i Wuxuan där partiledningen till och med utvecklade ritualer vid förtärandet av mördade "klassfiender". Ledningen fick vad som ansågs vara de bästa bitarna – hjärta och lever som blandades med fläsk. Andra deltagare i mördandet fick tillreda armar och ben.
Vid ett tillfälle gjorde studenter gryta på några lärare som ansågs vara fientligt inställda till ordförande Maos tänkande.
När det gäller antalet offer mäter sig Kinas Kommunistiska Parti mer än väl med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet. En vanlig invändning mot mitt resonemang är att nazismen ändå måste betraktas som speciellt därför att dess anhängare mördade på grundval av en biologisk teori – en uppfattning om raser och blod vägledde dem i mördandet.
Som om det inte också skulle gällt mördandet under kulturrevolutionen? Som vi kommer att diskutera i kommande avsnitt har det kinesiska kommunistpartiets mördande också en rasmässig dimension.

Essäer, Nätmagasin

kina 1: hjältar jag minns, men som aldrig fanns

Boris Benulic

"I den ställningen ska man rabbla bekännelser och självkritik, uthärda åskådarnas glåpord och förbannelser, men även hugg och slag och föremål som kastas mot en."

Liu Shaoqi under massmöte där han angrips av rödgardister.