Olle Svenning och den amerikanska fascismen I

"Och när FDR skaffat sig starka fullmakter för att kontrollera den nationella ekonomin genom NIRA förklarade Mussolini att äntligen hade USA fått den diktator landet behövde."

Rexford Tugwell om vilken det sades att: “Scratch a revolutionary planner and you find a left-wing Socialist.” Den som fällde det omdömet var Robert Moses som fördömde Tugwells syn på storstäders utveckling. Moses menade att Tugwells linje med storskalighet och detaljplanering skulle döda livet i städerna, kulturen och civilsamhället. Ironiskt nog kom Robert Moses själv av bli den stora förgöraren av New Yorks levande stadskultur, säkert i all välmening.

Egentligen gillar jag inte det där ständiga påståendet i den politiska debatten och det offentliga samtalet om att: “…vi måste lära av historien. “
Det leder tyvärr oftast till att okunniga människor drar konstiga slutsatser som utgår från vad de tror hände för 150 eller 300 år sedan – personer som i bästa fall nöjaktigt kan förklara vad de själva ägnade sig åt dagen innan.
Men värre är de som fullt medvetet hittar på en berättelse om händelser som timat för att historien ska passa deras politiska agenda i dag.
Ett utmärkt exempel på detta är Olle Svennings text på AB:s kultursida. Han refererar där sin gode vän Gian Giacomo Migones verk “The United States and Fascist Italy: The Rise of American Finance” som nu utkommit i engelsk översättning och dessutom är omskriven i New York Review of Books. (Lite vid sidan av bör man kanske notera att det är så här socialdemokratiska intellektuella i dag leder sina argument i bevis och ger dem “tyngd”; först berättar man att man minsann är vän med någon internationellt känd “vänster”–politiker eller akademiker därefter refererar man en artikel i New York Review of Books – så är det klart – den ende som är mer skicklig i användandet av denna metod än Svenning är Pierre Schori som inte kan prata om något utan att först inleda med att skrockande säga något i stil med: “– och som Fidel sa till mig när vi –”.
Men tillbaka till Svenning och Migone – den senare har alltså skrivit en bok som avhandlar USA:s förhållande till fascismen under 1920– och 1930-talet. Som Svenning framställer det (jag har faktiskt inte läst Migone än) så är det republikanerna och det amerikanska storkapitalet – “finanseliten” – som driver på en utveckling i USA som har Mussolinis Italien som förebild – en politik som också sägs ta sig uttryck i att man vill liera sig med fascistiska diktaturer.
Men som Svennings skriver – det blir bättre eftersom: ” Roosevelt drev med tiden en kraftfull kamp mot den tyska nazismen.”
Vad Svenning försöker få oss att tycka med dessa historiska exempel är att demokrater är bättre än republikaner i USA och det är något man ska utgå från när man betraktar det som sker i USA just nu – därav det lilla omnämnandet av Roosevelt och det är ju en standardgrej bland dem som betraktar sig som radikaler – både i USA och Europa – då, under New Deal och Roosevelt fanns det hopp, arbete, kärlek, frihet – och “finanselitens” makt bröts.
I verkligheten var det dock så att Roosevelts “New Deal”–administrationer leddes av personer som beundrade Mussolini. Rexford Tugwell (som tidigt enrollerades till presidentens hjärntrust och hörde till hans viktigaste rådgivare och var ledande i uppbygget av flera av de institutioner som genomförde New Deal-politiken) var en varm beundrare av Mussolini:
“Mussolini har samma motståndare som FDR. Men Mussolini kontroll över pressen så att de inte dagligen skrikande kan kritisera honom. Han har också en disciplinerad nation – och han verkar ha gjort enorma framsteg.”
Tugwell konstaterade också redan 1929 att Mussolini hade genomfört “– många av de saker som för mig framstår som nödvändiga. Och i vilket fall omskapas nu Italien fysiskt på ett systematiskt sätt”.
Tugwell brukade dela ut Mussolinis skrifter till sina medarbetare i New Deal-projekten.
Roosevelt och New Deal hade också utländska beundrare då det begav sig:
“Roosevelt genomför experiment som är modiga. Vi fruktar bara att de kommer att misslyckas”. Det var nazisternas organ Völkischer Beobachter som tyckte så, och tidningen uttryckte sin uppskattning över att Roosevelt:
“… använde sig av nationalsocialistiska uppfattningar i sin ekonomiska och sociala politik.”
När Benito Mussolini recenserade Roosevelts bok “Looking Forward” skrev han synnerligen uppskattande om verket:
“… den beslutsamhet och maskulina styrka med vilken Roosevelt här manar sina läsare till strid påminner om de metoder med vilka fascismen väckte det italienska folket.”
Och när FDR skaffat sig starka fullmakter för att kontrollera den nationella ekonomin genom NIRA förklarade Mussolini att äntligen hade USA fått den diktator landet behövde.
Studerar man de första femtio år av USA historia under 1900-talet så kommer man tydligt se att de fascistiska stråken i amerikansk politik får fullt genomslag under Roosevelt – inte under de republikanska presidenterna eller på grund av “finanseliternas” påverkan.
Och vill vi förstå vilka utmaningar USA – och därmed världen – står inför kan det vara väl värt att studera vad som hände under New Deal – och hur det skapade den misär vi ser i det landet i dag (vad än Bruce Springsteen fått för sig)

Have your say