"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

"Barnkorstågen kännetecknades av kritik mot överheten. De kavata krabaterna ansåg att adeln och prästerskapet var lata och bekväma, och bara intresserade sig för världslig makt och rikedom."

Det förklaras dagligen för oss att vi måste lära av historien för att vi inte ska drabbas av alla de olyckor som hemsökt föregående generationer. Studieråden är inte så där väldigt rationella, vid en jämförelse skulle anmodanden av slaget "Använd handsprit annars är digerdöd och lungpest snart åter över oss!" framstå som användbara.

I princip är det alltid några få år på 1930-talet i Tyskland vi ska studera – som om all historisk kunskap som är nödvändig finns koncentrerad där. Här skulle jag kunna göra en fuling och peka på att med den tidens mått mätt uppvisade nazisterna en förvånansvärt stor miljömedvetenhet och en insikt om vikten av att skydda ekosystem. Ekonazism och ekofascism är förvisso intressanta fenomen men för att vi inte ska fastna i 1930-talet skulle jag i all blygsamhet ändå vilja föreslå att vi vidgar de historiska perspektiven något.

År 1212 beger sig ett tåg av tyska barn mot det Heliga landet. Korståg! Jerusalem ska befrias! Tåget går mot sin upplösning i Italien. Många av barnen och ungdomarna kommer att säljas som slavar. Få återvänder hem.
Samtidigt samlar en herdepojke i Frankrike stora skaror barn. Även han vill leda dem ut i ett korståg. Jerusalem ska befrias! När han fått ett i kungens tycke oroande stort antal följare låter denne skingra skarorna.

Barnkorstågen kännetecknades av kritik mot överheten. De kavata krabaterna ansåg att adeln och prästerskapet var lata och bekväma, och bara intresserade sig för världslig makt och rikedom. De var inte lämpade att genomföra ett korståg för att befria Den heliga staden, och förberedda världen för den domedag som var nära förestående.
Till en början hade barnkorstågen överhetens beskydd och stöd, för på så sätt kunde ju de rika visa hur goda och botfärdiga de var och att de ville se en verklig förändring.

I dag samlas återkommande tiotusentals ungdomar i skolstrejker över hela världen. Planeten måste räddas! Politikerna är handlingsförlamade. Något måste göras! Undergången är nära!

Makthavarna visar sin välvilja och bjuder in miljöbarnkorstågets representanter till sina möten och lyssnar på dem mellan middagar och mingel, och nickar instämmande – för att visa sin medvetenhet och beredskap till bot och bättring.

1200-talets barnkorståg växte fram i Europa i en tid av stor social upplösning. Själva samhällets urceller drabbades – familjer kollapsade och samtidigt var det yttre trycket från den muslimska världen starkt. Världen var inte längre som man kände den.

Även om överheten nickar instämmande till Greta Thunbergs domedagsprofetior i dag, så lär de inte göra det i morgon. Det är lika lönlöst att vädja till dem som till medeltidens präster, adel och kungar.

Den dag kommer då de nutida barnkorstågens företrädare inte längre bjuds in till Davos och en upplösning av rörelsen framtvingas.
De kommer dock undgå ödet att säljas som slavar.
Tror jag.

"Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre. Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana."

Matteo Salvini, ett värn mot maffians försök att bygga en slavekonomi i Italien.

I den kolumn av Johan Norberg i tisdagens AB som jag började fundera kring i går berättar han hur han känner sig tillfreds med livet när han sittande i Toscana betraktar två invandrade framgångsrika kvinnor som med "entreprenöriell" iver fixar och donar.

Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre.
Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana.

Det finns dock en sak som oroar honom (nej, det är inte de vildsvin han anar i den omgivande naturen – de är faktiskt ofarliga – skulle han dock stöta på vildsvin på Sardinien så uppmanar jag honom att klättra upp i närmsta träd, de är snabba som vinthundar men med fler och vassare tänder–) – utan det som gnager och oroar är den nye italienske inrikesministerns "främlingsfientlighet".

Men den "främlingsfientligheten" beror på att det finns en annan italiensk verklighet än den Johan Norberg förmår uppfatta.

När Matteo Salvini stänger de italienska hamnarna för flyktingfartyget Aquarius och Palermos borgmästare Leoluca Orlando däremot deklarerar att för hans del är fartyget välkommet att anlöpa eftersom: "Sicilien har alltid varit en fristad för alla" – då blir i medias raportering Salvini den onde, Orlando den gode – och den fule nämns inte alls.

Men Sicilien är ju ingen fristad för migranter – det är en trälmarknad för barn där de plockas upp direkt efter ankomsten och förs i väg för att bli barnarbetare i jordbruket, på byggen eller i värsta fall hamnar de på en barnbordell.
Det är här den fule opererar, han som gillar tanken på öppna gränser för den ger honom möjlighet att få livegna barnarbetare – för i princip ingen kostnad alls.
Och han tackar inte nej till vuxna livegna heller.

– och det gäller inte bara Sicilien – du kan se migrantbarn slita på byggen och marknader över hela södra Italien – och i Rom.

Det här skapar strukturer som växer ihop med den organiserade brottsligheten – (ofta är de redan en del av den) – och dessa strukturer har sedan i sin tur nära band med politiker.

Nu finns det de som argumenterar för att detta faktiskt också är utveckling och säger att den elvaårige pojken som bär tegel utanför Neapel har det bättre än han hade det i Egypten eller Somalia.

Möjligen, vad vet väl jag – jag har inte riktigt de förståndsgåvor eller den inlevelseförmåga som krävs för att jag ska kunna uttala mig om det, men jag är stillsamt fascinerad av att andra dristar sig att göra det.

Men – den som anser att den lille, lille byggnadsarbetaren har fått det bättre – tycker han detsamma om pojkens lite yngre bror som finns på en pojkbordell inne i stan?
Kan tyckas vara obehagligt att skriva om sådant och släpa in det i debatten – men så ser verkligheten ut.

Man räknar med att närmare en fjärdel av de migrantbarn som kommit till Italien är – "borta".
De resterande återfinns till exempel på förläggningarna på Sicilien där antalet behövande är sju gånger större än antalet tillgängliga sängplatser.
Där framlever de sina dagar hopträngda i väntan på vad – på att någon kommer och tar dem med sig för trälande 14 timmar om dagen?

Det är detta som Salvini vill sätta stopp för – för han menar att det förstärker överheten i italien – samtidigt som det skapar sociala processer som än mer hotar traditionella värden och samband i Italien.

Han ser massinvandringen som ett led i Roms och etablissemangets målmedvetna strävan efter att göra hela Italien till en enda kaotisk marknadsplats där barnarbete och livegenskap för att betala biljett till "räddningsfartyg" är en självklar beståndsdel.

Salvini och Legan ser alltså de öppna gränserna som ett sätt för den etablerade överheten att ytterligare stärka sin makt.

Hur då måste man förstås fråga sig?
Och för att förstå det så måste man gå tillbaka i historien och se de sammanhang ur vilka Legan växer fram.

I Italien i mitten på 1980-talet hör jag en man tala till tusentals människor i en överfull park i Florens. Han dundrar mot Rom, han säger att den makthavande eliten är tjuvar, att de vill förvandla hela landet till en bordell där allt, precis allt är till salu och han talar om hur de tradtionella värdena i regionen måste försvaras – allt det som håller det lokala samhället samman; kulturen, familjen, de små butikerna och företagen, arbetsplatserna, lugnet och ordningen – så länge allt detta finns och fungerar kan aldrig samhället bli den där platsen där precis allt är till salu – men då måste man försvara allt det man kämpat sig till genom århundraden, då måste man försvara sitt sätt att leva.

Den som talar är en man i ledningen för kommunistpartiet – PCI – i regionen. Hans hållning är typisk för partiet på det lokala planet vid den tiden. Sex år tidigare har partiet under Enrico Berlinguer lagt om kursen efter mordet på Aldo Moro.

Man tror inte längre att Italien kan förändras genom att man erövrar mer politisk makt i parlamentet i Rom – centralmakten och staten är för korrumperade. Slaget där förlorat.
Man ska istället erövra den lokala makten för att kunna bidra till att ge människor ett bra liv.
I lokalvalen 1985 segrar man och tar makten i de flesta stora städerna i norr: Turin, Venedig, Genua, Bologna, Florens, Perugia och i väldigt många mindre städer och samhällen. Man har förvisso länge haft en stark ställning där.
I södern dominerar däremot de korrumperade kristdemokraterna.

Berlinguer har dött året innan jag står där i parken, han var totalt utarbetad av sitt ständiga resande runt i landet.
Den nya ledningen väljer att återgå till att försöka erövra parlamentet i Rom och lyckas allteftersom genom sina olika manövrer på det nationella planet gör sig mindre och mindre betydelsefulla – de utvecklas närmast i samma riktning som Labour under Blair; nu försöker det parti som fått en stark ställning genom att försvara människors villkor här och nu bli större genom att prata om det som "måste" komma – det högteknologiska samhället, internet, globalisering, öppenhet – kultur och design blir viktigare än frågan om vägar, broar och bevatningsanläggningar.

Men andra partier är vida bättre på att vara "moderna" – som Craxis PSI – och PCI:s fortsatta manövrerande och försök att bygga allianser med andra partier och rörelser på det nationella planet som har samma inriktning gör det nu ombildade och namnbytta PCI till ett alltmer diffust alternativ och de kommer bara att bli mindre och mindre och mindre på det nationella planet – men de försvarar sin position lokalt.

Parallellt med detta växer de regionala och lokala partierna fram i norra Italien, i skapandet av en del av dem deltar gamla medlemmar av PCI, i andra fall bildades helt nya regionala PCI och i en del andra fall skapas kommunistiska fraktioner inom olika regionala och lokala partier – Matteo Salvini var en av dem som i begynnelsen av sin karriär ägnade sig åt det sistnämnda.

Även om gammal PCI –kader var viktig i det som skulle bli Lega Nord fanns där förstås mängder av andra människor med i uppbygget (som kom från andra partier eller som var opolitiska) – av det enkla skälet att de var norditalienare och såg centralmakten och det genomruttna Rom som en utsugande kraft – och som en fiende till allt de själva ansåg vara viktigt.

Det var därför man ville bryta sig loss och bli självständiga – vilket man fortfarande vill. Man villel inte bli självständiga för att man hatade "södern". Många av de ledande i Legan är andra generationens invandrare från just "södern" – de har varit med om att deras föräldrar fått bryta upp och söka sig till norr – vilket bidragit till att de hatar Rom – inte de regioner de stammar ifrån.

Och – återigen – det är detta perspektiv som är det viktiga – för Legan är Rom, centralmakten, den byråkratiska, ineffektiva tjuvaktiga statsapparaten fienden – man kan inte erövra den – men man kan dra sig undan den.
(Vilket man ju numera också uppmanar de södra delarna av landet att göra. Det mäktiga Neapel och det det kultiverade Palermo gick under och hamnade i bakvatten när Italien enas och Rom börjar växa. SJälvklart kan de resa sig igen.)

Och här ligger förklaringen till det Johan Norberg förklarar som "främlingsfientlighet" hos Salvini – det är en fråga om fientlighet mot Rom. De gamla tjuvaktiga eliterna – dem Enrico Berlinguer kallade "perversa i sin självgodhet" öppnade gränserna – något Salvini ser som en fientlig handling direkt riktad mot de norra delarna av landet, ett fortsatt försak att undergräva det man där kämpat sig till.

Att tro att de där gamla perversa eliterna gjorde det av människokärlek är lite vrickat – vi talar om individer som försnillat katastrofbidragen till det egna landets invånare när de drabbats av jordbävningar och översvämningar. Nu vill de plötsligt rädda en miljon afrikaner och araber på grund av att de har hjärtan av guld. Skulle inte tro det.

Alltså, öppna gränser för Italien leder förvisso till de där två framgångsrika kvinnliga entreprenörerna Johan Norberg ser.

Men det leder också till det jag ser – trälhaven som sliter på Siciliens åkrar och odlingar och bor i skjul – eller barnen som bär tegel på byggen.
Eller de barn som bara försvinner till platser du och jag inte vill föreställa oss.

Öppna gränser i Italien skapar kaos, mänsklig misär, stärker de korrumperade eliternas makt – och hotar de landvinningar som det arbetande folket kämpat sig till.

Om öppna gränser ska definieras som en led i utvecklingen så är det för mig – och uppenbarligen också för norditalienarna fel sorts utveckling.
Och om de korrumperade eliterna återfår makten och Salvini förlorar – då ska inte Johan Norberg vara så säker på att hans toscanska kulle ser likadan ut när han återvänder dit någon gång i framtiden.

"Den grundläggande tankegången hos Norberg är förstås denna: "Hör upp dumhuvud! Gillar du glass? Ja, tänkte väl det. Det var araberna som tog den till Europa via Sicilien. GB–glass skulle inte finnas utan araber – tänk på det och öppna ditt hjärta!"

Muslimer i protestbön framför Colosseum i Rom.

Medströmsmedia använder gärna "fascist" och "nationalist" som nedsättande beteckningar. Men vad står dessa benämningar egentligen för?

Don Camilla och borgmästare Peppone – ideologisk motståndare men eniga i försvaret av nationen.

"För mig förkroppsligar på många sätt Platinus och hans vän Gallus den goda sidan i renässans och upplysning – jordnära, praktiska, handlingskraftiga och samtidigt benägna för spekulationer."

1475 utnämner påve Sixtus IV Platina till bibliotekarie i Vatikanen, han får bostad och 120 dukater i årlig lön – en väldigt anständig summa. Målning av Melozzo da Forli. Platinus är den knästående mannen i mitten av bilden.