”sunt förnuft antar genom historien ett oändligt antal former”*

När det inte går som DN vill beror det nästan alltid på att "fascister" varit framme och ställt till det för de av DN "aktade" krafterna.

Matteo Salvini – en rak kurs, trots en vandring mellan partierna.

Jag finner det mer och mer märkligt hur DN kan fylla hela sidor med texter som är obegripliga.
Som den analys David Brooks gör på ledarsidorna tisdagen 11 mars av resultaten i det italienska valet.
Det är uppenbart att Brooks är besviken på utgången, och hans text är därför mer förvirrande än vanligt.

Om Renzis nederlag säger Brooks: ”Den aktade mitten-vänsterkoalitionen–” kollapsade.
Fascinerande formulering, eller hur?
”Aktade”?
Av vem?
Av Brooks och hans kompisar? Mitten-vänster–koalitionen är ju inte aktad av väljarna i alla fall av röstetalet att döma – och det är väl det som räknas?

Därefter angriper Brooks Femstjärnerörelsen med argumentet att deras nya ledare bara är 31 år och aldrig haft ett riktigt yrkesarbete.
Jaha?
Och – det kan väl sägas gälla ett extremt stort antal av politikerna i Europa. Undrar vad Brooks skulle säga om de svenska partierna? Och hur var det med Brooks egen idol Obama? Många år där i yrkesarbete – eller?

Och så ska Brooks leda i bevis att Lega är fascistiskt.
Det går till på följande sätt; först refererar han några avhandlingar och rapporter som pekar på att yngre människor misstror demokrati och har en viss längtan efter starka ledare.
Därefter citerar han en italiensk väljare som röstat på Lega – och som säger att dess ledare Salvini ”– visst är fascist, men vad ska man göra åt det.”
Slutsats – Lega är fascistiskt.

Alltså – det går en våg av förändring över västeuropa – Brooks tycker inte om den – alltså är denna våg ett uttryck för fascism.
Brooks gillar inte Lega – alltså är de fascister.

Brooks gör inga försök att diskutera utvecklingen i Italien, för honom är politisk analys detsamma som att titta på ett parti och snabbt bedöma om de stämmer med de egna preferenserna; gör de det är de ”aktade” – annars ”fascister”.

Vi får aldrig riktigt veta vad som är innehållet i en fascistisk politik, varför den skulle vara farlig.

Men det är ungefär så det ska vara på DN:s ledarsidor. De tror att de blir mer trovärdiga om de låter en av New York Times kolumnister då och då göra göra ett gästspel, det blir liksom typ: ”Kolla, NY Times tycker som vi.”

Att studera historien och se saker för vad de verkligen är – det är inget som intresserar DN eller Brooks. Man tycker precis som de, eller så tillhör man fienden. Det är något smått stalinistiskt över det hela.

I vilket fall – låt oss gå till frågan Lega skulle vara fascistiskt, och det är uppenbart att Wolodarski, Brooks och Per Svensson inte är över sig förtjusta i historia, man skulle till och med kunna anta att de i biologisk mening är historieintoleranta.
En del människor är laktosintoleranta.
Andra är historieintoleranta.
Kommer de i kontakt med historiska fakta och förlopp rinner det rätt igenom dem, inget näringsupptag sker i kropp och tarmsystem och jag vill bespara er en diskussion om var det ur kroppen kommande resultat hamnar.

För att förstå hur Lega föds och utvecklas måste vi gå tillbaka till slutet av 1970-talet och studera Enrico Berlinguers och Aldo Moros försök att upprätta en allians mellan kommunisterna och kristdemokraterna och därigenom stabilisera parlament och stat och därmed minimera Roms och statens inflytande över det civila samhället och regionerna.
Ett samhälle präglat av kaos och spänningar ger alltid centralmakten möjlighet att växa och göra alla beroende av den.

Strategin möts av motstånd både inom kommunistpartiet och kristdemokraterna – på båda sidor finns krafter som är beroende av kaos och spänning.
När vänsterterroristerna i Röda Brigaderna kidnappar och sedan mördar Aldo Moro innebär det slutet för den historiska kompromissen – det finns inte längre någon i kristdemokraternas ledning som i verklig mening är intresserad av en historisk kompromiss; de sitter parasitärt inväxta i statskroppen och har med korruptionen som bindemedel utvecklat starka band med socialistpartiet, republikanerna och maffian.

Berlinguer väljer då en helt ny strategi – han inser att den historiska kompromissen är omöjlig, Rom och centralmakten kan inte bekämpas den vägen – och han styr partiet till en total fokusering på regionerna och det lokala. Den tid som återstår innan han ska dö 1984 – i princip i talarstolen – på ett möte i Padua – ägnar han åt att stärka partiets positioner i de italienska regionerna. En period kommer PCI att dominera och styra mer än hälften av landets regioner – inte till så liten del beroende på att Berlinguer är konstant på resande fot och besöker valmöten även på mycket små platser.
Han börjar om från början så att säga, det är det lokala och regionala som gäller och att visa att PCI kan få saker att fungera; man snor Mussolinis och fascisternas gamla paroll för det samhälle de vill skapa och säger att det är kommunisterna som kan få tågen att gå i tid.

Berlinguer har försökt kuva staten med en historisk kompromiss, nu gör han det istället genom att sträva efter ett tillstånd där regionerna står starka mot staten och inte längre kan utsugas av Rom.

I dag sägs det som en självklarhet att Lega skulle vara höger och på något sätt vara fascistiskt med sin idé om ett fritt norditalien, ett sjävständigt Padanien.

Men den förste politiker som lanserar begreppet Padanien är kommunisten Guido Fanti som i början av 1970 är regionen Emilia-Romagnas president; han uttrycker tydligt att han vill se skapandet av ett Padanien som kan stå emot den centralmakt som utsuger Norditalien för att kunna försörja byråkratin och dess klienter i den södra delen av landet
Så ett av Lega Nords källflöden – det starkaste – är den folkligt förankrade radikalismen och regionalismen som en gång kanaliserades av det italienska kommunistpartiet; man försvarar sin bygd mot den korrumperade centralmakten.

Partiets förste ledande person – Umberto Bossi – hade varit sympatisör till PCI och dagens ledare Matteo Salvino var tidigare aktiv medlem i kommunistpartiet, kandiderade för det i parlamentsvalen och hade plats i regionala församlingar; hans politiska linje har hela tiden varit tydlig (och den ledde också till motsättningar och konflikter med Bossi): Självständighet, Ut ur Eu, Lämna Euron, Protektionism – och dessutom är Salvini antagligen en av Europas sista agrarpolitiker med sitt envisa hävdande att ingen nation kan överleva utan en i verklig menande levande landsbygd och ett jordbruk (inte minst av kulturella skäl).

När det gäller vad som i mainstreammedia kallas ”främlingsfientlighet” hos Lega har rörelsens linje varit tydlig hela tiden – man är mot alla former av klientsystem som innebär att de som arbetar ska försörja en byråkrati och dem som inte arbetar utan som är just – klienter.

Salvini själv har något svårt att förstå varför de flyktingströmmar som skapats av USA:s krig i Västasien ska leda till att ännu fler klienter skapas i Italien genom flyktingar – han sätter in frågan i sitt rätta sammanhang.
Om vi jämför med Sverige kan man uttrycka det som så att historiskt sett står rde svenska riksdagspartierna för den centralistiska, korrumperade klientstat som det italienska etablissemanget, Renzi, Prodi och Berlusconi representerar.

Lega representerar däremot klassiska arbetarrörelseideal.

*Rubrikens citat är hämtat från Antonio Gramsci.

Have your say