I nyhetssändningarna under dagen har det talats om hur några tusen demonstranter i Italien gjort den förbjudna ”romerska hälsningen”, alltså sträckt ut armen på samma sätt som man gjorde i det landet under de år då Mussolini uppenbarade sig på olika balkonger.
Reportern säger att det omgående skapat en hård debatt i Italien – med krav på att upplösa organisationer som betraktas som fascistiska – och reportern konstaterar att ”Italien länge brottats med det fascistiska arvet”. Det sägs nog inte på grund av att reportern vet något om italiensk historia, utan mest för att så ska man säga.
Och väldigt många i dag i Sverige har talat länge om att vi måste lära oss av 1930-talet för att förstå vilket reellt hot fascismen sägs utgöra just nu i Sverige, låt oss då tala om 1930-talet i fascismens Italien – och vad som hände därefter.
För det finns faktiskt sådant vi kan lära av detta – men det har inget att göra med det där lite allmänna dillandet i medier och talarstolar.
Alltså …
Den italienske filmregissören Roberto Rossellini anses inte bara vara en skapare av ”neorealismen”, och därmed en förnyare av filmkonsten – han var också en stor stjärna på den internationella kulturvänsterns himmel. Med sin ”Rom – öppen stad”, etablerade han sig 1945 som en nyskapande regissör, och som en skildrare av fascismens fasor, och människors kamp mot förtryck. Själv har jag – trots att jag sett om filmen – inte kommit över min ungdoms första intryck; en Disneysentimentalisering av liv, politik och samhälle, för mycket känslor och tårar. Mer en bild av hur någon avskild från människors liv föreställer sig att människor är. En film som – trots att dess skapare talade om att han ville skapa en osminkad, rå och realistisk bild av världen som den är – mer gav mig en känsla av ett försök att skapa en förenklad bild av världen, en okomplicerad saga, med gott och ont, svart och vitt.
2008 publicerade det italienska kulturministeriet en lista på filmer som de ansåg var en del av landets kulturarv, 100 filmer som sedan 1942 ansågs ha ”förändrat Italiens kollektiva minne”. Verk av Rossellini fanns med på listan, givetvis var ”Rom – öppen stad” självklar, den kom på tredje plats. Bland de 20 första filmerna fick Rossellini med tre av sina verk.
Men måste man inte stanna till, och fundera på den där formuleringen från kulturdepartementet? De ville lyfta fram kultur som ”förändrat det kollektiva minnet”.
Låter lite mer som ett ministerium för spridande av korrekta idéer, eller det där företaget som i ”Total recall” ser till att ordna mer behagliga minnen till sina kunder. Själv skulle jag inte vilja vara en del av en kultur som styrs av personer som vill förändra det kollektiva minnet.
Mussolinis son
Rossellini klarade med ”Rom – öppen stad” och sina kommande filmer av att både ändra mångas bild av Italien; och de flestas bild av honom själv.
Få talar numera om Rossellinis arbete inom filmen innan 1945. ”Rom – öppen stad” – var ju inte hans första film. Han började arbeta med den sommaren 1944, när amerikanerna fått fäste i landet, och året efter hade filmen premiär.
Men då hade han en lång rad filmer bakom sig, filmer som han skapat under Benito Mussolinis tid vid makten.
Våren 1943 – alltså ungefär ett år innan arbetet med ”Rom – öppen stad” påbörjas har ”Mannen med ett kors” (L’uomo dalla croce) haft premiär och Rossellini har hyllats av fascistiska potentater och kulturkritiker. ”Ett mästerverk” konstateras det om filmen som skildrar italienska soldater som strider med tyska trupper mot Röda armén i Ukraina. Filmens hjälte är en katolsk, fascistisk fältpräst som blir martyr och offrar sig.
Vem är då hjälte i ”Rom – öppen stad”? En katolsk präst som dör martyrdöden, men den här gången är svartrocken antifascist.
På ett år byter Rossellini politisk hållning. Men han bryr sig inte om att byta dramaturgi och upplägg.
Nu var inte ”Mannen med ett kors” en tillfällighet, den ingick i en trilogi med propagandafilmer skapade av Rossellini där fascismen och den italienska krigsmakten hyllades. Alla filmerna berömdes av dem som hade makten i Italien. Inte så konstigt, den italienska filmindustrin styrdes enväldigt av Rossellinis nära vän – Benito Mussolinis son Vittorio; även verksam som bombpilot i det italienska kriget mot Abessinien. Han kommenterade en gång att det gav honom kontakt med den verkliga skönheten att fälla bomber över abessinska byar och städer: ”… det är som att se blommor slå ut”.
Rosad Rossellini
Med en sådan CV borde Rossellini fått det svårt i ett Italien som skulle göra upp med fascismen.
Men så blev det inte alls.
Efter ”Rom – öppen stad” kommer Rossellini att bli vänsterns älskling, och egentligen allas favoritregissör. Ingrid Bergman skriver brev till honom och bönar och ber om att få en roll i någon av hans filmer, vilket nådigt beviljas – liksom tillträde till Rossellinis bädd. Det blir skandal och skilsmässa, men en dag står Ingrid där övergiven. Roberto har varit i Indien, och ställt till med skandal med en indisk kvinnlig manusförfattare. Rossellinis ombytlighet när det gäller politik, hade sin motsvarighet när det kom till kvinnor; vilket också visar sig i hans filmer. Det jag funnit mest svåruthärdligt med dem är att kvinnor skildras som helt i avsaknad av egen vilja. Desto märkligare att han beundras av många feministiska filmkritiker.
Men varför lägga stor vikt vid fallet Rossellini?
En och annan ryggradslös kulturarbetare kan väl varje land uppvisa – personer som byter politisk åsikt för att få fortsätta göra film, ge ut böcker eller behålla jobbet?
Förvisso sant.
Men problemet är större än en eller annan person i varje land. Problemet i västerlandet är att stora delar av skiktet med människor som livnär sig på att skriva, regissera, skulptera eller komponera är moraliskt korrumperat och benäget att sälja sin skapande förmåga till den som har makten.
Italien är ett belysande exempel på detta, och värt att diskutera just på grund av det där ordet ”fascist”, som nu används så flitigt.
I dag vänder sig en mycket stor del av det italienska kulturetablissemanget mot Giorgia Meloni och hennes parti Italiens bröder – och stämplar dem som fascister. Samma fenomen ser vi i Sverige.
Berlusconis makt
Det märkliga är att många av dem som är ikoner, portalfigurer och föredömen i det italienska kulturetablissemanget i dag är gamla fascister. Och det är deras lärjungar som ropar ”fascist” när Meloni äntrar talarstolen. Och de har de senaste 70 åren ropat ”fascist” varje gång det dykt upp en politisk rörelse de sett som ett hot.
Man talar ofta i dag om Berlusconis makt över media, det talas aldrig om att de stora förlagshusen, och tidningarna är skapade av personer som inte över en natt, men mycket snabbt, gjorde en ”Rossellini”, och kom ut som kommunistiska anti-fascister.
För att vi ska förstå vidden av det här kan vi begrunda en av den italienska fascismens mest framstående figurer; han är märkligt – eller medvetet – bortglömd. Giuseppe Bottai var en av grundarna av det fascistiska partiet, han blev en ledande ideolog och organisatör, och var också soldat. Han lämnade sin maktposition som guvernör i Rom för att strida i Abessinien, och blev viceguvernör över Addis Abeba.
Han förkroppsligade fascismens ideal om en ny renässansmänniska; intellektuell, kompetent ämbetsman och krigare – när kriget var förlorat 1944 bytte han inte sida eller gömde sig på landsbygden och hoppades på det bästa. Han gick in i franska främlingslegionen, och stannande där till 1948.
Men det han gjorde som verkligen kom att forma efterkrigstidens Italien var att han under 1930-talet skapade två fascistiska tidskrifter i vilka hundratals av den tidens intellektuella medverkade med artiklar och essäer – författare, poeter, dramatiker, skulptörer, formgivare, arkitekter, formgivare. De betalades väl och var försäkrade om att få uppdrag och belöningar av regimen.
Renässansman
Bottai förstod att det gällde att dominera kulturlivet för att kontrollera människors tankar och känslor.
Han insåg att hot och våld skulle få konstnärssjälarna att skrumpna, det skulle låsa sig för dem. Visst skulle de skriva och filma på beställning för att inte hamna i fängelse, men inte lika bra som om staten höll dem mätta, belåtna och varma.
Straffades då alla dessa fascistiska kulturarbetare på något sätt efter kriget?
Nej, tvärtom. De flesta av fascisternas mer framstående kulturarbetare fick en ännu starkare ställning i kulturlivet efter fascismens fall – men nu som medlemmar av det kommunistiska partiet PCI.
Det gick inte över en natt, men på några veckor.
Hur det gick till?
PCI:s generalsekreterare Palmiro Togliatti hade samma inställning som fascisten Bottai till kulturarbetare, bättre muta än skrämma.
Eftersom Togliatti var justitieminister i efterkrigstidens samlingsregering hade han goda möjligheter att muta. Det skrevs lagar och förordningar som gjorda att man kunde stryka ett streck över kulturarbetarnas aktiviteter de föregående åren. Och pengar, makt och berömmelse gavs till dem som anslöt sig till PCI. De intellektuella stod på kö. Partiet behövde lojala personer i kulturlivet och för att besätta de positioner partiet erövrade i staten, till exempel i utbildningsväsendet.
På universiteten uppstod den mest absurda situationen. Under 1930-talet hade judar en stark ställning i det fascistiska partiet, deras andel av av partiets medlemmar var större än deras andel av befolkningen. Men 1938 infördes raslagar i Italien som innebar att judar rensades ut från partiet, och från utbildningsväsendet.
Efter fascismens fall krävde tusentals judiska lärare på universiteten att få tillbaka sina tjänster.
Utrensning på universitet
Men det nekades många av dem med hänvisning till att de varit fascister fram till 1938, och nu skulle ju universiteten avnazifieras. Och de två skolbyråkrater som ansvarade för blockeringen av att judar fick tillbaka sina tjänster var två av de ansvariga fascistiska statstjänstemän som genomfört fördrivningen av judar från universitetet. Men nu var de medlemmar i PCI och skulle vaka över att inga fascister fick tillbaka sina tjänster.
Alltså, om vi ska lära av 1930-talet, och om vi anses behöva studera fascismen för att förstå vad som kan hända i Sverige – är det då inte rimligt att först av allt ställa sig frågan om man ska lyssna på svenska kulturarbetares åsikter i frågan?
För det första för att de tillhör ett skikt som historiskt sett alltid vänder kappan efter vinden. Italien är bara ett exempel.
För det andra därför att många av dem är formade en kultur, där de italienska kappvändarna ingår med de verk de skapade efter det att de vände kappan senaste gången.
När jag studerade den italienska historikern Mirella Serris verk om alla dessa fascistiska kulturarbetare som över en natt blev kommunistiska kulturarbetare förundrades jag över mängden namn, deras positioner i efterkrigstiden. Jag blev deprimerad när jag fann några av mina favorittänkare på listan. Började grubbla över varför jag fann dem så bra, grubblar på det fortfarande.
Och det är det man måste göra. Försöka förstå själv. Vara misstänksam mot sig själv, och de egna tankarna.
Det är en alltför ovanlig inställning i dag. De flesta väljer att tycka som alla andra i omgivningen.
