Artur Lundkvist och Maria Wine (nr 2 och 3 fr. v) innan efter ett dopp i Bermudatriangelns vatten.
Hur hann de svenska kulturmänniskorna med att skapa så mycket trots sitt frenetiska kopulerande till höger och vänster?
Det blir inte så bra när de som inte förstår vad det är att vara flykting tar sig rätten att bestämma vem som är flykting.
Kampen har alltid varit hård mellan s och v om vem som är mest välkomnande. Här har v mobiliserat hela riksdagsgruppen för att kollektivt bokstavera den korrekta linjen för oss.
"Ett krig mot kärnfamiljen och heterosexualiteten, något som den svenska statsmakten med hysterisk frenesi bedriver i dag – kommer att skapa ett samhälle bestående av osäkra, rotlösa och olyckliga människor."
Nu har Expressens misantropi gått in i ett stadium där total mental entropi har uppnåtts.
Jokern – en person som hyser agg mot sin mor och ... ja, det mesta.
En del drabbas alltid av att saker liksom bara händer. Och då ska staten vara där med sina hjälpande händer.
En före detta statsminister går in på Rönnells för att söka återfinna urkällan till sina visioner.
Förakt för den egna nationen och en uppblåst självbild slutar ofta i afrofili.
Artur Lundkvist, monoman modernist och samtidigt förespråkare för det primitiva.
Det finns något som kallas "guilt by association". Statsmedias ledning tillämpar istället för egen del "honor by association"
Kate Webb, australiensisk kvinnlig reporter som skildrade Vietnam-kriget. Från frontlinjerna. På bilden ser vi henne i den alltid korrekta reporterposen; penna, block, cigg. Webb sa upp sig från sitt reporterjobb i Australien och drog till Vietnam. Hon var inte ensam som kvinnlig reporter i det kriget. Jurate Kazickas ställde upp i en frågesport så att hon fick ihop pengar till en enkel biljett till Saigon. Catherine Leroy fick ett stipendium men istället för att använda det till avsett ändamål köpte hon en enkel till Pnom Penh. Det som verkat känneteckna alla kvinnliga reportrar i det kriget är att de inte skickades dit av sina nyhetsbyråer eller tidningar – de åkte ändå och kämpade sig in i spalterna genom att de helt enkelt var bra. Kvinnliga journalister har alltid funnits där i frontlinjen, och det har alltid förundrat mig att nutida kvinnliga journalister inte grävt fram fler av dem ur arkiven för att få en egen historia. Kate Webb har åtminstone fått pryda ett frimärke i år i Australien.
"Men det räcker inte med att unga människor ska sluta drömma om att de en dag i sitt laboratorium på Mars ska lösa cancerns gåta – män ska också upphöra av vara män får vi lära oss i ett reportage om något som kallas 'killmiddagar'."
Landets mest infernaliskt listige sosse slår till igen.
"Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar ... vinkar åt en karl"