Kommentarer

Varför måste jag vörda islam och se upp till muslimer?

Boris Benulic

Det är inte bra att vandra runt med huvudet uppe bland molnen, numera kan man krocka med en drönare – och oavsett det är risken stor att man inte ser var man sätter fötterna; och vem vet vems grop man kan ramla ner i då.

Läsningen av Carl-Göran Ekerwalds bok Fördelen med att bli gammal, som nyligen utkom i samband med att han fyller 100 år gjorde att jag såg tillvaron klarare. Inte så konstigt eftersom verket är skrivet av en av landets mest bildade personer, en man som dessutom levt längre än de flesta av oss kommer att göra.

Men även en vis man vandrar vilse ibland, och det gjorde Ekerwald i veckan när han i DN lade ut texten om koranens och islams förtjänster, samt förträffligheten hos de människor som anser sig leva efter koranens påbud:

”Koranen påbjuder gästfrihet. I inget land har jag och min familj mött sådan gästfrihet som i Turkiet och Iran. Det var enträgna inbjudningar – och vi var två vuxna och tre barn. I Iran ombads vi att ligga över.”

Man tycker förstås att Ekerwalds kunde ha funderat på vad som hänt om det inte rört sig en familj på fem personer utan 500 000 svenskar som anlänt till Turkiet eller Iran. Hade de möts av samma gästfrihet som Ekerwaldarna?

Givetvis inte. Gästfriheten i muslimska länder har sina gränser – även när det gäller muslimer från andra länder. I Turkiet tävlar alla partier om vem som kräver den snabbaste deporteringen av flyktingar från Syrien. I Iran finns det nästan fyra miljoner afghanska flyktingar, och deras situation präglas enligt människorättsorganisationer av att de flesta lever i misär, och dessutom riskerar att misshandlas eller bli slavarbetare eller tvingas in i prostitution.

Men strunt i det. Iranierna var vänliga mot familjen Ekerwald när den reste genom persernas rike.

Jag är förvånad över att Ekerwald argumenterar på den här låga nivån – men inte alls förvånad över att DN trycker texten, eftersom den också innehåller passager som:

”Under resor runt om i världen har jag fått intrycket att muslimer mer söker lyda Koranen än de kristna att lyda Bibeln. Ett undantag hos oss är när Reinfeldt uppmanar svenskarna att ”öppna era hjärtan” inför invandrarna – det är helt enligt Mose föreskrift: ”Kommer främlingen till ditt land, ta emot honom som en av dina egna.” Människa som människa. ”Älska din nästa så som dig själv.” Människosläktet är en enda stor familj.”

Det är helt i linje med Wolodarski-linjen om att muslimsk närvaro i Sverige gör Sverige till ett bättre land.

Problemet är som sagt att inget, absolut inget i verkligheten visar att de som lever i den muslimska världen anser att ”Människosläktet är en enda stor familj.”

De flesta länder i den muslimska kulturkretsen tillhör helveteshålen på jorden, det vet man om man läser om – och följer utvecklingen – i dessa länder, och inte nöjer sig med att göra sina 30 år gamla personliga reseanekdoter till analyser av tillståndet i den muslimska kulturkretsen i dag.

Ekerwald, som alltid tidigare varit en intellektuell med integritet, försöker nu på ålderns senhöst förtvivlat göra sig relevant i lite mer officiella kultursammanhang genom att anpassa sig till den svenska överhetens tidsanda.

Han borde hålla sig för god för det. Men jag tror inte han fikar efter statliga stipendier, möjligen är ute efter att motta en kraschan ur kungens hand. Kanske Nordstjärneorden för sina insatser som rådgivare till utrikesdepartementet – med formuleringar som:

”Må de svenskar som är muslimer och de stater som är muslimska åter känna ett förtroende för att Sverige behandlar islam vänligt och respektfullt.”

Det ”Sverige” Ekerwald här talar om är den svenska överheten, den som nu kränger, krusar och låter sig kuvas av påbud från diktatorer i länder som Turkiet, Iran, Irak och Pakistan.

Kanske får Ekerwald därför trots allt därför sin orden till slut.

Invävt i Ekerwalds text är stycken som kan användas av dem som hela tiden tjatar om att man inte får dra alla muslimer över en kam. De personerna är åtminstone medvetna om att koranen i dagens värld används för att motivera allt från mord på bögar, kvinnor och konvertiter till slavhandel – det gäller därför för dessa personer att lansera tanken på att majoriteten av alla muslimer inte stöder detta. Möter du en muslim får du därför inte ifrågasätta hans tro eller hävda att koranen utgör det ideologiska fundament som möjliggör att 1,7 miljarder människor lever i kulturer och stater som på alla sätt, och i alla avseenden strider mot alla de värden som en gång gjorde Europa – och Sverige – starkt.

Den svenska överhetens påbud om att du icke skall vara misstänksam mot muslimer – eftersom man inte ska dra alla över en kam – är logiskt sett svårbegripligt.

I dag i västvärlden finns det till exempel två nationer som det anses fullt berättigat att som kollektiv betrakta med misstänksamhet.

Det färskaste exemplet är ryssarna. 

I ett panelsamtal i P1 fick Moskvakorren Maria Persson Löfgren frågan om hur hon tror att Ryssland ser ut den dag kriget i Ukraina tar slut. Hon svarade:

”Jag hoppas att det är ett land fyllt av ångerfulla människor som inser att de har gjort så stor skada bara genom att inte göra tillräckligt för att stoppa kriget”.

Ett äldre exempel är tyskarna, som fortfarande måste vara beredda att nästan 70 år efter andra världskrigets slut axla ansvaret för Hitlerregimen och vara beredda på att i varje givet ögonblick försvara sig mot anklagelser om att det i varje tysk lurar en kryptonazist, och det gäller för dem att ha koll på vad deras farfar eller morfar gjorde under kriget.

Vi har dessutom ett närmare och mycket aktuellt exempel. De senaste åren har man på svenska kultursidor på fullt allvar hävdat att nu levande svenskar bär på en kollektiv skuld eftersom svenskar på 1800-talet deltog i slavhandel i västindien.

Alltså, den värdegrundskorrekta hållningen är att tyskar har en kollektiv skuld för vad som hände för 70 år sedan, ryssar för vad som händer i dag och svenskar för vad som hände för 200 år sedan.

Av ryssar anses vi kunna kräva ånger för att de ”inte lyckades stoppa kriget”.

Men muslimer däremot kan (enligt den värdegrundskorrekta hållningen) inte som kollektiv hållas ansvarigt för de mord, krig, våldtäkter och den tortyr som deras ledare utövar i koranens namn.

Varför inte? 

Vi har alltså nått den punkt där överheten i sina försök att styra våra tankar inte längre bryr sig om att försöka framställa propagandan som logisk, eller som förenlig med fakta.

… och det verkar tyvärr fungera.

Det ”offentliga samtalet” i dag bör benämnas det ”offentliga svamlet”.

Helgsmål

När de kristna valde att trampa ut i en sankmark av moraliska påbud

Boris Benulic

"Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då."

Pieter Brueghel den äldre: Kung Sauls självmord (1562)

Sällan uppenbarar sig den moderna människans tanklöshet och förvirring så mycket som när jag är på gymmet. Allt oftare utgörs alltför många av dem som befinner sig där av individer som ägnar sin mesta tid åt att justera de spellistor de lyssnar på i mobilen medan de tränar – eller vad man nu ska kalla de fysiska aktiviteter de ägnar sig åt.

De kan sitta på en bänk i fem till tio minuter, lyssna på mobilen, fippla med spellistan med hörlurarna på och sedan genomför de ett liknöjt set. Sedan sätter de sig upp och fingrar en stund till. När de anser sig klara hasar de över till nästa bänk eller redskap och ritualen fortsätter. Den sortens gymbesökare sippar hela tiden också – av någon obegriplig orsak – på en vattenflaska eller en proteindryck; trots att de inte svettas eller tröttar ut någon muskel.

De har läst och hört att de borde träna, och gör därför det, utan att verkligen känna eller förstå varför de lyfter skivstänger eller hantlar. De vill egentligen inte vara där, och de vill inte tänka på vad de ägnar sig åt, vilket de kanske skulle göra om inget störde dem. Därför fyller de på med ljud i öronen, och därmed i sina skallar. Musiken får störa ut alla tankar de undermedvetet misstänker finns där, och som de inte orkar med – lika litet som de orkar lyfta de vikter som behövs för att träningen ska bli effektiv.

Den vilsenhet jag ser på gymmet är en form av den förvirrade rotlöshet som präglar den moderna människan. Den beror på att alla för henne kända sammanhang hela tiden bryts sönder. Vi har upplevt fem årtionden av propaganda mot familjen, vi har fått genomlida 30 år av intensiv agitation för att vi ska vara förändringsberedda och hänga med i vad som kallas ”utveckling”.

I dag är många människor så tömda på innehåll och egna tankar att frågan är om de kan betraktas som självständiga individer. De är produkter av ett samhälle där de flesta levande och naturliga mänskliga gemenskaper börjat vittra sönder, och inget är givet i de sociala sammanhangen – i förrgår utplånades så mycket av det svenska jordbruket att vi inte längre i verklig mening kan försörja oss utan import – i går såg vi den svenska verkstadsindustrin köpas upp eller produktionen flyttas till andra länder, och i dag grubblar många på när AI kommer att ha gjort dem onödiga och de tvingas grensla en Foodora-moppe.

Och vad har kristna att säga om den utveckling som skapar isolerade och jagsvaga personer?

Egentligen ingenting om de faktorer som driver fram denna utveckling – för många kristna är nämligen problemet huruvida den där själlösa individen kan finna Gud eller inte. Och om individ strävar att att bli självständig, oberoende och stark kan han mycket väl mötas av påpekanden om att utan Gud är individen ingenting; det viktiga är inte att lita på sig själv – det viktiga är att lita på Jesus. Då löser sig allt.

Låt gå för det då (jo, jag vet att det låter lite vanvördigt, men jag menar det) … men en kyrka som inte vill värna familjen och även fungerande sociala sekulära gemenskaper samt försvara en levande landsbygd och inhemsk industri – vad är den egentligen bra för?

Förvisso kan den fungera som uppsamlingsplats för människor som har trasats sönder av den så kallade utvecklingen, eller som oroar sig för att hamna under historiens lokomotiv.

Rent rekryteringsmässigt kan det väl vara en fungerande strategi för en kyrka, det kan vara ett sätt att befinna sig i ständig tillväxt.

Ge stöd, tröst och tro åt dem som känner att de blivit över och säga ungefär: ”Men Jesus finns alltid”. Men räcker det?

Parallellt med detta framförs också ofta att den som tror att han vet bäst själv, och anser sig kunna göra lite som han vill kommer att straffas av honom däruppe – för så står det i Bibeln, och förvisso finns det en hekatomb av exempel där högre makt tar en egensinnig person i örat.

Men frågan är om vi inte alltför ofta tolkar de exemplen fel.

Ett vanligt exempel som dras upp är när Gud förtörnas över att Saul genomför ett offer till Gud – vreden kommer sig av att det var profeten Samuel som skulle utföra uppgiften.

Vi förväntas att anta att Gud blev vresig över att Saul blivit högmodig och tyckte han kunde göra lite som han ville.

Samma läsning förväntas vi göra i passagerna om hur Guds ilska över att Saul inte totalt förintar invånarna i Amalekernas rike – vilket till slut får följden att det blir David som bestiger tronen.

Men en rimligare läsning är att Gud inte riktigt kan överse med att Saul är en dålig kung i en rent jordisk mening. I det första exemplet bryter Saul upp den ordning som finns i ett organiskt och balanserat samhälle där alla har sin givna funktion. Saul som kung och som den främste i krigarståndet tar på eget bevåg över funktionen från Samuel, den ledande medlemmen av prästståndet. I det andra exemplet värnar han – som är den främste krigaren – inte sin nation och sitt rike och förgör inte fienden.

Och man kan rada upp exempel från Bibeln som rör andra kungar och krigare, men också jordbrukare, fiskare, skatteuppbördsmän och skriftlärde som väcker Guds vrede.

Men jag dristar mig att det rör sig om samma förhållande där – det som förgrymmar Gud är att en person tror sig kunna strunta i balansen i det organiska samhälle han eller hon tillhör. Tankegången om att vi alla är lika inför Gud blir logisk om den uttolkas som att alla är lika viktiga för att få ett fungerande samhälle, där var och en på bästa sätt utför den uppgift han eller hon är bäst lämpad att utföra.

Om vi väljer att läsa alla de ovannämnda exemplen som fall där Gud blir avog för att någon inte följt ett ovanifrån kommande påbud kommer vi att klafsa runt i en sankmark som består av moraliska påbud och levnadsregler om vilka det ständigt uppstår tvister. Gäller de eller gäller de inte? Bör de inte omtolkas? Vad menas egentligen?

Frestelsen blir då stor att anpassa tron till omgivningen, och göra tolkningar som innebär att man inte stöter bort människor.

Om de kristna kyrkorna i Sverige för femtio år sedan gjort den tolkning jag anser är rimlig och logisk hade de kämpat mot utarmningen av landsbygden och urbaniseringen, de hade kämpat mot avindustrialisering, och de hade dundrat mot hög som låg som satte sina egna intressen framför nationens. Svavelpredikningar kunde riktats mot såväl en VD som en metallarbetare.

Så skedde inte.

Mycket av det som borde försvarats är borta.

Men inget är oåterkalleligt.

Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då.

Och det här är inte en fråga om partipolitik, det välordnade, harmoniska samhället där varje arbetande människa – vad hon än arbetar med – betraktas som viktig är ett samhälle som förkroppsligar tanken på att inför Gud är vi alla lika.

Men en kyrka som tar strid för detta kommer att få kämpa mot själlösa kapitalister och deras drängar, och mot makthungriga byråkrater och mot politiker som söker makt genom att spela ut arbetande människor på alla nivåer i samhället mot varandra.

Kommentarer

Gissa vem som kommer på middag?

Boris Benulic

Plötsligt vill stat och medier att vi ska vara omtänksamma, och bry oss om andra. Varför?

Room in New York. Edward Hopper, 1932.

I några årtionden har idéhistoriker förfäktat teorin om att det finns en svensk ”statsindividualism”. Det är en uppfattning som utgår från tanken på att svensken är en så ursinnigt individualistisk person att han bara vill ta hand om sig själv – för att kunna förverkliga sig själv och utvecklas. Familj och vänner blir därför en onödig belastning för individen.

Ser jag mig omkring blir jag fundersam på vad som menas med den där individuella utvecklingen; innebär det möjligheten att äta ett kilo köttfärs alldeles själv när det vankas fredagstacos istället för att dela med de andra i en familj? Eller?

De som tror att statsindividualism är ett existerande fenomen hävdar att svensken egentligen inte vill ta hand om sina barn eller äldre anförvanter. Därför bejakar han eller hon statens tillväxt så att barnomsorg och skola ordnar det där med barnen, och sjukvård och äldreomsorg det där med de gamla. Och individen blir fri och kan utbrista i lovsång över den goda, och stora staten. Individen blir oberoende av familjen men beroende av staten.

Den svenska statsapparatens expansion efter andra världskriget har byggt just på löftet om att staten ska ta hand om allt som individen finner besvärligt, han eller hon ska bara kunna tänka på sig själv. Teorin om statsindividualism är bara byråkratins försök att förklara och försvara expansionen genom att hävda att du och jag vill att staten tar över mer och mer ansvar för hur vi lever.

Men efter att hundratusentals flyktingar sökt sig till Sverige det senaste decenniet har budskapet från staten blivit ett annat.

Politiker, byråkrater och välbetalda idkare av ”välgörenhet” spänner ögonen i oss och säger:

”Du har ett ansvar för att de som kommit till vårt land integreras. Det räcker inte med att du öppnat ditt hjärta, du ska också bjuda hem dem på middag och lära känna dem, utveckla vänskapsband, lära känna dem och få veta mer om deras bakgrund och kultur. På så sätt utvecklas du som människa”.

Media hakar på. Regelmässigt dyker det upp ett reportage om hur en svensk familj bjudit in en utländsk familj och skapat djupa vänskapsband och alla är lyckliga och har blivit bättre människor.

Men står vi inte inför något mycket märkligt här?

I decennier får vi veta att vi inte ska fundera så mycket på det här med våra barns fostran och utveckling. Det ordnar staten, som också åtar sig omsorgen om de gamla, liksom att envetet reglera våra liv så att vi äter mer kålrötter istället för kött, slutar åka bil samt ägnar en kvart varje dag åt att ha ångest över vårt ansvar för slaveriet.

Och så plötsligt en dag händer det – och utan att vi ens får en kopp Gevalia –  vi kommenderas att överta ansvaret för integreringen av främmande människor. Så svensken som inte är betrodd att fostra sina barn eller styra sitt eget liv blir nu anförtrodd uppgiften att inlemma personer från kulturer som inte det minsta påminner om den svenska.

Svensken som är tillsagd att söka sig bort från de naturliga sammanhangen och etablerade traditionella sociala gemenskaper och som fri individ finna sig själv – får nu veta att det gör han bäst genom att bli en del av flyktingmottagningen, en ö i en arkipelag av frivilliga integrationsarbetare.

Men frågan är vem som integreras i vad när den svenske individen i ständig jakt på sig själv och förnyelse möter personer som styrs av klan, familj, kultur och religion.

De statligt orkestrerade kampanjerna om detta kom först i och med den senaste stora flyktingvågen – innan dess fanns det till exempel inga kampanjer för att man skulle lära känna sina grannar. Då gällde paradigmet att man som individ skulle lösgöra sig från alla sociala sammanhang för att vara fri att finna sig själv.

Ett försök att få paradigmskiftet att bli mindre uppenbart är att hävda att vi alla har något att lära av andra kulturer; märk väl –  inte av de kulturer som finns i Frankrike, Tyskland eller Italien – utan av dem som finns i tredje världen. På så sätt kan man försvara det påbjudna inbjudande av andra familjer och främlingar till det egna middagsbordet – det lanseras som ett sätt för individen att finna sig själv.

Det är märkligt att uppleva hur den gemensamma måltiden i hemmet plötsligt blir viktig genom den här propagandan. Den har inte tidigare setts som viktig för att hålla ihop familjen … men ja, just det – den skulle ju inte hållas ihop utan atomiseras.

Och som om den pågående atomiseringen inte vore tillräcklig, instiftas nu en ny metod för att göra den fullständig.

Nu ska vi ner på elektronnivå.

Helgsmål

När samhället omvandlas till en enda stor fritidsgård vill kyrkan vara föreståndare

Boris Benulic

I en tid när allt färre kallar sig kristna gör många kyrkor allt för att anpassa sig till den rådande tidsandan för att locka människor att komma till kyrkan. Kanske är det också därför kyrkorna så ofta undviker att tala om arbetet och dess betydelse?

1941 målade Grant Wood ”Vår i småstaden”. Han skildrar ett litet samhället där människor i vårvärmen utför olika former av arbeten och sysslor för att ”bevara sin gemenskaps värdighet”.

Till de vanligaste uttrycken i det svenska språket hör numera uppmaningen ”Njut!”. När den dyker upp i sociala media skrivs det gärna ”Njuuuut!”, och förekommer som svar på en bild som lagts upp där människor äter, dricker, solar eller alltsomoftast bara gör ingenting, och i samband med detta talar om att de just gör absolut ingenting.

Nästan lika populärt är det lite lätt ursäktande ”Man måste ju unna sig!”.

Det förekommer ofta i kombination med ovan nämnda situationer.

Fritiden, semestern, äta, dricka, göra absolut ingenting är sedan länge idealtillståndet för den moderna människan, som anser sig ha uppnått förstadiet till någon slags nirvana i och med deltagande i en after-work där man gått tidigare från jobbet … för ”… man måste ju unna sig!”.

Om detta har samtida kristna mycket sällan något att säga – vilket jag finner märkligt.

Det är som om arbetets roll för människan inte är ett intressant ämne för en predikan, eller ett grundläggande inslag i själaryktandet.

När människor förflyttat det mesta av sitt intresse till fritiden har kyrkan snällt följt efter. Men för kyrkans del innebär det en underlig utveckling eftersom Bibeln lägger så stor vikt vid arbete:

”Den flitiges hand får makt, men den late får tjäna som slav.” (Ordspråksboken 12:24)

Alltså, den som intresserar sig mest för hur tillvaron ska kunna ordnas så att han eller hon arbetar så lite som möjligt har slagit in på en bana där det hela slutar med att man är en underordnad individ, och många sådana människor skapar bara elände omkring sig, ty:

”Arbete ger välstånd men tomt prat fattigdom”. (Ordspråksboken 14:23).

Ett ordspråk som är synnerligen värt att betänka i dag då arbetslivet för många alltmer upptas av onödigt prat i form av konferenser, seminarier, möten och förstås de heliga fikastunderna.

Nu kommer säkert många att hävda att det där pratandet behövs – och antagligen gör de det av pur lathet eftersom de vet att den information som utbyts i de sammanhangen kan utbytas snabbare, effektiva, säkrare och bättre på andra sätt. Men då blir det tomma timmar i arbetsschemat, och då kanske man – ve och fasa – måste ägna sig åt det man är betald för att göra.

Den moderna människan har en motvilja mot att bli trött, testa sina gränser, och leva efter principen: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (1:a Moseboken 3:19) – de ord Gud fäller då Adam och Eva fördrivs ur Edens lustgård.

Och den djupare innebörden av de orden är att människan måste anstränga sig – fysiskt och psykiskt – för att förbli människa. Jag kan inte se annat än att kyrkorna i västvärlden i allmänhet inte har något att säga om detta, trots att vi lever i en tid då allt fler talar om vikten av att arbeta mindre … med hänvisning till att det finns datorer, och maskiner. Det finns flera faktorer som driver fram dessa tankar och krav hos människor:

  • den nyssnämnda latheten, som har växt fram i det moderna samhället där inget får göra ont eller kännas besvärligt, och sorg eller ångest är något man hanterar med mediciner
  • konsumentkulturen i det moderna samhället – som är uppbyggt på att vi som individer i första hand är konsumenter, och konsumerar gör man på fritiden (en automatiserad produktion och globalisering gör att färre händer, fötter och hjärnor behövs i västerlandet för att framställa varor och tjänster).

Kristna kan förvisso träta en del om vad i Bibeln som man måste beakta och vad man tycker sig kunna strunta i – men jag har inte kunnat upptäcka några större dispyter om Guds påbud att vi ska arbeta i vårt anletes svett. Tror teologerna att han däruppe var på sitt mest skojfriska humor när han jagade Adam och Eva ut ur paradiset? Att han inte menade vad han sade? 

Även den som inte tror på högre makt bör inse att i det påbudet ligger en djup insikt förborgad – den om att arbete är det som gör oss till människor. Att fly från arbetet till fritiden är att fly från sig själv.

En möjlig invändning skulle kunna vara att arbetet för många är enahanda, tungt och monotont – och att det därför är begripligt att många vill arbeta så lite som möjligt, och att vi bör bejaka detta; samhället sägs bli bättre då.

Men betrakta Sverige under 1900-talets första sju årtionden. Arbetstiden var längre, semestrarna kortare (mycket kortare), de flesta arbeten mer fysiskt krävande – ändå var det ett på alla sätt friskare, sundare och bättre samhälle – hur man än väger och mäter det – bland annat därför att människor såg arbete som något självklart, och inte var så förvekligade som dagens människor; vi har fått ett samhälle där lärare, sjukvårdspersonal, lagerarbetare, poliser och socialarbetare tävlar i att på Instagram berätta om hur eländigt de anser sig ha det. Och jämrandet är lika stort bland bankdirektörer, koncernchefer och politiker.

En möjlighet många använder är att fuska i arbetet, slarva, utföra det långsamt – inte riktigt bry sig. Därmed tror de att de på något sätt befriar sig löneslaveri eller uppgifter de tycker någon annan kunde utföra, de själva är liksom för bra.

Det är dock inte befrielse, utan bara en form av det nyssnämnda slaveriet – man har fortfarande underkastat sig, man är en slav, men en lat slav. Den väg som ska anträdas är den där man övervinner de uppgifter man har och lär sig behärska och kontrollera dem, och utföra dem perfekt.

Mycket av det gnäll och gny man i dag hör på svenska arbetsplatser beror inte på att uppgifterna är tunga och besvärliga. Det beror på att människor vill vara någon annanstans. De vill vara fria att konsumera, ofta på ett lika tanklöst sätt som de arbetar. De har av dagis, fritids, skola, och kulturen i samhället fostrats till att ha en så låg smärttröskel att den snarast är att betrakta som en fördjupning.

Självrespekt bygger på att man gör sitt arbete väl, vad det än är – och det är också själva förutsättningen för att man ska kunna kräva sin rätt. Den svenska arbetarrörelsens gamla paroll ”Gör din plikt, kräv din rätt”, utgick ju också från de starka folkliga frikyrkliga stämningar som fanns i de miljön där arbetarrörelsen växte fram.

Möjligen kan man invända mot min beskrivning av svensk verklighet – men vi bör åtminstone kunna enas om att Bibeln är entydig i sin inställning:

”Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. 

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. 

Ty var och en har sin egen börda att bära… (Galaterbrevet 6:3-5).

Eller:

”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. ” (Kolosserbrevet 3:23)

Alltså: Att utföra sitt arbete väl är en i sig behaglig gärning, den visar din vilja att vara människa.

Givetvis kan vi diskutera hur tillämpligt det budskapet är i Sverige i dag. Jag gissar att många som anser sig vara kristna anser att Bibelns syn på arbete är helt ointressant i dag, och att de passagerna hör till de som man snabbt ska bläddra förbi.

Och det kan vara en av de bidragande orsakerna till att Sverige ser ut som det gör i dag – att kyrkan deltagit i den mentala flykten från arbetslivet.

Återigen; hur ofta – och när – beaktas och behandlar kristna frågan om arbetets roll för individen? När människor i sin rådvillhet på olika sätt flyr från arbetet är kanske inte det rätta svaret att om och om igen predika om Guds oändliga nåd.

Det kunde nog vara värdefullt att också tala en del om arbetet. Om dess ära och heder. 

Kommentarer

”Kultureliten” gör kulturen liten – vi får bara höra hovnarrarnas narrativ

Boris Benulic

Det är fascinerande att betrakta hur borgerligt sinna kulturskribenter drar in luft i lungorna (man riktigt hör hur det visslar och väser) och därefter i en enda lång utandning kräver att ”kulturen” försvaras … och det med skattebetalarnas hjälp. Till och med Torbjörn Elensky verkar vara arg, liksom DN:s Sokolnicki. Lika trollbunden blir jag när jag ser hur illitterata socialdemokratiska ministrar och avsuttna politruker vill att ”kulturen” försvaras … och det förstås också med skattebetalarnas hjälp. Vad har utlöst detta kulturkrig? Vem är det som angriper kulturen – och mot vem ska den försvaras?

Jan Matejko: Trött hovnarr (1862)

Moderaten Sophia Jarl som styr Norrköping bygger nu om den kommunala kultursektorn i staden.

En av dem som leder angreppet mot henne är Stefan Jonsson som i DN ondgör sig över det som sker och att:

”Den nya modellen avskaffar kultur- och fritidsförvaltningen rakt av och säger upp stadens kulturchef. Kulturverksamheterna inordnas i ett nytt Tillväxtkontor. Konstmuseet och Stadsmuseet hamnar på underkontoret Attraktionskraft tillsammans med näringslivsutveckling, turism och idrott. Bibliotek, bildning och ungdomskultur på underkontoret Livskvalitet. Annat hamnar hos eventbolaget Upplev Norrköping.”

Jonssons beskrivning är korrekt, och den beskriver en politik som går ut på att kultur är till för att dra in pengar, framförallt genom att locka besökare till staden. Nu är det här ju inget nytt när det gäller kommunal kultur. Heller inget som bara moderater ägnar sig åt. Jag kan ur minnet räkna upp 30 socialdemokratiskt styrda kommuner som haft samma inställning: kultur är till för att locka turister till staden, och helst också locka nya invånare. Det blir typ; glöm att bruket har lagt ned, nu satsar vi på en skulpturpark. 

Har aldrig gått bra. Men man fortsätter ändå att traska fram i samma spår, vare sig kommunen är höger- eller vänsterstyrd. Kultur ska sälja kommunen. Vara ”tillväxtmotor”. Det Jarl säger har många s-märkta kommunpampar sagt. Varför ska vi låtsas som att så inte är fallet?

Jag känner många kulturarbetare som röstar v, s, mp och som i sina ansökningar om bidrag till olika projekt lägger ut texten om hur ”kultur är en tillväxtmotor”, och lägger man in några referenser till städer som Bilbao och Kassel är man hemma. Cashen trillar in; ”Vi ses på Tennstopet och firar”.

Det enda Jarl egentligen gör är att hon organiserar det hela på ett lite annat sätt.

Men varför då denna strid?

Det beror nog på det språkbruk Jarl använder, som när hon går till motattack mot dem som kritiserar henne:

”Nu kraftsamlar kultureliten för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet. 

För mig är det en del av det bortskämda Sverige.”

Och det är klart att dessa flockar av kulturarbetare av varjehanda slag som betar på den offentliga kultursektorns oändliga savann blir arga. Vem vill bli kallad ”bortskämd”.

De gillar inte riktigt att beskrivas som priviligierade – och det stör också alla dessa kulturbyråkrater som utfordrar de betande flockarna lite extra när så behövs.

Vad vi ser är hur höger och vänster förenas i sin syn på kultur: den är ett verktyg.

För högern är den offentliga kultursektorn ett verktyg för att förbättra den kommunala ekonomin, och de sektioner som inte klarar av att dra in pengar får mindre pengar att röra sig med. Eller inga alls.

För vänstern är kulturen också ett verktyg – och den offentliga kultursektorn är till för att skapa jobb i förvaltningen men också bidra till försörjningen av ”fria” kulturarbetare.

Därmed säkrar s, v och mp inte bara röster på valdagen utan också röster som lovprisar dem i text, musik och bild.

Den artistbojkott det nu talas om beror inte på omsorg om kulturen, den beror på omsorg om pengar som går till kulturbyråkrater och kulturarbetare.

Det fascinerande är att inte bara kulturarbetare till vänster nu går till angrepp på Jarl, det gör även kulturarbetare och skribenter av mer obestämbart liberalt och borgerligt snitt. En text av Torbjörn Elensky i SvD har blivit det baner bakom vilken denna grupp samlas. I texten möter vi en ovanligt upprörd Elensky:

”Det är dags för de skröpliga resterna av den bildade borgerligheten att resa sig nu. Det vore pinsamt om hela Sverige blev som Norrköping.”

Men om vi nu – likt Elensky – antar att det finns någon slags borgerlighet kvar, kan de då inte gå med hatten i sina nätverk och samla in medel till – och bygga upp bibliotek, symfoniorkestrar och ordna kulturfestivaler? Alla de borgerliga politiker och skribenter som nu håller med Elensky – varför kräver de inte att bankerna och Wallenbergsfären ser till det allmänna goda och bekostar några symfoniorkestrar? Med tanke på bankernas vinster skulle vi kunna ha lika många symfoniorkestrar som McDonalds i det här landet (utan att det märktes i bankernas bokslut).

Och varför säger inte ett företag att: ”Men visst, klart vi står för Medelhavsmuséts kostnader de närmaste 20 åren”.

Det kommer inte att ske beroende på att det inte finns någon bildad svensk borgerlighet. Men det finns borgerligt sinnade figurer som då och då gärna visar upp sig i Berwaldhallen och på en Dramatenpremiär för att lajv kulturintresserad – men i sin snikenhet vill de inte betala fullt ut vad biljetten kostar. Det ska skattebetalarna stå för.

Lika obildad är vänstern och arbetarrörelsen. Under 1900-talets första sex årtionden drev de stora bokförlag, kulturmagasin, dagstidningar. Fackförbundens medlemsmagasin hade bättre och mer omfattande kultursidor än vad dagstidningarna har i dag. Allt hade byggts upp genom en kombination av affärsmässighet och idealitet.

Men svensk vänster i dag klarar inte ens av att finansiera sin egen press med hjälp av läsare, utan måste förlita sig på nådegåvor av staten.

Med vilken rätt kräver borgerlighet och vänster att skattebetalarna ska bekosta det de själva inte längre kan, vill, eller förmår driva och organisera?

Om de tror att människor behöver kultur så är det ju bara att samla styrkorna och organisera kulturell verksamhet till båtnad för de massor som hungrar efter kultur.

Men så kommer inte att ske. 

Mycket därför att vare sig borgerlighet eller vänster i gemen i verklig mening är intresserade av kultur.

Borgerligheten vill som sagt då och då kunna framstå som bildad, vänstern vill försörja sina trubadurer och skulptörer.

Båda grupperna vill att staten ska stå för kostnaderna, och det innebär att det är du som får vara med och betala.

Men vad är egentligen kultur? Varför behövs den? Och varför tävlar borgerlighet och vänster i att vara kulturlösa? Det talar vi om på måndag.

Helgsmål

Alla vill låtsas att de är som Jesus – men var är Johannes Döparen?

Boris Benulic

Varje lördag eftermiddag publicerar jag en text i avdelningen ”Helgsmål”. Syftet är att försöka förstå varför kristendomen inte längre är en kraft som på ett avgörande sätt påverkar våra liv och utvecklingen i samhället.

När jag i somras i Neapel står framför Caravaggios målning Barmhärtighetens sju verk i kyrkan Pio Monte della Misericordia tänker jag inte bara på det jag ser framför mig, utan också på jag under mina resor märkligt ofta hamnar framför en tavla av Caravaggio, fast det inte varit orsaken till färden.

Kanske det bara råkar bli så.

Eller inte.

Och den som fängslas av Caravaggio kommer ständigt att – liksom den store målaren – återkomma till Johannes Döparen. Det är en av många saker som gör Caravaggio ovanlig bland sin tids målare. Dagen innan hade vi vandrat igenom de oändliga salarna i museet på Capodimonte. Rum efter rum efter rum med målningar som återger ett begränsat antal motiv och berättelser ur bibeln; från 1000-talet fram till 1600-talet. Målningarna säger mig ingenting. De lever inte, inte ens när de skildrar återuppståndelsen. En slags kristendomens stilleben med Jesus och jungfru Maria som återkommande centralfigurer. Allt är lika platt som min barndoms skolplanscher med bibliska motiv.

Men 1606 kommer Caravaggio till Neapel, på flykt efter att ha knivhuggit en man till döds under ett fyllebråk i Rom. Han är redan ett stort namn som konstnär och får omgående uppdrag av stadens styrande, som gärna visar sin rikedom genom att uppföra kyrkor och låta smycka dem med målningar.

Och något händer med den religiösa konsten.

I Barmhärtighetens sju verk skildrar Caravaggio hur Guds nåd verkar i detta jordelivet genom att skildra just jordelivet; plötsligt uppenbarar sig på en altartavla i en kyrka tiggare, horor, hemlösa, skuldsatta inlåsta i fattighuset, lik märkta av digerdöden – det vi ser är dokumentärt skildrade gatuscener från dåtidens Neapel, och över allt svävar änglar som ser ut som gatpojkar.

Religionen har blivit realistisk, Gud har hamnat på gatan – där han hör hemma, säger oss Caravaggio.

Den som läser olika konsthistoriker märker hur de ofta talar om att Caravaggio använde ljussättningen i sina verk för att skapa dramatik och rörelse. Som om det rörde sig om en mästerlig målares konstfärdiga knep – när det i själva verket rör sig om något så enkelt som att det var ett sätt för Caravaggio att framställa den gudomliga nåd som gör det möjligt för människor att vara barmhärtiga. Men konsthistoriker har mycket sällan blick för det där med Gud, och de fascineras mer av Caravaggios levnadshistoria; de ständiga bråken, rumlandet, supandet, våldet.

Vad dessa konsthistoriker också ofta missar är att medan andra målare från den perioden har Jesus och jungfru Maria som centralgestalter i sina verk, så figurerar scener ur Johannes Döparens liv lika ofta i Caravaggios målningar som episoder ur Jesu liv.

Caravaggio hade nog fått problem med inkvisitionen om den räknat hur många gånger han avbildade Jesus och jämfört det med hur många gånger han lät Johannes Döparen vara den centrala gestalten.

Det är inte svårt att förstå Caravaggios fascination inför den vresige Johannes Döparen, en profet som dragit sig undan världen; han levde ensam i öknen, gick klädd i enklast tänkbara kläden, livnärde sig på gräshoppor (eller så är det en felöversättning, gammalgrekiskans ord för gräshoppa – akris, är till förvillelse likt ordet för honungskaka – ekris. Det senare låter mer tilltalande som kosthåll, även om det i vilket fall är uppenbart att Johannes Döparen inte var över sig intresserad av vad han åt).

Johannes Döparen vände i bokstavlig mening sin samtid ryggen, lämnade samhället och vandrade ut till livet som eremit i de mest förtorkade delarna av Judéen.

Han vände samhället ryggen, men inte människorna. Eller snarare kan man uttrycka det som att människorna inte vände honom ryggen – de flockades tvärtom för att lyssna på hans ord om att de levde i lögn, och att deras samhälle inte hade något verkligt existensberättigande. Människorna kom för att lyssna för att han uttryckte det de själva kände, men inte kunde – eller vågade – formulera.

Och han skrädde inte orden när han talade till massorna, han fördömde deras leverne – och manade dem; Skärp er! Räta på ryggen! Ångra er! 

Han förklarade att den verklighet de levde i inte i egentlig mening var verklig, den existerade bara så länge de själva valde att acceptera den, och att leva som svaga, rädda stackare.

Och han själv visade att han inte accepterade någon världslig makt – och förlorade också därför sitt huvud. Halshöggs .

Det måste ha varit detta som fascinerade Caravaggio, och likt Johannes Döparen visade han människorna hur de verkligen levde, förfallet – och likt Johannes Döparen visade han i sina verk också på nåden. 

Det där märkliga ljuset som alltid oväntat faller in i hans tavlor. Som egentligen inte ska kunna falla in på just det där sättet.

Men ändå gör det.

Jag föreställer mig att Caravaggio i Johannes Döparen kände igen sig själv, ständigt på kant med samhället och de styrande, ständigt på flykt, men älskad av massorna. Precis som folket kom för att lyssna på Johannes, strömmade de till kyrkorna för att få se Caravaggios konstverk. Budskapet var i båda fallen detsamma: ”Se här på världens elände, och er svaghet. Men det finns hopp”.

Du kan inte tänka dig Jesus utan Johannes Döparen. Johannes är förutsättningen för Jesus.

Men i dagens svenska kristenhet ser vi nästan bara referenser till Jesus – och det är Bergspredikan hit och Bergspredikan dit, och den är dessutom urvattnad till ett slags till intet förpliktande kärleksbudskap där allt är lika mycket värt, alla lika mycket värda … och därmed finns inte längre några värden. Och därmed faktiskt inget hopp.

Här kan vi också se vad som för mig framstår som en slags obegriplig förmätenhet, som kan beskrivas som att man ser sig själv som Jesus, med rätt att förlåta.

Men ingen verkar vilja vara Johannes Döparen.

Det kristna budskapet i Sverige av idag har formats av en vilja av att bli en del av det samhälle vi lever i – inte av en vilja att vända det ryggen och skapa något nytt, och bättre.

Det är därför vi har biskopar som förespråkar byggandet av moskéer och längtar efter att få höra muslimska böneutrop ljuda ut över sitt stift.

Det är därför den svenska kyrkan bekymrar sig mycket mer för muslimers möjlighet utöva sin tro i Sverige än över att kristna lider, förföljs, förslavas och mördas över hela den muslimska världen – och numera också i Europa.

Både Johannes Döparen och Caravaggio visste att det fanns– och visade på – en väg ut ur det förfall som omgav dem.

Svenska kyrkan i dag vill att vi ska stanna kvar i förfallet och bejaka det.

Men det är inte så en kyrka blir stark.

Det är i stället som G.K Chesterton påpekade: 

”Det är en av historiens paradoxer att varje generation omvänds av det helgon som mest står i motsättning till sin tid.”

Kommentarer

Tycker Magda Gad att Lena Andersson luktar Svett? (Tankar om att det inte är ditt fel att Hawaii brinner)

Boris Benulic

Alla käftar om orsaken till bränderna på Hawaii. Är det eller är det inte klimatets fel. Få verkar bry sig om att försöka första vad som egentligen händer. Det viktiga är att få markera vilket läger man tillhör.

Skogsbrand. A. K. Denisov-Uralsky (ca 1900).

Hawaii har väl mest levt i det svenska offentliga samtalet på grund av beteckningen ”hawaii-hockey”, alltså ishockey som utövas så illa som man föreställer sig att fallet är på ögruppen i Stilla Havet.

Sedan i lördags kan vi dock börja tala om ”hawaii-debatt”. Med det avses en debatt som är så usel att den för tankarna till hawaii-hockey – men som dessutom också handlar om Hawaii.

Det började med att Lena Andersson i en text i Svd deklarerade att hon tyckte att det var lite problematiskt att journalister verkade gå och vänta på naturkatastrofer och olyckor för att kunna rapportera att klimatförändringen fört oss ett steg närmare domedagen.

Motattackerna kom omgående, mest uppmärksammad blev Magda Gad, som inledde med att förklara att Lena Andersson var en ”otroligt äcklig människa”. För att vi inte ska tro att det är Lena Anderssons utseende eller kroppsodörer som gör att Magda äcklas har Magda i ett antal tweets utvecklat sin uppfattning. Problemet verkar vara att Lena Andersson enligt Magda Gad är ”klimatförnekare” samt att Lena sitter och ”skrockar om vädret” medan folk dör på Hawaii.

Här ska det erkännas att jag har lite svårt att följa med i argumenteringen – vilket kanske mest beror på att jag inte kan föreställa mig en skrockande Lena Andersson. Eller för den delen en skrattande, gråtande, eller ens leende Lena Andersson. Men en begränsad uppsättning känslouttryck borde inte automatiskt medföra att man avfärdas i debatter och diskussioner. Vi kanske rentav behöver fler iskalla revisorstyper i det offentliga samtalet för att balansera antalet gråterskor och lipsillar. Hysteri gör oss inte klokare.

När Alex Schulman såg att Lena Andersson var lovligt byte skrev även han en attack-text, och hänvisade till ”vetenskapen” och ”forskningen”, och drog till med ett citat om att juli månad i år ska ha varit den varmaste på 120 000 år.

Därav ska följa att Sicilien brinner, liksom Hawaii och Grekland och så vidare – och att Lena Andersson är ”klimatförnekare”. Argumenteringen är väl inte riktigt begriplig för mig, men Alex uppgift är inte att leda sin flock någonstans, det är att inleda själva ylandet så att de andra kan stämma in och känna samhörighet.

Den här debatten gör att vi står inför vissa problem – både när det gäller Lena Anderssons text, och definitivt när det gäller Magda Gad och Alex Schulman.

Ingen av dem diskuterar konkreta fall och fakta. Lena Andersson hänvisar till egna upplevelser, Magda Gad till vad hon sett på teve, och Alex Schulman till forskningsrapporter (som han med största säkerhet inte läst).

När det gäller de två sidorna i striden är Gads&Schulmans inställning mest problematisk; den kan sammanfattas som att Hawaii är ett brinnande inferno, och det beror på klimatförändringarna. Därför måste vi alla börja leva annorlunda – även i Sverige. Sluta äta kött, inte köra bensinbil och definitivt inte flyga, och så vidare och så vidare och så vidare, intill dess att du lever i ett övergivet grävlingsgryt bevakad av Märta Stenevi.

Men tänk om bränderna på Hawaii inte är orsakade av klimatförändringar – utan har helt andra orsaker?

Det är vad jag kommer fram till när jag läser vad forskare säger, och studerar ögruppens historia.

Fakta, och data, är inte på något sätt gömda eller otillgängliga utan finns där för alla som vill veta vad som egentligen händer på ögruppen, och vad som är orsaken.

Ögruppen Hawaiis landyta är 28 000 kvadratkilometer. 4000 av dessa kvadratkilometer kan betecknas som savann, låg vidsträckt vegetation som har brett ut sig där stora odlingar och plantager har lagts ner.

Ungefär lika mycket landyta som savannen upptar används för jordbruk. Men av dessa 4000 kvadratkilometer ligger stora delar i träda, oklart hur mycket, enligt delstatens myndigheter.

På den mark som ligger i träda – vare sig det är officiellt eller inofficiellt – har ett flertal invasiva växter brett ut sig.

Dit hör Guineagräs (Megathyrsus maximus) som tränger undan det mesta av andra former av växtlighet och skapar en extremt brandfarlig miljö, speciellt när det är torrtider (vilket det alltid är i augusti på Hawaii).

Som om det inte räckte med just den invasiva växten har också Miconian brett ut sig, den kallas för Stilla havets gröna cancer. Denna helvetesväxt skapar skugga som slår ut all annan växtlighet och där den breder ut sig fördärvas våtmarkerna på Hawaii, och dessutom bidrar dess utbredning till jorderosion.

Alltså, minst en sjundedel av Hawaii består av mark som bara väntar på omvandlas till ett brinnande inferno. Det kan till och med vara så mycket som en femtedel av arealen.

Jordbrukets kollaps på Hawaii ökar inte bara faran för stora och dödliga bränder – den försvårar också bekämpandet av bränder. Eftersom ingen underhåller vägarna i områdena försvåras framkomligheten för fordon som ska bekämpa bränderna. Nedlagda odlingar betyder mindre tillgång till vatten (inga bevattningsanläggningar och vattenfyllda kanaler och dammar) – och finns det inga som brukar jorden finns det heller inga som har de kunskaper om terrängen som brandmän har nytta av (fågelskådare räknas liksom inte).

Att delar av Hawaii i dag går under i ett eldinferno beror inte på klimatförändringar – det beror på att jordbruket på Hawaii nästan utplånats.

Fram till 1960 producerade ögruppen 50 procent av den föda som Hawaiis befolkning åt. 50 procent importerades.

I dag importeras 90 procent av det befolkningen på Hawaii äter.

De en gång stora odlingarna av sockerrör växte ännu i storlek under 1980-talet och trängde undan en del småjordbruk. Sedan blev det inte lägre lönsamt med sockerproduktion. Alla plantager lades ned.

Sedan lades de gigantiska ananasplantagerna ner.

Och i dag är övergivna plantagerna och jordbruken en brandfarlig savann.

År för år slogs också de små jordbruken ut av billiga livsmedel från USA, som dessutom odlats med stöd av statliga subventioner. Bönderna och de små odlarna gav upp, lämnade sina jordbruk, och började jobba i serviceindustrin för att ta hand om turistinvasionen.

Deras åkrar som odlats i århundraden blev också en del av den brandfarliga savannen.

Och det Guineagräs som växer på savannen introducerades en gång i tiden på öarna som en foderväxt för öns boskap. Nu finns inte något behov av foderväxter. Vem håller väl kor för mjölk och kött på en ö där man måste konkurrera med subventionerad biff och mjölk från resten av USA? Det en gång allsidiga hawaiianska jordbruket som gav befolkningen nötkött, fläsk och kyckling, liksom många olika sorters frukt och grönsaker – i stora mängder – är borta.

Alltså, globalisering, och satsning på storskalighet samt monokulturer har först förstört de många, många småskaliga jordbruken på Hawaii som gav både utkomst och föda åt ögruppens befolkning.

Sedan lades de storskaliga jordbruken ned, och en obegripligt stor del av ön därför en katastrof som bara väntade på att få hända.

Det är den utvecklingen som skapat det brinnande infernot, inte extremhettan och orkanvindar.

Misskötsel, korttänkthet, girighet, lathet och ren och skär idioti är alltså orsaken – och mot faktorer som dessa hjälper det inte om vi i Sverige minskar våra utsläpp av växthusgaser så mycket att de till slut ryms i ett kryddmått. 

Essäer

Brev till en ung vänsterradikal III

Boris Benulic

Om att vara rädd för sin egen skugga - och om fackföreningsledare som tog till nävarna fö ratt få ordning på medlemmarna.

(Första brevet finns här, och det andra här.)

Kommentarerna till förra brevet var intressanta. Ni vänder er mot att jag försöker definiera vad en flykting är – men inte genom att bemöta mina definitioner utan genom att säga: ”men Sverige har råd”, ”det finns plats i Sverige”, ”det är en fråga om solidaritet”.

Ståndpunkter som dessa har kommit att röra till vad som definieras som ”vänster” och ”marxism”. Men i verkligheten rör det sig om något helt annat.

De senaste 30 åren har vad som kallas svensk vänster omvandlats till en skara människor som tror att det på något sätt är ”vänster” att se sig om i världen och leta efter människor i nöd som man kan hjälpa. De delar utrymme i det politiska rummet – och samhället – med personer som anser sig vara offer och i nöd. Ibland samsas de båda typerna i en och samma individ.

Tanken på att man ska hjälpa andra på grund av att de är ”offer” – svaga varelser som inte kan hjälpa sig själva – är en tämligen ny företeelse i vänstern. Man hittar aldrig tankegången hos Karl Marx.

Mitt favoritcitat från Marx och Engels är det där de konstaterar ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”.

Alltså – ingen utifrån kommande hjälp kan rädda dig. Ja, jag skriver ”dig” och menar även dig här och nu – för deras uppfattning gäller överallt och alltid; oavsett om det rör sig om individer eller ett folk, eller ett socialt skikt. En del har fått för sig att Marx och Engels såg historien som något som utvecklar sig i en viss given riktning. Men i sina brevväxlingar diskuterar de med självklarhet att allt kan gå åt helvete – precis allting. Inget är givet. Som de konstaterar i Den heliga familjen: 

”Historien är ingenting annat än följden av att människor strävar efter att uppnå sina mål”.  

Märk väl: ”strävar”.

”Det som är äkta visar det när det utsätts för eldprov”, skriver Engels 1841 i sin pamflett ”Anti-Schelling”, och fortsätter: ”Det som är falskt har vi ingen användning av för i våra led”.

Dagens vänster kräver ”skyddade rum”, den vill att vissa ord inte ska få uttalas, vissa tankar inte tänkas, dagens vänster kräver ständigt beskydd, den är rädd för allt. Den fruktar allt.

Och av vem kräver denna vänster beskydd? Jo, av staten, av lagarna, av dem som har makten. Vänster är i dag i Sverige liktydigt med människor som anser sig tillhöra någon skyddsvärd minoritet, eller som anser sig vara speciellt utvalda att bli talesmän och representanter för dessa speciellt skyddsvärda minoriteter.

För min del får man givetvis inta en sådan position – även om jag finner den märklig.

Men vad man inte då kan göra är att kalla sig marxist.

1843 skriver Marx i Deutsch-Französische Jahrbücher:

”Det är inte vår sak att konstruera framtiden och ordna upp allt för all framtid, det är desto mer uppenbart vad vi måste åstadkomma för närvarande: jag tänker på den obarmhärtiga kritiken av allt som existerar, hänsynslös både genom att den inte är rädd för de slutsatser kritiken leder till, och hänsynslös därför att den inte är det minsta rädd för att komma i konflikt med dem som har makten”.

Jämför den orädda inställningen med dagens vänster, den som räds sin egen skugga, för att inte tala om dess panik inför inbillade fascistiska hot.

Marx och Engels talade om kritik av allt som existerade, om kamp mot dem som har makten  - medan dagens vänster tar skydd bakom dem som har makten och ber om hjälp mot sådant som inte existerar.

Något mycket märkligt har hänt.

Och det är inte bara så att den svenska vänstern har avlägsnat sig från Marx och Engels, den har helt övergivit den svenska arbetarrrörelsens traditioner – de traditioner som gjorde den stark.

När den gamle sjömannen Charles Lindley i slutet på 1890-talet organiserade svenska Transportarbetarförbundet hände det ibland att han klev ner på golvet under möten och spöade upp oregerliga, odisciplinerade eller berusade hamnarbetare för att skapa ordning i de egna leden. Klassen skulle disciplineras. Man hutar åt de sina först. Bultar dem i form om så behövs, för att få dem att vakna upp och inse att bara de själva kan rädda sig själva.

Jämför det med dagens svenska vänster. Ställda i samma situationer som Lindley skulle dagens svenska vänsterpartister eller syndikalister ropa på statliga åtgärder och sociala hjälpinsatser för dem de försökte organisera; de skulle så att säga försöka muta sig till massornas stöd, med bidrag och förmåner. Det vore dem främmande att se hamnarbetarna som något annat än offer som man måste ordna hjälp åt. Därmed beter de sig som några av Lindleys samtida, de liberala överklasstanter som i slutet på 1800-talet vandrade runt på söder och delade ut småslantar och broschyrer om vägen till frälsning till de fattiga, men som drevs på dörren av den ursinniga snickaren i Strindbergs Röda Rummet med orden: ”Ge oss arbete, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet.”

Men svensk vänster har valt att ränna omkring på just det där sättet, som forna tiders välgörenhetstanter, den lilla energi vänstern har spenderar den på att hitta nya grupper som går med på att låta sig frälsas och bli lovade beskydd … i utbyte mot en röst, då ska det skrivas motioner, göras interpellationer och ordnas bidrag.

Alltså, den svenska arbetarrörelsen byggs upp, och disciplineras genom att dess ledare går hårt fram – de förklarar för dem de möter på bruk, fabriker, fält och i hamnar att nu gäller det att sluta supa, tvätta öronen, bli skötsam. Om inte går det åt helvete. De har bara sig själva att lita till. Och ledarna går hårt fram mot efterblivna idéer, gnäll och uppgivenhet. Och de kvinnliga agitatorerna förklarar för kvinnor vad preventivmedel är. Vare sig individ eller klass kan bli fri om varje familj har fem barn.

Arbete, familj och individens förkovran var ledorden i arbetarrörelsen – därför att dess ledare rörde sig i samma idétradition som Marx och Engels.

Min enkla fråga är: om arbetarrörelse och vänster en gång i tiden i Marx anda lyfte den svenska arbetarklassen ut ur materiellt och själsligt mörker genom att ställa krav på den – varför betraktas det som ”höger” och att ställa krav på dem som betecknar sig som flyktingar?

Om jag åkte i väg till Rinkeby och talade till de sysslolösa männen på kaféerna på det sätt som Fabian Månsson eller Fredrik Ström talade till svenska arbetare för 100 år sedan skulle svensk vänster kalla mig ”nazist”.

Men varför skulle jag inte kunna ställa samma krav på en flykting i Rinkeby 2022 som Fabian Månsson gjorde på stökiga svenska arbetare i Ronneby 1922?

Så, nej – det är inte jag som blivit nazist.

Det är svensk vänster som befinner sig mycket, mycket långt från Marx.

Carl Hamilton, en gång i tiden medlem av en svensk vänster som inte lämnat Marx, skrev nyligen i DN om det irrationella i svensk invandringspolitik, och de svängningar av pendeln, som alltid krockar med verkligheten – hur pendeln än slår.

”Därmed har makthavarna snurrat 180 grader i förhållande till 70-talets multikulturalism – som då var det goda. Det som då var det onda och skulle bekämpas, är nu det nya goda. Varje beskrivning av verkligheten i termer av ”vi-och-dom”, var då förkastligt. Nu är ”vi-och-dom” huvudlinjen.”

Så även om Hamilton inte förlorat analysförmågan, vågar han inte riktigt säga vad som är fel och vem som är ansvarig. Kanske för att han inte längre vågar tänka tanken på att ställa krav, utan nöjer sig med att fundera på vad statens tjänstemän ska göra och politiker ska tycka, och möjligen göra.

Min egen syn på kraven som ska ställas?

Den framgår nog av den här ett år gamla texten – som också knyter an till de två första delarna i den här serien.

Essäer

Brev till en ung vänsterradikal II

Boris Benulic

Andra brevet vari vi diskuterar vem som egentligen är en flykting och förhållandet mellan egna känslor, teori och logik.

(Första delen i serien här.)

Varje gång vi försöker diskutera ideologi och vad marxism egentligen är blockeras diskussionen av två konkreta ämnen; invandrar- och flyktingfrågan samt islam.

Det märkliga är att flyktingfrågan har kommit att bestämma vad som är vänster och höger i Sverige. Håller du upp en skylt med texten ”Refugees welcome” är du vänster. Håller du inte upp en sådan skylt är du höger. 

Eller förresten, vänta. De senaste tio åren har även delar av vad som förr kallades höger hållit upp den där skylten som välkomnar alla flyktingar till Sverige. Numera ser indelningen ut så här: de som anses som någorlunda goda håller uppe den där skylten, den som däremot inte håller upp skylten blir stämplad som fascist eller nazist. Definitivt aldrig som marxist. Och de som kallar sig vänster blir mildare till sinnes mot dem som vill privatisera all tänkbar statlig verksamhet – bara de säger ”Refugees welcome”.

Någon som anser det är sinnesjukt att arbetande människor ska betala pengar till staten i skatt och att staten sedan ger pengarna till privata aktörer – men som inte säger: ”Välkomna alla som vill, och som anser sig vara flyktingar” – den personen kommer däremot inte få vara med i vänstergemenskapen. 

Märkligt nog. 

Vänster mot höger har i praktiken ersatts av för eller mot flyktingar.

Det är märkligt därför att det i landet inte råder någon enighet om vad en flykting är.

Är det flyktingen själv som bestämmer det? Eller är det Migrationsverket? Eller kan vi alla hålla oss med en egen definition? Eller bestäms statusen av internationella avtal Sverige ingått?

Eller är flyktingen den som uppfyller någon kombination av allt detta?

Ingen av definitionerna är på något sätt användbar.

Om en individ är en flykting avgörs av hur han eller hon beter sig i det land där de fått en fristad. Låter det konstigt? 

Inte för en marxist. 

I andra paragrafen av Marx teser om Feuerbach konstaterar han:

”Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet - är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”

Alltså, utgår man från Marx spelar det ingen roll om en individ kallar sig flykting, det spelar heller ingen roll om han utnämns till flykting av välmenande personer eller av myndigheter. Det avgörs av praxis, av beteendet hos den som kallar sig flykting.

Vill du avgöra om någon är en flykting tittar du på hur han beter sig efter att ha anlänt till Sverige.

Men då måste vi ha en definition som gör det möjligt att väga, mäta och bedöma handlingarna hos dem som vill bli sedda som flyktingar.

Och då måste vi på sätt och vis lämna marxismen som en utgångspunkt för en stund - men samtidigt inte. Marx ansåg inte att det fanns en evig allmängiltig moral, regler som gällde alltid och överallt i varje given situation. Moralen bestämdes av vad en grupp, klass eller nation ansåg gynnade dem – ytterst gällde det överlevnad.

En marxist är aldrig mer än en människa, man är inskriven i sin tid och i ett givet sammanhang. Man kan välja att vilja bevara det sammanhanget, eller lämna det – eller förstöra det. 

Ser jag mig om upptäcker jag människor som kallar sig vänster och som överger grundläggande moraliska värderingar som varit förhärskande i Sverige – värderingar som inte skilt klasser, skikt och kön åt utan varit grundläggande och förenande. Det är värderingar som tar sig uttryck i hur man beter sig gentemot varandra till vardags, och är givetvis även tillämpliga i mer extrema situationer. Grundläggande anständighet är ju precis vad vi behöver i extrema situationer för att uthärda dem.

Nu försöker jag skriva det här saktmodigt och försiktigt eftersom det ibland sägs att jag blir så ”obalanserat rasistisk” när jag diskuterar invandrar- och flyktingfrågor.

Samma typ av personer brukar ofta säga: 

”Men hur kan du tycka som du gör i flyktingfrågor! Dina föräldrar var ju flyktingar!”.

Men det är just därför jag har de åsikter jag har. Jag kan inte föreställa mig att mina föräldrar efter att de kom till Sverige inte vaknade upp minst en gång varje natt, och förundrat såg sig om i rummet, och tänkte: ”Det är sant. Det är på riktigt. Jag drömmer inte. Jag överlevde. Jag lever i frihet”. 

Och så somnade de om, för nästa dag väntade arbetet.

Min ständiga ilska – eller snarare vrede – i denna fråga grundar sig på uppfostran och uppväxt. En verklig flykting har fått lära sig att världen är orättvis. Den är alltid orättvis. Och farlig. Alltför många av dem får dessutom uppleva att den är rent livsfarlig. Den verkliga flyktingen är därför tacksam för en fristad – och en möjlighet till arbete. Så att flyktingens barn en dag ska få ett arbete. Mer kan man inte förvänta sig i en orättvis värld. Mina föräldrar undrade säkert varför just de dragit vinstlotten där det stod: ”Du är fri”. 

Mer begärde de inte.

De skulle med förundran sett på många av dem som kallar sig flyktingar i dag och som förväntar sig vinst varje gång. Varje dag.  

Min vrede bottnar alltså i en moral härledd ur en uppväxt i en flyktingfamilj.

Och den vreden får ytterligare näring av en klasskänsla, den arbetande människans inställning: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

När jag skriver klasskänsla menar jag inte enbart arbetarklassen – en gång i tiden var inställningen om vem som har rätt att äta självklar för alla sociala skikt i Sverige (och nej, den innebär inte att den som sitter i rullstol, är blind, döv, stum och har en förlamad arm måste arbeta).

Men givetvis ställer jag dessa två känslor och moraluppfattningar mot teorin – hur såg Marx på det hela?

Hur ”vänstern” och stora delar av ”högern” ser på det hela i dag är uppenbart. Sveriges förorter än fyllda med människor som det är synd om, de måste tas om hand, få hjälp. Man måste ta det med lämpor. Inte ställa krav på dem.

När man konfronterar de som har den åsikten och pekar på arbetslöshetsstatistiken så svarar de bara: ”Javisst, vi måste göra mera. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att man har ett arbete. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att de lär sig svenska så att de kan få ett arbete.”

Men vad är det för en flykting som man måste ”förklara” för att de ska lära sig språket och ta ett arbete. Vilket arbete som helst.

Hör inte de som säger så hur dumt det låter?

Vi som vet vad en flykting är hör det i alla fall.

Vad vi ser är stora grupper människor som inte beter sig som verkliga flyktingar.

Rimligen måste du hålla med mig om detta.

Möjligen blir ditt svar att: ”Men alla är inte sådana!”

Och där har du rätt.

Men från din utgångspunkt sett – du vill ju att Sverige ska ta emot flyktingar, riktiga flyktingar – är det då inte åtminstone rimligt att du blir lika vred som jag över dessa falska flyktingar. Kokar du inte över när du ser till exempel två tv-inslag de senaste veckorna. En om en flyktingfamilj som har sex barn och en som har tio barn (alla barn har fötts sedan de kom till Sverige), Ingen av föräldrarna har arbetat. De talar sällsynt usel svenska.

Rimligt? 

Eller är det bara en form av utsugning av arbetande människor?

En praktisk lösning på våra motsättningar är att ni och jag inte träter om hur många flyktingar Sverige ska ta emot – utan att vi börjar med det jag hoppas vi kan enas om: de som inte är flyktingar ska lämna landet.

Om vi inte är ense om detta måste ni förklara varför. Observera att jag här inte inte begär att någon av er ska överge sin grundläggande ståndpunkt. Det jag vill är att ni argumenterar logiskt sammanhängande. Annars är det svårt att diskutera. Ni kan förvisso hävda att vem som helst får komma till Sverige om de ser sig som flyktingar, och befolkningen har ett ansvar för att ta hand om dem, även om de vägrar arbeta för sin egen försörjning. Men då måste ni formulera det, och säga det tydligt. Om ni inte är det måste ni enkelt och tydligt, som jag gör, förklara vilka som ska ses som flyktingar, och vad man gör med den grupp som inte är det. Vare sig ni eller jag kan ju vara säkra på några exakta tal. Men det kan vi faktiskt bortse från i nuläget. Det är principerna vi ska försöka bli ense om.

Marx var mycket tydlig i de här frågorna. Hans studier hade fått honom att förstå att det finns människor i alla samhällsklasser som inte vill arbeta, som väljer att parasitera, en amorf, ständigt föränderlig massa han betecknar som ”trasproletariatet” i Louis Bonapartes adertonde brumaire, där han beskriver denna grupp på följande vis:

”Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème”.

Lazzaronerna hade fått sitt namn från Bibelns spetälske Lazarus – och kan historiskt sett ursprungligen varit just en grupp spetälska i Neapel. Men efterhand kom beteckningen att gälla hela skiktet av de allra fattigaste och medellösa i staden.

Marx konstaterar flera gånger i andra sammanhang hur farlig denna grupp var – den kunde lätt köpas för vilka politiska ändamål som helst, och hade utvecklat en egen kultur där tjuvnad, tiggeri och våld var självklara beståndsdelar.

Om ni vill kan jag gärna diskutera exempel på hur trasproletariatet sett ut i olika länder under olika århundraden och vilken inverkan de haft på sina samhällen. Säg bara till - jag tror er förståelse förvad som sker i Sverige i dag skulle öka.

Och det fanns en viss homogenitet i trasproletariatet, litteratörerna romantiserade gärna lazzaronerna – ungefär som producenter och programledare i Svt och P3 i dag romantiserar gangsterrappare.

Och Marx noterar hur det fanns en tendens att tycka synd om trasproletariatet, och att de bättre beställda i samhället mer än gärna suckade över dessa samhällets olycksbarn – de ansågs som offer för omständigheterna när de tiggde, stal, mördade och misshandlade. Men samma humanistiska och snälla överhet blottade huggtänderna om hantverkare eller arbetare ville ha mer betalt för det arbete de utförde.

Att man höll upp den där skylten med ”Refugees welcome” innebar att man bidrog till uppkomsten av ett nytt, stort trasproletariat. Det finns inget som är marxistiskt i ett sådant beteende.

Men fundera nu på mina konkreta frågor – så återkommer jag när någon av er har svarat.

Essäer

Brev till en ung vänsterradikal 1

Boris Benulic

"Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande)."

I årtionden har det ju varit så att jag fått brev eller e-post där det framförs synpunkter på det jag skrivit eller sagt. Mestadels är det invändningar, klagomål och ilskna attacker. De som tycker att jag intar en förnuftig hållning hör mer sällan av sig, vilket väl är ganska naturligt. Kommer däremot gärna fram på gymmet eller när jag är ute går och går, vilket förstås är trevligt.

Attackerna har jag inga större problem med. Tvärtom. Det är oftast uppiggande att under en och samma vecka kallas både nazist och judebolsjevik. Inte så mycket att gå i svaromål på. Har aldrig riktigt förstått dem som jämrar sig över hatmail, eller till och med skriver artiklar om det. Här tävlar högern och vänstern.

Sedan Morgonposten lanserades i december 2021 har min egen e-post-skörd ökat, och antalet utfall om min antagna bolsjevism har gått mot noll – däremot har de brevskrivare som kallar mig fascist, högerextremist eller rasist ökat. Hittills har det enda angreppet jag funderat mer på varit anklagelsen om att jag är en ”jävla biltjuv”. Den personen har jag svarat och nyfiket frågat vad han menar. Dock ej fått svar.

En del av breven besvarar jag – ibland – det är de som kommer från personer som säger sig vara ”vänster” – och där jag anklagas för att vara en förrädare mot den goda saken, och sedan kommer attackharangerna; sällan som sagt fantasifulla (bästa hittills är ”nazischnitzel” – dock inte perfekt som okvädingsord, ett sådant ska ju kunna vrålas högt, helst upprepade gånger. Försök skrika nazischnitsel några gånger på raken får ni se, eller snarare höra).

Men mer och mer har jag kommit att grubbla på hur jag som har en marxistisk världsåskådning kan komma att stämplas som högerextremist av människor som betecknar sig själva som ”vänster”. Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta – men jag börjar känna ett visst behov av att gå till botten med frågan – inte för att jag är särskilt intresserad av att människor ska dela min världsåskådning, utan för att sanera diskussionen, göra den konkret, sansad och utgående från dagens verklighet – och från historien. 

E-posten som kommer till mig kommer till mig alltsomoftast i min egenskap av chefredaktör för Morgonposten. Men diskussionerna som kan uppstå kring breven kan inte riktigt föras i Morgonposten. När jag kliver in och jag sätter mig på chefredaktörsstolen har jag ett enda mål, se till att vi skapar en tidning som beskriver verkligheten, som tar upp det andra inte tar upp – därför att de inte vill av politiska hänsynstaganden, därför att de inte anser sig orka eller därför att de är för korkade och har blivit journalister för att de vill synas – men aldrig kom på hur man fixar ett Instagramkonto som har ett upplägg som gör att man får många följare.

Så diskussionen med dessa mina belackare och vedersakare för jag här.

Det gör tillvaron rationellare för mig – jag kan hänvisa brevskrivare hit – om de verkligen vill förstå hur jag tänker, och vill diskutera. Och med ”hit” menar jag min egen blogg, som jag återupplivar. 

Så från och med nu blir det en serie brev som riktar sig till en tänkt mottagare (ett slags kondensat av unga personer som skrivit till mig, och som gått en kvällscirkel i marxism och som vill förklara världen för mig) – men jag tror breven kan vara intressanta även för andra, alltifrån pensionerade folkpartistiska lärare till helt apolitiska lastbilschaufförer. Jag gissar i nuläget på att det kommer att bli ett 30-tal brev.

Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande).

Och det blir samtidigt en resa in i mitt eget inre och det som driver mig.

Jag tror mig enkelt kunna bevisa att dagens svenska vänster inte är marxister.

Men är jag själv det?

Det visar sig under resans gång. 

För mig är marxismen en europeisk ideologi, det innebär att den står mot och bekämpar USA:s kulturella och militära hegemoni i världen, och mot islam. Marxismen är inte bara europeisk – nationen är en självklar utgångspunkt för Marx och Engels historiska resonemang, mer än en gång diskuterar de olika folks ”själ”.

Förutom att marxismen är europeisk, och nationell är den också kulturkonservativ (Balzac och Monteverdi istället för Alex Schulman och Einar, och det har inget att göra med att Marx levde i en annan tid) och den är definitivt individualistisk. Marx hämtade sitt motto från Dantes ord: ”Gå din egen väg, och låta människorna prata.” (Nu ska jag inte gå in på en finlirande diskussion om varför Marx inte citerar Dante ordagrant – men vill någon diskutera det så är det bara att maila.)

Och bärande för mig i min marxism är den fasa jag som ung mötte när jag läste Marx Parismanuskript – beskrivningen av ett samhälle och en utveckling där människan skiljs från det hon producerar, och Marx insikt om att kapitalismen innebär ett språng, som kanske omöjliggör antikens tanke om den hela människan. I den fasansfulla tankens nästan omöjliga förlängning låg tanken på att människan skiljs från sin kropp.

Och det är den tiden vi lever i nu. 

Eftersom marxismen är en europeisk ideologi är dess kulturella källsprång inte på något sätt unika för den; mängder av tankesystem och riktningar utgår från samma rötter.

Att i dag – när Europa är hotat av både USA och islam – i konkreta dagspolitiska frågor som marxist hamna på samma ståndpunkt som andra ideologiska riktningar är fullt naturligt. 

Det har hänt om och om igen sedan 1848 för marxister.

Med detta sagt – det innebär inte att jag anser att något parti i den svenska riksdagen står på rätt sida när det gäller de stora frågorna.

Men det är inte det vi ska diskutera i den här serien brev.

Och om den fungerar har jag frälst några själar, och fått dem att lämna den svenska jag-är-ett-offer-vänstern och fått dem att bli stridslystna, muntra och individualistiska marxister.