När samhället omvandlas till en enda stor fritidsgård vill kyrkan vara föreståndare

Till de vanligaste uttrycken i det svenska språket hör numera uppmaningen ”Njut!”. När den dyker upp i sociala media skrivs det gärna ”Njuuuut!”, och förekommer som svar på en bild som lagts upp där människor äter, dricker, solar eller alltsomoftast bara gör ingenting, och i samband med detta talar om att de just gör absolut ingenting.

Nästan lika populärt är det lite lätt ursäktande ”Man måste ju unna sig!”.

Det förekommer ofta i kombination med ovan nämnda situationer.

Fritiden, semestern, äta, dricka, göra absolut ingenting är sedan länge idealtillståndet för den moderna människan, som anser sig ha uppnått förstadiet till någon slags nirvana i och med deltagande i en after-work där man gått tidigare från jobbet … för ”… man måste ju unna sig!”.

Om detta har samtida kristna mycket sällan något att säga – vilket jag finner märkligt.

Det är som om arbetets roll för människan inte är ett intressant ämne för en predikan, eller ett grundläggande inslag i själaryktandet.

När människor förflyttat det mesta av sitt intresse till fritiden har kyrkan snällt följt efter. Men för kyrkans del innebär det en underlig utveckling eftersom Bibeln lägger så stor vikt vid arbete:

”Den flitiges hand får makt, men den late får tjäna som slav.” (Ordspråksboken 12:24)

Alltså, den som intresserar sig mest för hur tillvaron ska kunna ordnas så att han eller hon arbetar så lite som möjligt har slagit in på en bana där det hela slutar med att man är en underordnad individ, och många sådana människor skapar bara elände omkring sig, ty:

”Arbete ger välstånd men tomt prat fattigdom”. (Ordspråksboken 14:23).

Ett ordspråk som är synnerligen värt att betänka i dag då arbetslivet för många alltmer upptas av onödigt prat i form av konferenser, seminarier, möten och förstås de heliga fikastunderna.

Nu kommer säkert många att hävda att det där pratandet behövs – och antagligen gör de det av pur lathet eftersom de vet att den information som utbyts i de sammanhangen kan utbytas snabbare, effektiva, säkrare och bättre på andra sätt. Men då blir det tomma timmar i arbetsschemat, och då kanske man – ve och fasa – måste ägna sig åt det man är betald för att göra.

Den moderna människan har en motvilja mot att bli trött, testa sina gränser, och leva efter principen: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (1:a Moseboken 3:19) – de ord Gud fäller då Adam och Eva fördrivs ur Edens lustgård.

Och den djupare innebörden av de orden är att människan måste anstränga sig – fysiskt och psykiskt – för att förbli människa. Jag kan inte se annat än att kyrkorna i västvärlden i allmänhet inte har något att säga om detta, trots att vi lever i en tid då allt fler talar om vikten av att arbeta mindre … med hänvisning till att det finns datorer, och maskiner. Det finns flera faktorer som driver fram dessa tankar och krav hos människor:

• den nyssnämnda latheten, som har växt fram i det moderna samhället där inget får göra ont eller kännas besvärligt, och sorg eller ångest är något man hanterar med mediciner
• konsumentkulturen i det moderna samhället – som är uppbyggt på att vi som individer i första hand är konsumenter, och konsumerar gör man på fritiden (en automatiserad produktion och globalisering gör att färre händer, fötter och hjärnor behövs i västerlandet för att framställa varor och tjänster).

Kristna kan förvisso träta en del om vad i Bibeln som man måste beakta och vad man tycker sig kunna strunta i – men jag har inte kunnat upptäcka några större dispyter om Guds påbud att vi ska arbeta i vårt anletes svett. Tror teologerna att han däruppe var på sitt mest skojfriska humor när han jagade Adam och Eva ut ur paradiset? Att han inte menade vad han sade? 

Även den som inte tror på högre makt bör inse att i det påbudet ligger en djup insikt förborgad – den om att arbete är det som gör oss till människor. Att fly från arbetet till fritiden är att fly från sig själv.

En möjlig invändning skulle kunna vara att arbetet för många är enahanda, tungt och monotont – och att det därför är begripligt att många vill arbeta så lite som möjligt, och att vi bör bejaka detta; samhället sägs bli bättre då.

Men betrakta Sverige under 1900-talets första sju årtionden. Arbetstiden var längre, semestrarna kortare (mycket kortare), de flesta arbeten mer fysiskt krävande – ändå var det ett på alla sätt friskare, sundare och bättre samhälle – hur man än väger och mäter det – bland annat därför att människor såg arbete som något självklart, och inte var så förvekligade som dagens människor; vi har fått ett samhälle där lärare, sjukvårdspersonal, lagerarbetare, poliser och socialarbetare tävlar i att på Instagram berätta om hur eländigt de anser sig ha det. Och jämrandet är lika stort bland bankdirektörer, koncernchefer och politiker.

En möjlighet många använder är att fuska i arbetet, slarva, utföra det långsamt – inte riktigt bry sig. Därmed tror de att de på något sätt befriar sig löneslaveri eller uppgifter de tycker någon annan kunde utföra, de själva är liksom för bra.

Det är dock inte befrielse, utan bara en form av det nyssnämnda slaveriet – man har fortfarande underkastat sig, man är en slav, men en lat slav. Den väg som ska anträdas är den där man övervinner de uppgifter man har och lär sig behärska och kontrollera dem, och utföra dem perfekt.

Mycket av det gnäll och gny man i dag hör på svenska arbetsplatser beror inte på att uppgifterna är tunga och besvärliga. Det beror på att människor vill vara någon annanstans. De vill vara fria att konsumera, ofta på ett lika tanklöst sätt som de arbetar. De har av dagis, fritids, skola, och kulturen i samhället fostrats till att ha en så låg smärttröskel att den snarast är att betrakta som en fördjupning.

Självrespekt bygger på att man gör sitt arbete väl, vad det än är – och det är också själva förutsättningen för att man ska kunna kräva sin rätt. Den svenska arbetarrörelsens gamla paroll ”Gör din plikt, kräv din rätt”, utgick ju också från de starka folkliga frikyrkliga stämningar som fanns i de miljön där arbetarrörelsen växte fram.

Möjligen kan man invända mot min beskrivning av svensk verklighet – men vi bör åtminstone kunna enas om att Bibeln är entydig i sin inställning:

”Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. 

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. 

Ty var och en har sin egen börda att bära… (Galaterbrevet 6:3-5).

Eller:

”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. ” (Kolosserbrevet 3:23)

Alltså: Att utföra sitt arbete väl är en i sig behaglig gärning, den visar din vilja att vara människa.

Givetvis kan vi diskutera hur tillämpligt det budskapet är i Sverige i dag. Jag gissar att många som anser sig vara kristna anser att Bibelns syn på arbete är helt ointressant i dag, och att de passagerna hör till de som man snabbt ska bläddra förbi.

Och det kan vara en av de bidragande orsakerna till att Sverige ser ut som det gör i dag – att kyrkan deltagit i den mentala flykten från arbetslivet.

Återigen; hur ofta – och när – beaktas och behandlar kristna frågan om arbetets roll för individen? När människor i sin rådvillhet på olika sätt flyr från arbetet är kanske inte det rätta svaret att om och om igen predika om Guds oändliga nåd.

Det kunde nog vara värdefullt att också tala en del om arbetet. Om dess ära och heder.