Podd

när man börjar längta efter Kim Jong-un-radio

Boris Benulic

"Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket."

I statstelevisionens program ”Utrikesbyrån” diskuterade man häromkvällen Nordkorea. De fyra deltagande personerna nickade alla nästan våldsamt instämmande efter det att en av dem sagt att:människor som bor i Sverige kan inte föreställa sig hur det är att leva i Nordkorea.

Orsaken till detta är att informationen är så styrd. Bilden av omvärlden är helt falsk och skapad av statens propagandaapparat.

Ungefär som i Sverige då alltså?

Nu kanske du är en av dem som följer mig, men som samtidigt tycker att jag nog ändå överdriver när jag talar om ”medströmsmedia”, ”statstelevisionen”, ”statsradion”. Visst kan de väl ha lite fel ibland tänker du, men inte med avsikt. DN, Aktuellt, Rapport och P1 är ändå garanter för att man försöker ge medborgarna en balanserad och objektiv bild av händelserna i världen.

Men man får en vida bättre förståelse för vad som sker om man lyssnar på radio bubb.la.

Ett aktuellt exempel.

I går slår jag på P1 medan jag tillagar kvällsvarden. Det visar sig vara USA-podden där de glada deltagarna alltid talar sinsemellan som om de var imponerade av varandras sakkunskap. Den av dem som fick ordet i går för att förklara turerna kring Michael Flynn och Justitiedepartementet drog efter andan och sa: ”Ja, ska vi förstå det här måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden.”

Här hör man hur de andra deltagarna drar efter andan … ojojoj … historisk utläggning … var annars än i statsradion kan man få uppleva detta.

Det visar sig att den som ska förklara allt förflyttar sig tillbaka i tiden ända till … 2017! Kan ni tänka er.

Förklaringen som ges till Flynn-affären är att denne skulle blivit påkommen med att ha icke tillåtna telefonkonversationer med den ryske ambassadören och sedan i förhör med FBI ljugit om vad som diskuterats.

Motvilligt gör sig sedan Donald Trump av med sin nationelle säkerhetsrådgivare.

Nu ska Trump enligt den som lägger ut texten i USA-podden tvingat justitiedepartementet att lägga ner åtalet mot Flynn och det är ett bevis på hur korrupt landet blivit.

Det är en totalt obegriplig framställning av förloppet och ett karaktärsmord på Michael Flynn.

Man måste nog backa några år till i tiden för att förstå vari den egentliga konspirationen består och vem som står bakom den.

Generallöjtnant Michael Flynn kommer under en stor del av sin aktiva karriär under Obamas tid vid makten att stå i opposition till presidenten och hans stab. Hans erfarenheter från fältet i Irak och Afghanistan gör att han anser att Obama underskattar hotet från islamismen och dess styrka och förankring i den muslimska kulturkretsen. 

Flynns rapporter och utredningar om hur misslyckade insatserna i Afghanistan är får stor medial uppmärksamhet eftersom han efter sin tid i Irak genom sitt samarbete med Stanley McChrystal etablerat sig som en militär som får saker gjorda.

För att få tyst på Flynn förflyttas han till en post som chef för DIA, USA:s militära underrättelsetjänst. Kan låta som en befordran, men DIA har alltid betraktas som en avstjälpningsplats för besvärliga eller inkompetenta officerare. Organisationen har 17.000 anställda, men väldigt många befäl som är aktiva i fält hade ingen aning om vad man gjorde på DIA:s huvudkontor i Anacostia, rätt många visste inte ens om att organisationen fanns – trots att dess syfte var att konstant mata krigsmakten med användbar information.

Flynn förstår mycket väl att han parkerats på DIA för att han ska gå ner sig i byråkratins kvicksand. Men han fortsätter att bombardera Obamaadministrationen med dokument som motsäger deras analyser. 

Han hävdar att al-Quaida inte försvagats efter avrättningen av bin Laden (vilket visat sig vara sant).

Han motsätter sig Obamas hävdande av att USA stabiliserat läget i Afghanistan (Flynn hävdade att talibanerna stärkte sina positioner varje dag – vem hade rätt?).

Obama säger att IS är inget att oroa sig för, de är ”terroristernas juniorlag, (Flynn säger att IS kommer att förändra situationen i hela Västasien … vem hade rätt?).

Flynn närmar sig insubordination när han gör allt för att Obama inte ska stödja den syriska oppositionen mot Assad, Flynn hävdar att den oppositionen är helt kontrollerad av islamister. Vem hade rätt?

Samtidigt bestämmer sig Flynn för att han kan inte ha 17.000 slöhögar hasande i korridorerna. DIA är ändå en del av krigsmakten. Och han börjar ställa krav på effektivitet, insamling av data på fältet (något han själv varit framstående på) och han kräver ett städat och vårdat uppträdande. Ingen slafsighet. Snygg klädsel. Punktlighet.

Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket. Plötsligt börjar det komma tidningsartiklar om hur kränkta medarbetarna är på DIA. Anonyma källor berättar om utskällningar, omorganisationer, avskedanden. Man kan ju tycka det är en rimlig utveckling i en organisation som ska ryckas upp eftersom alla faktiskt är ense om att den inte uträttar något av värde.

Det som det blir mest liv om är att Flynn i ett av sina uppryckningstal kritiserat medarbetarnas klädsel och försynt sagt att det för kvinnornas del kanske inte skulle skada ”med lite makeup”. 

Ungefär där sätter han nog sin sista potatis på DIA. 

Obama som inte kunnat göra sig av med Flynn på grund av dennes åsikter kan nu göra det eftersom Flynn har ”kränkt” medarbetarna.

Så när Flynn blir Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare vet demokraterna och Obama, Biden, Hillary Clinton och statens byråkratiska apparat att Trump har fått en livsfarlig bandhund som inte bara skäller utan också bits. Och han vet var alla benen är begravda.

Det gäller att göra sig av med honom.

Och då, först då, är vi framme vid de händelser som USA-poddens expert anser utgör början på berättelsen om Flynn.

Men … man kan backa bandet ännu mer.

Michael Flynn kommer från ett socialt skikt i USA som alltid haft en militär tradition, småstadsmänniskor av irländsk eller skotsk härkomst som med stolthet tjänat i krigsmakten och som utgått från att krig ska föras när det är nödvändigt, och då ska de föras med avsikten att man ska segra.

Den krigartraditionen är fortfarande levande i delar av den amerikanska krigsmakten, Flynns gamle vapenbroder McChrystal är ett annat exempel på detta.

Men det finns andra motverkande krafter.

Politiker vill kunna deklarera att seger uppnåtts och ordning upprättats – som Obama i Afghanistan och Irak. Det viktiga är inte om det är sant eller inte, det viktiga är att man kan göra politiska utspel och få bättre opinionssiffror.

För Flynn och McChrystal som befann sig på fältet var det omöjligt att spela med i sådana apspel.

En annan motverkande kraft är den djupa staten – denna ständigt svällande kropp av statliga verk, myndigheter, underrättelseorganisationer och privata företag i militärindustrin. De är intresserade av att växa och är därför betjänta av ett tillstånd av ständig oro ute i världen. De har inga problem med att en president säger att allt är lugnt i Västasien eftersom de vet att det inte är det och att de måste växa för att det skenet ska kunna upprätthållas. 

Denna djupa stat har däremot definitivt problem med militärer som Flynn som vill segra. En seger innebär slut på möjligheterna att växa eller göra bra affärer.

Och en president som Donald Trump som hävdar att hans uppgift är att sätta USA främst och inte leka världspolis utan avsluta krigen och dra hem soldaterna, en sådan president kommer också att hamna i motsättning till den djupa staten.

Så ser alltså berättelsen om Michael Flynn ut hittills.

Men i USA-poddens värld är en han tokfrans som spelar under täcket med ryssarna. Donald Trump är paranoid och sinnesförvirrad.

Barack Obama var däremot en fridsfurste, och Hillary Clinton och Joe Biden hans apostlar. FBI och CIA är i USA-poddens värld förmedlare av den oförfalskade sanningen.

Jag är inte alldeles säker på att jag skulle få en sämre bild av världen om jag satt i Pyongyang och rattade in Nordkoreas statsradio.

Men du behöver ju inte göra det valet. Du kan ju lyssna på radio bubb.la istället. 

I gårdagens program diskuterade vi bland annat Flynn-affären (… och en del andra frågor som jag återkommer till).

Essäer

parnassen är granne med paradise hotel

Boris Benulic

"Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri..."

Michel de Montaigne visade att det går att skriva om världen med utgångspunkt från sig själv och de egna erfarenheterna … om avsikten är att förstå världen. Nutida författare skriver däremot alltför ofta med utgångspunkt från sig själva enbart för att världen ska få kännedom om deras existens. Om hur världen är beskaffad bryr de sig föga om.

Ibland fungerar jag på om kampen mot övervakningssamhälle och kränkningar av personlig integritet är ett hopplöst projekt.

Tänk om det är så att människor vill bli övervakade?

Kanske är det så att de till och med uppfattar det där med integritet som något onödigt? Och vem kan väl kränka något som inte behövs?

Daniel Sjölin petar lite i frågan när han diskuterar Linda Boström Knausgårds svar på hur Karl Ove Knausgård skildrat henne och hennes vandring in och ut ur sinnessjukdom.

Men problemet för exfrun och Sjölin verkar vara Karl Ove Knausgård skildrade den dåligt, att han inte i verklig mening ”såg” sin dåvarande fru. 

Det ligger något för mig mycket märkligt i att det sedan länge anses självklart att man kan skildra sin partners, sina barn, sina föräldrar på ett utlämnande sätt.

För mig är inte problemet om man gör det bra eller dåligt som författare, för mig är det ett problem att man överhuvudtaget gör det.

Frågan som måste ställas är: med vilken rätt? 

Det händer ibland att denna typ av författare får mothugg i det offentliga samtalet. Andra skribenter, eller personer som haft insyn i det som skildras hävdar: ”Men riktigt så var det ju inte.”

Då svarar författaren bara: ”Meeeen, det är ju litteratur. Litteratur! Jag har skrivit en roman!”

På så sätt smiter de undan och den som kritiserat blir stående kvar förkroppsligande en kulturens gnetiga revisorstyp som inte fattar att de ställts inför något stort de inte begriper … ”litteratur”:

Men så länge den här sortens författare inte får mothugg så hävdar de alltid: ”Men det var precis så här det gick till. Allt är sanning”.

Dock - återigen – problemet är inte hur författare skriver i dessa ämnen.

Problemet är att de skriver.

Problemet är att det går att göra karriär på att lämna ut människor man haft i sin innersta sfär. Daniel Sjölin störs av att inte Karl Ove Knausgård varit tillräckligt precis i sitt skrivande om exfrun, inte sett hennes problem tillräckligt. Inte förstått. 

Och om han hade förstått (möjligheten ter sig förvisso mindre trolig eftersom han är monumentalt självupptagen) … hade det då varit rätt att skria om henne. För mig är inte svaret givet. Fast kanske frågan inte kan ställas – för om Karl Ove Knausgård hade haft förmågan att gå utanför sig själv och skildra exfruns sjukdomstillstånd – då hade han kanske också haft anständigheten att inte skriva.

I ett samhälle där det totala utlämnandet av andra accepteras, och till och med anses som berömligt och föredömligt blir den egna integriteten intet värd. Om uppburna kulturmänniskor gör det är det väl bra om jag också gör det?

Då blir det ett tecken på att även jag är kultiverad därför att jag med allt och alla och vemsomhelst diskuterar mina innerst känslor och mitt privatliv.

Spelar roll om staten eller Huawei eller Google eller Facebook vet allt om dig, du har ju redan berättat vad som går att veta vid bardisken eller under fikarasterna på jobbet.

Storebror behövs inte eftersom du förvandlat dig själv till en Lillebror som vill bli sedd och hörd av alla, typ: Tyck synd om mig nu!

Karl Ove Knausgård har dessutom bidragit till en utveckling som innebär att precis allt anses som intressant att förmedla till omvärlden. Hans svit har tacksamt tagits emot därför att den inte bara innebär en sänkning av nivån för det offentliga samtalet utan också för det privata samtalet. Knausgård och många andra nutida författare trivialiserar inte bara det som borde vara privat och personligt – det upphöjer samtidigt de mest triviala ämnen till något som det är värt att tala om. 

Är jag gammaldags i min litteratursyn?

Ja, det är jag. Och?

Visst kan man skriva om det privata, i den meningen att det ingår i det material skribenten och författaren bearbetar för sin berättelse.

Visst kan man ställa ”jaget” i centrum, men det är skillnad på självbetraktelse och självömkan; och det är det senare som ofta präglat högt som lågt inom svensk litteratur de senaste åren: Horace Engdahl mot Ebba Witt-Brattström, Jan Myrdals minnen, Noréns och Lundells dagböcker, Linderborg, Alakoski, Sveland … och så vidare.

Denna brist på värdighet.

Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri – för det kan komma motböcker, det kan ges ut verk som berättar hur det egentligen var, och de inblandades barn kan sedan skriva verk om hur det var att växa upp med föredrar inblandade i offentliga trätor, vi får satellitlitteratur av försmådda älskare och älskarinnor. 

Och eftersom kulturmänniskorna ägnar sig åt sådant – så kan väl i också göra det.

TV-program som Paradise Hotel och Big Brother har inte växt fram i motsats till vad som brukar betecknas som finkultur, det har växt fram därför att de finkulturellas sätt att leva spritt sig ut i samhället.

Kommentarer

det heliga talet

Boris Benulic

"Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad."

Treenigheten enas kring ett magiskt tal.

Människor har alltid trott att vissa tal har magiska egenskaper.

I fornnordisk religion antog man till exempel att viktiga ting timade efter nio dagar – så länge skulle en avgörande resa vara, eller så länge skulle man vänta innan ens trolovade infann sig.

I många kulturer är sju ett lyckotal.

Talet sex är kopplat till insikter och sökande efter visdom

Men vad är det i den socialdemokratiska trosuppfattningen som får dess ledare att tro att talet 10.000 har magiska egenskaper?

Förra året lovade oss Mikael Damberg 10.000 nya poliser.

I dag lovar oss Lena Hallengren 10.000 nya anställda i äldreomsorgen.

Alltid dessa 10.000.

Eller är det bara Stefan Löfven som sagt till sina ministrar att de ska hugga till med ett tal som är avrundat och låter bra, som ger intryck av krafttag men ändå verkar realistiskt. 

1000 är för lite. 100.000 för mycket – så det fick bli 10.000.

Men det kommer att visa sig varit ett mindre begåvat drag eftersom 10.000 är lätt att komma ihåg.

När det inte blir något av det hela, vem skulle väl minnas svikna löften om Damberg lovat oss 7.340 poliser och Hallengren 8.312 nyanställda i äldreomsorgen?

Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad.

10.000 människor är alltid ett avgörande tal i Bibeln; antalet ämbetsmän och besuttna som förs bort till den babyloniska fångenskapen är 10.000, Saul uppbådar 10.000 man från Juda då amalekiterna ska krossas, Jonatan mönstrar 10.000 man i Jerusalem för att rycka ut och möta Apollonios.

Ja, så där håller det på genom hela Gamla och Nya Testamentet. 

Alltid 10.000.

Artiklar

det brinner i amazonas – men det har det redan gjort i huvudet på överheten

Boris Benulic

"Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det."

Skogsbränderna i Sibirien är i år hittills 10 gånger mer omfattande än de var förra året.

Det är något märkligt med skogsbränder. Är det någon inneboende egenskap hos elden som gör att människor som betraktar den blir som hypnotiserade och slutar tänka?

Fenomenet kan ju i mindre skala betraktas runt en majbrasa. I större skala visar det sig i medias bevakning av skogsbränder.

Den senast veckan har jag kunnat räkna till 19 artiklar i svensk dagspress om hur Amazonas åter brinner.

Detta oräknat smått omskrivna återgivningar av ett pressmeddelande från Greenpeace som förklarar att ursprungsbefolkningens territorium i Amazonas är mer hotat i år än förra året; årets fyra första månader har 13 kvadratkilometer av det området skövlats. Den siffran föranleder pressmeddelanden som återges i media.

Men under samma period har jag inte sett en enda artikel i svenska dagstidningar om att 4770 kvadratkilometer skog står i lågor i ett Sibirien som ser ut att kunna drabbas värre i år än 2019 då 26000 hektar förhärjades.

13 kvadratkilometer mot 4770.

Och i dagens Aftonbladet handlar ledaren om hur Amazonas måste räddas annars går jorden under. Givetvis är allt Bolsonaros fel enligt samma ledare.

Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det.

Men om vi enbart skulle förlita oss på medströmsmedia skulle vi uppenbarligen inte ha en aning om att gigantiska bränder har drabbat Sibirien.

Vi skulle bara bekymra oss för Amazonas.

Medias koncentration på Amazonas är ju följden av att där har man i åratal byggt upp en berättelse om den skogen som jordens lungor. Den berättelsen är användbar på många sätt för att sätta skräck i folk – och det är det som är avsikten.

Målet är inte att ge oss en allsidig bild av verkligheten och göra att vi förstår den bättre.

Avsikten är att få oss att göra som miljöorganisationer och makthavare vill. 

Miljöorganisationerna behöver enkla, slagkraftiga budskap för att få in pengar till verksamheten. Om pengar och medlemmar rullar in varje gång man säger att ”jordens lungor” heller på att brinna upp – varför börja prata om annat? Storyn funkar.

Media behöver katastrofer man kan hota med för att väcka intresse.

Och politiker och byråkrater behöver bevis på att jordens undergång är nära för att de ska kunna reglera vår tillvaro och utöka sin makt.

Amazonas fyller det behovet mer än väl.

Det är liksom inarbetat.

Men betänk följande.

Amazonas i Brasilien täcker 3,3 miljoner kvadratkilometer.

Den ryska tajgan täcker 12 miljoner kvadratkilometer.

Det i sig borde vara skäl att rikta blickarna mot det som händer i Sibirien.

Eller?

Vi tar det igen.

Inte en artikel om skogsbränder i Sibirien den senaste veckan.

19 artiklar om skogsbränder i Amazonas den senaste veckan.

Och vi sägs behöva medströmsmedia för att förstå världen?

Även sett ur klimataktivisternas perspektiv borde Sibirien vara viktigt. De brukar när så behövs luta sig mot NASA, men verkar inte bry sig om att just det organet slagit fast om Sibiriens tajga:

”… are as important as tropical rainforest ecosystems in terms of global climate dynamics.”

Verkar inte som om det budskapet gått hem hos klimataktivister, miljöorganisationer och politiker.

Om den som inte tror på en klimatkatastrof väljer att bortse från NASA:s fakta då kallas man klimatförnekare av miljöorganisationerna.

När de själva gör det är det tydligen i sin ordning.

Slutsatser av detta?

Jag tror inte på den kommande undergången för jorden på grund av smältande polarisar.

Men det är uppenbart att vi står inför stora miljöproblem.

Men förnuftiga diskussioner om dessa måste föras utan klimataktivister, miljöorganisationer och politiker. Som mitt lilla enkla exempel visar bryr de sig inte i verklig mening om naturen.

De väljer de miljöfrågor som gör det enklast för dem att genomdriva sin agenda för stärkande av den egna ställningen och samtidigt driva på globaliseringen.

Och jag har gott hopp om att många av dem som i dag ser sig som klimataktivister och tror på miljöorganisationernas budskap snart inser att om de vill värna naturen – då måste de söka sig någon annanstans.

Podd

radio bubbla: pandemi & perversion

Boris Benulic

"Galna-ko-sjukan skulle kunna leda till 150.000 döda britter enligt honom, nu blev det det verkliga antalet 177. Men 4,4 miljoner kor slaktades som en följd av Fergusons rapporter."

En del tror att Neil Ferguson lämnat sin post som alla spåmäns spåman när det gäller epidemier för att undvika mer skandal Ja, ni vet att det där smått pinsamma med att mannen som ville sätta alla på de brittiska öarna i totalkarantän själv tog emot sin gifta älskarinna två gånger.

Men det är ju självklart inte förklaringen. 

Som om det skulle räknas till det skandalösa i en brittisk elit där det mesta förekommit – från försök till beställningsmord på homosexuell älskare till underlig användning av varje tänkbar frukt och grönsak (fast det senare är kanske bara att ses som ett utslag av att man driver vegetarianismen till sin yttersta spets.)

Som Martin påpekade i sin grundliga genomgång av Fergusons karriär har han de senaste tjugo åren målat upp skräckscenarier oavsett vilket sjukdomsutbrott det gällt. När Ferguson har levererat en rapport har det alltid handlat om massdöd. Vare sig det är SARS eller galna-ko-sjukan. Galna-ko-sjukan skulle kunna leda till 150.000 döda britter enligt honom, nu blev det det verkliga antalet 177. Men 4,4 miljoner kor slaktades som en följd av Fergusons rapporter.

Så där har det hållit på. Han har aldrig, aldrig haft rätt. Men hans profetior har fått stora negativa konsekvenser.

Och nu har Ferguson dragit sig tillbaka – och det beror förstås på att han bidragit till att stänga ner nästan hela planeten med ett nytt skräckscenario. Vad mer kan han sträva efter? 

Målet uppnått.

Killen drar sig tillbaka som obesegrad mästare i konsten att injaga besinningslös fruktan i människor och i att ge makthavare verktyg för inskränkningar i frihet.

I söndagens program gjorde Martin en mycket grundlig genomgång av Fergusons charlatanartade karriär och diskuterade också bristerna i den av Ferguson hopknåpade kod som ligger till grund för förutsägelserna. Det är nästan så att man önskar att killen hade använt sig av fiskinälvor och kaffesump i stället. Det hade varit mer tillförlitligt.

I övrigt talade vi om Robert Aschberg, Tobias Hübinette och Kristina Lugn …

Artiklar

ett evigt kinesiskt hot 1

Boris Benulic

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat.

Murmeldjuret ses som en delikatess i Mongoliet och Manchuriet. Senast förra året dog två personer av pest i Mongoliet efter att ha festat på murmeldjur.

När det nya året närmade sig blev det uppenbart för myndigheterna i Kina att de stod inför en dödlig lungpest. För att få stopp på resandet till hemstäder inför den stundande högtiden stängdes alla vägar till och från källan för utbrottet.

Trupper sändes ut och akutsjukhus upprättades i tvångsrekvirerade byggnader; kyrkor, badhus och tempel.

De som hade makten brydde sig föga om traditionella begravningsseder – de döda kremerades omgående.

En helt ny kontrollorganisation skapade i hela landet för att man skulle förhindra spridningen – vilket man också lyckads med. Till slut. 60.000 dog.

Byråkraterna i huvudstaden kunde styra utvecklingen med hjälp av alla de data som samlats in under de folkräkningar som genomfördes var tredje år. Då skaffade man sig kunskaper om allt man ansåg sig behöva veta: hushålls storlek, individers inkomster, civila status, sociala ställning, antal barn, var man bodde och med vem och vilka.

Nu är det inte händelserna i Wuhan för några månader sedan vi talar om utan det stora utbrottet av lungpest i nordöstra Kina 1911.

Det orsakades inte av kinesers förtäring av fladdermöss utan av deras aptit på murmeldjur som jagades i stor omfattning för att köttet ansågs så välsmakande. Lungpesten kan spridas från murmeldjuret genom att det hostar, genom att man blir biten av flugor som för smittan vidare från djuret eller genom att man äter murmeldjurskött.

En vanlig tillagningsmetod är att man benar ur djuret, tar ut inälvorna men låter magsäcken vara kvar för att den ska fyllas med upphettade stenar. Sedan knyter man igen djuret och låter det stekas inifrån.

Vad vi ser i och med den pågående pandemin är inte ett relativt nytt fenomen – förebådat av andra utbrott de senaste 20 åren. Det är något som pågått i århundraden … och alltid varit ett hot mot västerlandet.

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat. Vi ser det inte bara i dag – man såg redan under bekämpningen av det senaste ebolautbrottet i Afrika hur forskarna studerade de kinesiska myndigheternas reaktioner och åtgärder under 1911 års utbrott av lungpest.

Vilket inte är så konstigt. Den första internationella läkar- och forskarkonferensen för gemensamt bekämpande av epidemier hölls i Mukden 1911.

Historiska lärdomar? 

För det första ska man notera att den starka, centraliserade kinesiska staten inte är något nytt fenomen som skapades 1948. Mao Zedong övertog vid revolutionen strukturer, stärkte dem och använde dem för massmord på det egna folket.   

För det andra ska man kanske med bekymmer notera den tradition som finns av att västerländsk överhet med viss förtjusning gärna lär av Kina när det gäller kontroll av det egna folket – med hänvisning till att man månar om dess hälsa.

Kommentarer

i sverige dör författare minst två gånger

Boris Benulic

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen.

"En spelemans jordafärd", Sven X-et Erixsons tolkning av Dan Anderssons dikt.

Jag tar nästan alltid del av nekrologer över kända svenskar med en viss förundran. Såväl de som skriver och de som talar om den döde verkar ha känt den person som gått hädan mycket väl. Man förstummas inför denna kännedom om gärning och person, och förvånas över vilken helgjuten individ det alltid verkar vara som har gått hädan.

Dör aldrig de onda i det här landet? Avlider aldrig korrupta politiker, dåliga författare, usla skådespelare eller överskattade idrottsmän?

Verkar inte så.

Nu menar jag inte att det skulle vara en plikt eller rentav en dygd att påtala bortgångna individers tillkortakommanden, brister eller rentav brott.

Men jag ser inte poängen med minnesord som inte förklarar, som inte får oss att förstå komplexiteten hos en människa. För den ensidiga hyllningen, tävlingen i lovordande och staplande av standardfraser om vad en person betytt för utvecklingen på ett visst område – allt detta innebär inte att vi kommer att minnas personen bättre, att han eller hon går till historien.

Det blir tvärtom.

Ju riktigare man skriver historia, desto mer komplex och sammansatt blir den.

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen. De kommer att göra det för att det entydigt enkla – vare sig det är gott eller ont – inte finns på riktigt. Och det förenklade har därför ingen plats i minnet, eller historieskrivningen (såvida den inte är medvetet falsk).

Här finns en del av förklaringen till att vi ofta talar om svenskens dåliga känsla för och kunskap om nationens historia, och då gäller det inte bara forna tiders stormän eller senare tiders statsmän och tänkare. Det gäller även i kulturlivet.

Nyss var P O Enquist den som omskrevs som någon som borde fått Nobelpriset ett flertal gånger. I dag är det Kristina Lugn som hyllas.

Om tre månader kommer det inte längre att finnas någon som refererar till dem i kulturdebatten eller någon annan debatt heller för den delen.

När stora svenska författare försvinner ur livet, försvinner de också ur det allmänna medvetandet. Det gäller även de mindre stora författarskapen. Liksom de tämligen dåliga. Man kan inte säga annat än att här råder en viss jämlikhet.

Vem känner väl till och läser den vidsynte Sven Stolpe i dag?

Jo, jag vet att många numera tror sig känna till honom efter att ha läst den obildade dottersonens AlexSchulmans karaktärsmord.

Men den som läst Sven Stolpe vet att något definitivt inte stämmer i Schulmans lilla bok.

Och vem talar om Sven Delblanc eller Sven Fagerberg?

Till och med Lars Gustafssons ord verkar redan vara döda.

Heidenstam och Ola Hansson ska vi bara inte tala om (och det gör ju de flesta inte heller.)

Så det vackra minnesorden är mest till för att positionera de ännu levande, de ska markera den egna storheten därför att de någon gång tagit en kopp kaffe med den döde. Då måste man ju själv ha varit en del av parnassen.

Detta sagt apropå Kristina Lugns bortgång. Om några veckor försvinner hon också in i tystnaden.

Det är synd. För att hon under sin levnad blev uppskattad säger ganska mycket om den tiden, och viktiga frågor försvinner ur samtalet om hon glöms.

Inte för att jag var överens med den syn på liv och människor som fanns i hennes dikter och pjäser.

Men det innebär inte att jag inte tycker hon bör läsas och diskuteras.

Den som vill läsa om min syn på Kristina Lugns liv och skapande får bli prenumerant på mitt dagliga nyhetsbrev där jag skriver om hennes verk i dagens utgåva. Och förklarar det där "minst" i rubriken.

Prenumererar gör man genom att gå upp i menyn och klicka på ”Boris Bulletin”.

Kommentarer

vem vinner coronakampen?

Boris Benulic

"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

Kommentarer

byråkratins bandarer

Boris Benulic

"Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk."

Inte bara Fantomen är odödlig. Det verkar vara svårt att ta kål på bandarerna också.

Varje gång Morgan Johansson ställer sig på tå i talarstolen för att berätta om något nytt påfund tänker jag på Honoré de Balzacs ord: ”Byråkratin är en gigantisk mekanism styrd av pygméer”.

Nu tillsätter regeringen en ”antifuskgeneral” för att kolla att ingen orättmätigt tillskansar sig de stödpengar som ska betalas till dem som drabbats av utvecklingen i pandemins spår.
Det har gått så fort att det kan ha blivit fel ibland, förklarar Morgan Johansson inrättandet av den nya posten.
Den här ”antifuskgeneralen” är förre detta rikspolischefen Stefan Strömberg som efter det att han avsattes som rikspolischef genom ett extra regeringssammanträde flyttats runt på olika maktpositioner.
Han ska nu utreda hur det fungerat med de ekonomiska stödpaketen och regelverken kring dessa samt utbetalningar.

Ansvarig för de ekonomiska stödpaketen är Emma Lennartsson, numera statssekreterare hos Magdalena Andersson … ja, det är samma Emma Lennartsson som nyss fick gå efter skandalen på Transportstyrelsen.
Men så är det ju alltid.
Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk.
Och orsaken är alltid att byråkratin inte klarat sin uppgift.
Hur länge ska vi tillåta att de får komma undan med att säga att ”det här ska vi titta på” och så tillsätts en utredning, ett verk eller en myndighet skapas … eller en ”antifuskgeneral” tillsätts.

Det behövs inga fler utredningar om varför statens verksamhet inte fungerar.
Det behövs utrensningar.

Podd

radio bubbla: död värnrätt

Boris Benulic

"Rätten finner att den dömde förvisso hade rätt att försvara sig men att han inte gjort något av allt det där han borde gjort … enligt rätten … ringt polisen, låst in sig."

I gårdagens program talade vi om ett märkligt rättsfall. 
Eller kanske är det inte så märkligt. Det är som det ska vara i Sverige i dag.
En man döms till ett och ett halvt års fängelse efter att han försvarat sig i sitt eget hem mot en våldsam drog- och alkoholpåverkad person. Inkräktaren hade nyligen misshandlat den dömde mannens inneboende.
Den dömde mannen hade hämtat sitt gevär när han insåg att inkräktaren var på gång igen. Under handgemänget som utbryter går vapnet av och inkräktaren dör.
Rätten finner att den dömde förvisso hade rätt att försvara sig men att han inte gjort något av allt det där han borde gjort … enligt rätten … ringt polisen, låst in sig.
Den dömde menar att ingen tid fanns till detta. Inkräktaren stod ju där och var uppenbart hotfull.
Det blir ett touch ett halvt år i fängelse.

Jämför detta med domen efter det att en polispatrull dödat en autistisk person med Downs syndrom i Stockholm. 25 skott avlossades. De frikändes därför att: 
”Tingsrätten menar också att det är orimligt att kräva att poliserna skulle utföra verkanskontroll på det sätt som åklagaren sagt.”
”Orimligt”!?!
Kom nu inte och säg att rättsläget är oklart.
Det är solklart.
Enskild medborgare äger aldrig – aldrig! – rätt att värna sitt hem … inte ens mot en våldsam, psykotisk person som är påverkad och bär kniv.
Poliser? De kan skjuta först och fråga sen när de ställs inför en autistisk person med Downs syndrom i Stockholms innerstad.
Just när jag skriver detta kommer nyheten att hovrätten friar de två som tidigare dömts för dubbelmordet i Sätra. Det räckte inte med övervakningsfilmer som visade dem på väg till och från mordplatsen. Det räckte inte med DNA på tomhylsorna.

I övrigt gjorde Martin som vanligt en grundlig genomgång av läget på covid 19-fronten. Om du känner dig förvirrad av alla motsägelsefulla, sensationssökande inslag i nyhetsflödet … då ska du lyssna på radio bubb.la. Sakligt, sansat och grundligt lotsar Martin dig (och mig) genom alla rapporter.