Artiklar

Red Lives don’t matter

Boris Benulic

Hitler är lite ur mode som förkroppsligande av allt ont. Numera är det Sydstaterna som gäller.

Storslagen ryttarstaty. Eller hur? Varför har ingen kommit på tanken att riva ner den?

Frågan är vad man ska göra med alla tomma statysocklar i västvärlden framöver? Sälja till villaägare som villa ha små upphöja altaner i trädgårdarna? Kanske man skulle köpa upp dem för en billig penning och börja kränga dem vidare?

Nu grubblar jag väl inte så mycket på det egentligen.

Jag är mer försjunken i frågan varför en del statyer får stå kvar i det rådande politiska klimatet. I USA är tillståndet mest obegripligt.

Det verkar finns en mycket stor enighet om att man ska plocka ner alla statyer och minnesmärken som innebär ett ihågkommande av personer eller händelser som är kopplade till Sydstaterna under det amerikanska inbördeskriget.

Detta förklaras med att Sydstaterna stod för slaveri och rasism.

Nordstaterna och Abraham Lincoln var goda.

Nåväl.

När Nordstaterna besegrat Sydstaterna i sydvästra USA, i de områden som i dag utgörs av Arizona och New Mexiko, inleddes ett utrotningskrig mot indianerna. Abraham Lincoln ville tydligt uttalat åt de rika mineraltillgångar som fanns i regionen, nordstaterna hade tunga krigsskulder att hantera.

Kampanjen mot de tre stora stammarna Apache, Navajo och Pueblo förs med  brutalast tänkbara metoder; nordstaternas trupper bränner byar och matförråd. 

Den som leder operationerna är Kit Carson och hans order är tydlig: Döda varje indiansk man ni stöter på.

Den brända jordens taktik är framgångsrik, majoriteten av indianerna ger upp och låter sig deporteras. Deportationen sker ofta i form av dödsmarscher, ju fler som stupar av hunger och utmattning på vägen, desto färre att ta hand om senare. 

Hampton Sides, författare till en mycket läsvärd biografi om Kit Carson “Blood and Thunder: An Epic of the American West” beskriver det hela på följande sätt:

”Det var fruktansvärt. Kampanjen kan betraktas som ett av de första exemplen på modernt genomtänkt och överlagt användande av den brända jordens politik. Trots att förstörandet av människors skördar och samhällen är lika gammalt som krig är, var detta det första exemplet på dokumenterad politik från US Armys sida. Hur fruktansvärt det än var, så fungerade det. Carson åstadkom på ett år vad spanjorerna inte lyckats med på 300 år.”

I början på 1960-talet gjorde ”The United daughters of the Confederacy” en insamling till ett minnesmärke över dem som stred på sydstaternas sida i inbördeskriget. Det står i dag framför delstatskongressens byggnad. Nu vill de styrande i Arizona plocka ner minnesmärket.

Kit Carsons statyer är det ingen som rör. Det finns åtminstone tre statyer av honom i USA, en anses vara den förmodligen vackraste ryttarstatyn i landet. Städer, floder, gator, skolor och torg är uppkallade efter honom.

Som om tyskarna skulle ha en Hermann Göring Allé i dag.

Så kan nu folk försöka förstå det absurda i att folkhopar utan kunskap om historia (och antagligen en hel del annat) ska få bestämma vad som är rätt och vad som är fel, vad som är gott och vad om är ont. Och vem som ska få stå staty.

Kan ni ge fan i att förstöra saker på grundval av att ni i er okunnighet drabbats av masshysteri?

Eller räknsa inte röda liv?

Jaha, kände ni inte till att det var på det här sättet? Att nordstaterna ägnade sig åt medvetet folkmord? Kan ni då sätta er ner och börja fundera på om det är andra saker ni inte känner till om amerikanska inbördeskriget?

(Jag blir förvånad själv över vilket milt tålamod jag kan uppvisa ibland – vad har hänt med mig? Jag är ju som en gammaldags folkskollärare som tror människor om gott. Så jag gör väl fortsatta försök att folkbilda i denna fråga. I nästa avsnitt i denna lilla serie går vi vidare med att ställa frågan om de svarta verkligen fick det bättre därför att nordstaterna segrade. Det är ju själva utgångspunkten för statynedrivandet och anti-rasismen. Sydstaterna blir bärare av allt ont. Men hur var det egentligen?)

Artiklar

Vitt som snömos

Boris Benulic

Det som håller svarta tillbaka i dag i västvärlden är deras egna ledare och vitas obegripliga knäfall. Inte rasism. Kan alla vara vänliga och ställa sig upp så vi får något vettigt gjort? Arbete och studier och fysisk aktivitet är bästa boten mot psykoser, även när de är massomfattande.

Jag förstår inte varifrån den samtida nedlåtande synen på svarta kommer ifrån, tron på att svarta är nervklena varelser som måste beskyddas. Har de som har den synen aldrig sett en Shaft-film? Cornbread: What Shaft? You want me to take an ethnic sensitivity workshop or something? John Shaft: How 'bout I workshop my foot in your ass!

Att diskutera huruvida det finns tomtar och troll i skogarna runt Frösåker skulle jag tycka vore en givande sysselsättning jämfört med vad jag försöker göra då och då; gå in i diskussioner om rasism och historia.

Tomtar och troll i skogen kring torpet kan diskuteras med andra på grundval av vad man anser sig ha sett och lagt märke till. Det finns nog mer substans i de iakttagelserna än i vad ledar– och kultursidornas debattörer säger om slaveri och USA:s historia – eller Afrikas historia.

Man kan faktiskt ibland tro sig se en skymt av märkliga varelser sent på kvällen när man passerar Snickartorpet och lämnar bebyggelsen bakom sig.

Men vad har de sett som talar om afrikansk kultur?

Hollywoodfilmer.

Och till er kan jag bara säga: Wakanda existerar inte. Det var inte en dokumentärfilm du såg när du tittade på ”Black Panther”.

Givetvis finns det en afrikansk kultur i vid mening, för som Leo Davidovitj Bronstein brukade konstatera: ”Kultur börjar med att man tvättar fötterna.”

Men sen då?

Vilka vetenskapliga, konstnärliga eller teknologiska framsteg har gjorts på grundval av afrikansk kultur?

Det finns inga.

Det finns framstående svarta vetenskapsmän, konstnärer och industrimän. Men de har blivit det genom att anamma europeisk kultur och genom studier och flit arbetat sig till att bli bland de främsta på sitt området. Precis som det är för vita. Lid och slit.

Dessa påpekanden är således inget utslag av rasism från min sida, det är ett utslag av min motvilja inför tanken på att svarta barn ska berövas möjligheten till ett anständigt liv därför att deras föräldrar och andra vuxna lever i en fantasivärld.

Det är en fråga om omsorg, en tro på att svarta kan bättre än de får möjlighet att visa i dag – förhindrade av sina egna ledare och deras vanföreställningar om historien.

Begreppet ”afrikansk kultur” är i sig omöjligt att hantera i en diskussion av det skälet att det inte finns någon gemensam afrikansk kultur – det finns obegripligt många stammar och kulturer och inom en stam kan det finns flera kulturer, religioner och mentaliteter.

Och ur alla dessa kulturer borde det rimligen ha uppstått någon liten vetenskaplig upptäckt som påverkat mänskligheten, något stort teknologiskt språng.

Men inte.

Och det kan inte skyllas på de vita – stora områden koloniserades mycket sent – men det var inte precis några högkulturer man då koloniserade. Ingen utveckling hade skett.

(Märk väl; vad publiken aldrig riktigt verkade förstå var att de som skrev manus till ”Black Panther” delade min syn på Afrika som en kulturellt kollapsad kontinent. Men så finns det där hemliga hittepålandet de förde in i handlingen. Som tröst. Och det är väl bäst att påpaka det igen; det finns bara i den där filmen. Hyllningarna till filmen blir därför lite obegripliga, om en vit person skulle skildra Afrika och afrikaner på det sättet skulle ordet ”Rasist” antagligen tatueras in i pannan på den individen.)

Det är inte jag och min inställning som är ett problem för svarta i Sverige, problemet är de svarta som gör sig till talesmän för andra svarta. Ett exempel på detta är regissören Josette Bushell-Mingo som nyligen skrev en text på Expressens kultursida om hur även svarta i Sverige känner ett knä på sin nacke och inte kan andas. Men vi lämnar det därhän så länge och går istället till en intervju som SVT Nyheter gjort med henne; där säger hon:

”Det är viktigt att afrosvenskar får se sig själva. För att veta att du är någon och att förstå att du är värd någonting. Att afrikansk kultur är fantastisk och har funnits sedan människan kom.”

Hon må vara svart, men det här är vitt som snömos. De som liksom Bushell-Mingo talar om den ”fantastiska afrikanska kulturen” kommer aldrig med några exempel. Det räcker med att de säger ”Afrika” så ska man gå ner på knä. 

Vad vi måste se är att den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen en gång kämpade för möjligheten att tillägna sig den europeiska kulturen – dess ledare såg att det var vägen till välstånd. Det fanns inte mycket i den egna kulturen att yvas över, inget omvälvande hände med en persons intellekt eller förmågor om de fick kontakt med sina ”afrikanska rötter”.

Vad Black Lives Matter kämpar för i dag är ett nedrivande av den vita kulturen och ett hyllande av den svarta ”afrikanska”. Det vi ser är inte en fortsättning på Martin Luther Kings eller Malcolm X:s kamp.

Det är ett generalangrepp på de framsteg mänskligheten gjort.

PS. Och innan människor börjar hojta om rasism vill jag påpeka att det finns ett enkelt sätt att bevisa att jag har fel.

  1. Ge exempel på bidrag till mänsklighetens utveckling som härrör från den afrikanska kulturkretsen.
  2. Visa på vilket sätt svarta i Sverige (eller USA för den delen) hindras från att ta del av det intellektuella arv och den kunskap den europeiska kulturen anrikat genom seklerna.

Artiklar

Kurd-Kjell och den lilla traumaslagaren Morgan Johansson

Boris Benulic

Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

”Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.

Podd

Till gruvorna med tjuvarna på riksbanken

Boris Benulic

Sadism och småskurenhet är uppenbarligen två av kriterierna när man rekryterar personer till delar av statsapparaten.

I gårdagens program vredgades vi över den förföljelse som drabbat 98-åriga Ada.

Hon har arbetat, sparat och gnetat ett långt liv.

Har har som följd av detta sitt strävsamma liv 200.000 kronor hemma i kontanter.

Vill nu växla in gamla sedlar till nya.

Riksbanken tar emot dem, någon eller några sitter där och betraktar de gamla sedlarna och grubblar på om det kan vara en fråga om penningtvätt. Det gör de i två år. Kommer därefter fram till att det nog inte är en fråga om penningtvätt, men Ada kan ju inte dokumentera hur hon fått ihop denna summa. Hon borde alltså fört bok varje gång hon under kanske åtta årtionden stoppat undan en krona i kaffeburken.

Riksbanken beslutar sig för att behålla pengarna.

Ada får hjälp att överklaga.

Förvaltningsrätten ger Riksbanken rätt. Ingen tror att Ad begått något brott, men … hon kan inte visa fram papper på hur hon sparat.

Kammarrätten ger Riksbanken och Förvaltningsrätten rätt … de tror heller inte att Ada är i färd med att genomföra en penningtvätt … men hon har inte presenterat ”någon dokumentation” till stöd för sin berättelse.

Så nu har staten bestulit Ada på ett långt livs besparingar.

Jag säger ”staten”, men det är ju konkreta personer som genomfört detta nidingsdåd.

När vi fått ordning i landet och jag blivit minister för ”Inre säkerhet och kultur” kommer en av mina första åtgärder vara att kommendera en pluton till Riksbanken. Där samlar de ihop alla dem som deltagit i beslut om att stjäla Adas pengar. Därefter går transporten till Förvaltningsrätt och Kammarrätt och även där uppbådas förvarna som deltagit i domsluten.

Sedan går transporten vidare till Finspång och de tidigare nedlagda marmorgruvorna i Kolmården där jag låtit verksamheten återuppstå. Dit kommer alla statstjänstemän som korpat från det arbetande folket att förpassas.

Men så kan man väl inte göra, tänker kanske en och annan av er läsare.

Men med vilken rätt rånar staten en 98–årig sparsam kvinna?

Då och då kommer jag att åka ner till marmorgruvorna och vandra runt, blossande på en cigarill och studera dem som där våndas och tänka att rättvisa ändå börjat skipas. 

Om än i Adas fall försent.

Artiklar

De döda som inte räknas

Boris Benulic

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte ... Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.

Artiklar

de många små, tjocka, vita medelålders männen alltför få uppskattar

Boris Benulic

Stig Engström har fått bli sinnebilden för obegriplig småskurenhet och inbilskhet– vare sig han var skyldig till mordet på Olof Palme eller inte.

Det börjar redan sätta sig en berättelse om ”Skandiamannen” Stig Engström. Det sägs att han var bitter, han kände sig inte tillräckligt uppskattad, han ansåg sig vara värd en bättre position här i livet. Han skyllde allt på ”sossesamhället” och höll Olof Palme ansvarig för tillståndet i det samhället.

En dag lämnar han jobbet sent på kvällen, sliten och sur av övertidsarbete, arbete som ändå ingen uppskattar, han får syn på Palme, drar sitt vapen och blam, blam. Statsministern är död.

Så kan det ha gått till verkar allt fler tycka. Sådan var också bakgrunden, säger de.

Expressens kulturchef Karin Olsson sammanfattar den ståndpunkten och vänder sig mot idéen om att Stig Engström skulle vara för torftig som mördare:

"Skandiamannen är en alldeles för oansenlig mördare för att fylla behovet av mening som Palmemordet väcker. En statsman av hans kaliber, knäppt av en knubbig grafiker från Täby? Så tarvlig kan faktiskt verkligheten vara.”

Underförstått är hela tiden att Stig Engström själv var en ”tarvlig” figur. Gå omkring där och känna sig missförstådd och för lite uppskattad och skylla på sossarna. Förbannade högerspöke.

Ståndpunkten går igen också hos Thomas Engström i gårdagens Aftonbladet.

Man visar ingen som helst förståelse för Stig Engström – självklart inte för det eventuella dådet – men heller inte för hans känslor.

Men om vi istället tänker oss ett gäng unga från förorten som känner att de inte fått vad de förtjänar och det de anser sig förtjäna är den nyaste mobiltelefonen och märkeskläder och därför ger sig in för att råna andra ungdomar i Göteborgs gallerior – vilket numera kan ske under stridsropet Black Lives Matter … ja, då kan vi på kultursidorna få läsa förstående texter om ”utanförskap”. Givetvis tryfferat med några rader om att det är klart man inte ska plundra.

Själva hållningen och känslan hos de här ungdomarna kommer däremot att anses begriplig, förståelig och värd att beakta. Det kommer att börja letas ”strukturer” som kan rivas för att de inte ska känna detta sitt ”utanförskap”.

Här finns något för mig helt och totalt obegripligt. 

En liten småtjock, uppenbarligen hårt arbetande gubbes ilska över att inte vara uppskattad betraktas som en slags sjukdomssymptom som kännetecknar en politisk riktning.

Sysslolösa ungdomars ilska över att inte ha lyxprylar betraktas däremot som något som vi måste ta hänsyn till för att vi ska få ett friskare samhälle. 

Tänk om samhället ser ut som det gör därför att de där småfeta, hårt arbetande vita gubbarnas upplevelse faktiskt är riktig. De är inte uppskattade efter förtjänst. De håller ihop samhället genom att jobba till klockan tio på kvällen. Om och om igen.

Ändå får de inte den tacksamhet de förtjänar.

Tänk om det är deras känsla och upplevelse vi måste utgå från för att få ett bättre samhälle.

Tänk om vår verklighet är ”tarvlig” just därför att vi inte gör det?

Podd

Radio Bubbla: Ingen mjölk i kaffet?

Boris Benulic

"Kaffe kaffetåren den är bra/ kaffe kaffetåren vill ja ha" ... kunde man sjunga förr. Vad man får sjunga framöver är mer osäkert. Liksom det mesta.

Starbucks grundades i Seattle. På något sätt gör det väl denna stad till det moderna samhällets fika–huvudstad, kanske också till en slags Mecka för alla västvärldens poliser. Någon gång i sitt liv som polisman förväntas man besöka Seattle och genomföra de heliga fikaritualerna under ett besök på den första Starbucks vid Pike Place.

Men vad händer nu när Black Lives Matter utropat delar av Seattle till en polisfri zon? Inga pilgrimsfärder för pojkarna och flickorna i blått?

Vi hann inte ta upp just den frågan när vi diskuterade raskravallerna i västvärlden i gårdagens program, men vi grubblade desto mer över om det är så att det finns religiösa aspekter av rasupploppen. Vårt svar blev i stort sett nej. De som diskuterar sådant gör det i vissa fall för att slippa prata masspsykologi i det moderna samhället, rotlöshet, ångest, hysteri och allmän feghet … i kombination med tilltagande dumhet.

Vi funderade också över vad Macron ska hitta på när USA minskar sin militära närvaro i Tyskland. Och vi enades om att få saker antagligen kan tävla med känslan av att hitta och få gräva upp en riktig skatt.

Artiklar

Linné och förstånd försänkta i mörker

Boris Benulic

Han formade ett stort antal unga män som kom att utforska världen. De hjälpte fattiga och sjuka. Gav oss kunskaper. Men vad hjälper det.

Sylvester Stallone i rollen som Rambo, en filmfigur som fick sitt namn genom en Linnélärjunges försorg. Det var Pehr Kalm som under sin vistelse i Nordamerika beskrev och namngav ett äpple som växte på Peter Rambos gård. Det var Peter Rambos farfar Peter Gunnarsson Ramberg, som tagit med frön till dessa den nya världen från Sverige. Författaren till boken om John Rambo fick idéen till namnet från äpplet. Antagligen.

Jag överväger att gå till doktorn och få min hörsel kollad när jag läser att:

”Lovette Jallow är en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.”

Jag har nämligen aldrig tidigare hört den rösten. Inte förrän nu då jag läser om hennes senaste utspel; hon vill att man ska plocka ner statyn av Carl von Linné i Humlegården. Jallow vet att berätta att Linné var rasbiologins fader och hon tycker dessutom att statyn stirrat på henne när hon ätit lunch i Humlegården.

Lowette Jallow är svart och antirasistisk aktivist. För detta fick hon Raoul Wallenbergpriset  2019. Hon fick det för att de aktiviteter hennes organisation Actions for Humanity utvecklat, hon beskriver dem själv i juryns pressmeddelande:

”Ungdomar från olika samhällsklasser och bakgrunder från hela Sverige reser till Stockholm för att delta i fyra timmars studiebesök med mig där man diskuterar ämnen som strukturell rasism, sexism, mobbning, homofobi, transfobi, islamofobi, skönhetsideal och utsatthet i svensk samhälle. Under 2019 är målet att nå minst 400 ungdomar för att sedan öka antal under 2020 och kommande år, säger Lovette Jallow.”

Kanske inte så imponerande för den som får ett pris till Raoul Wallenbergs minne.

När SvD besöker pristagaren i hennes hem imponerades de av att:

”Hemma i lägenheten i Stockholm har Lovette Jallow en egen studio. En stor spegel, perfekt ljussättning och ställningar med raka rader av små sminkförpackningar. Här spelar hon in sina sminktutorials, videor där hon visar hur tittarna själva kan göra.”

Det största anti-rasistiska eventet som Jallow organiserat verkar vara ”Black Vouge”, en skönhetsgala med smink och mode som ”intog” Södra Teatern 2015.

Jallow är alltså en person som inte uträttat särdeles mycket, förutom att skaffa sig uppmärksamhet och priser genom olika politiskt lämpliga utspel.

Jämför detta med Carl von Linné. 

Förutom sitt eget enorma livsverk av forskning kom han genom sin personliga påverkan att dana och forma en relativt stor grupp unga män som i sin tur utvecklade Sverige på en mängd områden genom de kunskaper de inhämtade under sina expeditioner ut i världen.

Peter Forsskål var kanske den lärjunge som stod Linné närmast och han var en av viktigaste pådrivarna för att få till stånd tryckfrihetslagstiftningen i Sverige, den första i världen.

Forsskåls tankar om filosofi och politik kom också att påverka Immanuel Kant och vem vet hur stort Forsskåls inflytande på det dåtida tänkandet skulle blivit om han inte avlidit i malaria under en dansk forskningsexpedition till Arabiska Halvön; Forsskål var ju också botaniker.

Expeditionskamraten Carsten Niebuhr skrev senare: 

"Forsskål var den lärdaste mannen i hela sällskapet, och hade han kommit tillbaka levande skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa. Han var arbetsam, han föraktade alla faror, besvärligheter och försakelser.” 

Forsskål har också fått ge namn åt en nässelväxt. Jag väntar bara på att Jallow ska kräva att den besprutas intill dess att den utplånats.

Men nu var ju inte Forsskål den ende av Linnés lärjungar som lade grunden för Sveriges utveckling.

Pehr Kalm reste till Nordamerika, blev god vän med Benjamin Franklin, och Kalms beskrivningar av djur, natur och invånare, både nybyggare och indianer bidrag till omvärldens kunskap om vad som hände i den nya världen.

Anders Sparrman utforskade Kinas djur- och naturliv och var även abolitionist och bekämpade slaveriet. Han avslutade ett långt och rikt liv med att som läkare ägna sig åt att vårda fattiga.

Carl Peter Thunberg blev känd som Japans Linné men även som fader till den sydafrikanska botaniken.

Daniel Solander följde med James Cook på världsomseglingen HMB Endeavour som för första gången kartlade och utforskade Nya Zeeland och Australien. I brittisk vetenskaps annaler räknas han som en av de största naturhistoriska auktoriteterna

Johan Peter Falck utforskade sydöstra Ryssland och delar av Sibirien.

Pehr Löfling ingick i ledningen för den första vetenskapliga expeditionen till Central- och Sydamerika under 1700-talet.

Och så där skulle vi kunna fortsätta med ett tjugotal lärjungar till som utforskade Kina, Arktis och andra länder, regioner och världsdelar. Män som också verkade som ämbetsmän, läkare och lärare.

Alla formades de och påverkades de av Carl von Linné. Alla bidrog de till en bättre värld, liksom Linné själv.

Men låt Jallow hojta. 

Som Linné konstaterade i Nemesis Divina så får dumheten till slut alltid ett lämpligt straff.

Artiklar

Alltför snabbt upptinade hjärnors världsbild och Black Lives Matter

Boris Benulic

"Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för."

Matterhorn? Varför välja en bild av Matterhorn? Givetvis för att underlätta tillvaron för Isobel Hadley-Kamptz. I brist på kunskap om världen och ideologier väljer hon att definiera sina motståndare genom att studera hur de håller fingrarna eller om de bär Hawaiiskjortor och dricker mjölk. Vem vill inte veta hur hon kommer att tolka en bild av en alp?

Yttrar man sig i det offentliga samtalet numera måste man först inleda med att man sett filmen där George Floyd kvävs. Man ska sedan omgående följa upp med att förklara att man är skakad i sitt innersta.

Snart har vi nått den punkt där varje samtal måste inledas med formuleringar av detta slag, även väderleksrapporterna:

”Bilderna på George Floyd liggande med en polismans knä tryckt mot sin hals var fruktansvärda. Morgondagen uppvisar sol över stora delar av Götaland …”

Om man inte förfar på detta sätt kommer man av Isobel Hadley–Kamptz anklagas för att vara högerextrem och nazist.

Men om man gör som hon kräver visar man ju bara att man mycket länge befunnit sig i kryogenisk sömn på grund av man har varit djup nedkyld. 

I just Isobel Hadley–Kamptz fall kan det faktiskt vara fallet. Jag kan tänka mig att hon för några år sedan vandrade iväg till kylskåpet för att få sig en nattmacka, öppnade fel dörr och ramlade in i frysboxen istället. Somnade.

Och nu har någon fått för sig att tina frysboxen och vips är Isobel Hadley–Kamptz tillbaka i debatten.

Inte uppdaterad men sugen på att få tala om för oss andra som varit vid medvetande hela tiden vad som är viktigt och oviktigt, vad som är rätt och vad som är fel.

Vad alla andra som är upprörda över George Floyds död har för förklaring till sitt beteende vet jag inte. 

Min egen reaktion inför George Floyds död är att den lämnar mig oberörd. 

Inte på grund av att jag är känslomässigt störd, saknar empati eller är allmänt ond.

Tvärtom så berör mig människors lidande mycket.

Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för.

Den fråga man då som tänkande människa måste ställa sig är vilka strider och vilken kamp som är viktig om man vill se en friare värld där individen råder över sitt eget öde.

När tillvaron är fylld av människor som inte bryr sig om vad som händer i Mexiko, Kina, Turkiet eller Iran utan istället låter amerikanska media och skådespelare bestämma vad som för dagen är den viktigaste frågan … i en sådan tillvaro kan man ibland stå ganska ensam. Men vem vill bidra till att vi uppnår flockidioti?

De som i dag går i flock i västvärlden och ropar ”Black Lives Matter” i tron att amerikanskt polisvåld mot svarta skulle vara det som håller miljarder människor i misär och förtryck har valt att göra det trots att de har alla möjligheter i världen att orientera sig.

Om de betraktar bilden av människor som hängts från lyftkran i Iran, Boko Haram-mördade i Afrika, kristna slavar i Pakistan, kartellernas massmord i Mexiko, morden på vita farmare i Zimbabwe och Sydafrika … och Kinas metodiska tagande av kontroll över hela världen … på vilket sätt blir då denna masshysteri för Black Lives Matter möjlig att försvara?

Den är ju ett hån mot miljoner människor som dödas när de stora, farliga krafterna i världen rycker fram.

Mot oss.

Och vi ska förväntas oroa oss över hur polisen i Minneapolis är organiserad?

Isobel Hadley–Kamptz kommer givetvis att betrakta mig som högerextremist för att jag inte tycker som hon och pöbelhoparna. Det kan jag ta lätt på eftersom jag fortfarande alltid bär med mig ett mycket tummat exemplar av ett litet häfte med Lenins ”Aprilteser”. Då och då tar jag fram det och begrundar vad som måste göras. När jag ställs inför sådana som Isobel Hadley Kampz går jag till stycket om att: 

”Det är naturligtvis mycket lättare att skrika, klaga, okväda och yla än att försöka förstå och klargöra.”

Men Isobel Hadley Kamps har inte som jag ett behov av att förstå för att kunna förstöra en ond ordning. Hon har ett behov av att yla för att säkra sig en plats i den onda ordningen.

Hon vill in ordentligt på de stora ledarsidorna efter att ha varit ute i några år. Därför tycker hon högljutt det hon förväntas tycka, därför ger hon sig på Mats Skogkär. Det är svårt att bli kvar på DN, kanske kan man säkra sig en plats på Sydsvenskan nu när det blir en stol tom på ledarredaktionen, tänker hon.

De européer som i dag tror sig protestera mot den värsta formen av övervåld och förtryck bör innan de går ut på gatorna igen sätta sig ner och studera hur världen ser ut. Se vilka krafter som är i rörelse, vilka krafter som hotar andra med döden och dem själva med framtida starkt beskuren frihet.

Därefter är det dags att skrida till verket.

Men då kommer inte George Floyd och Black Lives Matter vara något som kampen kretsar kring.

Podd

Radio Bubbla: ”Se upp så ingen blir förargad”*

Boris Benulic

”Kan slaveri medföra en mer total underkastelse än det en del av dessa tidningar uppvisar? Finns det något väggdamm de inte slickar, och gör än mer motbjudande genom sitt slem?” Henry David Thoreau

Bonners och Schibsted drar ner på redaktionella tjänster och frilansarvoden. De som livnär sig på att plita ihop texter beter sig som förväntat på ledar- och kultursidorna.

De viftar glatt på svansen fast husse häller upp betydligt mindre Frolic Hundfoder i matskålen. De gör det för att vissa att de fortfarande är lojala små jyckar. Det gäller ju att hålla sig väl med husse, annars får man lämna kojan. Nu minskas dessutom de ytor jyckarna får röra sig på, men vad gör väl det? Bara man får sin beskärda, om än mindre del av Frolic. Fast synd var det väl att de bytte från oxköttsvarianten till fjäderfäsorten tycker nog en och annan.

För att riktigt inskärpa vikten av lojalitet har Sydsvenskan förvisat sin mångåriga ledarskribent Mats Skogkär till en ”icke-skrivande” tjänst.

Sydsvenskan har ju en läsarskara som kan betecknas som ”icke-läsande” när det gäller ledarsidorna. Så Mats Skogkär slipper skriva texter som ändå ingen läser. Egentligen har väl inget viktigt då förändrats?

Det är lite svårt att förstå den hjältestatus Mats Skogkär fått. Han har bestraffats för en postning på Twitter som ledningen anser strider mot tidningens linje. Det är en ganska harmlös tweet där Skogkär skriver: 

”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass.”

Han skriver som det är alltså.

Att någon blir förflyttad på grund av detta säger en hel del om Bonniers och ledningen på Sydsvenskan. Möjligen är det Heidi Avellan som upprörts över formuleringen om ”sexuell upphetsning” och likt Valackaren som Fritiof Nilsson Piraten beskriver i ”Bombi Bitt och jag” gått in för att knipsa.

Nu har ju Skogkär bett om ursäkt för sin oförargliga tweet och åberopar yttrandefriheten för att få fortsätta skriva ledare.

Han menar att han måste få skriva lite mer fritt på Twitter, att bara följa ledarsidans politiska linje skulle vara ”själsdödande”.

Det vilar något mycket sorgligt över ståndpunkten. Här har alltså Skogkär i 15 år suttit på sin stol och ägnat sig åt ”själsdödande” textförfattande. Hur har han uthärdat? Men det säger ganska mycket om många svenska liberala och konservativa skribenter i dag. De skriver inte vad de tycker i tjänsten, de skriver vad ledningen förväntar sig av dem. Skriver som de tycker gör de – i bästa fall – på Twitter, eller säger i efter-efter-minglen på Timbroseminarier.

Om detta talade vi i gårdagens program – liksom om varför Kina och Indien laddar upp vid den gemensamma gränsen i Lakadh. Vi enades även om att Jan Lööf nog är en bra serietecknare samt diskuterade bästa sättet att bränna upp Koranen.

*Rubrikens citat är Valackarens vredgade utrop när en inspektör ska lägga sig i hans arbete. Att jämföra den skicklige hantverkaren och självständiga personligheten Valackaren med Heidi Avellan kan verka märkligt – men hon är ju också en skicklig hantverkare på det område som är hennes huvuduppgift; att få folk att sluta tänka, men hon kapar bort personal.