Till gruvorna med tjuvarna på riksbanken

Sadism och småskurenhet är uppenbarligen två av kriterierna när man rekryterar personer till delar av statsapparaten.

I gårdagens program vredgades vi över den förföljelse som drabbat 98-åriga Ada.

Hon har arbetat, sparat och gnetat ett långt liv.

Har har som följd av detta sitt strävsamma liv 200.000 kronor hemma i kontanter.

Vill nu växla in gamla sedlar till nya.

Riksbanken tar emot dem, någon eller några sitter där och betraktar de gamla sedlarna och grubblar på om det kan vara en fråga om penningtvätt. Det gör de i två år. Kommer därefter fram till att det nog inte är en fråga om penningtvätt, men Ada kan ju inte dokumentera hur hon fått ihop denna summa. Hon borde alltså fört bok varje gång hon under kanske åtta årtionden stoppat undan en krona i kaffeburken.

Riksbanken beslutar sig för att behålla pengarna.

Ada får hjälp att överklaga.

Förvaltningsrätten ger Riksbanken rätt. Ingen tror att Ad begått något brott, men … hon kan inte visa fram papper på hur hon sparat.

Kammarrätten ger Riksbanken och Förvaltningsrätten rätt … de tror heller inte att Ada är i färd med att genomföra en penningtvätt … men hon har inte presenterat ”någon dokumentation” till stöd för sin berättelse.

Så nu har staten bestulit Ada på ett långt livs besparingar.

Jag säger ”staten”, men det är ju konkreta personer som genomfört detta nidingsdåd.

När vi fått ordning i landet och jag blivit minister för ”Inre säkerhet och kultur” kommer en av mina första åtgärder vara att kommendera en pluton till Riksbanken. Där samlar de ihop alla dem som deltagit i beslut om att stjäla Adas pengar. Därefter går transporten till Förvaltningsrätt och Kammarrätt och även där uppbådas förvarna som deltagit i domsluten.

Sedan går transporten vidare till Finspång och de tidigare nedlagda marmorgruvorna i Kolmården där jag låtit verksamheten återuppstå. Dit kommer alla statstjänstemän som korpat från det arbetande folket att förpassas.

Men så kan man väl inte göra, tänker kanske en och annan av er läsare.

Men med vilken rätt rånar staten en 98–årig sparsam kvinna?

Då och då kommer jag att åka ner till marmorgruvorna och vandra runt, blossande på en cigarill och studera dem som där våndas och tänka att rättvisa ändå börjat skipas. 

Om än i Adas fall försent.

Kommentera