Podd

Makter och matriarker

Boris Benulic

"Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag."

Det är lite underligt att när Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång debattartikel ska förklara vad som är fel med Sverige i dag så rör de sig helt inom de ramar som statsfeminismen dragit upp.

Martin påtalade i gårdagens Radio Bubbla det mycket märkliga i att familjen inte nämns i Bard & Widbloms debattartikel. Familjen verkar för dem helt överspelad.

De menar istället att vi behöver matriarker för att slippa ett samhälle som kännetecknas av att:

”Det är helt enkelt prinsessan på ärten som är tillbaka i historien, men denna gång som den aktuella makthavaren snarare än som den omyndiga tronarvingen. Och prinsessan tror förstås att uppmärksamhet är något man förtjänar genom sin existens snarare än genom sina handlingar.”

”Prinsessan på ärten har alltså – i dagens maktvakuum och utan egen förskyllan – även blivit flugornas drottning.”

Men skapas inte dessa ”prinsessor på ärten” just genom frånvaron av fungerande familjer, genom att staten övertagit kontrollen över barnens fostran och formar de ungas tänkande?

Och eftersom så är fallet – i vilken mening kan man som Bard & Widblom tala om ”maktvakuum”? Då finns det krafter som har makten. Sedan länge.

Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag.

Bard & Widbloms text är definitivt inte utan förtjänster när de beskriver dominerande fenomen i nutida kultur.

Men hur blir dessa fenomen dominerande?

Det kan man inte förstå utan att bland annat studera hur staten krossat familjen.

Artikelförfattarna ser dock en lösning:

”Vi hoppas och ber att matriarken kan hitta henne och leda henne ut i ljuset. För att vi älskar prinsessan och vi vill henne väl. Under tiden gör vi klokt i att överlämna makten till någon med betydligt mer livserfarenhet och högre toleransnivå än dagens flugornas drottning. Var är matriarken när vi behöver henne?”

Men historien visar oss att matriarken inte är någon räddning. I det moderna samhället har det som benämns som "matriark" blivit ett symptom på en social kris.

För att förstå det bättre kan vi gå tillbaka till USA på 1960-talet. Då presenterar den demokratiske senatorn Daniel Moynihan en rapport: ”The Negro Family: The Case For National Action”.

Han menade att  de svarta gettonas problem inte var bristen på arbete, utan berodde på frånvarande svarta fäder. De satte barn till världen och drog. Detta menade han var kulturellt betingat, och frånvaron av fungerande familjer måste med nödvändighet leda till elände, omfattande elände.

Givetvis blev det ett oherrans liv. De skriades om rasism för att Moynihan lugnt och sansat redovisat mängder av statistik som man tidigare inte låtsats om.

En del av dem som angrep Moynihan menade att den svarta gettokulturen istället var ett exempel på fungerande matriarkat.

Hur väl de matriarkaten fungerar ser vi i dag.

Christopher Lasch slöt i den dåtida debatten upp på Moynihans sida och förklarade att man inte kan tänka sig en matriark utanför en miljö av fungerande familjer. Matriarken uppkommer genom det samspel som finns mellan man, kvinna, barn – ett samspel som sträcker sig över generationer. Inget av detta existerade i de svarta gettot.

Matriarker uppstår inte av sig själva. Eller genom att vi önskar att de fanns.

Matriarken som arketyp är en person som anrikat visdom och erfarenhet genom långvarigt leverne i en miljö av fungerande familjer.

Matriarker är inte något som vi kan besvärja fram för att rädda samhället.

Matriarker är resultatet av fungerande familjer.

Men Lasch var också kritisk mot Moynihan – han menade att denne inte såg faran för att strukturer och mentalitet från det svarta gettot skulle sprida sig till den vita delen av samhället.

Där är vi idag.

Artiklar

Karon Pettersson för den döda socialdemokratins själ till Hades

Boris Benulic

Man ska göra sin röst hörd. Men man kan väl åtminstone vänta tills man kommit i målbrottet? Karin Pettersson ser sitt partis väljarbas vanvårdas undan i äldreomsorgen. Det gäller att kvickt fixa fram en ny.

Kärnfamiljens kollaps kan ge det statsbärande partiet många nya väljare.

I framtida val kommer socialdemokraterna inte att servera valfläsk.

Det kommer istället att bli valglass.

De kommer att lova väljarna drastiskt sänkta priser på glass, godis och annat gott.

För i framtiden kommer rösträttsåldern att vara sänkt till tio år.

I alla fall om Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson får som hon vill.

Slänger de in löftet om fri Ananas-Fanta kan sossarna dessutom slippa kritik från Göran Greider enligt principen tyst min mun så får du socker.

Karon-Karins förklaring till denna önskade sänkning av rösträttsåldern är att det är barnen som lider mest:

”Unga människor i allmänhet, och som politiska subjekt i synnerhet, utmålas gärna som bortskämda snöflingor med näsan i skärmen och dålig attityd. En grupp som mest gnäller och möjligen välter en och annan staty. Och som därmed bör och kan ignoreras.

Exakt hur mycket de politiska eliterna struntar i unga blev hjärtskärande tydligt under finanskrisen. Europas geronter till statsmän och -kvinnor utformade en politik som räddade banker och pensioner och samtidigt dömde en hel generation till fattigdom.”

Innan vi går vidare, kan någon av läsarna slå en signal och be Karon-Karin berätta för Sveriges pensionärer att pensionerna tydligen är räddade – många av dem har nog antagligen inte märkt det.

Vi lever i ett Sverige där man trixar med mätningar för att visa att eleverna inte har sämre kunskaper på avgörande områden. 

Men är inte kunskap och grundläggande förmåga att orientera sig självständigt en förutsättning för att man ska rösta? (Jag anser ju att man ska ställa vida större krav än så – men det tar vi vid ett annat tillfälle.)

Det här är den logiska följden av en utveckling i socialdemokratin som inleddes kring andra världskriget. Den utgick från att den enskilde medborgaren inte var riktigt lämpad att ta hand om sig själv – och definitivt inte sina barn. Omhändertagandet skulle ske via daghem och skola – där skulle barnen bibringas kunskaper och fostran.

Kunskaper som att läsa, skriva, räkna är numera mindre viktiga än att känna, uppleva och kräva (man ska ju inte ta skit).

Barn utan grundläggande kunskaper om historia, geografi, ekonomi och fysik ska uppbådas som valboskap för att de ska kunna ge uttryck för sin fruktan för att tvingas leva på en jord som enligt Karon-Karin alltså kommer att ”koka”. Den fåniga överdriften i hennes text är ett exempel på hur sossarna och de gröna skrämmer upp barn: Vi kommer alla att dööööööö! Vi kommer att koooooka till döööööds! Hjälp! Rösta på Stefan! Han har en isklamp i bakfickan han kan kasta i det kokande vattnet.

Karin-Karin hävdar också att:

”… unga människor i dag i allt för stor utsträckning saknar politisk representation.”

Men Karin-Karon, det beror ju på att ni slagit sänder kärnfamiljen, att ni bedrivit krig mot den. I ett normalt fungerande samhälle representerar ju föräldrarna ett litet fungerande kollektiv med gemensamma intressen. Föräldrarna uttrycker barnens intressen, eftersom dessa faktiskt inte är förmögna att göra det själva på ett tillräckligt kunnigt och erfaret sätt.

När Karon-Karins stat övertagit ansvaret för barnens ”fostran” så står barnen förvisso utan politisk representation. Vad annat var att vänta än att denna stat nu också vill kommendera barnen till valurnorna; ”annars kommer ni att döööööö!”.

Ett annat märkligt påstående är följande:

”Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många andra radikala rörelser bestod till stor del av unga människor. Men i vår tid och i denna del av världen är det inte de unga som är många, utan de gamla som blir fler och fler. Det blir därmed politiskt riskfritt att strunta blankt i de yngres krav.”

Ja, men den tidiga arbetarrörelsen ställde också krav på arbetarklassen. Den sade till arbetarna, de unga arbetarna: Du skall ta ledningen och makten och därför:

”Lär dig det enklaste! Gör det nu,

ty nu är stunden här

det är aldrig försent!

Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!

Inget får hejda dig, börja nu

Allting bör du veta”.

Arbetarrörelsen krävde kunskap, disciplin och mognad  av sina medlemmar – det gällde att visa att man inte var en förvirrad, försupen hop.

Karon-Karin har inga sådana kräv. För henne räcker det att ungdomar runt om i världen skolkat från skolan på fredagarna, samt nu kastar sten och välter statyer (ofta utan att veta vilka personer statyerna föreställer).

Det räcker för att de ska få rösträtt.

Det är uppenbart att sossarna siktar på att få egen majoritet om några val. 

Först skrämmer man livet ur småttingarna och så har man importerat någon miljon människor där många är beroende av välvilja och bidrag från den som har regeringsmakten.

Godis åt barnen och året-om-ramadan-superparty åt de som kommit hit så får man 50 procent. Minst.

De generationer som byggde upp landet dör ju undan (och låter man bara bli att få fason på äldreomsorgen kan det gå fortare än väntat) – då förlorar man många väljare som varit obegripligt trogna.

Det gäller att fylla på med nytt, och de nya kan mutas med frukterna av det de föregående generationerna skapat.

Och när det tar slut?

Ja, du Karon-Karin – det är då att det är dags att du skriar: ”Hjälp, vi kommer alla att dööööööö!”

PS. Karon-Karin har redan förebådat lösningen på att många av de invandrade inte har och inte verkar vilja ha gedigna kunskaper i svenska. Det kan bli en del invändningar mot att sådana personer ska få rösträtt. Hon påpekar nämligen att:

”Den brittiske statsvetarprofessorn David Runciman har gått ännu längre och föreslagit att människor bör få rösta från sex års ålder, när de kan förväntas kunna läsa hjälpligt.”

Förväntas läsa hjälpligt kommer att definieras som förmåga att välja rätt bidragsblankett – och så var den egna majoriteten tryggad.

Artiklar

Mytoman med mustasch

Boris Benulic

Som H P Lovecraft konstaterade är det enda sak som räddar mänskligheten från att förlora förståndet i dag, och det är att den är så förbannat dum att den inte funderar på vad som hände i går.

John Bolton, mannen med de detaljerade lögnerna.

Namnet Bolton ger mig alltid obehag, en känsla av något farligt, okänt som försöker omsluta mig. Kanske till och med förgöra mig?

Känslan är inte svår att förstå. Den lilla staden Bolton dyker upp ett antal gånger i H P Lovecrafts skräcknoveller. I ”The rast in te the walls” är det staden Bolton i USA huvudpersonen lämnar från för att bosätta sig på sitt familjegods i England. Det visar sig vara en mindre lyckad förflyttning, såvida man inte har smak för människokött.

Och visst, namnet Bolton fyller mig också med visst obehag när Michael Bolton råkar spelas på radion.

Men självklart är det John Bolton som intar tätplatsen i tävlingen om obehagliga företeelser som bär detta namn.

Nu har han utkommit med ”The room where it happened”, en bok om Donald Trump och sin egen tid i Vita Huset. 

Det är så att man börjar tro på någon slags mystiska förbindelser mellan allt som är förknippat med namnet Bolton. Den här boken kunde fått samma titel som nyssnämnda Lovecraftnovell: The rats in te the wall.

Om jag läst boken? Jag ska givetvis göra det, men har inte hunnit. Men jag kan min John Bolton så jag tänkte passa på och recensera recensenterna i svenska medströmsmedia. För nu passar de på och torgför åter all mytologi om Donald Trump. De visar också upp sin för mig närmast obegripliga okunnighet om amerikansk politik och historia.

Vi börjar med Expressens ledare som avhandlar boken, och där upprepas alla klichéer om Trump och antagligen anser sig skribenten ta till storsläggan när texten avrundas med att Trump ”säger sig lita mer på Rysslands president än USA:s underrättelsetjänst.”

Den grundläggande frågan är förstås varför någon överhuvudtaget skulle betrakta CIA som ett sanningsvittne om tillståndet någonstans i världen.

Det är inte bara frågan om en organisation som agerar i sitt eget intresse, som varje del av byråkratin i den djupa staten. Det är också en organisation som ett flertal gånger visat sin oförmåga och inkompetens när det gäller att objektivt bedöma läget i ett land. Iran under hela 1950-, 1960- och 1970-talet till exempel.

Eller Afghanistan.

Trump är inte ensam om att som amerikansk president misstro amerikansk underrättelsetjänst. Eisenhower ville montera ner eländet och talade om att allt CIA lämnade efter sig var ”a legacy of ashes”.

Och låt oss se på läget under Ronald Reagans tid vid makten. Antag att han när han sitter där vid sitt skrivbord och läser den senaste CIA-rapporten om Sovjetunionens militära styrka och det ökande gapet som innebär att USA hamnar på efterkälken … anta då att han lyfter på luren och slår en pling till Andropov eller Gorbatjov och frågar hur rustade de är.

Vilka uppgifter tror ni hade varit mest korrekta?

Historien har ju visat att CIA medvetet ljög i årtionden om Sovjets styrka på alla plan. Organisationen gjorde det för att få mer resurser. Så fungerar tyvärr parasitära statsapparater.

Ja, det sovjetiska imperiet var en plats präglad av förtryck, dumhet och korruption.

Men ingen amerikansk president har kunnat lita på att underrättelsetjänsten ska ge honom en korrekt bild av tillståndet i ondskans imperium. Amerikanska presidenter har dock inte haft något större problem med det eftersom de varit intresserade av att hålla sig väl med det sig ständigt utbredande träsk som den amerikanska statsapparaten utgör, framförallt det militärindustriella komplexet.

Men så kommer Donald Trump upp på banan med spaden i hand för att dränera träsket, och förklarar att USA ska prioritera att ta hand om sina egna affärer, inte leka Tusse Batong i varje hörn av världen.

Det är grunden till medströmsmedias hat. I Sverige såväl som i USA.

John Bolton har förespråkat ”förebyggande” attacker mot Nordkorea och Iran. Krävt regimbyte i Kuba, Libyen, Nordkorea, Syrien, Venezuela, Jemen och Iran.

När George W Bush lanserade ”en axel av ondska” mellan Nordkorea, Iran och Irak hävdade Bolton snabbt att man inte fick glömma den lika onda axeln mellan Kuba, Libyen och Syrien.

Vem vill inte se nya regimer i de länderna? Men vem vill se det ske genom amerikanska interventioner? Vi vet ju nu hur det blir.

Mannen är spritt språngande galen. Lösningen på allt är att USA ska intervenera och bomba.

Och ledarsidorna berömmer honom.

I Washington Post beskrivs han nu som en ”principfast man” och en orädd kämpe för ”USA:s oberoende och självständighet”.

Men det enda Bolton kämpat för är USA:s rätt att lägga världen i grus och aska genom att starta krig.

Han behöver inte beröm, han behöver rejäla doser fenobarbital och en tvångströja så han inte kommer åt avfyrningsknapparna.

I Dagens Nyheters recension visar Niklas Ekdal en vällovlig motvilja mot Boltons krigsiver, men konstaterar att man måste tro på Boltons beskrivning av Trump därför att ”precis som i hans bok om FN finns en detaljrikedom som ger trovärdighet åt vittnesmålet.”

Varför skulle ”detaljrikedom” innebära ”trovärdighet”. 

Ekdal är obegripligt okunnig om hur Bolton betett sig genom åren. Bolton har aldrig tvekat att fabricera fakta.

När Bolton arbetade i utrikesdepartementet och FN kom han med egna rapporter som sade sig visa att Kuba och Syrien hade massförstörelsevapen. Ingen annan del av den amerikanska underrättelsetjänsten hade några liknande uppgifter, vilket inte bekymrade Bolton. Han ”visste”.

Om CIA och Pentagon är hökorganisationer som vill ha ständiga krig och spänning för att få resurser så är Bolton en superhök.

Han vill släppa loss det totala kriget. Nu.

När Bolton var en av Bushs chefer för att hantera nedrustningsfrågor vittnade han inför en kongresskommitté 2002 om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Han vittnade med utgångspunkt från en rapport som hans ”egen underrättelseorganisation” tagit fram. Ingen vet än i dag vilka som ingick i den organisationen. Antagligen bara Bolton själv. Och massförstörelsevapnen som rapporten talade om har ännu ingen hittat.

Carl Ford som under George W Bush ansvarade för underrättelsefrågor på utrikesdepartementet konstaterade om Bolton att han var en ”serial abuser” när det gällde underrättelserapporter och menade att han aldrig stått på någon som liksom Bolton missbrukade sin makt och auktoritet. Och då talar vi om USA:s statsförvaltning.

Vi har alltså att göra med en konstant ljugande och krigshetsande dåre. Och nu ska vi ta John Boltons ord om Trump som den uppenbarade sanningen? 

Bolton har ljugit om och om igen för att få igång krig. Varför skulle han tala sanning den här gången?

Artiklar

”Värd att styra Sveriges öden”*

Boris Benulic

"Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III."

En framsynt man som hade landets bästa för ögonen. Porträtt utfört av Alexander Roslin 1775. Vi kan snart vänta oss krav på att målningen ska eldas upp, liksom Roslins porträtt av Linné.

Snart kommer vi att få se medlemmar av RFSL brottas med aktivister ur Afrosvenskarnas Riksorganisation. Dessa kraftmätningar kommer att utspela sig vid och runt Gustaf III:s staty på Skeppsbrokajen. Och nej, de kommer inte att göra det för sitt höga nöjes skull.

Afrosvenskarna kommer att vilja riva ned statyn av skäl som deras anförare formulerat så här Kitimbwa Sabuni:

”Jag tror det står något i stil med segerherre och fredens återskapare på den statyn och liknande glittriga resonemang. Den här personen var något annat också, han var personen som tog tillbaka Sverige in i den transatlantiska slavhandeln.” 

HBTQ-aktivisterna kommer däremot att försvara statyn därför att Gustaf III i praktiken avskaffade dödsstraffet för sodomi.

I den proposition kungen lade dra inför riksdagen 1778–1779 och som gällde dödsstraffets tillämpning stadgades att alla dödsstraff var underkastade kungens underskrift.

Gustav III skrev aldrig under en dödsdom mot någon som fällts för sodomi

Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff, och med sodomi avsågs inte bara homosexualitet utan alla sexuella praktiker förutom vaginalt samlag mellan man och kvinna.

Rimligen borde Pride-paraden i Stockholm varje år utgår från Skeppsbrokajen och Gustav III:s staty. Han bör skrivas in i hbtq-rörelsens annaler som en beskyddare.

Kanske är det egentligen det som retar Kitimbwa Sabuni mest; att kungen inte ville avrätta bögar? Sabuni är ju inte bara afroevenskarnas anförare, han är också en förkämpe för alla de muslimer som påstås vara förtryckta i Sverige – och Sabunis verksamhet på området och de organisationer han verkar med tyder på att han ser med förståelse på att man i många länder i den muslimska kulturkretsen avrättar folk som mullorna anser har fel sexuell läggning.

Vi kan utgå från att RFSL-aktivisterna kommer att avgå med segern i holmgången runt statyn därför att de kommer att få förstärkning av gamla före detta israeliska fallskärmsjägare och krigsveteraner när informationen når judiska församlingen om att afrosvenskarna vill riva Gustav III:s staty. Denne konung genomdriver 1782 ”judereglementet” som ger judar rätt att flytta till Sverige, bosätta sig i tre städer, idka näringsverksamhet och handel samt bygga synagogor.

De svenska judarna ser rimligen Gustav III som en framsynt och kultiverad konung och även de bör betrakta honom som sin skyddsherre.

Ja, brottningsmatcherna runt statyn blir ett fascinerande skådespel. Segrarna får väl som belöning klättra upp och sätta sig på den restaurerade obelisken på Slottsbacken. Möjligen vill dock Sabuni riva den också eftersom den uppfördes av Gustav III.

Förr hade vi i Sverige en samhällspyramid. Under de bästa perioderna genom historien existerade vad Fabian Månsson beskrev som ett samhälle med ”många avsatser”. Det fanns plats för alla beroende på läggning, fallenhet, förmåga och intelligens. Och det fanns en ömsesidighet och en insikt om att man behövde varandra mellan dem som fanns på de olika avsatserna. 

Och man kunde röra sig mellan avsatserna eftersom det fanns en fungerande ståndscirkulation.

Den samhällspyramiden existerar inte längre. Vi har istället en kränkthetspyramid. Överst befinner sig den grupp vars påstådda företrädare i media lyckats utmåla sig som speciellt förföljda och förtryckta. Det har blivit ett yrke att vara kränkt.

Just nu har afrosvenskarna klättrat högst upp.

Vi kommer att få se spännande uppgörelser.

Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III.

Han säkrade Sveriges oberoende genom att dels kväsa de delar av adeln som lät sig styras av Ryssland dels genom slaget vid Svensksund där en tredjedel av tsarens flotta förintades och segern ledde till ett fredsfördrag som gav Sverige en viss ro.

Sammanfattningsvis kan man se Gustav III som en upplyst monark med god blick för vad som behövdes för att skapa ett starkt, och livskraftigt samhälle med ömsesidighet mellan klasser och skikt.

Frihamnen på St Barthelemy är i en samlad bedömning av hans liv och verk av så ringa vikt att frågan bara kan tillmätas betydelse av den som har ett förmörkat förstånd.

Och om det inte blir slut på det här tjafsandet snart får vi väl återgå till tillämpliga delar av den förordning av 1741 som Gustav III:s mer toleranta lagar kom att ersätta. Där stadgas det att:

"alle … lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra, ofördröjligen skall utvisas ur riket, varhelst de där påträffades.”

* Rubrikens citat är förstås hämtat från Bellmans hyllningsdikt till Gustav den III i samband med statskuppen 1772.

(Jag har en känsla av att vi kommer att tala mer om Gustav III i dagens sändning av Radio Bubbla. Lyssna.)

Kommentarer

Branting och svarta soldater

Boris Benulic

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx ... var och en på sitt sätt ... viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i "vänstern" ... ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja ... Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.

Kommentarer

Annomali? Nej, inte nu för tiden

Boris Benulic

Att engelskan är stapplande är kanske följden av ett parti som går på kryckor.

Ann, ta bussen ... bort från poltiken.

Jag ser Ann Linde på tysk TV och kommer att tänka på en annan socialdemokratisk utrikesminister, Rickard Sandler (1932–1939) som beskrivs så här av Per T Ohlsson i hans ”Sveriges statsministrar under 100 år” :

”Likt fisken i vattnet gled Rickard Sandler fram genom Nationernas Förbund-palatsets pampiga salar och Stockholms salonger. Den kyliga distans som tidigare utmärkt hans beteende började avta. Det var som om uppdraget som utrikesminister befriade honom. I den diplomatiska miljön kunde den språkbegåvade geografilicensiaten växla mellan tyska, franska och engelska samtidigt som han briljerade med sina kunskaper.”

Man bör när det gäller språkkunskaper kanske också nämna att Sandler behärskade finska väl, nordiskt samarbete och ett försvarsförbund var något han strävade efter och han drev en aktivistisk linje till stöd för Finlands sak under vinterkriget – han talade om svensk ”neutralitetsidioti”.

Men nu är det kanske inte Ann Lindes bristfälliga engelska som framstår som det stora problemet vid en jämförelse med Rickard Sandler.

Han var dessutom en kunnig statistiker, fascinerad av chiffer (gav ut en bok i ämnet) och så översatte han Karl Marx ”Kapitalet”. Alla tre banden.

Dessutom var han musikalisk och tonsatte bland annat dikter av Karlfeldt och Heine.

Men han var också en handlingens man med en omvittnat stor administrativ förmåga och var dessutom Gustav V:s lilla hovmarxist. Och det fanns starka band mellan Sandler och de yngre militärer som ville stärka och modernisera krigsmakten.

Sådana ledare frambringade den tidigare arbetarrörelsen. 

Sådana statsmän bidrog den med till nationen.

Och idag?

Efter årtionden av maktinnehav och kontroll av samhället … frambringar den moderna socialdemokratin namn som Ann Linde som utrikesminister.

Dessförinnan personer som Margot Wallström, Anna Lindh och Lena Hjelm-Wallén på den posten.

Detta parti är inte ens ruttet, för även i det härskna och skämda finns något slags liv.

Podd

Radio Bubbla: En mulltoa made in usa

Boris Benulic

Kina gav oss viruset. USA har gett oss en en mental och social sjuka som uppenbarligen är mycket smittsam.

Gårdagens program behandlade förstås en del av det pågående kriget mot allt som européer påstås gjort genom historien.

När man lyssnar på meningsutbyten om USA, rasism och polisvåld i samhället i dag och när man hör olika förslag på lösningar känns det som att kliva in på närmsta apotek och få ta del av följande samtal:

Kund: Jo, jag skulle behöva lite hjälp.

Apotekare: Jamenvisst, vad kan jag stå till tjänst med?

Kund: Var är hyllan med antihistaminer?

Apotekare: Aha, pollenallergi?

Kund: Nej, nej, jag har tjocktarmscancer. Den har tyvärr spritt sig rätt mycket så jag måste få i mig mer antihistaminer.

Apotekare: Det var tråkigt att höra, men jag tror inte mer antihistaminer hjälper i ert fall. Du behöver en bra hostmedicin med slemlösande effekter.

Kund: Säger du det? Intressant. Men jag tror att jag håller mig till anti-histaminerna.

Apotekare: Jag förstår. Men vi säger så här då. Jag skickar med ett gratisprov på hostmedicin så kan du ju prova.

Kund: Man tackar!

Betänk situationen i USA i dag. Ett land med lågt räknat fem miljoner missbrukare av heroin, kokain, smärtstillande opioder, benzo. 15 miljoner alkoholister. Post-traumatiskt stressade veteraner från onödiga krig. 75 procent av de svarta familjerna är inte familjer utan modern är ensam vårdnadshavare. 

Sedan har vi de etniskt baserade kriminella gängen: de svarta, de från Karibien, östasiaterna, östeuropeerna, latinos, de klassiska maffiorna (italienarna, irländarna, judarna), hawaiianerna, araberna, kineserna, vietnameserna och några till.

Vi har motorcykelgängen. Kartellerna. 

Det finns ungefär 2 miljoner gängmedlemmar i USA. Beväpnade till tänderna. Det enda de saknar är väl attackflyg.

Alla dessa slåss om inflytande och kontroll. Deras verksamhet och det de tillhandahåller skapar dessutom så förödda sociala miljöer och en så depraverad och uppgiven kultur att det berör tiotals miljoner människor.

I denna situation, i detta samhälle, ska polisen försöka upprätthålla någon slags ordning. Det är ett farligt arbete. I genomsnitt har en amerikansk polis dött i tjänsten var 54:e timme i USA.

Så ser verkligheten ut.

Att då diskutera om rasism i poliskåren är problemet är som att fråga efter anti-histaminer när man har tjocktarmscancer. 

Det amerikanska samhället är ingen smältdegel. Har aldrig varit. Det amerikanska samhället är en sumpgasproducerande mulltoa. Explosionen närmar sig. Jättesmart idé att då dra in anslagen till polisen. Vi förklarade att vi i sig inte är särdeles tilltalade av det som det moderna samhället erbjuder som ordningsmakt, men att inför den konkreta verkligheten tro att polisen är det avgörande problemet är att vända sig från denna verklighet, blunda, och svälja sina antihistaminer.

Det var ett av de ämnen vi avhandlade i gårdagens program, och så diskuterade vi slaveri genom historien. Vi påpekade att de som tagit över det offentliga samtalet i Sverige helst talar om tre miljoner svarta slavar i Sydstaterna på 1800-talet, men aldrig om de tre miljonerna kristna slavar som finns i Pakistan i dag. Eller de fyrtio miljoner slavar som just i detta nu trälar i världen – framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika.

Artiklar

”Vattna sin sådd med sitt blod”

Boris Benulic

Sveriges historia är inte berättelsen om rasism mot svarta. Sveriges historia är berättelsen om outgrundlig godhet riktad mot svarta.

Mary Slessor, skotsk missionär verksam i Nigeria i mer än 30 år. Kanske mest ihågkommen för sin kamp för att rädda tvillingar. Enligt folktron i denna del av Afrika förhöll det sig på det viset att om tvillingar föddes måste den ena vara besatt av en ond ande. Eftersom det kunde vara svårt att avgöra vilket av barnen som var besatt brukade man stoppa båda tvillingarna i en lerkruka och lämna dem att dö. Mary Slessor lyckades kanske inte rädda dem alla. Men en talrik skara blev det med åren. Och de som besökte någon av de många missionsstationer hon grundade vittnade om hur det där kryllade av tvillingpar i alla åldrar. Mary Slessor dog 1915. Härjad av malaria, nedbruten av andra sjukdomar. Sliten intill bara benen. Men verksam in i det sista.

Man kan ju undra vad hon tänkte där hon stod på knä och förband sårade soldater. Orkade hon grubbla på om någon av dem var dem som halshuggit hennes man Per Erik?

Kanske tänkte inte Bengta på något alls. Hon skar upp, förband, tvättade, spjälade och bedövade rent mekaniskt. Hon gjorde det hon ägnat sin mesta tid åt sedan hon kom till det som i dag är Eritrea. 

Hon kunde ju vårda. Hon var grundligt utbildad på Ersta Diakonianstalt och hade därefter arbetat som föreståndare på ett sinnessjukhus samt ansvarat för ett hem för prostituerade.

Men lusten att göra mer, lusten att hjälpa … och att frälsa … gjorde att hon begav sig till Afrika som missionär. Hon startade skolverksamhet, men den mesta tiden gick åt till att försöka bota lokalbefolkningens sjukdomar och skador. Hennes rapporter berättar om sårskador, brännskador, infektioner, benbrott och sjukdomar som spetälska och binnikemask.

Efter en tid gifter hon sig med lekmannamissionären Per Erik Lager. Det blir ett sorgligt kort äktenskap. De hamnar mitt i striderna mellan guvernörens trupper och en upprorisk stamhövdings styrkor. De tillfångatas och Per Erik mister huvudet.

Bengta friges efter fyra dagar men är så nedbruten att hon begär att få återvända till Sverige. Hon föder sitt första barn strax efter ankomsten till hemlandet. Barnet dör. (Bengta Lager hamnar slutligen i USA och blir den tredje svensk kvinna som får en modern läkarutbildning.)

Jag tror det kan vara värt att minnas personer som Bengta Lager i dessa tider då vi förväntas böja knä och be om förlåtelse för alla synder svenskar genom historien begått mot svarta.

Aldrig hör jag någon av dem som hoppar och skriker och tjoar om svensk slavhandel säga något uppskattande om den svenska missionen.

Aldrig talar eller skriver de personerna om de tusentals svenskar som lämnat Sverige alltsedan mitten av 1800-talet för att arbeta som missionärer. Människor som lämnat ett tryggt liv för att bygga skolor och sjukhus, gräva brunnar och anlägga vägar.

De finns inte i den anti-rasistiska historieskrivningen. En del av dem har dött av sjukdomar eller mördats. Som Bengtas man Per Erik. Det var sådana offer Lina Sandell diktade om i sin psalm ”Tillkome ditt rike” med rader som:

”Och måste de vattna sin sådd med sitt blod,

då är det en nåd och en ära.”

De som är svarta och kallar sig anti-rasister talar ofta om de förtryckande svenska strukturerna, och alla de aggressioner de utsätts för till vardags.

Men låt mig då berätta för er om en typisk svensk struktur; de syföreningar som organiserades av kristna i Sverige. Som mest fanns det 5.500 syföreningar med 125.000 medlemmar. Man sydde och sålde för att dra in pengar till missionsarbetet. Ofta var det till Afrika missionärerna sändes. Ett vanligt talessätt var att man i vilken syförening som helst visste mer om hur det var i Kongo än man gjorde på UD. En del av dem är fortfarande verksamma. 

Syföreningarna var bara en del av det insamlingsarbete som gjordes i statskyrkan och frikyrkorna.

Det var en folkrörelse.

Det var en svensk struktur.

Det var en struktur som räddade liv i Afrika. Som gjorde att svarta lärde sig läsa och skriva, ibland ledde det till och med till att de smidde om vapnen till plogbillar.

Och det är ett arbete som fortsätter i dag.

Det utförs av människor som fortfarande offrar sin bekvämlighet och som riskerar sina liv för andra. För svarta.

Det samlas fortfarande in stora summor på frivillig väg för att bekosta detta arbete.

Allt detta utförs av goda människor som aldrig skulle komma på tanken att begära ett tack för det de gör från er svarta anti-rasister som talar om den svenska rasismen.

De utför sitt arbete på grund av sin vilja att tjäna och göra gott.

Jag delar förvisso tro med dessa goda människor, men jag har dock aldrig riktigt förstått den där biten med frid och förlåtelse. 

När människor beter sig farligt och ondskefullt håller jag mig till Jesaja 24:1-27:13.

Podd

Radio Bubbla: Världens undergång?

Boris Benulic

And that we cannot be deaf to the question:/ ”Do I love this world so well/ That I have to know how it ends?” W H Auden

I Sydafrika mördas en kvinna var tredje timme, hälften av dem av en nära anhörig. Med största säkerhet är det en svart kvinna som håller ihop hushåll och familj, som ser till att det kommer in pengar på något sätt och att barnen är hela och rena.

Mannen sitter med kompisarna och krökar.

Kommer han hem är det för att se om det finns pengar, och om frun inte lämnar dem ifrån sig misshandlar han henne. Ibland enligt statistiken till döds.

Här finns grunden till de svartas problem i stora delar av världen.

Icke-fungerande familjer beroende på ett degenererat beteende hos männen.

Frågan borde mobilisera både dem som vill kämpa för kvinnors rättigheter och svartas liv.

Det vi talar om är ju vidriga förhållanden för svarta kvinnor.

Svarta kvinnor som mördas av svarta män. I långt, långt, långt, långt större antal – i ett enda land – än de dödas av vita i västvärlden. 

En kvinna var tredje timme.

Tshegofatso Pule var 28 år och gravid i åttonde månaden, och hittades i förra veckan knivhuggen och hängd i Roodepoort utanför Johannesburg.

Vi talade inte om just kvinnomorden i Sydafrika i gårdagens program, men ändå gjorde vi det på sätt och vis när vi diskuterade vad som hänt efter Alexander Bards tweet om att svarta måste skärpa sig och sluta gnälla.

Vi förtvivlade också över möjligheten att rationellt diskutera med dem som står och hoppar upp och ner, skriker oartikulerat och välter statyer. Vad man nog mer måste fokusera på är att ordna livet och omgivningen så att man inte berörs eller hotas av idiotin.

Martin var också lite orolig för att världen ska gå under på söndag. Det har gjorts nya beräkningar på Maya-kalendern som visar att det tidigare – och passerade datumet – för världsalltets upplösning var fel. Nytt och korrekt datum är i stället 21 juni 2020. Just det. Nu på söndag. Datumet sammanfaller alltså med min 650:e födelsedag (Ett Boris-år är tio människoår eller hur det nu var).

Jag kunde dock lugna Martin med att Maya-kalendern är uppbyggd i enlighet med en filosofi om att världen ständigt genomgår cykler. Saker föds och saker dör, för att sedan återfödas.

Så på söndag börjar vi om igen. Vilket är bra. För så här kan inte världen fortsätta.

I övrigt gratulerade vi Gustav Damm för att han nu fått körkort och fortsätter hålla ordning i Täby. Och så skällde vi på Seitanfoods VD för att han bett om ursäkt (det lönar sig aldrig, det blir bara värre … vilket han nu fått lära sig).

Och så undrade vi försynt varför Jan Jönsson inte sitter ner numera när han åker tunnelbana.

Artiklar

Atlanta: Oändlig rikedom för den själ som bemästrar sig själv*

Boris Benulic

Att jag har svårt att uthärda medströmsmedias rapporter från USA är begripligt. Det som är svårt att förstå är hur de kan leva med sig själva och sin slapphet och inställsamhet.

Jag tänkte först lägga upp en kravallbild från Atlanta, men … då kom jag att tänka på Leon Stukelj. En slovensk gymnast som framträdde under OS i Atlanta för att hyllas som den då äldste levande OS-guldmedaljören – han var då 97 år. Han hade tränat varje dag alltsedan barndomen och upphörde med det först fyra dagar innan sin död vid 101 års ålder. Stukelj tävlade i tre OS och vann åtta guldmedaljer, två silver och fyra brons.

Jag lyssnar på morgonens nyheter i statsradion. Ett inslag med deras USA-korre som rapporterar från Atlanta där en svart man två dagar tidigare skjutits till döds av polisen. Reportern vet att berätta att hon redan direkt efter sin ankomst talat med ett antal personer som kunnat berätta för henne om hur rasistisk polisen är i Atlanta och att staden har en lång tradition av rasism och förtryck av svarta. Vi får aldrig veta vilka hon pratat med, eller vika exempel de anfört. Eller hur vi ska kunna bedöma dem som trovärdiga.

Lite allmänt prat från reportern och så är utgångspunkten klar. Rasismen är problemet. Sedan kan hon gå vidare och berätta om vad olika politiker sagt om vad de vill göra åt saken.

Och det här är problemet med medströmsmedia. Deras medarbetare har inga kunskaper utan känner av vad de förväntas förmedla och så gör de det. De svamlar ihop något om att ”de redan fått veta strax efter sin ankomst”.

Antagligen har reportern i fråga läst i New York Times att staden länge präglats av rasoroligheter.

Och så upprepar hon det.

Men om man som jag varit med i några hundra år och fortfarande har ett väl fungerande minne vet man att den officiella berättelsen länge varit en annan.

1990 skrev New York Times att de kommande olympiska spelen i Atlanta skulle bli en framgång under rubriken: ”Olympics, Racial Harmony a Key for Atlanta.”:

”In the eyes of many I.O.C. members who picked Atlanta over Athens in the final round of voting, Atlanta symbolized the degree to which racial harmony can unite a city, while in so many other places around the world ethnic differences and racial tensions continue to act far more divisively and destructive.”

1995, ett år innan OS i Atlanta ska gå av stapeln publicerar New York Times en artikel som fortsätter spinna på samma tråd:

"I would maintain that in terms of black and white working together in friendship and cooperation and achieving significant success, we're the best example of that in the world, Payne said." (Billy Payne var den affärsman som lanserade idéen om att Atlanta skulls söka oss, som såg till att staden fick spelen och sedan basade för hela tillställningen.)

Vidare i denna lovsång till Atlanta:

”It is home to a large black middle class and six historically black universities. Minority-group members make up more than one-third of the organizing committee's employees and minority-owned businesses have been the recipients of one-third of the committee's contracts.”

I svenska tidningar kunde vi också läsa om den välmående staden. Där fanns ju huvudkontoren för Coca–Cola, CNN och Delta Airlines. Fortune hade utnämnt Atlanta till den fjärde bästa staden i världen för den som ville göra affärer. I världen!

Vi fick dåförtiden veta hur Atlanta och sydstaterna visat inte bara nordstaterna utan hela världen hur man får ett mångkulturellt samhälle att fungera, hur man får svarta och vita att skapa välstånd tillsammans.

DN:s Kurt Mälarstedt skrev så här i januari 1996 i ett reportage från ett Atlanta som närmade sig invigningen:

”Visserligen säger förre borgmästaren Maynard Jackson så här när vi står på Woodruff Park mitt i stan framför en nyss avtäckt skulptur som heter Fenix reser sig ur askan.

- Atlanta är inte perfekt.

Sedan tillägger han:

- Men Atlanta är helt enkelt bäst."

Han säger detta på tal om rasrelationerna i staden, men han gör klart att uttalandet äger sin giltighet beträffande det mesta i Atlanta, om man nu vill jämföra staden med andra amerikanska städer.

Den nuvarande borgmästaren Bill Campbell stryker under.

– Det finns något här i Södern som gör att vi kan uträtta saker som andra städer inte orkar med. Toleransen, mångfalden, viljan.”

Märkligt eller hur? 24 år senare berättar alla svenska tidningar och statsmedia om den obrutna traditionen av rasism från slaveriets dagar.

Hur ska de ha det?

Och tro inte att media slutade beskriva Atlanta som ett rasblandat paradis efter 1996. Så sent som juli 2016 rapporterade Therese Larsson Hultin i SvD att:

”De senaste femton åren har över en halv miljon afroamerikaner flyttat till Atlanta i den amerikanska Södern. Inflödet har inte bara gjort Atlanta till något av en inofficiell huvudstad för svarta, ett ekonomiskt centrum där det är lätt att göra karriär – det kan också få politiska konsekvenser. Delstaten Georgia kan förvandlas från ett traditionellt republikanskt fäste till en stat som Hillary Clinton kan vinna.”

Artikeln fortsätter sedan:

”Musiken dunkar så högt att man nästan inte kan prata. Solen håller på att gå ner över Atlantas skyskrapor och överallt dansar människor, dricker färgglada drinkar och njuter av att vara unga i en stad som affärsmagasinet Forbes utsett till den som är bäst att bo i om man är svart.”

En stad där det är lätt att göra karriär för svarta.

Den bästa staden för svarta.

Men i dag, fyra år senare beskrivs Atlanta i SvD (och i DN, AB, och Expressen) som en stad där svarta är, och alltid har varit, strukturellt förtryckta på grund av sin hudfärg.

I dag skriver man i SvD att:

"Under måndagen har medborgarrörelsen NAACP kallat till en större manifestation i Atlanta kallad "A March for Georgia".

"Vi marscherar inte enbart i solidaritet utan för varje Georgiabo som fallit offer för polisbrutalitet, rasistisk terrorism, våld och väljarförtryck", heter det i ett uttalande från NAACP."

Tänk vad mycket som kan hända på bara fyra år.

Från den bästa staden för svarta till en stad där svarta tydligen riskerar att mördas utan orsak av polisen. Där de är drabbade av strukturellt förtryck.

Erik Bergin, nyhetschef på SvD och tidigare tidningens USA-korrspondent skriver om detta ”strukturella förtryck" i USA och i Georgia:

”En sådan orättvisa handlar om möjligheten att delta i val, hävdar rösträttsaktivister. När minnet av den blodiga rösträttsmarschen 1965 i Selma högtidlighölls i mars i år sa en aktivist, Ida från Georgia, så här när hon intervjuades av SvD:

– Afroamerikaner, men även andra minoriteter, har haft problem länge med att deras röster stjäls. Lagen må ha tryckts på papper, men folk har fortsatt att blockeras från att rösta och utnyttja rättigheten de stred för.

Nivån på rasism i ett samhälle är förstås svår att mäta. Men det går en rak linje från dagens orättvisor tillbaka till en av de tidiga ekonomiska hörnstenarna i det amerikanska nationsbygget, slaveriet, enligt medborgarrättsaktivister. De menar att USA aldrig gjort upp om sitt mörka förflutna.”

En nyhetschef på en tidning som bara några år tidigare gett oss bilden av en fantastisk stad för svarta, ser det nu som helt oproblematiskt att kolportera bilden av ett samhälle där de inte ens tillåts att rösta och där man aldrig gjort upp med rasism.

Men sambanden är egentligen ganska enkla. Den gamla bilden av Atlanta, berättandet av framgångssagan, den som medströmsmedia i USA och Sverige framfört – den kolporterades som mest högljutt under de perioder då demokrater var presidenter (Clinton och Obama).

Man kan se hur berättelsen började vävas åren innan OS 96 och då vi ska komma ihåg att det här är åren då en man från sydstaterna är president i USA. Bill Clinton, bördig från Arkansas och en gång delstatens guvernör. En viktig del i hans strategi för att kontrollera väljare i södern är ha svarta ledare som kan föra hans talan och berätta om hur sydstaterna utvecklas väl under den kloke presidentens ledarskap. En av dem blir Atlantas svarta borgmästare Andrew Young, som tidigare varit USA:s FN-ambassadör (utsedd av den demokratiske presidenten Jimmy Carter, också en av Georgias söner.)

Från 1855 till i dag har Atlanta haft en borgmästare från Demokraterna. Vi talar alltså om ett parti som innehaft borgmästarposten i 165 år.

Från 1871 till 2002 har Georgia haft en guvernör som varit Demokrat.

Demokraterna har haft den kontrollerande makten i Atlanta.

När en Demokrat var president skapade de en bild av staden.

När Donald Trump är president skapar de en annan bild av staden.

Men det är samma stad.

En stad som inte fungerar.

* Citatet i rubriken syftar på några rader i en dikt av den svarta poeten Georgia Douglas Johnson. Hennes dikter präglade av en skön stränghet har alltid talat till mig eftersom de bär på en tung men nödvändig insikt om tillvaron; den är en ständig kamp och du vinner bara om du först övervinner dig själv.

(I mitt dagliga nyhetsbrev som går ut i kväll kommer jag att diskutera Atlantas historia lite djupare, och peka på en annan väg man kunde valt. Om du vill prenumerera på nyhetsbrevet går du in under fliken Boris Bulletin i menyraden.)