"För det första – hur kan bristande språkkunskaper göra att man inte begriper att man ska tvätta händerna och följa andra enkla föreskrifter? Kommer de som inte behärskar språket från en annan planet? Talar de klingon?"

Man slog dem på händerna när man tyckte att de inte åt tillräckligt koncentrerat. En och annan fick en knack i bakhuvudet. Armar bröts upp på ryggen, en del tvingades ner i sina sängar och hölls fast. Sängarna hade nedkissade lakan.

Anmälningarna om misshandel och vanvård har blivit en liten hög.

Som ni förstår talade vi om äldreboendet Djurgården i Eskilstuna i Radio Bubblas förra sändning.

Och under coronakarantänen har 30 av de 65 på detta äldreboende dött.

”Bristande språkkunskaper hos personalen” anger en de ansvariga som en av förklaringarna till att man inte kunnat hålla smittan i schack.

Om det anses vara en av förklaringarna till den misshandel som förekommit framgår inte.

Man kan ställa sig flera frågor.

För det första – hur kan bristande språkkunskaper göra att man inte begriper att man ska tvätta händerna och följa andra enkla föreskrifter? Kommer de som inte behärskar språket från en annan planet? Talar de klingon?

För det andra – är det lämpligt att man inte behärskar ens enkel svenska när man ska ta hand om äldre – och ibland förvirrade – människor? De om några behöver kontakt och omvårdnad med personer som förstår dem och som själva kan göra sig förstådda.

För det tredje – om man inte behärskar svenska då vet man inget om kulturella koder och seder, eller har någon förståelse för dem. Jag utgår från att många äldre människor under de sista åren av sitt liv i frid vill kunna sjunka in i det som är vant och tryggt. Kan personal som vare sig behärskar språk eller kultur bidra till detta? Kan de inte tvärtom tänkas bli irriterade och ge sig på dem som de ska ta hand om. Att man inte ens förstår enkel svenska tyder ju på en viss fientlighet till det land man kommit till.

För det fjärde – varför har inga polisanmälningar gjorts? Tydligen har det bara blivit anmälningar uppåt i vårdapparat och administration men inte direkt till polisen. Varför inte? Det rör sig om misshandel av värnlösa människor. Det rör sig också om uppenbar vanskötsel som leder till att människor dör.

Här ser vi verkligheten bakom yrandet de senaste åren om att vi måste ha hundratusentals invandrare för ”vem ska annars ta hand om våra äldre”.

Kan vi inte åtminstone enas om att det väl inte visat sig vara ett bra argument. 

Det enda som hänt som följd av misshandel och vanvård på Djurgården är att äldreboendet stängts ner.

Tacka fan för det när hälften av de som fanns där dog på några månader. 

Ingen verkar dock ställas till ansvar. 

Och då borde inte bara de skyldiga i personalen och chefer på boendet ställas till svars.

– utan även kommunens politiker och de byråkrater som sitter i ledningen för äldreomsorgen.

De senaste åren har kommunen satsat på att putsa upp sin fasad. Det har byggts stort badhus och sporthall, torget har renoverats och man har länge lanserat sig som arenornas stad.

Men kärnverksamheten – att använda skattebetalarnas medel till att ge de äldre den omsorg de förtjänat – det missköter man uppenbarligen.

Hur kunde man bygga nya fritids- och nöjeskomplex när man samtidigt erkänner att man insett att till exempel Djurgården var undermåligt i alla avseenden?

Men visst är det bra att det nu finns arenor och hallar i staden. Det kommer att finnas många som vill vara på plats när tribunalerna en gång genomförs mot dem som byggt monument över sig själva medan de som byggt staden vanvårdas.

I övrigt diskuterade vi varför grönsaker inte bör förtäras, de gröna framgångarna i Frankrike samt hur den djupa statens ombud rensar friskt på YouTube

"Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag."

Det är lite underligt att när Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång debattartikel ska förklara vad som är fel med Sverige i dag så rör de sig helt inom de ramar som statsfeminismen dragit upp.

Martin påtalade i gårdagens Radio Bubbla det mycket märkliga i att familjen inte nämns i Bard & Widbloms debattartikel. Familjen verkar för dem helt överspelad.

De menar istället att vi behöver matriarker för att slippa ett samhälle som kännetecknas av att:

”Det är helt enkelt prinsessan på ärten som är tillbaka i historien, men denna gång som den aktuella makthavaren snarare än som den omyndiga tronarvingen. Och prinsessan tror förstås att uppmärksamhet är något man förtjänar genom sin existens snarare än genom sina handlingar.”

”Prinsessan på ärten har alltså – i dagens maktvakuum och utan egen förskyllan – även blivit flugornas drottning.”

Men skapas inte dessa ”prinsessor på ärten” just genom frånvaron av fungerande familjer, genom att staten övertagit kontrollen över barnens fostran och formar de ungas tänkande?

Och eftersom så är fallet – i vilken mening kan man som Bard & Widblom tala om ”maktvakuum”? Då finns det krafter som har makten. Sedan länge.

Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag.

Bard & Widbloms text är definitivt inte utan förtjänster när de beskriver dominerande fenomen i nutida kultur.

Men hur blir dessa fenomen dominerande?

Det kan man inte förstå utan att bland annat studera hur staten krossat familjen.

Artikelförfattarna ser dock en lösning:

”Vi hoppas och ber att matriarken kan hitta henne och leda henne ut i ljuset. För att vi älskar prinsessan och vi vill henne väl. Under tiden gör vi klokt i att överlämna makten till någon med betydligt mer livserfarenhet och högre toleransnivå än dagens flugornas drottning. Var är matriarken när vi behöver henne?”

Men historien visar oss att matriarken inte är någon räddning. I det moderna samhället har det som benämns som "matriark" blivit ett symptom på en social kris.

För att förstå det bättre kan vi gå tillbaka till USA på 1960-talet. Då presenterar den demokratiske senatorn Daniel Moynihan en rapport: ”The Negro Family: The Case For National Action”.

Han menade att  de svarta gettonas problem inte var bristen på arbete, utan berodde på frånvarande svarta fäder. De satte barn till världen och drog. Detta menade han var kulturellt betingat, och frånvaron av fungerande familjer måste med nödvändighet leda till elände, omfattande elände.

Givetvis blev det ett oherrans liv. De skriades om rasism för att Moynihan lugnt och sansat redovisat mängder av statistik som man tidigare inte låtsats om.

En del av dem som angrep Moynihan menade att den svarta gettokulturen istället var ett exempel på fungerande matriarkat.

Hur väl de matriarkaten fungerar ser vi i dag.

Christopher Lasch slöt i den dåtida debatten upp på Moynihans sida och förklarade att man inte kan tänka sig en matriark utanför en miljö av fungerande familjer. Matriarken uppkommer genom det samspel som finns mellan man, kvinna, barn – ett samspel som sträcker sig över generationer. Inget av detta existerade i de svarta gettot.

Matriarker uppstår inte av sig själva. Eller genom att vi önskar att de fanns.

Matriarken som arketyp är en person som anrikat visdom och erfarenhet genom långvarigt leverne i en miljö av fungerande familjer.

Matriarker är inte något som vi kan besvärja fram för att rädda samhället.

Matriarker är resultatet av fungerande familjer.

Men Lasch var också kritisk mot Moynihan – han menade att denne inte såg faran för att strukturer och mentalitet från det svarta gettot skulle sprida sig till den vita delen av samhället.

Där är vi idag.

Kina gav oss viruset. USA har gett oss en en mental och social sjuka som uppenbarligen är mycket smittsam.

Gårdagens program behandlade förstås en del av det pågående kriget mot allt som européer påstås gjort genom historien.

När man lyssnar på meningsutbyten om USA, rasism och polisvåld i samhället i dag och när man hör olika förslag på lösningar känns det som att kliva in på närmsta apotek och få ta del av följande samtal:

Kund: Jo, jag skulle behöva lite hjälp.

Apotekare: Jamenvisst, vad kan jag stå till tjänst med?

Kund: Var är hyllan med antihistaminer?

Apotekare: Aha, pollenallergi?

Kund: Nej, nej, jag har tjocktarmscancer. Den har tyvärr spritt sig rätt mycket så jag måste få i mig mer antihistaminer.

Apotekare: Det var tråkigt att höra, men jag tror inte mer antihistaminer hjälper i ert fall. Du behöver en bra hostmedicin med slemlösande effekter.

Kund: Säger du det? Intressant. Men jag tror att jag håller mig till anti-histaminerna.

Apotekare: Jag förstår. Men vi säger så här då. Jag skickar med ett gratisprov på hostmedicin så kan du ju prova.

Kund: Man tackar!

Betänk situationen i USA i dag. Ett land med lågt räknat fem miljoner missbrukare av heroin, kokain, smärtstillande opioder, benzo. 15 miljoner alkoholister. Post-traumatiskt stressade veteraner från onödiga krig. 75 procent av de svarta familjerna är inte familjer utan modern är ensam vårdnadshavare. 

Sedan har vi de etniskt baserade kriminella gängen: de svarta, de från Karibien, östasiaterna, östeuropeerna, latinos, de klassiska maffiorna (italienarna, irländarna, judarna), hawaiianerna, araberna, kineserna, vietnameserna och några till.

Vi har motorcykelgängen. Kartellerna. 

Det finns ungefär 2 miljoner gängmedlemmar i USA. Beväpnade till tänderna. Det enda de saknar är väl attackflyg.

Alla dessa slåss om inflytande och kontroll. Deras verksamhet och det de tillhandahåller skapar dessutom så förödda sociala miljöer och en så depraverad och uppgiven kultur att det berör tiotals miljoner människor.

I denna situation, i detta samhälle, ska polisen försöka upprätthålla någon slags ordning. Det är ett farligt arbete. I genomsnitt har en amerikansk polis dött i tjänsten var 54:e timme i USA.

Så ser verkligheten ut.

Att då diskutera om rasism i poliskåren är problemet är som att fråga efter anti-histaminer när man har tjocktarmscancer. 

Det amerikanska samhället är ingen smältdegel. Har aldrig varit. Det amerikanska samhället är en sumpgasproducerande mulltoa. Explosionen närmar sig. Jättesmart idé att då dra in anslagen till polisen. Vi förklarade att vi i sig inte är särdeles tilltalade av det som det moderna samhället erbjuder som ordningsmakt, men att inför den konkreta verkligheten tro att polisen är det avgörande problemet är att vända sig från denna verklighet, blunda, och svälja sina antihistaminer.

Det var ett av de ämnen vi avhandlade i gårdagens program, och så diskuterade vi slaveri genom historien. Vi påpekade att de som tagit över det offentliga samtalet i Sverige helst talar om tre miljoner svarta slavar i Sydstaterna på 1800-talet, men aldrig om de tre miljonerna kristna slavar som finns i Pakistan i dag. Eller de fyrtio miljoner slavar som just i detta nu trälar i världen – framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika.

And that we cannot be deaf to the question:/ ”Do I love this world so well/ That I have to know how it ends?” W H Auden

I Sydafrika mördas en kvinna var tredje timme, hälften av dem av en nära anhörig. Med största säkerhet är det en svart kvinna som håller ihop hushåll och familj, som ser till att det kommer in pengar på något sätt och att barnen är hela och rena.

Mannen sitter med kompisarna och krökar.

Kommer han hem är det för att se om det finns pengar, och om frun inte lämnar dem ifrån sig misshandlar han henne. Ibland enligt statistiken till döds.

Här finns grunden till de svartas problem i stora delar av världen.

Icke-fungerande familjer beroende på ett degenererat beteende hos männen.

Frågan borde mobilisera både dem som vill kämpa för kvinnors rättigheter och svartas liv.

Det vi talar om är ju vidriga förhållanden för svarta kvinnor.

Svarta kvinnor som mördas av svarta män. I långt, långt, långt, långt större antal – i ett enda land – än de dödas av vita i västvärlden. 

En kvinna var tredje timme.

Tshegofatso Pule var 28 år och gravid i åttonde månaden, och hittades i förra veckan knivhuggen och hängd i Roodepoort utanför Johannesburg.

Vi talade inte om just kvinnomorden i Sydafrika i gårdagens program, men ändå gjorde vi det på sätt och vis när vi diskuterade vad som hänt efter Alexander Bards tweet om att svarta måste skärpa sig och sluta gnälla.

Vi förtvivlade också över möjligheten att rationellt diskutera med dem som står och hoppar upp och ner, skriker oartikulerat och välter statyer. Vad man nog mer måste fokusera på är att ordna livet och omgivningen så att man inte berörs eller hotas av idiotin.

Martin var också lite orolig för att världen ska gå under på söndag. Det har gjorts nya beräkningar på Maya-kalendern som visar att det tidigare – och passerade datumet – för världsalltets upplösning var fel. Nytt och korrekt datum är i stället 21 juni 2020. Just det. Nu på söndag. Datumet sammanfaller alltså med min 650:e födelsedag (Ett Boris-år är tio människoår eller hur det nu var).

Jag kunde dock lugna Martin med att Maya-kalendern är uppbyggd i enlighet med en filosofi om att världen ständigt genomgår cykler. Saker föds och saker dör, för att sedan återfödas.

Så på söndag börjar vi om igen. Vilket är bra. För så här kan inte världen fortsätta.

I övrigt gratulerade vi Gustav Damm för att han nu fått körkort och fortsätter hålla ordning i Täby. Och så skällde vi på Seitanfoods VD för att han bett om ursäkt (det lönar sig aldrig, det blir bara värre … vilket han nu fått lära sig).

Och så undrade vi försynt varför Jan Jönsson inte sitter ner numera när han åker tunnelbana.

Sadism och småskurenhet är uppenbarligen två av kriterierna när man rekryterar personer till delar av statsapparaten.

I gårdagens program vredgades vi över den förföljelse som drabbat 98-åriga Ada.

Hon har arbetat, sparat och gnetat ett långt liv.

Har har som följd av detta sitt strävsamma liv 200.000 kronor hemma i kontanter.

Vill nu växla in gamla sedlar till nya.

Riksbanken tar emot dem, någon eller några sitter där och betraktar de gamla sedlarna och grubblar på om det kan vara en fråga om penningtvätt. Det gör de i två år. Kommer därefter fram till att det nog inte är en fråga om penningtvätt, men Ada kan ju inte dokumentera hur hon fått ihop denna summa. Hon borde alltså fört bok varje gång hon under kanske åtta årtionden stoppat undan en krona i kaffeburken.

Riksbanken beslutar sig för att behålla pengarna.

Ada får hjälp att överklaga.

Förvaltningsrätten ger Riksbanken rätt. Ingen tror att Ad begått något brott, men … hon kan inte visa fram papper på hur hon sparat.

Kammarrätten ger Riksbanken och Förvaltningsrätten rätt … de tror heller inte att Ada är i färd med att genomföra en penningtvätt … men hon har inte presenterat ”någon dokumentation” till stöd för sin berättelse.

Så nu har staten bestulit Ada på ett långt livs besparingar.

Jag säger ”staten”, men det är ju konkreta personer som genomfört detta nidingsdåd.

När vi fått ordning i landet och jag blivit minister för ”Inre säkerhet och kultur” kommer en av mina första åtgärder vara att kommendera en pluton till Riksbanken. Där samlar de ihop alla dem som deltagit i beslut om att stjäla Adas pengar. Därefter går transporten till Förvaltningsrätt och Kammarrätt och även där uppbådas förvarna som deltagit i domsluten.

Sedan går transporten vidare till Finspång och de tidigare nedlagda marmorgruvorna i Kolmården där jag låtit verksamheten återuppstå. Dit kommer alla statstjänstemän som korpat från det arbetande folket att förpassas.

Men så kan man väl inte göra, tänker kanske en och annan av er läsare.

Men med vilken rätt rånar staten en 98–årig sparsam kvinna?

Då och då kommer jag att åka ner till marmorgruvorna och vandra runt, blossande på en cigarill och studera dem som där våndas och tänka att rättvisa ändå börjat skipas. 

Om än i Adas fall försent.

"Kaffe kaffetåren den är bra/ kaffe kaffetåren vill ja ha" ... kunde man sjunga förr. Vad man får sjunga framöver är mer osäkert. Liksom det mesta.

Starbucks grundades i Seattle. På något sätt gör det väl denna stad till det moderna samhällets fika–huvudstad, kanske också till en slags Mecka för alla västvärldens poliser. Någon gång i sitt liv som polisman förväntas man besöka Seattle och genomföra de heliga fikaritualerna under ett besök på den första Starbucks vid Pike Place.

Men vad händer nu när Black Lives Matter utropat delar av Seattle till en polisfri zon? Inga pilgrimsfärder för pojkarna och flickorna i blått?

Vi hann inte ta upp just den frågan när vi diskuterade raskravallerna i västvärlden i gårdagens program, men vi grubblade desto mer över om det är så att det finns religiösa aspekter av rasupploppen. Vårt svar blev i stort sett nej. De som diskuterar sådant gör det i vissa fall för att slippa prata masspsykologi i det moderna samhället, rotlöshet, ångest, hysteri och allmän feghet … i kombination med tilltagande dumhet.

Vi funderade också över vad Macron ska hitta på när USA minskar sin militära närvaro i Tyskland. Och vi enades om att få saker antagligen kan tävla med känslan av att hitta och få gräva upp en riktig skatt.

”Kan slaveri medföra en mer total underkastelse än det en del av dessa tidningar uppvisar? Finns det något väggdamm de inte slickar, och gör än mer motbjudande genom sitt slem?” Henry David Thoreau

Bonners och Schibsted drar ner på redaktionella tjänster och frilansarvoden. De som livnär sig på att plita ihop texter beter sig som förväntat på ledar- och kultursidorna.

De viftar glatt på svansen fast husse häller upp betydligt mindre Frolic Hundfoder i matskålen. De gör det för att vissa att de fortfarande är lojala små jyckar. Det gäller ju att hålla sig väl med husse, annars får man lämna kojan. Nu minskas dessutom de ytor jyckarna får röra sig på, men vad gör väl det? Bara man får sin beskärda, om än mindre del av Frolic. Fast synd var det väl att de bytte från oxköttsvarianten till fjäderfäsorten tycker nog en och annan.

För att riktigt inskärpa vikten av lojalitet har Sydsvenskan förvisat sin mångåriga ledarskribent Mats Skogkär till en ”icke-skrivande” tjänst.

Sydsvenskan har ju en läsarskara som kan betecknas som ”icke-läsande” när det gäller ledarsidorna. Så Mats Skogkär slipper skriva texter som ändå ingen läser. Egentligen har väl inget viktigt då förändrats?

Det är lite svårt att förstå den hjältestatus Mats Skogkär fått. Han har bestraffats för en postning på Twitter som ledningen anser strider mot tidningens linje. Det är en ganska harmlös tweet där Skogkär skriver: 

”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass.”

Han skriver som det är alltså.

Att någon blir förflyttad på grund av detta säger en hel del om Bonniers och ledningen på Sydsvenskan. Möjligen är det Heidi Avellan som upprörts över formuleringen om ”sexuell upphetsning” och likt Valackaren som Fritiof Nilsson Piraten beskriver i ”Bombi Bitt och jag” gått in för att knipsa.

Nu har ju Skogkär bett om ursäkt för sin oförargliga tweet och åberopar yttrandefriheten för att få fortsätta skriva ledare.

Han menar att han måste få skriva lite mer fritt på Twitter, att bara följa ledarsidans politiska linje skulle vara ”själsdödande”.

Det vilar något mycket sorgligt över ståndpunkten. Här har alltså Skogkär i 15 år suttit på sin stol och ägnat sig åt ”själsdödande” textförfattande. Hur har han uthärdat? Men det säger ganska mycket om många svenska liberala och konservativa skribenter i dag. De skriver inte vad de tycker i tjänsten, de skriver vad ledningen förväntar sig av dem. Skriver som de tycker gör de – i bästa fall – på Twitter, eller säger i efter-efter-minglen på Timbroseminarier.

Om detta talade vi i gårdagens program – liksom om varför Kina och Indien laddar upp vid den gemensamma gränsen i Lakadh. Vi enades även om att Jan Lööf nog är en bra serietecknare samt diskuterade bästa sättet att bränna upp Koranen.

*Rubrikens citat är Valackarens vredgade utrop när en inspektör ska lägga sig i hans arbete. Att jämföra den skicklige hantverkaren och självständiga personligheten Valackaren med Heidi Avellan kan verka märkligt – men hon är ju också en skicklig hantverkare på det område som är hennes huvuduppgift; att få folk att sluta tänka, men hon kapar bort personal.

Vad gör man när amerikaniseringen förlamat människors hjärnor och de fyller gatorna?

I gårdagens sändning diskuterade vi realismen i Boris Johnsons inbjudan till tre miljoner invånare i Hongkong: Kom hit om Xi Jinpings styre blir för brutalt. 

Man kan ju inte annat än beundra Boris Johnsons mod och principfasthet. Brittiska banker och byggbolag har slutit mycket stora avtal med kineserna för deltagande i olika delprojekt i Sidenvägen. Att utmana Kina lär inte vara populärt bland dem.

Egentligen har västvärlden i nuläget bara två ledare som i verklig mening vågar utmana kineserna och trycka till dem: Boris Johnson och så hans vars namn man snart inte får nämna för då blir man avstängd från Twitter, Facebook och Instagram och får antagligen inte ens handla snus nere på ICA eller Coop. 

Men ni vet vem jag menar.

Därefter blev det ett långt parti där det för den som kommer in mitt i programmet kan låta som om vi samtalar om ett avsnitt av ”The Walking Dead”, mycket zombies på gatorna. Vad ska man göra? Hur gick det till? 

Men det är torsdagens BLM-demonstration i Stockholm vi diskuterar och utifrån den linjerade vi upp de olika motståndsstrategier som är möjliga.

Jag blev upplivad av Martins försäkran att om vi som bor kvar här tvingas gå under jorden kommer han då och då dyka upp och förse mig med livets nödtorft. Han nämnde inte cigarrer, men jag antar att han tyckte det var så självklart att det inte behövde nämnas.

  • Rubrikens citat är förstås en av Ricks repliker i "The walking Dead". Kändes lämplig med tanke på avsnittets ämnen.

Ett avsnitt där jag uttrycker stor förståelse för Helmut Kohls hållning i en fråga medan Martin uttrycker sin beundran för Christo som entreprenör.

Ska bulgarer ägna sig åt konst?

Blir man en bättre människa genom att gå långa sträckor med ryggsäck?

Förolämpar jag landets sparrisodlare genom mitt förslag på nytt yrke för Jan Jönsson?

Hur länge måste man kånka på en tygkasse innan dess miljöpåverkan motsvarar en plastkasses?

Har coronaviruset muterat och fått människor att drabbas av masshysteri när det gäller de svartas situation i USA … och kommer viruset att dö av värmen från mordbränderna?

Se där några av de frågor vi diskuterade i gårdagens program.

Gårdagens program: faktaspäckat av Martin om Twitters censurförsök och en grundlig diskussion om skeendet i USA.

För mig som är formad av vänstern men inte formaterad av dess sentida utveckling är det lite märkligt att betrakta hur mycket av gamla radikala insikter som förbytts i sin raka motsats hos de flesta vänstermänniskor.

Förr fanns på den sidan insikten om att FBI var en del av staten och att den infiltrerade allt som påminde om radikala samhällsomstörtande organisationer, och det som definierades på det sättet var allt mellan kväkarna och Svarta Pantrarna och Weathermen. Antagligen var det under en period så att majoriteten av medlemmarna i USA:s kommunistiska parti var infiltratörer eller informatörer.

Och de som trodde att de som hävdade detta kolporterade konspirationsteorier fick backa när FBI:s Cointelpro-dokument läckte. Där beskrevs hur man skulle infiltrera radikala organisationer och också ibland försöka driva fram oprovocerat våld.

Men över en natt började ganska nyligen liberaler och vänster se FBI (och CIA) som bärare av den stora sanningen – och det skedde när FBI och CIA började angripa Donald Trump.

Själv insåg jag då att det måste nog innebära att Trump ändå är en ganska hyvens kille.

En rimlig slutsats om man ser till historien.

Klart den djupa staten blir orolig om det dyker upp någon som säger sig vilja dika ut träsket.

Vill man göra livet förtvivlat svettigt för en president i USA ska man se till att det blir upplopp, våldsamheter och mordbränder i så många städer som möjligt. Samtidigt.

Ungefär som det är nu.

Att inte provaktörer, informatörer och infiltratörer skulle ha åtminstone ett lortigt litet finger med i spelet vore tämligen unikt när det gäller amerikansk modern historia. 

Bara för skojs skull vill jag påminna om Richard Aoki. Han betraktades som en av de ledande Svarta Pantrarna under 1960-och 1970-talet. Han var förvisso asiat men det hindrade inte att han blev en av toppmännen i rörelsen. Han hade något som de andra inte hade; organisationsvana efter att ha varit medlem i ett antal disciplinerade vänsterpartier.

Det var Aoki som försedde pantrarna med deras första vapen och han lärde Bobby Seale och Huey Newton hur man brukar dem.

Det kom senare att göras en dokumentärfilm om Aoki som skildrade honom som en hjälte och centralfigur i de svartas frigörelsekamp, samma inriktning hade biografin om hans liv.

2015 hävdes hemligstämpeln på FBI-dokument som visar att Aoki hela tiden rapporterat till FBI som visste vad han gjorde och som instruerade honom om vad han skulle göra.

Som ni förstår diskuterade vi utvecklingen i USA i gårdagens radio Bubbla. Martin höll två gedigna genomgångar, en om händelserna kring George Floyds död och en om Twitters försök att censurera Trump (den senare genomgången innehöll en hel del som inte behandlas i den allmänna diskussionen).

Själv kunde jag luta mig bakåt och då och då sticka emellan med en ny konspirationsteori eller någon någon historisk anekdot. 

I övrigt talade vi om många Bonnier-tidningars snara hädanfärd samt var i Europa Steve Bannon egentligen borde öppna sin ”kursgård”. Jag blev dock lite besviken när Martin förklarade att han inte trodde att fysisk fostran skulle vara en del av läroplanen på institutet.