Det offentliga samtalet i friheten präglas av mindre frihet än internsamtalen innanför murarna. (Tillgången på baklava var däremot en känsligare fråga. Dock var även då diskussionerna stillsammare än de mellan Schillinger och Kareem Said i Oz).
Märkvärdigt ofta kommer jag på mig med att sakna trätorna med muslimerna på kåken. Det sker alltid när jag här på utsidan kritiseras för att vara alltför fientlig mot islam.
Under många och långa diskussioner innanför murarna mötte jag aldrig den kritiken från muslimer. Det enda som kunde göra dem irriterade på mig var de gånger jag kom åt att köpa de sista bitarna baklava på Tre Bojor. Att bränna Koranen skulle de betraktat som en mindre förseelse i jämförelse med detta.
Nej, istället är det så att de som kritiserar min fientlighet nästan alltid är svenskar som har märkligt begränsade kunskaper om den sociala verklighet islam alstrar. Kunskaperna är ofta lika begränsade som deras umgänge med muslimer. Det närmaste de kommit en muslim är när de sett någon göra hummus i ett matlagningsprogram i TV.
Oavsett om jag därinne munhöggs med personer som på utsidan hade skyddsväst som vardagsplagg – eller mer stillsamma personer utsedda av sina trosbröder att leda fredagsbönen – har jag från muslimer bara mött förståelse för min hållning. Inte så att de delat mina åsikter. Tvärtom (milt uttryckt). Men de har förstått dem.
De tänker inte ändra på sina seder, bruk och sin mentalitet bara för att de kommit till ett nytt land.
Och de har total förståelse – och respekt – för att jag inte tänker ändra på mig.
Vad de inte förstår sig på är hur alla andra tänker, de som tror att kulturella skillnader inte spelar någon roll.
Mitt motstånd bemötte de lite godmodigt överseende. Kanske därför att de egentligen redan är övertygade om att de vunnit.
Alltså … några minnesanteckningar i ämnet från samtal på Tre Bojor.
