Har Elvis lämnat byggnaden?

Om de biologiska orsakerna till det svenska musikundret.

(Vi sitter i tv-soffan på kafé Tre Bojor. Stats-tv:s nyheter lockar inte till diskussion, så istället träter vi om huruvida körsbärspajen vi alla valt har rätt konsistens på fyllningen. En av oss gör dock efter ett tag ett försök att få oss att verka lite mer samhällsintresserade.)

Y: ”Fan, vilken grej det där med Iraks försvarsminister.”
M: ”Toppen på ett isberg bara. Tror jag. Tänk om det alltid varit så att hit till Sverige kommer människor som vill hålla sig undan, sådana som tröttnat på uppmärksamheten?”
Y: ”Jo, men hejsan, vilken upptäckt att människor flyr hit. Så du har lagt märke till att det kommit hundratusentals de senaste åren?”
M: ”Jag menade inte flyktingar i största allmänhet, utan berömda eller på olika sätt kända personer.”
Y: ”Typ Elvis? Typ Elvis lever och bor i Hoting?”
M: ”Typ. Eller inte förresten. Man skulle nog känna igen honom om han slog sig ner i just Hoting. Jag tänker mig honom mer som boende i en Stockholmsförort. Han är den feta killen som vägrar raka av sig sina polisonger och som alltid käkar på kebaben på hörnet och vill ha extra pommes frites.”
Jag: ”Och som alltid är med på karaokekvällarna på pizzerian.”
Z: ”Och han behöver aldrig gå hem ensam efter att ha framfört ’Are You Lonesome Tonight?”
M: ”Jag visste väl att ni skulle förstå. Ni fattar att jag har rätt, ni kan ju se det framför er.”
Jag: ”Faktiskt tror jag du har en poäng. Alla antar att de kända människor som man misstänker fejk–kolar och arrangerar sin egen död vill dra till varmare länder och gömma sig där – att de håller sig undan i Brasilien eller på en söderhavsö. Men eftersom de är berömda och kända måste de på ett eller annat sätt också vara smarta – och då fattar de ju att ingen skulle leta efter dem i Sverige.”
Y: ”Tror du att James Dean…?”
M: ”Är jag övertygad om…”
Z: ”Adolf Hitler?”
M: ”Med största säkerhet…”
Y: ”Whitney Houston…”
M: ”Behöver vi nog inte ens diskutera – Amy Winehouse också, och Hank Williams och Buddy Holly, Prince, Jim Morrison –”
Jag: ”Här har vi kanske förklaringen till det som kallas ’det svenska musikundret’.”
Y: ”Va?”
Jag: ”Men tänk efter? Vilka musikframgångar hade Sverige ute i världen innan Andra världskriget? Kanske Jenny Lind och Jussi Björling. Men populärmusik för masskonsumtion i USA och Europa? Nejnejnej. Det var ju mest dragspel och Alice Babs – inga exportprodukter precis.”
Z: ”Jag fattar vad du menar, något hände…”
Jag: ”Givetvis försöker sossarna ta åt sig äran och säga att det är den kommunala musikskolans förtjänst, men det är ju en fråga om gener.”
M: Men självklart – även om Prince och Amy Winehouse vill undvika hysterisk uppmärksamhet så vill de nog ändå ligga…”
Jag: ”Och ligga lär de få göra, och då blir det barn gjorde, och ja, ni fattar…”
Y: ”Men någon nämnde Adolf Hitler. Var kommer han in i bilden?”
M: ”Jag har inte listat ut det än.”
Z: ”Det känns som om vi är något på spåren.”

(Vi tystnar alla när vi hör en djup, utdragen suck bakom oss följt av ett klagande ”Ahherreminskapare”. Vi vänder oss och där står Plit H och betraktar oss med en bekymrad och en samtidigt på något sätt sorgsen blick. Han har uppenbarligen åhört vårt samtal.)

Plit H: ”Ja, ni grabbar. Ibland när jag möter er i korridorerna tycker jag synd om er och förstår inte varför ni måste hållas inlåsta. Men så hör jag er diskutera och då förstår jag bättre varför ni måste isoleras från samhället.”

(Han vänder sig om och går. Stannar i dörren och kommer tillbaka till vårt bord.)

Plit H: ”Om, jag säger om … Amy Winehouse lever och har hälsan någonstans i Sverige – har ni någon aning om var det skulle kunna tänkas vara –?”

Kommentera