Andarna och de andefattiga

Det gäller att välja sitt umgänge.

Är det bara korkade människor som möter spöken? Jag har sett några avsnitt ur två TV-serier där man får möta människor som anser sig ha sett andar eller på något sätt blivit utsatta för deras aktiviteter (fråga mig inte varför jag tittat …).
De medverkande är kanske inte den sorts personer som kopplar av med att lösa korsord.
Jag upptäcker under tittandet att jag därför börjar tvivla på att det finns spöken. Varför skulle de bara ta kontakt med mindre begåvade individer? Trängtar man inte som andeväsen efter intelligenta samtal och givande konversationer?

Kan det vara så att bildade personer är så upptagna med att göra saker att de inte har tid att notera övernaturliga fenomen? De är fokuserade på annat och märker inte gengångarnas gärningar ens om de utspelar sig i deras omedelbara närhet?
Jag luftar mina funderingar på kafé Tre Bojor och Y. invänder genast att han minsann mött Hedvig flera gånger. Y. är definitivt mycket bildad. Hedvig var översköterska här på den tid då anstalten var sanatorium – för mycket länge sedan.

Jag: ”Va! Vad hände –?”
Y: ”Jag – hon – vi – eeeh –”
Han tystnar.
Allas blickar är nu vända mot honom. Vi antar alla samma sak.
M: ”Du menar att ni …”

Y. rodnar. Stoppar in en hel toscabit i munnen för att slippa svara. Deklarerar efter omständligt tuggande att han inte vill prata om det.
Jag inser då att det kan finns rimliga anledningar till att alla inte vill tala om möten med spöken; anständighetsskäl.
Y. lämnar bordet.
M. säger efter en stund, med halvslutna ögonlock och drömmande tonfall: ”Jag undrar om hon tog av sig sköterskemössan…”

Have your say