På listan över deprimerande vardagshändelser; som förvisso i vår värld är lång och där kampen om tätpositionerna är hård – hamnar nog ändå den här ganska högt –
Ni vet – ni kliver in på en bar och där vid disken sitter en person som verkar hopsjunken mentalt och fysiskt. Om ni börjar prata med varandra kommer han ganska snart att börja berätta om när han var framgångsrik och hur han i sina tidiga mannaår var bäst i någon idrott, på att sälja datorer, på att investera i fonder eller fastigheter eller något annat.
Men så hände något i hans liv, katastrofen beror på vad han var framgångsrik i – laget fick en ny tränare – eller så började han kröka – eller så stack frun – eller så gick botten ur hans del av marknaden till exempel därför att utvecklingen gjorde att ingen längre behövde sparkstöttingar – eller så kom mopeder ur mode och han hade importmonopolet eller – de där katastroferna kan vara av varjehanda slag men resultatet är alltid ett och detsamma – en färd som mest påminner om att åka vattenrutschkanan "Verruckt" i Kansas City – det går fort mot botten.
Och nu sitter ni där bredvid varandra i bardisken och du förstår inte riktigt vad han bredvid vill med sin berättelse, och du får mest lust att luta dig fram och säga åt honom:
"Men sluta då för helvete att gnälla om hur det varit. Ta dig samman. Gör något av resten av ditt liv, slashas. Det är ingen som tycker synd om dig i alla fall, och du kommer ingen vart med att ömka dig själv. Och att du en gång var bra på något ger dig ingenting i dag. Vi är dömda att om och om igen återskapa vårt värde. Och det kan du göra. Så sätt igång – och kom ihåg, det var du själv som fuckade upp – inte någon annan."
Efter den lilla föreläsningen kan man alltid klappa honom på axeln och lämna stället.
Tyvärr är det lite svårt att lämna samhällsdebatten på samma sätt, och där är vi konstant omgivna med den där sorgsna gamla alkoholistens sätt att resonera – men obegripligt nog verkar hans logik vara fullt acceptabel och gångbar när den appliceras på historia och samhälle.
När jag läser dagens Guardian finns där en stor artikel om huvudstaden i Benin. Fram till 1600–talet var det en av världens största städer, och uppenbarligen en av världens vackraste – kanske den mest sköna staden av dem alla; välplanerad, med ett fungerande avloppsystem, alla bodde i ljusa, rymliga hus – murarna var fyra gånger längre än Kinesiska Muren.
Artikelförfattaren ber oss betänka att vid samma tid påminde London mest om en illa grävd latringrop på morgonen efter det att en pluton på repövning tömt sin medhavda sprit under natten.
Och den här typen av berättelser ställs man ständigt inför när man ska diskutera tillståndet i tredje världen.
Diktaturer och brutalt förtryck i muslimska länder? Men än sen, på 800-talet var islam förutsättningen för att Europa en gång skulle kunna ta del av sitt eget grekiska kulturarv. Jan Guillou brukar alltid dra det kortet (– och vad annat kan han göra, det är det enda kortet han har i sin kortlek).
Diktaturer och brutalt förtryck i Afrika? Än sen, kom ihåg den stora staden i Benin, eller zulukungarnas rike! Försöker man diskutera varför de svarta i Sydafrika och Zimbabwe fått det sämre blir alltid svaret "apartheid". Men de svarta har varit fria från apartheid i flera årtionden så de borde rimligen fått det lite, lite bättre. Åtminstone. Istället har de fått det obegripligt mycket sämre och infrastruktur, industri och jordbruk har kollapsat. I verklig mening kollapsat.
Se bara på Angola. Snart har landet varit fritt från Portugal i femtio år. Människor där är fattigare än under kolonialismen. Landet har störst inkomstskillnader i Afrika och har flest miljonärer på kontinenten, 7000, de flesta av dem funktionärer i "befrielse"–rörelsen MPLA. Rikast av dem alla är presidentens dotter, hon är god för 30 miljarder kronor.
Möjligen är det angolanska eländet portugisernas fel – jag förstår dock inte bara riktigt hur. De satt ju mest på restaurangerna i Luanda och lyssnade på fado.
För mig är problemet enkelt eftersom jag är en primitiv balkanbonde (vi tjatar aldrig om att kung Samos rike sträckte sig upp till Hamburg på 600-talet, vi undrar mest vad han skulle där att göra). De stora riken som fanns en gång i Afrika, Asien och Sydamerika gick under – och i många fall koloniserades de – på grund av sina egna inre motsättningar, problem och svagheter. Det som folken i de länderna måste göra är att sluta romantisera dessa mäktiga riken, istället måste de försöka förstå att där finns inget att hämta, inget att vara stolt över. Historien visar att det var underlägsna kulturer, och det finns inget att lära av de civilisationerna eller samhällsbyggena – annat än kunskap om hur man absolut inte ska göra i dag.
I det offentliga svenska "samtalet" har rasifiering blivit en viktig fråga och de afro-svenskar och deras ideologiska allierade av annan kulör som talar om hur förtryckta de är anför alltid de där stora svarta rikena som fanns en gång för mycket länge sedan som ett slags argument för – ja, för vad egentligen?
Och samtidigt förklarar de också att allt är den vite mannens fel som en gång kom och förstörde allt det vackra och starka (hur de lyckades med det trots att deras "vita" kulturer var underlägsna är också tämligen oklart.)
Känner vi igen det hela? Och är det inte dags att vi behandlar dem som argumenterar på det här sättet på precis samma sätt som vi behandlar den sorgsne (men ändå lite aggressive) figuren vi möter vi bardisken och säger: "Skärp dig. Dina egna brister är orsaken till att det gått åt helvete för dig. Ska du grubbla på det som varit måste du göra det med avsikten att försöka förstå dina egna fel för att kunna göra rätt."
Man har alltid motståndare och konkurrenter. Men förlorar man mot dem är det inte den andres fel. Det är ens eget.