mankerad manlighet

"Nej, det är inte så att jag förnekar förekomsten av patriarkala strukturer – jag tvivlar bara starkt på att vi behöver reglera, kvotera och lagstifta samt ha genuskurser på grund av dessa strukturer."

När jag läser dagens intervju i DN med Märta Tikkanen så föds följande märkliga tanke: tänk om de senaste 30 årens former av mer aggressiv feminism inte har så mycket att göra med förekomsten av patriarkala strukturer i samhället – utan istället är den resultatet av det stora antalet självupptagna manliga slashashasar i kulturvärlden.
Vi har alla dessa böcker, filmer och pjäser som handlar om miserabla äktenskap – där mannen i någon mening är konstnär – och hans arbete är det viktiga – och hans kvinna måste förutom att själv stå tillbaka i alla sammanhang koncentrera sig inte bara på att vara någon slags flygvärdinna när han prövar sina vingar utan också vara beredd att ta hand om honom när han kraschlandar.
Inte en särdeles givande tillvaro – ändå har de utsatta kvinnornas konstnärliga bearbetning av sin situation kommit att bestämma bilden av allas vår tillvaro; män är självupptagna slöhögar som inte tar sitt ansvar – vilket i sin tur leder till krav på lagstiftning, kvoteringar, utbildning i korrekt genustänkande.
Men pröva nu följande tanke – i populationen män som inte ser sig som konstnärer, musiker, författare, dramatiker eller filmregissörer är andelen narcissistiska skitstövlar mycket, mycket mindre.
Det är därför vi som tillhör den där andra populationen aldrig riktigt fattat varför de moderna aggressiva feministerna är sådana bittra satmaror som hela tiden ropar på staten.
Och eftersom de lever i små isolerade kulturarbetarreservat vet de inte hur vi andra har det – vare sig vi är män eller kvinnor – men när de beskriver sina privata strindbergnorénska infernon gör det de i total förvissning om att vi alla pinas i samma krets av helvetet. De tror att alla män är den där ”Kulturmannen” det tjatades om för ett tag sedan.
Nej, det är inte så att jag förnekar förekomsten av patriarkala strukturer – jag tvivlar bara starkt på att vi behöver reglera, kvotera och lagstifta samt ha genuskurser på grund av dessa strukturer. De flesta människor utanför kulturreservaten gifter sig av tycke och kärlek, förhållandet blir ett gemensamt projekt och man står gemensamt mot de där patriarkala strukturerna – även om man ibland måste underordna sig dem därför att verkligheten till exempel när det gäller löner eller karriärer innebär sämre villkor för kvinnor – men det där ändrar sig sakta men säkert och tydligt – och det är resultatet av alla de där paren som är jämställda men som alltså ibland underordnar sig ”strukturerna”.
Jag tror – möjligen lite, lite fördomsfullt – att i kulturarbetarvärlden är det viktiga den egna personen och omvärldens erkännande; detta skapar med nödvändighet spänningar och motsättningar i förhållanden och ropen på lagstiftning och statliga ingripanden faller sig naturligt för ett socialt skikt som kommit att se statliga ingripanden som själva grunden för den egna verksamheten.
Men vore det inte bättre på alla sätt om alla dessa – med all rätt – förbannade konstnärskvinnor dumpade sina självupptagna författar-, skådespelar eller musikerpartners och skaffade något nytt; varför till exempel inte passa på nästa gång en hantverkare dyker upp för lite ombyggnader? Om de sökte sig till män med mer produktiva sysselsättningar (– och nej, det är inte fel att ägna sig åt konstnärligt skapande – bara man gör det på sin ”andra tid – både resultatet och karaktären mår bra av det) skulle vi antagligen få många bra romaner skrivna av kvinnor som skildrar eländet i dagens samhälle istället för att de berättar om misären i det egna förhållandet.

Kommentera