Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.

Länge har rätt många kulturskribenter försökt få oss att tro att den kultur som skapas i orten tillför den svenska kulturen något och till och med innebär en utveckling av den, Först hade vi Strindberg och Selma Lagerlöf … sedan fick vi Z.E.och Adel Dostani. En ständig utveckling framåt och uppåt.

Dock börjar kulturskribenterna få problem …. till och med de har svårt att hävda att Dostani-rader som dessa tillför svensk kultur något:

”Vi är alla redo att sitta. Mannen, vilken kvittra?/

Aina är en liten fitta. Om det är life jag gittar/

Smasha dörren, hjullast./

Varje söndag julklapp”

I dagens DN Kultur löser Lotta Olsson problemet med att vända på lammsteken. Om man inte vill verka fnoskig genom att påstå att rappare utvecklar kulturen kan man kanske istället hävda att svenska litterära storheter om de levt i dag skulle varit just rappare … och därmed ge orten status av parnass.

Under en omläsning av Nils Ferlins samlade verk drabbas hon därför av insikten om att:

”Hade han levt i dag hade han nog blivit rappare, för han har samma sätt att leka med ord i både betydelse och melodi.”

Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.

Förvisso kan det leda till att man känner sig isolerad, distanserad, förundrad och nedslagen som Ferlin stundom var. Lotta Olsson noterar helt riktigt att:

”Ferlin är en melankoliker, snett och sorgset leende åt mänsklighetens självgoda, småsinta drag. ”

Just det … ”mänsklighetens självgoda, småsinta drag”. Men om Ferlin levt i dag hade han nog inte nöjt sig med ett snett leende när han såg hur dessa karaktärsdrag i vissa grupper utvecklats till narcissistisk megaloman mordiskhet och girighet.

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem. Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

En av dem som skildrade den uppgivenhet, ensamhet och isolering som snabbt följde på överhetens påstått nödvändiga modernisering och upprustning av folkhemmet var konstnären Peter Tillberg.
Det var frestande att väja med blicken inför en del av hans målningar när man ställdes inför dem på 1970-talet därför att de pekade mot en framtid av allomfattande likriktning och fördumning.

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem.
Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

Vem hade väl dock kunnat föreställa sig att någon skulle släppa loss ett antal snorhyvlar med roller och låta dem måla över nederdelen av Tillbergs väggmålning ”Det rasande berget”.
Den finns, eller snarare fanns, på Rosendalsskolan i Vallentuna.

När rektorn i torsdags av Mitti:s reporter ställs inför frågan om rektorn vet vem Peter Tillberg var så har ingen riktig aning, än mindre vet han något om upphävsrätten.
Vad han vet är dock att eleverna ville ha det ljusare, så de fick rolla över större delen av målningen.

Inget konstigt med tycker rektorn, det viktiga är att eleverna trivs. Han jämför det med att man fixat en fotbollsplan till eleverna.

Det viktiga i dagens svenska skola är att alla trivs … upp med fötterna på bordet, ha mössor och kepsar på inomhus … så att hörlurarna hålls på plats. Koppla av! 
Och vill du röra på dig kan du hämta en roller hos vaktmästeriet och måla var du vill.

"Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt. De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå."

Låg energi under stabsmötet på Karolinska. Kan ingen kuta förbi med en kartong Red Bull … och samtidigt informera deltagarna om att FHM säger att man inte ska hålla på och fingra sig i ansiktet. DN:s rubrik är ju lite elak ... "Redo för det oväntade ...". Om de är "redo" ... hur ser de då ut i vila?

Först hyste jag vissa förhoppningar om att pandemin skulle få positiva följder för det svenska samhället. Arbetslivet skulle genomgå en revolution, eller snarare en reaktion och återgå till det normala.

Regler och rekommendationer innebar ju ett slut på alla dessa onödiga möten, samråd, seminarier, kick-offer och kurser där man lär sig samarbeta, eller leda eller bara ”lär känna varandra”. 

Seminarieeländet är värst, företagen slantar upp tiotusentals kronor för att skicka utvalda anställda för att lyssna på mer eller mindre kända personer som berättar hur de tränat för att vinna ett femmilslopp, eller lärt sig sluta röka, eller kommit över sin hunds bortgång. En och annan ståuppare är alltid obligatorisk i programmet. Vad de senare egentligen förväntas tillföra är väl mest oklart. Men det är det ju å andra sidan alltid oavsett i vilket sammanhang stå-upparna ställer sig upp.

Att folk ändå sitter ner på seminarier om ledarskap och skrattar åt Jonas Gardell, Özz Nujjen eller Babben Larsson tyder väl på att de ännu inte nyktrat till efter föregående kvälls middag.

Visst såg det bra ut i början. Hela den mer offentliga delen av denna parasitära verksamhet stängdes ner.

Sedan såg det ännu bättre ut när företag och verksamheter skickade hem medarbetarna för att de skulle jobba på distans … slut på alla internmöten i landet trodde jag.

Nu sitter folk uppkopplade och genomför alla dessa internmöten över nätet istället.

Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt.

De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå.

Alla vill kunna säga när de ställs till svars att: ”Men vi gjorde en samlad bedömning”.

På så sätt kan ingen bli hängd. (Återstår väl att se i och för sig).

I vårt samtida samhällen har internmöten inneburit att ljugarbänken förenats med långbänken.

Den där ”samlade bedömningen” innebär att man säger att ett visst antal personer samlades och framförde en ståndpunkt som var så formulerad att den kunde få allas medhåll … vilket förstås innebär att det är en ståndpunkt som inte är en ståndpunkt med något reellt innehåll som har med verkligheten att göra.

När pandemin är borta (för den här gången) kommer det därför inte att finnas någon som är ansvarig för misstag som begåtts. Allt åtgärder har föregåtts av ”samlade bedömningar”.

"Denna aggressiva makt - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna."

Kinesisk militär paraderar på 70-årsdagen av Folkrepublikens utropande. Antagligen sjunger de nationalsången ”De frivilligas marsch” med rader som: ”Alla måste uppge ett sista vrål:/ Stå upp! Stå upp! Stå upp! / En tiotusenhövdad massa med ett hjärta”

Om vi följer överhetens uppmaningar om hur vi ska bete oss blir vi som den besatta flickan i ”Exorcisten” när hennes huvud börjar snurra.

Ibland uppmanas vi att se bakåt. Dels för att vi ska lära oss av historien för att inte upprepa misstag … men också för att inse att allt var sämre förr.

Dels ska vi se framåt och betänka att allt alltid blir bättre.

Framåt, makt, framåt, bakåt …

Man vill ju bara geysirkräkas som den den nyssnämnda flickan också gjorde (hon kanske inte var besatt utan hade bara överkonsumerat ledarsidor?)

Hur vore det om vi istället lugnt betraktade vår direkta samtid och försökte se vad som egentligen händer hör och nu … något som är tämligen svårt att göra med ett roterande huvud.

Till de historiens lärdomar som anses nödvändiga hör att vi noggrant måste studera 1930-talet så att inte misslyckade försäljare av gödningsmedel åter ikläder sig svarta uniformer och metodiskt börjar mörda oss alla. Ni vet: ”Inga nazister på våra gator”. En svala gör ingen sommar, men någon som bär en T-shirt med Tyr-runan anses oundvikligen förebåda en ny Förintelse.

Vi anbefalles att ständigt komma ihåg vad som hände innan och under andra världskriget … annars kommer det att hända igen.

Man kan svårligen föreställa sig att Angela Merkel i något som helst sammanhang skulle kunna hävda att det som hände i Tyskland på 1930- och 1940-talet var en intern angelägenhet och inget som andra länder ska bry sig om … för övrigt hände det dessutom inget speciellt då skulle hon dessutom alltid avsluta med.

Det vore av en mängd skäl en omöjlig hållning, och göra landet till en paria i internationella sammanhang, och försäljningen av Audi, Mercedes, BMW och Volkswagen skulle gå mot noll … vem skulle väl vilja ratta en nassekärra?

Det finns liksom inget Merkel skulle kunna göra, annat än göra en baklängesvoltför att därefter gå ner i spagat (som en mer utvecklad form av puddling då …)

Samtidigt har vi Xi Jinping, diktator i världens folkrikaste land. Kan ni tänka er hans reaktion om omvärlden avkrävde honom ett avståndstagande från ”Det stora språnget” (55 miljoner döda), eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen” (2 miljoner döda)?

Och ingen skulle vilja påpeka för Xi att det är lite osmakligt att porträtt av Mao Zedong fortfarande är upphängda överallt från Peking till Lhasa … det är som om Angela Merkel skulle anbefalla porträtt av Adolf Hitler på offentliga platser och att Berghof blev nationell vallfartsort.

Så när det gäller Kina spelar antalet mördade ingen roll för hur vi ser på landet eller vilka historiskt grundade ursäkter dess ledare avkrävs.

Det anses också att vi måste lära av, och aldrig upprepa, omvärldens flathet mot det dåtida Tyskland … och man letar upp exempel på hur Sverige under den tiden handlade med Tyskland och hade ett omfattande utbyte på idrottens och kulturens område … alltid kommer det någon ny essä, forskningsuppsats eller rentav doktorsavhandling på området.

Samtidigt har vi i dag i Kina en diktatur vars övervakning och kontroll av medborgarna är så effektiv att den får Gestapo att påminna om kommissarie Lestrade, ett Kina som håller miljoner i arbetsläger (och nyligen tvingat en del av dem till arbete i fabriker som stängts av pandemin). 

Det är ett Kina som är aggressivt mot omvärlden och som nu i skydd av global pandemipanik flyttar fram sina positioner i Sydkinesiska sjön samtidigt som man går till charmoffensiv mot länder som drabbats av Covid-19 (genom lån samt gåvor i form av skyddsutrustning … ofta av undermålig kvalitet).

Denna aggressiva diktatur - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna.

Så vad vi bör fråga oss är … varför denna stora oro i Sverige för att 1930-talet ska upprepas och varför denna jämförelsevis obrydda inställning till Kinas expansion … de köper upp viktiga delar av vårt näringsliv, industri- och forskningsspionerar, kidnappar svenska medborgare.

Vad gör Sverige? Kallar upp ambassadören på kaffe och kaka för utbyte av synpunkter … ungefär.

Det enda historien egentligen lär oss är att man kallt och nyktert måste analysera världen som den ser ut för tillfället och att vi alltid ska misstro överhetens beskrivningar av vad som varit och vad som komma skall.

*Citatet är från en tidningsartikel av Friedrich Engels 1857 där han beskriver vad som kännetecknar mentaliteten hos det kinesiska folket som då är inbegripet både i ett inbördeskrig och kamp mot utländska makter. Men han konstaterar också att föga nyttar det att moralisera över denna mentalitet eftersom en nations beteende inte kan bedömas efter någon abstrakt mall utan det är som det är … betingat av ”… det mått av civilisation nationen i fråga uppnått.”

Samma bedömning bör vi ha i dag av Kina … för en mångtusenårig civilisations medlemmar ändrar inte mentalitet på 150 år.

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

”Om följderna av dåligt styre” ingår i en serie fresker som målades av italienaren Ambrogio Lorenzetti 1338-1339. Tio år senare dog han under pesten.

Att Stefan Löfven och hans närmaste nu ser till att få extraordinära befogenheter har diskuterats en del på principiella grunder de senaste dagarna.

Det är att göra frågan onödigt komplicerad.

Kommer ni inte ihåg …

För tre år sedan var det ett visst liv om att ledande socialdemokratiska politiker i regeringen och dess stab … som Anders Ygeman, Anna Johansson, Peter Hultqvist och Ann Linde agerat slött, ointresserat och nonchalant när de fått veta att Transportstyrelsens hela databas kontrollerades av företag som inte var kontrollerade och att även säkerhetsklassade uppgifter borde vara tämligen lätt tillgängliga för främmande makt.

Stefan Löfven drogs aldrig in i det hela eftersom hans hord började agera som hird och för att skydda honom förklarade att de inte hade kunnat informera sin ledare om situationen eftersom en lämplig lokal för att lämna sådan information inte hade kunnat uppbringas. Någonsin.

Det hela slutade med näsknäppar åt Anders Ygeman och Anna Johansson som fick lämna taburetterna. Ygeman är redan tillbaka, nu som minister för bland annat IT-frågor.

Ann Linde som fick kritik av konstitutionsutskottet bestraffades av sitt parti med att bli utrikesminister.

Peter Hultqvist och Stefan Löfven vandrade vidare oberörda.

Som sagt … låt oss strunta i de principiella frågorna … vill vi av praktiska skäl ge dessa personer utökade befogenheter?

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

PS. Den som bli fick socialdemokraternas syndabok var statssekreteraren i statsrådsberedningen - Emma Lennartsson. Hon tog på sig skulden och avgick.

Vad hon gör i dag? Hon är Magdalena Anderssons högra hand och har det direkta ansvaret för alla de ekonomiska stödpaket som ska hålla hushåll och företag flytande under pandemin.

…………

*Rubrikens utgår från ett citat av den tyske filosofen Ernst Bloch; "När man inte har auktoritet behöver man makt". Det är en del i hans resonemang om hur auktoritet växer ur ett sammanhang där man i verklig mening är en representant för en grupp, ett skikt eller en klass - detta står i motsättning till dem som i det demokratiska samhället strävar efter att få politisk makt genom att säga sig företräda så många som möjligt. Som vi sett de senaste årtiondena - även i Sverige - leder ett sådant manövrerande till svaga institutioner, ryggradslösa politiker utan verklig auktoritet … och de kan bara lösa situationen genom att försöka skaffa sig makt som inte är underställd andras kontroll. Den som har auktoritet utövar sitt styre i ett organiskt sammanhang.

Den som låter sina handlingar styras av vad som kan ge majoritet i ett val och inte efter vad som är bäst för nationen kommer till slut att vara tvungen att vända sig öppet mot nationen … och har egentligen gjort det redan tidigare … i Sveriges fall genom attacker på kultur och traditioner.

"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.

Skatter bör man sky som pesten, speciellt med tanke på att lusten att beskatta ibland kan bidra till verklig pest.

Försäljerska av lemonad i Paris. Dock från en senare period än när pesten förhärjade staden.

Visst, covid-19 kanske tar våra kroppar i besittning. Men ett annat virus verkar redan tagit rätt många själar.

Australiska män skalar potatis. De verkar ju rätt harmoniska. Ca 1915.