Om vådan av yttrandefrihet vid julius caesars frånfälle

"... för epikurén är politik inte något heligt utan bara ett smutsigt hantverk som måste utföras ibland. Det viktiga är att det organiska samhället och republiken kan återuppstå."

För någon vecka såg jag på tv ett seminarium om konservatismen som anordnats av Timbro. Nu för tiden verkar ju alltfler vilja definiera sig som konservativa, så nyfiken på nya trender som jag är kände jag mig tvungen att titta.
Jag kan väl inte säga att jag efter seminariet övermannades av lust att ställa mig upp och be att få bli inskriven i rullorna som ”konservativ”. Jag får fortsätta att definiera mig som ”konserv” i meningen ”välbevarad”.
Alla i panelen verkade ense om att man som konservativ är motståndare till alltför våldsamma förändringar i samhället, att det finns saker som är värda att bevara och försvara.

Och självklart finns det sådant som är värt att värna i vårt land, men jag är högst osäker på om det verkligen kan fås att bestå utan tämligen radikala åtgärder – och hur förlikar man det med den där uttalade försiktigheten?
De som talade verkade också vara överens om att något gått förlorat, lite oklart dock vad, så man kan väl sammanfatta den ståndpunkten med att ”det var bättre förr”.
Och jo, det var det på många sätt.

Men det gäller väl då att definiera till vilket tillstånd och vilken tidpunkt man vill återvända? En gammal fin princip från förr är att de som var verksamma i politiken definierade sig med ett årtal, typ: han var en ”man av år 1848”, eller han var ”man av år 1871”. Då stod det klart vilket tillstånd i samhället och världen och till vilken tradition man anslöt sig.
Rör man sig åt det hållet, då blir man ju definitionsmässigt en reaktionär. Man vill vrida klockan tillbaka, man är kanske inte ens säker på att den allmänna rösträtten och parlamentarismen var det bästa som hänt innan alla kunde köpa ett kylskåp.
Och att definiera sig som reaktionär, alltså att uttala att vid en viss given tidpunkt tog historien av på fel avtagsväg – det är för mig begripligt. Själv ser jag mig ju som en ”man av år 1519” (nej, jag skämtar inte).

Men det som förvånade mig med det där seminariet är att ingen av deltagarna utgick från antikens olika tänkare och ideal – det borde väl ändå vara själva grundförutsättningen för den som vill benämna sig som ”konservativ”, nu fick man intrycket att ”konservativ” är man om man har en annan syn på skatteskalor och barnbidrag än vad socialdemokraterna har – och då blir det inte så värst upphetsande med ideologiska strider.
Min grinighet i frågan kan bero på att jag vid tiden för seminariet läste Shakespeares ”Julius Caesar”, ibland lite halvhögt för mig själv, tills min cellkamrat klagade; inte på att jag läste vissa partier halvhögt som jag trodde för mig själv utan på att mitt framförande var för tonlöst– ”Sjörapporten” nämndes i sammanhanget.

I ”Julius Caesar” låter Shakespeare dramat kretsa inte så mycket kring själva mordet på Julius Caesar utan mer kring diskussionerna mellan de sammansvurna Cassius och Brutus.
Cassius är epikuré och Brutus stoiker och deras olika filosofiska hållning till livet, döden, individen, och tillvarons grundläggande beskaffenhet blir styrande för deras politiska ställningstagande, och Shakespeares pjäs är så vida mer inspirerande för den som vill något med samhället i dag än vad det där seminariet om konservatismen var.

Cassius är den mer hänsynslöse av de två. Det kan verka motsägelsefullt eftersom den epikuréiska filosofin innebar ett avståndstagande från politik. Men det ger ju möjlighet till att se politiken som befriad från alla regler, för epikurén är politik inte något heligt utan bara ett smutsigt hantverk som måste utföras ibland. Det viktiga är att det organiska samhället och republiken kan återuppstå.
Stoikern Brutus ser däremot som omöjligt att låta vissa för honom viktiga moraliska principer ge vika för det som är politiskt nödvändigt. Cassius vill förbjuda Marcus Antonius att hålla ett minnes- och sorgetal över den mördade Caesar eftersom han fruktar att det kan innebära att Marcus Antonius använder tillfället att hetsa mot de sammansvurna.
Brutus genomdriver dock sin hållning, han menar att man inte kan hindra någon från att tala vid en död väns grav. Vänskap är helig, den får kosta vad det kosta vill – och det är också detta band mellan Cassius och Brutus som får denne förre att ge vika vid detta och andra tillfällen.

Men så kommer de också att förlora och republiken gå under, och vare sig Brutus eller Cassius klandrar varandra – möjligen för att de delar hållningen att vissa värden är viktigare än politisk seger – till dem hör vänskapen mellan dem.
En hållning jag just i detta specifika fall väl finner tveksam med tanke på allt som hände sedan.
Någonstans här tror jag den verkliga politiska debatten bör börja, och vi får bättre politiska ledare den dag de börjar definiera sig som epikuréer eller stoiker av antingen hellenistiskt eller romerskt snitt.

Den som ska leda bör först ha funderat på större frågor än skattesatser och bidrag.

Kommentera