Artiklar

Trollkarlen, hans lärling och klanerna

Boris Benulic

Något känns fel när landets näst högste polischef säger att "Vi i Sverige är ganska naiva".

Dan Eliasson och Mats Löfving på den tid då det begav sig. Mats Löfving är kvar, och gör allt för att förbli det.

Biträdande rikspolischefen Mats Löfving är på allas läppar eftersom han tagit bladet från den egna munnen.

I Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio 5 september angrep han makthavare i politiken och på myndigheter:

”Det är många som måste göra mycket mer. Det behöver vara samordnat hela tiden och man kan inte åka jojo i sitt engagemang och lite anpassa sig efter hur högt mediatrycket är.”

”Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar.”

”Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

I intervjun talar Löfving om en utveckling som pågått länge.

Han har dock aldrig själv tidigare under sin tid som en av de högsta polischeferna i landet beskrivit situationen på detta sätt.

2015 blir Löfving ställföreträdande rikspolischef samt chef för Polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA). 

Han borde rimligen för länge sedan för allmänheten beskrivit den situation han talar om nu.

2017 skriver han och dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson på DN Debatt:

"Det kommer inte att räcka med tidsbegränsade insatser utan det krävs långsiktig förstärkning av basverksamheter som skolor, socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och annan grundläggande samhällsservice. Vi behöver också ett lyft i stadsmiljön där otrygga platser byggs bort."

I dag säger Löfving istället att:

”De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Frågan är dock om det är naivitet i Löfvings fall?

Kunskapen kan inte varit något som kom till Löfving dagarna innan han intervjuades av Ekot. Som chef för den Nationella Operativa avdelningen bör han rimligen vara en av de två bäst informerade personerna i riket när det gäller kriminell verksamhet.

Naiv kan han inte heller antas vara. Löfving anses vara en mycket skicklig maktspelare och beskrivs av många inom polisen som en person som bestämde vad hans chef Dan Eliasson skulle göra och tycka. Och när Eliasson avgick klarade sig Mats Löfving kvar, oskadad av all kritik mot Eliasson.

Alltså, Löfving har kunskaperna, och han kan inte antas vara naiv.

Varför har han då hållit tyst i så många år?

Svaret får man om man läser SvD:s rapportering från ett studiebesök Mats Löfving gör i Tyskland tillsammans med Håkan Wall, chef för beredningsenheten. De är i Essen oktober 2019 för att studera hur polisen där bekämpar kriminella. Stadens polischef Frank Richter beskriver en stad där klaner regerar i olika områden efter sina egna lagar, de tvekar inte att attackera poliser. I områdena säljs narkotika, tvättas pengar. Människosmuggling och bidragsfusk är vardagliga aktiviteter. Här härskar hederskultur och patriarkat, här förbinder blod och släktskap de kriminella.

Frank Richter konstaterar att:

”Faderns ord är lag och unga män lyder blint” 

Beskrivningen kommenteras av Håkan Wall med orden:

”I Sverige har vi samma sorts brottslighet. Men vi talar sällan om klaner och pratar inte om brottslighet i termer av etnicitet.”

Den högsta polisledningen har alltså i åratal ägnat sig åt att beskriva verkligheten på det sätt som de finner politiskt lämpligt, inte på ett sätt som beskriver verkligheten. I Tyskland organiserar man polisen i enheter som ska bekämpa "etniska kriminella sub-kulturer". I Sverige har mördare som är icke-européer ingen etnicitet, ingen familj. De liksom bara finns därför att i förorterna råder brister på aktiviteter och lite allmänt utanförskap.

20 juni 2017 skriver Mats Löfving och Dan Eliasson på DN Debatt om våld och kriminella gäng:

”För komplexa samhällsproblem som detta finns inga givna svar. Det som är förvånande är påståenden om att vi i polisledningen skulle vilja dölja utvecklingen.”

Det måste ha varit en spelad förvåning, för dölja utvecklingen är uppenbart vad polisledningen gjort.

Mats Löfving drabbades nog inte i lördags av ånger och ångest över att ha mörkat situationen och dess orsaker så länge. Det som driver honom nu är driften att säkra jobbet. Han känner väl att det kan vara nya krafter som står för utnämningarna på Polismyndigheten efter nästa val.

Vi kommer att få se många kursändringar av det här slaget bland byråkrater och mediafolk framöver.

Artiklar

Muslimer är väl ungefär som pingstvänner, eller?

Boris Benulic

Numera är den svenska överheten mer mån om importen av muslimer än exporten av svenska varor och tjänster.

På DN:s ledarsida förklarar nu Timbros Andreas Johansson Heinö att vi inte ska problematisera det här med invandrare från den muslimska kulturkretsen och den svenska demokratin.

I vår demokrati ryms alla åsikter.

Han är förvisso lite bekymrad över en del saker som uppenbarat sig i en färsk undersökning:

”… att endast en tredjedel av de icke västerländska invandrarna känner till att våldtäkt är förbjudet även inom äktenskapet är förstås mycket oroväckande.”

Men frågan är väl om hur många i den tredjedelen som bryr sig om förbudet?

Och frågan är väl också hur de andra två tredjedelarna beter sig?

Och ytterligare en fråga är hur alla tre tredjedelarna ser på västerländska kvinnor.

Men det där är inget som Andreas Johansson Heinö funderar över. Demokrati löser alla problem konstaterar han:

”Desto viktigare då att vi förmår hålla isär begreppen. Kunskap och värderingar är olika saker. Det är faktiskt inte, som Puranen påstår, ett uttryck för bristande integration att man inte delar majoritetens uppfattningar i sakfrågor. Socialisten som vill förstatliga alla företag är inte mindre svensk än libertarianen som anser att all skatt är stöld. Oenigheten är ideologisk, inte nationell. Båda ståndpunkterna ryms i vår demokrati.”

Förvisso vore det väl lite svettigt att leva i ett Sverige där alla företag är statliga, men att jämställa det med att leva i ett Sverige med sharialagstiftning, teokrati, dödstraff, ett liv där man inte bara är omskuren utan också i verklig mening har tillvaron kringskuren av Koranen – det vittnar om en rätt begränsad förståelse för hur livet ter sig i den muslimska kulturkretsen.

Och nej, den som är präglad av den kulturkretsen kan inte fungera i det svenska samhället.

Sedan slår Andreas Johansson Heino svenskt rekord i relativisering (antagligen kommer det att stå sig mycket länge):

”Detsamma gäller även de ”kulturella” frågor där invandrares attityder nu allt oftare framställs som ett samhällsproblem. Den kristna tidningen Dagens ledarredaktion, som i veckan återigen slog fast att homosexuella bör leva i avhållsamhet, är precis lika svensk som denna tidnings något mer progressiva ledarsida.”

Att hävda att homosexuella ska leva i avhållsamhet är kanske inte riktigt att jämställa med att kräva (eller acceptera) att de kastas från hustak eller hängs från lyftkranar.

Andreas Johansson Heinös längtan efter att införliva islam i den svenska kulturen och det svenska samhället kan verka något svårbegriplig, men drar man linjerna bakåt i tiden ser man hur det alltid funnits ett förakt hos överheten mot svenska seder och traditioner. En irration över att tvingas handskas med ett folk vars själ formats av den urgamla bondefriheten.

Dags att importera folk som formats av att de levt i en kultur där man inte varit fri på 1500 år.

Vi som levt tätt inpå muslimer har en lite annan bild av möjligheten av att de som grupp assimileras i ett västerländskt samhälle. Det är en fråga som jag diskuterar med min trätobroder fängelsimamen i den här texten, där avhandlar vi bland annat saffran och eunucker.

Kurd-Kjell

Pestmodernism banade väg för postmodernism

Boris Benulic

Efterfest på kulturklubben Forum? Nej, opiumparty 1918.

Jag har med stor behållning börjat läsa Johan Lundbergs ”När postmodernismen kom till Sverige”.

Det är givande läsning.

Men jag förstår inte riktigt varför man ska se postmodernismens intåg som orsaken till den svenska kulturens kollaps.

Det hela började långt tidigare, något som Kurd-Kjell en gång i tiden förklarade för mig i de här samtalen:

Könspolitikens Bermudatriangel

Därför får fula män vad de vill ha

De många mjuka männens makt.

Postmodernismen ligger i linje med den utveckling modernismen inleder, och dess sönderbrytande av moral och traditioner. Det är därför jag och Kurd-Kjell talar en del om sex i sammanhanget. Men han kommer å andra sidan alltid in på det ämnet vad vi än talar om. 

Postmodernismen i dess former den tar sig i Sverige kan ta plats därför att det skapats rum för den. 

Men visst har postmodernismen spelat roll de senaste 15 åren.

Men ska vi förstå kulturlivets utveckling och vilka krafter som verkar där måste vi nog närmare studera maoismen och Bonniers.

Jag återkommer i det ämnet när jag får fatt på Kurd-Kjell igen.

Essäer

En man som stolt kallade sig “rasförrädare”

Boris Benulic

BLM anser sig föra de svartas talan. Men de har fått sina idéer från en vit man som sade sig vilja avskaffa den vita rasen.

Många tror att teorin om ”vitas privilegier” är något som härstammar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Men den som går tillbaka och studerar talen och texterna från den rörelsen och den tiden kommer inte att kunna upptäcka att medborgarrättsrörelsen använde det begreppet.

Istället uppkommer dessa idéer i en liten isolerad maoistisk sekt i USA i mitten på 1960-talet.

I begynnelsen av 60-talet blir snabbt mer än 100 000 personer verksamma inom den amerikanska studentvänstern genom olika aktiviteter organiserade av Students for a Democratic Society.

Olika hårdföra grupper inspirerade av Stalin och Mao Zedong kämpar med varandra för att få kontroll över organisationen och använda den som verktyg. Dessa grupper har alla uppkommit på några av USA elituniversitet.

SDS kommer snabbt att förtvina på grund av de inre striderna. Vid kongressen 1969 finns bara 30 000 medlemmar kvar. Strax därefter kollapsar rörelsen och splittras i många mindre vänsterorganisationer. 

En av dessa är RYM II (Revolutionary Youth Movement II) och i ledningen för den finns Noel Ignatiev som 1967 publicerat manifestet ”White Blindspot” (Den vita blinda fläcken) tillsammans med Ted Allen. I den deklareras att:

”USA:s härskande klass har träffat en uppgörelse med ledarna för den amerikanska arbetarrörelsen och genom dem med den stora massan av vita arbetare. Villkoren … är följande: ni vita arbetare ska hjälpa oss att förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetande befolkning, och vi ska belöna er … med de privilegier som tillkommer er på grund av ert vita skinn.”

De här idéerna blev inte populära hos de flesta vita radikala studenter, vilket bidrog till att SDS krympte snabbt och bröts sönder. Idéerna blev definitivt inte heller populära hos vita arbetare eftersom de ansåg att de hade arbetat och kämpat hårt för att skapa en tillvaro med bra löner, fungerande skolor och sjukvård. Nu kom vita studenter från universiteten och förklarade att de var mutade. De vita arbetarna hade enligt studenterna inte skapat något utan som RYM II uttryckte det: ”… det är de förtryckta folken i resten av världen som skapat överflödet här.”

Men ju mer isolerade Ignatiev och RYM blev från verkligheten och vanliga människor, desto hårdare skärpte de sina angrepp på vita arbetare. I början på 1970-talet krävde de att vita måste ge upp sina ”privilegier”, till och med ”sina TV-apparater, bilar och kläder”.

I dag kan man i rapporteringen från Portland och Seattle se hur de som deltar i upploppen vandrar nerför gator och skriker att de som bor i husen ska överlämna sina bostäder till demonstranterna.

Men finns det verkligen ett samband mellan vad deltagarna i en liten obskyr grupp propagerade för 50 år sedan och de plundringar som sker i dag?

I 15 år arbetade Ignatiev som aktivist i olika grupper för att organisera svarta arbetare i kamp mot vita. Han jobbade på stålverk och i i verkstäder.

Plötsligt efter 15 år utan större framgångar ändrar han kurs och blir antagen till Harvard. Han hade ingen föregående tillräcklig utbildning eller kvalifikationer som i formell mening meriterade honom att bli antagen. Hur det gick till och vem som drog i vilka trådar är än i dag oklart.

Ignatiev arbetar sig snabbt till en position i lärarkåren på universitet. 1995 doktorerar han med avhandlingen ”How the Irish became White”. Här framför han uppfattningen att ”vithet” är en social konstruktion, en falsk föreställning. De som är vita kan bara bli fria genom att ta avstånd från att de är vita. 

Vid Ignatievs bortgång november 2019 skrev New York Times att verket: ”var grundläggande för vad som blivit känt som ”vithets-studier”, ett område som undersöker de strukturer som producerar vita privilegier.”

Från USA:s universitet kom sedan ”vithets-studierna” att sprida sig till Europa och Sverige.

Under de här åren startar Ignatiev också tidskriften ”Race Traitor” som har mottot: ”Förräderi mot vitheten är lojalitet mot mänskligheten”.

Han förklarade att syftet med hans akademiska arbete var att ”avskaffa den vita rasen”. Under en konferens 1997 på Berkeley utvecklade han detta:

”Det finns ungdomskultur och drogkultur och queerkultur; men det finns inte något sådant som vit kultur. Utan de privilegier som är kopplade till den skulle den vita rasen inte existera och vit hud skulle inte ha mer social betydelse än stora fötter.”

I Ignatievs texter märks alltid en tydlig påverkan från den kinesiska maoismen. Där finns den grundläggande tesen om att västvärldens rikedom är följden av utsugning av Asien, Afrika och Latinamerika. Men där återfinns också synen på hur motsättningar ska lösas i ett samhälle.

Under ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i Kina angreps de som ansågs härstamma från ”borgerliga” miljöer. Först skulle de begå ”självkritik” för sina idéer. De skulle därefter ta ”avstånd” från familjer och anförvanter. Slutligen berövades de arbete och egendom och skickades ut på landsbygden, eller till läger. Eller mördades.

Allt går i dag igen i de krav Black Lives Matter riktar mot vita. 

Ignatiev beskrev sig själv så här i en intervju en månad före sin bortgång:

”Jag arbetade i industrin i 23 år, och på universitet i 33 år medan jag ägnade mig åt mitt verkliga kall som revolutionär”.

Och han lyckades verkligen. Det började med en pamflett 1967 om att vita måste ge upp sina privilegier och 53 år senare står vita ungdomar på Stockholms gator med plakat där det står: ”White people must do more”.

Artiklar

En symbol för frihet och solidaritet

Boris Benulic

Det är besvärligt att diskutera politik och ras i en tid då folk tror att de vet allt om sydstaterna därför att de sett en Hollywoodrulle om slaveriet.

Bild längst till vänster: Bill ”Preacherman” Fesperman (nr 2 från v.) ledare för Young Patriots talar på ett möte med Svarta Pantrarna 1969. Notera sydstatsflaggan på Fespermans och den andre vite mannens jeansjackor. Bild uppe till höger: Arbetare demonsterar till stöd för Donald Trump. Bild längst ner till höger: Möte mellan ledarna för Young Patriots och Svarta Pantrarna. Notera sydstatsflaggan.

I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg om varför han anser att det är viktigt att utplåna alla symboler för de sydstater som satte sig upp mot Lincoln och den förtryckande centralmakten.

Jag är på mitt allra bästa folkbildarhumör, och ska därför ta mig tid med att försöka bibringa Anders lite kunskaper om sydstatsflaggan, vänstern och vit amerikansk arbetarklass. Tre saker som är en självklar enhet.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Chicago på 1960-talet. I stadsdelen Uptown bor det närmare 300.000 människor. De allra flesta av dem fattiga vita som kommit upp från sydstaterna och Appalacherna för att hitta jobb och försörjning i nordstaternas stora industristäder.

De som kommit är en del av den folkvandring som pågått från sydstaterna till nordstaterna alltsedan inbördeskrigets slut 100 år tidigare.

Lincoln och hans horder hade lämnat en helt förödd landsände efter sig. Ekonomi och sociala strukturer var sönderslagna. Men detta hade ju också varit nordstaternas och den starka centralmaktens mål.

Det finns heller inget skäl för dem att återuppbygga södern. De ser hellre att de som finns där söker sig uppåt landet och bidrar till en stor arme av billig arbetskraft.

Först vandrade de svarta upp.

Sedan kom de fattiga vita efter.

Men när vita börjar slå sig ner i Uptown räcker jobben inte längre till.

Där utvecklas en hård och brutal miljö. Den som vill läsa skildringar av polisbrutalitet kan gå tillbaka till den tiden och den staden och studera hur den demokratiske borgmästare Daleys poliskår bankade inälvorna ur de besvärliga vita sydstatare i Uptown som ville ha jobb, sjukvård och skolor. Och nordstatspoliser som mördade vita eller våldtog eller ägnade sig åt utpressning var inget ovanligt.

Det var som en repris på inbördeskriget. Män i blå uniformer gav sig på vita män som var sydstatare. I en samtida artikel beskrivs invånarna i Uptown som ”stolta, fattiga, primitiva, och snabba med kniven”.

Det de var ”stolta” över var sin kultur. Sydstatsflaggan prydde väggarna i hem, barer, affärer och verkstäder. Man bar den påsydd på kläderna. Man bar hatt och gick i boots eller grova kängor.

Nu kommer förstås alla medlemmar av svensk nutida vänster (samt de flesta andra också förresten) att rysa av fasa. Sydstatsflaggan! Hujedamej, det är ju snudd på lika illa som hakkorset.

Hur kunde de! Sydstatsflaggan måste förbjudas! 

Men speciellt medlemmarna av den svenska vänstern kommer att få svårt att hantera följande. Bland de vita i Uptown utvecklades en radikal vänsterrörelse som formerarde sig i rörelsen ”Young Patriots”. (Smaka på det … de kallade sig ”patrioter”.)

Medlemmarna och ledarna för rörelsen stod fast rotade i sydstaternas kultur. På foton från deras möten ser man alltid sydstatsflaggan.

Och de var föraktfulla och misstänksamma mot vita studentradikaler. Young Patriots kände ingen större lust att sitta på långa möten för att lyssna på uppfostrande föreläsningar och textutläggningar framförda av personer från nordstaternas över- och medelklass.

Var Young Patriots med sin sydstatskultur rasister? I vilket fall tyckte inte Black Panther Party det. Young Patriots och de svarta pantrarna byggde en politisk allians. De insåg att de hade en gemensam fiende; de krafter som krossade och ödelade sydstaterna. Samma krafter som nu gjorde att de alla levde i misär.

Enigheten mellan de två rörelserna var självklar.

Det innebär inte att de i vår tids mening förespråkade mångkultur, och trodde att ju mer man blandar och ger av allt desto bättre blir det.

De unga, arga, vita vänsterradikala männen i Young Patriots var genetiskt kodade och fotade i sydstatskulturen.

Detsamma gällde de arga, unga svarta vänsterradikala männen i Black Panther Party – de var rotade i sin kultur och hade inga tankar på att ge upp den.

Men ur denna allians mot staten kunde något stort växt fram.

Men det gjorde det inte.

Vi fick istället BLM och vit masochistvänster som gillar att pryglas hårt av representanter för tredje världen.

Varför? Det diskuterar jag i det nyhetsbrev som kommer ut i kväll. Där berättar jag också mer om Young Patriots, vad som gick fel och vad man kan lära sig av detta. Prenumererar gör du under fliken uppe till höger: ”Boris Bulletin”.

Artiklar

Fala felare och falafel

Boris Benulic

De senaste årtiondena har den svenska överheten hoppas på att Sveriges välstånd ska komma inte från ovan men utifrån. Först var det turister som skulle rädda oss. Sedan flyktingar.

Leif Pagrotsky och Carl Jan Granqvist, två av dem som drev på för att vi skulle sluta arbeta och börja uppleva.

Ingvar Persson påstår i en ledare i dagens AB att Carl Jan Granqvist förändrade folkhemmet. Detta skedde när man flyttade en paviljong från världsutställningen i Sevilla till Grythyttan.

Jestanes, är det så ett folkhem förändras?

Vad månde bli följderna av att Guldbron kommit från Kina till Slussen?

Perssons historieskrivning är möjligen betingad av att han hoppas på en fri lunch nästa gång han passerar Måltidens Hus i Grythyttan.

Historien om Hällefors utveckling behandlas i några kapitel i min bok ”Inte mitt krig” (Finns att beställa på aetatis och Bokus)

Där kan man ta del av berättelsen om hur entreprenörsgeniet Carl Jan tillsammans med kommunens ledning ska rädda en liten bruksort genom att satsa på mat, utbildning och en statypark.

Det var ett led i den kamp som då inleddes mellan små svenska kommuner som avindustrialiserades. Alla skulle de satsa på upplevelser för att locka människor till bygden.

Ingen lyckades.

Definitivt inte Hällefors och nu ser det ut som om restauranghögskolan kanske också flyttas därifrån.

Med 30 års erfarenhet av liknande projekt borde väl alla kunna se det befängda i att en stolt och framgångsrik industrination plötsligt bara ska ge upp. 

Istället för stål, bilar, maskiner ska nu invånarna utanför storstäderna baka kolbullar och servera till holländska turister.

Och så ska man locka alla med att det finns ett nytt stort badhus.

Man upplever sig inte till välstånd.

Man arbetar sig dit.

Och under dessa trettio år av upplevande har landsbygden lagts allt mer öde. Men politikerna i dessa kommuner har inte slutat hoppas på att de ska komma på en attraktion som gör just deras ort till ett Disneyland-by-Mälaren … eller Hjälmaren … eller Vättern … eller vilken liten insjö som helst.

För 20 år sedan började politikerna dessutom hävda att Sverige dragit en vinstlott, alla flyktingar i världen ville till Sverige så nu kunde utvecklingen få riktig hjälp. Tänk all den kompetens som ville hit. Nu kunde vi snacka om besöksnäring med extra allt.

Förvisso kom alla de där pensionaten och hotellen som i årtionden byggts i kommunerna för att ta emot turister till användning som flyktingförläggningar.

Här såg vi också en sammansmältning av de två saker som skulle rädda oss. För det påstods att svensk kultur var fattig innan massinvandringen inleddes. Nu skulle vi minsann kunna bjuda på upplevelser för turister. Nu skulle vi inte väckas av tuppens galande eller industrivisslans tjut utan av böneutropet från moskén.

Och visst – det finns ett segment turister i världen som tycker om att uppleva kaos och kravaller. Men jag är inte säker på att det segmentet är tillräckligt stort för att skapa en framgångsrik besöksindustri i Rosengård och Rinkeby eller Botkyrka.

I två omgångar har vi alltså sett hur politikerna undviker att säga till nationen: 

”Nu måste vi rycka upp oss. Varje samhällsskikt måste kavla upp armarna. Vi ska återigen börja erövra världsmarknaden. Med riktiga produkter, inte ”upplevelser”.

En gång var vi världens främsta industrination.

Vi ska bli det igen.”

Men våra politiker och överheten nöjer sig med rollen som materialförvaltare när de andra lagen går ut på plan.

Men det mest störande med Ingvar Perssons text är följande beskrivning av det gamla Sverige innan upplevelsetomtarna började husera:

”Men framför allt var Sverige ett land där mat åts hemma, recepten gick i arv och det serverades lingon till det mesta. Mycket kokt potatis och sås, vit eller brun. Spagetti åt man med köttfärssås, makaroner - gärna stuvade - med falukorv. Pasta talade ingen om.

Systembolaget sålde mest brännvin. Fram till 1971 köptes fler liter starksprit än rött och vitt vin tillsammans. Flaskorna beställdes över disk, helst med ett nummer. På det sättet slapp man uttala namnen.”

Det där är ju bara trams. Förfalskad historieskrivning för att få folk att tro att flottiga pizzor, kebab och falafel i varje gathörn är ett framsteg.

Det svenska köket var och är ett av de stora europeiska köken. Men det finns ett behov hos makterna av att sprida vanföreställningen om att så inte är fallet – att vi fått en bättre matkultur bara för att någon står i TV iförd huckle och lär oss mosa kikärter.

Ingvar Perssons historieskrivning är bara en variant av det Reinfeldtska påståendet om att blott barbariet en gång var svenskt.

Överhetens sossar och moderater står enade i sin kamp för att bryta ner det nationella självmedvetandet.

Det är därför förstås nödvändigt att bryta upp från dem och deras stödpartier.

Artiklar

Harris hemligstämplade härjningarna

Boris Benulic

I Kalifornien lönade det sig att ha en god relation med Kamala Harris när hon var åklagare.

Joe Bidens kandidat till posten som USA:s vice-president pratar gärna om hur hon kämpat för offren för sexuella övergrepp – men hur är det när det kommer till handling?

När hon gjorde sitt första framträdande som Joe Bidens tänkte vicepresident förklarade Kamala Harris att hon alltid ”kämpat för offren för sexuella övergrepp, en kamp inte bara mot förövarna utan också mot tystnad och stigmatisering”.

Och hon inledde också sin karriär som biträdande åklagare med att driva mål som gällde övergrepp mot barn.

När hon därför tio år senare valdes till distriktsåklagare fanns det många som hoppades att nu skulle de äntligen få rättvisa.

Men det fanns också många som oroade sig i den katolska kyrkan i staden.

Kamala Harris föregångare Terence Hallinan hade nämligen i åratal byggt upp en omfattande dokumentation om övergrepp utförda av katolska präster i San Francisco.

Han begärde ut personalakter från kyrkan i stiftet och kunde med hjälp av dessa börja förhöra misstänkta förövare, och samla uppgifter från offer och vittnen.

Enligt en kalifornisk lag från 1994 var det möjligt att retroaktivt ställa personer inför rätta när det gällde sexuella övergrepp mot barn även om preskriptionstiden enligt tidigare lagstiftning löpt ut.

Men ett utslag i USA:s högsta domstol 2003 upphävde denna lag i Kalifornien. 

Alla de hundratals offer som i San Francisco haft förhoppningar om att distriktsåklagaren skulle ställa förövarna inför rätta fick nu istället inrikta sig på att driva det hela som skadeståndsmål.

Men de och deras advokater tappade inte modet. De skulle ju ha tillgång till de tusentals akter som Hallinans medarbetare samlat in. Det hade han uttryckligen lovat.

Men när Kamala Harris tillträder som distriktsåklagare hemligstämplas alla akter.

Hon låter meddela att det är av omsorg om offrens integritet. Inte ska alla hemska detaljer komma till allmänhetens kännedom.

Men det är ju just det offren vill och de protesterar högljutt.

Det hjälper inte.

Inte en enda gång under Kamala Harris tid som distriktsåklagare bistår hennes myndighet offer med information när de inför rätta driver skadeståndsprocesser mot katolska kyrkan som skyddat dem som begått övergrepp. I många fall har det rört sig om präster som kan betraktas som serievåldtäktsmän, som Austin Peter Keegan som anklagats för 80 våldtäkter begångna under närmare tre årtionden. Han arresterades men släpptes efter Högsta domstolens utslag.

Den katolska kyrkan är en mäktig politisk kraft i San Francisco och har ett stort inflytande bland irländare, italienare och latinamerikaner.

I den hårda kampen som stod mellan Harris och Hallinan om vem som skulle bli vald till distriktsåklagare kunde de katolska rösterna bli avgörande.

I Hallinans fall var det uppenbart att han om han omvaldes skulle driva fallen med pedofilpräster hårt. Många satt redan häktade.

Man kunde anta att Harris skulle följa i hans fotspår – och kanske vara ännu strängare – hon hade ju i valkampanjen anklagat Hallinan för att ”vara för mjuk”.

Men efter Harris seger upphör allt arbete i frågan. All information hemligstämplas och Harris besvarar inte ens försök till kontakt från den organisation som representerar offren.

Kamala Harris löfte om hårdare tag kom heller inte att gälla prostitution. När polisen kunde leda i bevis på att två nattklubbar egentligen var bordeller släppte Harris fallen. Det blev inget. Klubbarna ägdes av en vän till hennes före detta partner som fortfarande var hennes ständige mentor och välgörare: Willie Brown.

En av de första som gav sitt stöd till Joe Bidens val av Kamala Harris var George Soros. Han har tidigare varit en bidragsgivare till hennes kampanjer.

Han är också en av grundarna av OneWest bank. 2013 utreddes banken för att olagligt ha vräkt tusentals husägare i Kalifornien.

Kamala Harris som då var Kaliforniens justitieminister lade ner åtalet.

Artiklar

Pedofiler och pampar

Boris Benulic

"Gå vidare, här finns inget att se", har länge varit ett vanligt budskap från överheten när en av dess medlemmar anklagas för övergrepp.

Cyril Smith, politiker, pamp, pedofil.

I Aftonbladet har Ann Charlott Altstadt fått till en text om Qanon. Hon ser rörelsen som farliga konspirationsteoretiker eftersom anhängarna hävdar att mycket mäktiga pedofilgäng härjar i USA. Gäng som dessutom ägnar sig åt barnamord.

Problemet med texten är att den för den oinsatte får alla tankar på att det skulle vara på det sättet att verka löjliga. Altstadt undviker att diskutera den underliggande verkligheten och nöjer sig med att återge några felaktiga förutsägelser från Qanon, fnissa lite åt några av teorierna samt slutligen avfärda det hela med att om inte annat så måste de vara galna eftersom rörelsen stöder Donald Trump.

Altstadt bidrar därmed till de mörkläggningsoperationer som pågått i årtionden i västerlandet för att skydda mäktiga pedofiler.

Jag ska i dag och i morgon diskutera några exempel. Och jag kommer inte att utgå från Qanons teorier eftersom jag inte är en anhängare – utan jag utgår från sådant som är känt, men som media och makthavare inte låtsas om eller aktivt mörklägger.

Altstadts uppfattningar kan bara få genomslag i en samtid utan närminne. Så jag får väl bidra till en förbättring av detta minna.

Vi tar Storbritannien i dag och USA i morgon.

Den brittiske biskopen i anglikanska kyrkan Peter Ball utreddes av polisen i början på 1990-talet men kom undan med en varning efter att ha erkänt sig skyldig. Han avgick som biskop. Han tilläts fortsätta predika och verka som präst.

2015 döms han för övergrepp på 17 tonåringar.

2 år och 8 månader.

Släpptes efter halva tiden.

Neil Todd hette en av dem som anklagade Ball 1993.
Ingen trodde honom. Nedbruten tog han sitt liv 2012. En sak är när ingen tror på dig. Det är illa nog. Men ni kan föreställa er hur det känns när man ser hur den man anklagat för brutala övergrepp får offentlig uppslutning av de mäktigaste och mest kända i landet.

Vid rättegången 2015 avslöjades det just hur mäktiga män ställt sig på Balls sida, däribland ärkesbiskopen av Canterbury. Bland balls vänner ingick också politiker i parlamentet och han brukade skryta om sin vänskap med Margret Thatcher.

En internutredning som den anglikanska kyrkan gjorde 2017 talade om hur ”de allra högsta kretsarna” i kyrkan och samhället intrigerat i början på 1990-talet för att skydda Ball.

Ärekbiskopen och andra biskopar mottog redan de första åren på 1990-talet flera brev från offer som berätta mycket konkret om övergreppen; hur de tvingades be nakna, ha samlag med varandra i hans åsyn och krypa ner i hans säng till honom.

Ärkebiskopen och de andra biskoparna gömde undan breven. Polisen fick aldrig se dem under sin utredning 1993. Breven kom fram långt senare.

Den viktigaste beskyddaren var prins Charles.

I ett brev 1995 till Ball skriver prins Charles:

”Jag önskar jag kunde göra mer. Jag vänder mig så otroligt starkt mot de monstruösa fel som gjorts mot dig och det sätt på vilket du blivit behandlad.”

Det här är alltså två år efter det att Peter Ball faktiskt erkänt sin skuld för att slippa rättegång och komma undan med en varning.

Han flyttar senare in som hyresgäst i ett hus som Charles köpt loss åt Ball och hans enäggstvilling Michael. Denne är också biskop och de två startade redan 1960 ett kloster vilket gjorde att de kom i kontakt med många unga män och pojkar.

Nu kan ju Altstadt säga. Ja, men det där är illa, men bara ett enskilt fall.

OK.

Då tar vi nästa engelska fall.

Barnprogramledaren Jimmy Saville begick övergrepp mot uppemot 450 pojkar och flickor.

I åratal skrattade myndigheter och polis åt anmälningar från offren, typ: ”Hahaha, lilla toka där. Det vet väl alla att Jimmy Saville är barnens bäste vän.”

När bubblan slutligen spricker arresteras 18 personer i underhållningsvärlden och media. Rolf Harris, den mest kände får fem år och nio månader i fängelse för övergrepp som pågått i årtionden.

Många såg, många visste. Ingen av dem brydde sig. Alla teg. Ibland i decennier.

Jag undrar om Altstadt tycker att det räcker?

Man vet aldrig, så vi tar ett exempel till:

2012 begär den brittiska parlamentsledamoten Tom Watson att det ska startas en ordentlig utredning om misstankarna att politiker, affärsmän och kulturfolk ingår i en pedofilring som ägnat sig åt sina aktiviteter framförallt på ett fashionabelt pensionat i sydvästra London. Han menar att pedofilringen fortfarande är verksam i nya former, men fortfarande består av mäktiga män.

Polisen utreder det hela i två år.

Redan 1982 har pensionatet fått myndigheternas ögon på sig, och man misstänker att det är en bordell för homosexuella och pedofiler. För att vara ett pensionat var faciliteterna kanske lite ovanliga. Bastu, solarium och en studio för filminspelningar.

60 poliser genomför en razzia under en tillställning. Paret Carole och Haroon Kasir som driver inrättningen får en villkorlig dom.

Carole kommer under de följande åren att berätta för personer i sin omgivning att hon har foton på många av gästerna. Hon förvar dem inlåste i ett bankfack.

1990 hittas hon död. Självmord med insulin.

Problemet med utredningarna visar sig bland annat vara att polisen saknar dokument från razzian 1982 och förhören. Borta. Slarv i arkivet.

Lika slarvig har man varit med arkiveringen av de filer som är kopplade till hemliga utredningar som inletts 1983. Då lämnar parlamentsledamoten Geoffrey Dickens in handlingar till inrikesdepartementet och justitiedepartement där han han hävdar att det finns en pedofilring i parlamentet.

Detta kommer upp i ljuset efter det att de av Tom Watson framdrivna utredningarna börjar 2012.

Men alla de 114 akterna kopplade till till Dickens ursprungliga dokument är … borta. De är allt bra slarviga de där arkivarierna.

(Då och då har senaste åren ett och annat dokument flutit upp, vilket är ett tecken på att de kanske inte är så försvunna ändå.)

Utredningarna avslutas med att den stora dementimaskinen rullar igång. Inga gamla dokument finns, förhören med mäktiga utpekade män ger inget. De nekar förstås. Och det visar sig att Carl Beech, ett av vittnena är mytoman (han får 18 år i fängelse).

Den sanning som nu proklameras är att det rörde sig om rök utan eld. Inga bindande bevis finns mot alla de utpekade.

Det här kommer ofta att användas mot Tom Watson de närmaste åren, han utmålas som en obalanserad konspirationsteoretiker.

På så sätt kan man tona ner de fasansfulla avslöjanden som trots allt beläggs. Som de om Cyril Smith. Där råder inget som helst tvivel om att han var en flitig gäst på pensionatet.

I utredningarna efter 2012 framkommer det att under Smiths aktiva tid som politiker har det inkommit 144 anmälningar mot honom om sexuella och fysiska övergrepp mot pojkar.

När han grips i början på 1980-talet efter en anmälan släpps han efter några timmar. Säkerhetstjänsten har ingripit, hänvisat till rikets säkerhet och alla dokument förstörs.

Smith är från början parlamentsledamot för Labour från Rochdale, går sedan över till Liberalerna.

Smith kom att bli inflytelserik i det Liberala partiet och var en dominerande figur i sin hemstad Rochdale. Han blir en känd figur i TV och radio, populär i populärkulturen, framträder ibland med sin gode vän Jimmy Saville.

Hemma i Rochdale är Smith bland annat med och finansierar ett hem för pojkar.

Rochdale är också platsen för en av de största pedofilskandalerna i Storbritannien – där rullas 2011 och de kommande åren en pedofilring upp som organiserats av pakistanier. De har kidnappat och drogat unga flickor och pojkar på driven och gjort dem till sexslavar. För sitt eget nöjes skulle men också för att kunna sälja dem till andra. En parlamentsledamot för Labour från staden försökte i åratal få polis och myndigheter att undersöka vad som pågick men mötte med anklagelser om rasism.

I Rochdale ser vi den totala pedofila kulturen. Mycket mäktiga pedofilpolitiker driver barnhem och skyddas av landets säkerhetstjänst (det är ställt bortanför allt tvivel).

Lite längre ner i samhället härjar pakistanska pedofilligor som leverera kidnappade barn till hugade spekulanter. 

För mig låter det här som något som ligger väldigt nära Quanon.

Eller?

Nu kan ju Altstadt hävda att Quanon-teorierna också talar om barnamord.

Nåväl.

Sidney Cooke dömdes till dubbla livstidsstraff 1999. Han var ledare för en pedofil–liga som kidnappade barn, gängvåldtog dem under orgier och sedan ritualmördade dem.

Hans härjningar började redan på 1970-talet. Cooke dömdes för tre fall av mord, men han och hans gäng – som också levererade barn till VIP-fester – misstänks för att ha mördat upp till 20 barn.

En av medlemmarna i Cookes gäng arbetade som manlig prostituerad på det fashionabla pensionatet. Kopplingarna utreddes aldrig. 

(I morgon ska vi här diskutera liknande företeelser i USA. Den som blir prenumerant på mitt nyhetsbrev kan också ta del av ett resonemang i kvällens brev om vilka mekanismer som får Altstadt och andra att skriva som de gör och därmed delta i mörkläggningsoperationer. 

Prenumerant på nyhetsbrevet blir du genom att gå in på fliken ”Boris Bulletin.)

Artiklar

Bered dig på att betala din blodsskatt

Boris Benulic

Det är populärt att tala om förtryckande rasistiska strukturer i Sverige. Vissa verkar det dock vara omöjligt att upptäcka.

Då det varslades om att sultanatets heliga bok skulle brännas av otrogna hundar kallade imamen ledarna för sina kristna och judiska undersåtar till sig. De lämnade alla genast sina värv och sysslor för att betyga imamen sin trohet; den kristne, såväl som juden. I skaran som ilade för att hörsamma imamens kallelse fanns kaplaner och rabbiner samt världsliga ämbetsman.

Alla ville de visa sin underdånighet och vördnad.

Nej, det är är inte ett utdrag ur någon krönika som beskriver icke-muslimers frivilliga underkastelse under sultanen i det ottomanska väldet på 1700- och 1800-talen.

Händelsen inträffade i Malmö häromdagen då representanter för olika kyrkor och partier följsammt hörsammade kallelsen från stadens muslimska ledare om att infinna sig för att visa sin solidaritet inför Rasmus Paludans påtänkta Koran-bränning.

”Det här blev bättre än vi tänkt”, förklarade inbjudaren Ramadan Boussaidi, ordförande för Islamiska förbundet i Malmö.

Utvecklingen i Malmö visar varför islam är en omöjlig religion i Sverige. Vi har att göra med hundratusentals människor som är bärare av traditioner och mentaliteter från en helt annan kulturkrets.

Såvida de inte direkt vid inträdet i det nya landet har möts av krav på verklig assimilering kommer de att leva i enlighet med sin tradition, kultur och mentalitet.

Men de har inte möts av det utan tvärtom hälsats som en grupp som ska bidra till Sveriges utveckling just i sin egenskap av kommande från den muslimska kulturkretsen.

Därför ser vi nu hur ottomanernas sätt att historiskt sett utöva makt över erövrade områden växer fram i Sverige.

Och fostrade som muslimerna är i en kulturkrets där muslimer anses överlägsna kristna, judar, hinduer och vad det nu vara månde kommer de att se överlägsenhet även här som självklart. De må sedan vara djupt troende eller sekulära muslimer. Deras mentalitet är densamma; det hör till den naturliga ordningen att vi betalar tribut till till dem.

Prästernas och rabbinernas uppslutning i Malmö påminner om den grekisk-ortodoxa kyrkans underkastelse under sultanatet i Konstantinopel där hovet kontrollerade utnämningar, avsättningar och vem som skulle bli patriark i den kristna kyrkan. (Den en gång kristna socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet fick i helgen en muslimsk ordförande.)

Den svenska statens beredvillighet att betala bidrag till individer samt en miljard i stöd till muslimska föreningar och förbund är att betrakta som en nutida svensk variant av ”jizyah” – den speciella skatt kristna tvingades erlägga till sina muslimska härskare.

När vi ser hur förortsgängen rekryterar svenska barn och ungdomar på skolgårdarna som knarkkurirer och återförsäljare är det en moderniserad variant av ”devshirme”, det som de kristna på Balkan minns som ”blodsskatten”, och som innebar att sultanens ämbetsman årligen kunde ta barn från deras kristna föräldrar för att fostra dem till soldater eller byråkrater i sultanens tjänst.

Förnedringsrånen är något som växer fram ur samma mentalitet. Svenskars barn är inget värda.

Om jag överdriver?

Inte alls. Jag diskuterar i enlighet med politiskt korrekt och påbjuden doktrin. Vi har ju i åratal nu fått höra om hur gamla mentaliteter lever kvar i det svenska samhället. Nationen påstås fortfarande ha strukturer som är baserade på (en tämligen minimal) delaktighet i slavhandel. Varje skola och myndighet sägs ha väggar inpyrda med rasism.

I dessa fall går det alldeles utmärkt att tala om, och med förstoringsglas och mikroskop leta efter, spår av strukturer, mentaliteter och kultur som är tecken på en levande svensk rasism. 

Men vi talar aldrig om den mentalitet och kultur som växt fram under århundraden i brutalt styrda samhällen i Västasien. Mentaliteter och kulturer som i högsta grad är levande där – och som nu förts hit. och som börjat forma vårt samhälle.

Kommentarer

Ta din dagliga dos bb-vitamin

Boris Benulic

I nyhetsbrevet publicerar jag texter om allt från tillståndet i Sverige till anvisningar om hur man gör en riktig apfelstrudel. Nyhetsbrevet innehåller det bästa ur min dagliga produktion, och publiceras inte någon annanstans.

Om du uppskattar mina texter på benulic.se tror jag du kommer att ha en viss behållning av mitt dagliga nyhetsbrev. Du prenumererar genom att gå in här.

Nyhetsbrevet innehåller texter som jag inte publicerar någon annanstans. Det kan vara kortare betraktelser om Isabella Lövins frisyrer, konservens historia eller längre serier i de mest skilda ämnen. Hittills har jag bland annat avhandlat Bonniers, irländare, Åsa Linderborg, realistisk konst och sovjetisk forskning.

I dagens nyhetsbrev – som liksom vanligt kommer ut fem minuter innan midnatt – inleder jag en serie texter med utgångspunkt från den nyligen bortgångne franske filosofen Bernard Stiegler. 

Första avsnittet handlar bland annat om tatueringar, hur en desertör lär franska marinsoldater simma i ryska vatten i början på 1800-talet samt vår ovilja att inse att vi ska dö. Jag kommer av någon för mig nästan obegriplig inledning också in på vem som egentligen uppfann fotografiet och cykeln. Och varför så många i det nutida Brasilien härstammar från en fransk konsul.

Låter roligare än filosofi brukar vara eller hur? För vem får inte ont även i sina friska kroppsdelar när han hör ordet ”ontologi”?

Den här serien är ett försök att vrida loss filosofin från trista utläggningar på kultursidor, mumlandet i Filosofiska rummet och på universitetens seminarier.

Filosofi ska få dig att inse din dödlighet, och samtidigt göra dig lite lycklig.

För övrigt kommer förstås det dagliga nyhetsbrevet fortsatt innehålla rabulistiska förlöpningar mot makthavare, liksom granskande reportage från verkligheten och recept.