Låg energi under stabsmötet på Karolinska. Kan ingen kuta förbi med en kartong Red Bull … och samtidigt informera deltagarna om att FHM säger att man inte ska hålla på och fingra sig i ansiktet. DN:s rubrik är ju lite elak ... "Redo för det oväntade ...". Om de är "redo" ... hur ser de då ut i vila?
Först hyste jag vissa förhoppningar om att pandemin skulle få positiva följder för det svenska samhället. Arbetslivet skulle genomgå en revolution, eller snarare en reaktion och återgå till det normala.
Regler och rekommendationer innebar ju ett slut på alla dessa onödiga möten, samråd, seminarier, kick-offer och kurser där man lär sig samarbeta, eller leda eller bara ”lär känna varandra”.
Seminarieeländet är värst, företagen slantar upp tiotusentals kronor för att skicka utvalda anställda för att lyssna på mer eller mindre kända personer som berättar hur de tränat för att vinna ett femmilslopp, eller lärt sig sluta röka, eller kommit över sin hunds bortgång. En och annan ståuppare är alltid obligatorisk i programmet. Vad de senare egentligen förväntas tillföra är väl mest oklart. Men det är det ju å andra sidan alltid oavsett i vilket sammanhang stå-upparna ställer sig upp.
Att folk ändå sitter ner på seminarier om ledarskap och skrattar åt Jonas Gardell, Özz Nujjen eller Babben Larsson tyder väl på att de ännu inte nyktrat till efter föregående kvälls middag.
Visst såg det bra ut i början. Hela den mer offentliga delen av denna parasitära verksamhet stängdes ner.
Sedan såg det ännu bättre ut när företag och verksamheter skickade hem medarbetarna för att de skulle jobba på distans … slut på alla internmöten i landet trodde jag.
Nu sitter folk uppkopplade och genomför alla dessa internmöten över nätet istället.
Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt.
De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå.
Alla vill kunna säga när de ställs till svars att: ”Men vi gjorde en samlad bedömning”.
På så sätt kan ingen bli hängd. (Återstår väl att se i och för sig).
I vårt samtida samhällen har internmöten inneburit att ljugarbänken förenats med långbänken.
Den där ”samlade bedömningen” innebär att man säger att ett visst antal personer samlades och framförde en ståndpunkt som var så formulerad att den kunde få allas medhåll … vilket förstås innebär att det är en ståndpunkt som inte är en ståndpunkt med något reellt innehåll som har med verkligheten att göra.
När pandemin är borta (för den här gången) kommer det därför inte att finnas någon som är ansvarig för misstag som begåtts. Allt åtgärder har föregåtts av ”samlade bedömningar”.
