"... där fanns Nestor Machnos bondearmé som red under den anarkistiska svarta fanan, där fanns bondeuppror mot bolsjevikerna ledda av socialistrevolutionärer, där fanns bondeuppror som bara var just bondeuppror – män som grep till vapen för att skydda hem, härd och åker."
De tre ledarna för kosackarmén som red under den svarta fanan: (från höger) Simon Karetnik, Nestor Machno och Fjodor Shchus.
"För mig förkroppsligar på många sätt Platinus och hans vän Gallus den goda sidan i renässans och upplysning – jordnära, praktiska, handlingskraftiga och samtidigt benägna för spekulationer."
1475 utnämner påve Sixtus IV Platina till bibliotekarie i Vatikanen, han får bostad och 120 dukater i årlig lön – en väldigt anständig summa. Målning av Melozzo da Forli. Platinus är den knästående mannen i mitten av bilden.
"En första förutsättning för att förstå östeuropeer och den grundläggande misstänksamhet många av dem hyser mot västerlandet, är att förstå att när de ser på västeuropa så ser de en del av världen som lugnt betraktade den stalinska terrorn."
Ungern 1956. Den unga kvinnan i mitten av fotografiet är 15-åriga Erika. Hon kommer senare att dödas i striderna mot Röda Armén.
I vad som enklast kan betecknas som "västeuropa" har det utvecklats en något obegriplig kulturelativism som gör att man visar en total förståelse för kulturer från tredje världen. De är alltid lika mycket värda som den västerländska – om inte mer.
Parallellt med detta har det i västeuropa utvecklats en total oförståelse för de kulturer och mentaliteter som finns bland nationerna i vad som enklast kan betecknas som östeuropa.
I bedömningen av dessa länder och folk tillåts ingen kulturell relativism.
De som bor därborta är enkla, vidskepliga bondtölpar som gärna låter sig styras av starka män; de är i grund och botten fascister – för att använda den vanligaste och mest använda beteckningen på allt som anses fel i västerlandet.
Men är det så enkelt?
Ibland kan man under en gudstjänst där det framförs orgelmusik eller verklig körsång (inte det där moderna, sentida kollektiva släpiga sjungandet som ger dig en känsla av illa framförd loungemusik från tidigt 1970-tal) i bänkraderna se en lätt förvirring i ansiktet på en del av besökarna.
Oftast är det män, antagligen ditkommenderade av sin fru eller så har de kommit för att det är högtid.
Man ser i dessa mäns ansikte hur de förtvivlat försöker finna en koppling till den musik de är vana att lyssna på; den som framförs i "Dobidoo", "Så mycket bättre" eller den som från "Lugna favoriter" skvalar ut likt regnvatten från en trasig, aldrig rengjord vattentunna.
Det är inte en fråga om tondövhet i största allmänhet, det är en kulturellt betingad tondövhet – ungefär som den Gabriel Byström uppvisar i sin reportagebok "Med guds hjälp – om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern".
Om någon av de där "Lugna favoriter"-männen efter orgelkonserten skulle förklara sin upplevelse skulle man på musikkritikens område få en slags motsvarighet till Byströms bok.
Han besöker Ryssland, Polen och Ungern för att få en tes bekräftad; att i de länderna finns starka nationalistiska, främlingsfientliga, reaktionära och anti-semitiska strömningar och att de katolska och ortodoxa kyrkorna bidrar till detta – ja, egentligen att dessa kyrkors trosuppfattningar utgör själva grunden för många av de ovan nämnda politiska föreställningarna.
När Byström vandrar runt mellan möten med olika personer vrider och vänder han på frågan: Varför är de inte som vi?
Ja, egentligen ställer han inte frågan medvetet för att utröna varför det är så, den finns där istället som en självklar, omedveten utgångspunkt – det moderna västeuropeiska förhållningssättet till tidens (och historiens frågor) är det självklart riktiga. Alla andra ståndpunkter är omöjliga att inta, de är tecken på ett slag mentalt sjukdomstillstånd antagligen framkallat av ett religiöst virus som angripit ryssar, ungrare och polacker.
Byström gör två grundläggande fel.
Han förmår inte skilja på kyrklig byråkrati och folklig fromhet (ämnet glimtar till i vissa av svaren från dem som intervjuas men Byström hugger inte tag i ämnet eftersom han överhuvudtaget inte uppfattar att problemet diskuteras av den han talar med – kanske är han inte bara tondöv utan också totalt döv?)
Han ser inte de kulturella, historiska och politiska erfarenheter som skiljer de tre länderna – och många andra av dem som betecknas som "östeuropeiska" – från de "västeuropeiska".
Enkelt uttryckt försöker Byström diagnosticera vad som han ser som en efterblivenhetens sjukdom – men med vilken rätt betecknar han dessa länder som efterblivna? Det är som om en läkare skulle genomföra en hälsoundersökning av en patient med utgångspunkt från sig själv och sedan konstatera att alla avvikelser var tecken på sjukdomstillstånd. Byström är det populärhistoriska reportagets svar på Macchiarini.
Strax innan jag avverkat Byströms bok har jag avslutat den kunnige Robert D Kaplans senaste verk – denna gång om Rumänien. Kaplan har nästan 50 års erfarenhet av att rapportera från Balkan – och har därmed fått en förståelse för områdets kultur och historia. Jag undrar om det finns något ortodoxt kloster han inte besökt i denna del av Europa.
När Kaplan intervjuar den rumänske kulturpolitruken Horia-Roman Patapievici beklagar sig denne över de "svaga institutionerna" i Rumänien – det är de som gör det extremt svårt för landet att bli "kosmopolitiskt", att "anamma en västerländsk kanon", att bli en del av "världsmarknaden".
Patapievici lägger skulden på den ortodoxa tron:
"– all the Orthodox nations of Europe—are characterized by weak institutions. That is because Orthodoxy is flexible and contemplative, based more on the oral traditions of peasants than on texts. So there is this pattern of rumor, lack of information, and conspiracy–"
Det är lite fascinerande att på något sätt blir här "flexibel" och "kontemplativ" negativa egenskaper. Och varför skulle östeuropas bönder lita mer på texter än på den egna och traderade erfarenheten?
Varför skulle de inte ägna sig åt konspiratoriskt tänkande? De har ständigt drabbats av följderna av maktens konspirationer.
De frågorna blir ganska självklara när jag lite senare läser Kaplans berättelse om de rumänska hästarna. En dag får bönderna plötsligt uppleva hur Ceaucescu inleder en stor kampanj för att avliva böndernas hästar – de ses som en hinder för modernisering. Men för varje häst som dör blir bonden mindre fri och mer beroende av staten. Att i en sådan situation välja att lyssna på grannar som kan berätta var regimens enheter av hästslaktare befinner sig så man kan få undan sitt eget djur är tämligen rationellt, att läsa texter är däremot knappast till någon hjälp.
Rätt fascinerande är det också att den ortodoxa tron anses skadlig därför att den skulle ha ett "kontemplativt" drag. Men det beror ju på att det är bönder som är kontemplativa. När vit medelklass i västeuropa försöker vara kontemplativa då är det istället något fint och kallas "mindfullness".
En första förutsättning för att förstå östeuropeer och den grundläggande misstänksamhet många av dem hyser mot västerlandet, är att förstå att när de ser på västeuropa så ser de en del av världen som lugnt tittade på medan den stalinska terrorn först mördade tiotusentals människor efter andra världskriget och därefter kom det förlamande mer vardagliga – men på sitt sätt lika dödliga –förtrycket under Chrustjov och Brezjnev och deras inhemska drängar.
Västeuropa hade inga som helst problem med att samexistera med Sovjetimperiet, väldigt många västeuropeiska politiker (var de än befann sig på den politiska skalan) förespråkade dessutom avspänning och såg Sovjetunionen som en fredlig kraft.
En sådan relativt modern erfarenhet format givetvis ett östeuropeiskt folks medvetande – man kan inte lita på de andra – oavsett vilka de andra är – och deras mål är alltid att förgöra vår kultur, ta ifrån oss vår frihet, och förslava oss – ibland med hjälp av femårsplaner – ibland med hjälp av vad de kallar "världsmarknaden". En paranoid inställning? Jajamen, men ibland är det rationellt att vara extremt misstänksam mot omvärld – och överhet.
Denna relativt moderna erfarenhet bekräftar en erfarenhet som sträcker sig sekel efter sekel bakåt genom historien – och det yttersta och sista värnet mot alla dessa hot har alltid varit familjen, släkten, den nära gemenskapen och religionen – och nationen.
För Byström – vars livserfarenhet består i att vandra runt mellan olika positioner i medieapparaten i Sverige – blir förstås en nation som till stora delar består av individer som tror på familjen, Gud och nationen något mycket underligt och farligt och han försöker alltså förtvivlat förstå varför ungrare, polacker och ryssar inte är så där supermysigt och jättegosigt liberala, frigjorda och upplysta som han själv är.
Kanske för att de lärt sig att då går de under?
Som individer och nationer.
General Antonio López de Santa Anna, mest begiven på kyckling.
"Kulturella komplex. "#Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige."
När jag är på väg hem från lördagens tidiga morgonpass på gymmet ser jag Kurd-Kjell sitta på den ännu för året icke inplockade persiska restaurangens uteservering bara något kvarter från mitt hus. Han betraktar mig som vanligt milt överseende när jag närmar mig med steg som blir alltmer försiktiga ju närmare jag kommer. Vad gör han här så tidigt på morgonen sittande på en uteservering tillhörande en restaurang som ännu inte öppnat för dagen? Som vanligt med en tänd filterlös cigarett i ena näven och en kaffekopp framför sig. Var kommer kaffet ifrån?
Hans milt överseende leende övergår i ett glatt välkomnande grin när jag stannar till framför bordet.
"Kaffe?" frågar han, och innan jag hunnit svara är han på väg in genom dörren till restaurangen – som uppenbarligen alltså måste vara öppen – åtminstone för Kurd-Kjell.
"Vad gör du här?" frågar jag lite träningstrött och grinig när han kommer ut med en stor mugg kaffe – han är tydligen inställd på ett långt samtal.
KURD-KJELL: Jobbar förstås. En av de ordinarie kockarna är sjuk, och eftersom det här antagligen är den bästa persiska restaurangen norr om Hamburg så bad de mig hoppa in några veckor.
Jag blir lite bedövad vid tanken på att varje morgon några veckor framöver behöva stanna till och diskutera med Kurd–Kjell. Det är alltid livgivande att diskutera med honom. Men varje morgon? I flera veckor?
JAG: Men vad vet du om persisk mat?
KURD-KJELL: Allt! Min "Sabzi polo ba mahi" är berömd bland persiska kockar, det är klart att de kallade på just mig.
JAG: "Sabzi polo ba mahi"? Det är väl en nyårsrätt? Ska ni servera den som dagens?
KURD-KJELL: Ni har ju fått så många etniska och nationella minoriteter i det här landet så det är säkert någon del av befolkningen som firar just sitt nyår någon dag under året så att vi får ett konstant nyårsfirande. Smart affärsidé i och för sig – men jag tog bara ett exempel – frågan är förresten om inte min "Khoresh Bademjan" är ännu mer berömd och omtalad.
JAG: (Grinigt) Finns det något nationellt kök vars tillagningskonst du inte anser dig behärska till fulländning?
KURD-KJELL: (Slutar muntert plira på mig. Sluter ögonen. Böjer huvudet bakåt som för att tänka efter. Slår upp ögonen.) Ibland måste jag stanna upp och verkligen tänka efter för att förstå vad du menar när jag pratar med dig – jag vet ingen annan som använder så många negationer i en och samma sats som du, och de gånger du använder bara en placerar du den så konstigt att det inte går att följa resonemanget. Är du säker på att du inte är någon återfödd tysk filosof från 1800-talet?
JAG: Det är möjligt. Sitter jag här länge till med dig kommer jag att känna mig som Schopenhauer – en Schopenhauer som förbannar att han återfötts. Och den här kritiken av min meningsbyggnad – har du slutat läsa psykologi på lediga stunder för att satsa på språkvetenskap – ditt gnäll nyss tyder på en universitetsgrundkurs i inledande allmän grammatik – en sådan där nutida Ola-Wikander-utbildning som alltid leder till att man inser att varje ord egentligen ursprungligen betyder "Gud".
KURD-KJELL: Sluta med psykologin? Varför då? Jag har snart gått alla tillgängliga kurser och kan till och med tänka mig att gå vidare och utbilda mig till psykoanalytiker.
JAG: Jag vet inte varför men på något sätt låter det märkligt logiskt – då kan du ju i din terapeutiska gärning utgå från den kurdiska kulturen.
KURD-KJELL: (För en gångs skull låtsas han uppenbarligen inte oförståelse när han drar ett extra lång eftertänksamt bloss som får halva hans cigg att övergå i aska.) Vad menar du?
JAG: Hela er nationella kultur är ju egentligen bara ett enda stort aggregerat Oidipus-komplex, den är summan av alla manliga kurders komplex.
KURD- KJELL: (Som nu återfunnit sin jämvikt – och därmed sin välvillighet.) Faktiskt en intressant tanke. Och de kurdiska kvinnornas summerade individuella komplex – ingår de i den här aggregerade nationella komplex-kulturen?
(Innan jag hinner svara "Elektra" fortsätter han.)
KURD-KJELL: Men det var just det jag ville tala om. Kulturella komplex. "Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige.
JAG: Sluta säga "ni" när du vill diskutera märkligheter i Sverige. Jag är inte ansvarig för dem, och hur skulle jag kunna vara det – i det här landet anses du numera knappt vara ansvarig för dig själv. Det låter som om du vill ha något sagt om alla avslöjanden av sextrakasserande män de senaste dagarna?
KURD-KJELL: Hit med en av dina Meharis. Jag måste bli djupsinnig nu. (Han väntar inte på att jag ska sträcka fram paketet utan tar det själv och förser sig med tre Meharis. Jag sjunker ihop lite av insikten om att det här samtalet knappt har börjat.) Jo, det jag undrar är – varför angriper inte de kvinnor som nu avslöjar "medieprofilers" och andras sexövergrepp – varför angriper de inte också alla dessa kvinnor?
JAG: Vilka är alla dessa kvinnor som ska angripas? För vad? Du verkar ju helt förvirrad. Är kanske mina Meharis för starka för dig?
KURD-KJELL: En period jobbade jag på vad som också fungerade som Aftonbladets personalmatsal ...
JAG: Förstås – där också – finns det något kök du inte arbetat i?
KURD-KJELL: Antagligen inte. Men ska du avbryta mig så gör det inte med frågor som har självklara svar. Min allomfattande erfarenhet från svenska kök är vad som gett mig mina djupa insikter i det här folkets psykologi. Alltså – vid den här tiden satt de ute vid Globen – och personalen satt alltid uppdelad ute vid borden. Inte bara så att sporten satt för sig, kulturen för sig och så vidare, det var könsuppdelat också – att betrakta personalmatsalen kunde få dig att tro att du befann dig i en muslimsk inrättning – män för sig och kvinnor för sig.
Men allt var inte indelat efter vad man jobbade med – det fanns ett bord där män från olika avdelningar verkade samlas. Först trodde jag att det var ett uttryck för någon slags mobbing, att det där var "Biggest Loser"-bordet.
De som satt där var fysiskt så illa underhållna att de påminde om en sönderrostad gammal Opel – och det gällde oavsett ålder. Och bordskicket? Jag kunder ställt ut ett tråg där och de hade glatt slevat i sig – med händerna.
Efter ett tag förstod jag dock att det där inte var "Biggest Loser"-bordet, det var chefernas och "profilernas" bord. Det allra mest märkliga var dock alla de kvinnor, för att inte säga flickor, som skaffade sig ett ärende till det bordet och med brickan i hand och nedslagen blick försökte påkalla någon av männens uppmärksamhet.
Det var också helt uppenbart att de här männen satt och kommenterade olika kvinnors utseenden och företräden, lite lågmält och ofta med menande blickar – men det var väldigt uppenbart. Värst var det när sommarens kvinnliga vikarier uppenbarade sig i matsalen – de var som en förvirrad lammflock och "Biggest Loser"-gänget såg ut som en anhopning trötta, raggiga vargar som såg bytet närma sig vattenhålet där de låg på lur.
JAG: Herreminskapare, vilken långrandighet, vart vill du komma?
KURD-KJELL: Det mest märkliga och fascinerande var att jag efterhand upptänkta att "Biggest Loser"-gänget inte hade något som helst problem med att få kvinnliga partners och flickvänner. De verkade stå i kö så att de där ovårdade, säckiga typerna som alltid verkade ha mat på kläderna kunde byta flickvän någon gång i veckan sisådär.
JAG: Och?
KURD-KJELL: Men förstår du inte? Den här "me too"-rörelsen är ju förstås alldeles utmärkt. För att inte säga fantastisk. Men ingen rörelse kan segra om den inte nedkämpar fienden i sina egna led.
JAG: Och vilka skulle de fienderna vara?
KURD-KJELL: Alla de kvinnor som frivilligt går och lägger sig med sådana som de vid "Biggest Loser"-bordet. De kvinnorna skapar ju en tro hos de där männen, eller vad som ska föreställa "män", att de har rätt att ta för sig hur som helst. Dessa "mäns" tillvaro på Aftonbladet – och andra tidningar – gör att de är helt avskilda från verkligheten – det märks i hur de skildrar verkligheten. Samtidigt skapar den inre miljön och alltför många kvinnors underdåniga villighet ett tillstånd där de här "männen" faktiskt förleds att tro att de är oemotståndliga och en gåva till alla kvinnor – så sextrakasserier och våldtäkter innebär egentligen bara att de gör ovilliga kvinnor en tjänst – de låter dem få uppleva något fint. En våldtäkt blir en slags uppfostran.
JAG: Snart kommer du att säga att perverterad politik hör ihop med en perverterad syn på det andra könet.
KURD-KJELL: Varför skulle jag säga det? Brukar jag strö självklarheter omkring mig? Men ska ni få en kvinnorörelse värd namnet i det här landet måste den förstå att dels måste den få fason på alla de systrar som sover med fienden.
Och så måste man sluta angripa alla de män som inte tillhör "Biggest Loser"-gänget.
"Jag kan helt enkelt se några historiska belägg för det som är den gängse bilden som media och Lokko – förmedlar – att Ku Klux Klan och lynchningar är ett reellt hot idag. Men framförallt är det så att det sättet att skriva USA:s historia döljer det som egentligen drabbat de svarta i USA efter inbördeskriget."
Vykort från Ada, Oklahoma 1909. Fyra lynchade män.
Det är inte nyvunna historiska insikter som får hoparna att vilja rasera de minnesmärken svenskarna rest över sina hövdingar.
"Men märk väl, den konkreta hållning jag har till liv och politik kan man inta utan att som jag nå fram till den genom att läsa gamla marxister. Den förnuftiga, reaktionära pessimismen är ett mål man kan nå fram till genom att vandra många vägar."
Walter Benjamin – i ständigt sökande efter det eviga och sköna.
"Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt."
Townes van Zandt – genialisk men med en melankoli bortom all kontroll.
När Townes van Zandt dör är den en gång så nydanande countrymusikern ett lallande vrak. Under sitt hektiska liv har han tryckt i sig så mycket heroin att han antagligen ensam har förbrukat några års produktion och vallmoskördar från Gyllene Triangeln. Till detta kommer all den sprit han hällt i sig.
Han förklarade en gång sitt drogbruk och drickande med en nästan livslång depression – som började när han var tio år och läraren i skolan förklarade att en dag skulle solen slockna och allt liv på jorden dö.
Townes sjönk ihop likblek inför lärarens ögon och läraren försökte trösta den gråtande pojken genom att förklara att det skulle dröja många, många miljoner år innan detta hände.
Men som Townes senare förklarade – han förstod aldrig vad det innebar för skillnad eller hur det skulle ge honom någon tröst.
Och på sätt och vis förstår jag honom – och kanske är det just det jag saknar i dagens politiska diskussion – den där känslan av melankoli – av en slags existentiell pessimism.
Kanske är det att jag finner den känslan rationell som gör att jag finner Roslings och andras nästan hysteriska beskrivningar av hur bra vår samtid är som så – motbjudande.
Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt.
Vi erbjuds istället av politiker, myndigheter och "framstegets" apologeter möjligheten att välja mellan skattesatser, en timme hit eller dit när det gäller arbetad tid eller olika varianter av reformer av den allt omfattande staten.
Vi förväntas alltid också tycka att utvecklingen är bra och att vi är reaktionära om vi inte bejakar utvecklingen och anpassar oss – vad det än gäller.
Och om vi är några stycken i västerlandet som anser att – "men så bra är väl inte utvecklingen i vår del av världen" så försöker man slå oss i huvudet med att kineser och indier fått det bättre (i de kommande avsnitten kommer vi in på hur det egentligen är i tredje världen).
Men det är ju mat–tants–argumentet man bemöter oss med: Ät upp skolmaten och tänk på barnen i Afrika – och det argumentet blir inte hållbarare för att man flyttar det några nivåer upp – från skolmatsalen till världspolitiken.
Det har skett en märklig förskjutning i argumenteringen i den politiska debatten – västerländsk folklig kamp för att inte få det sämre – eller ifrågasättande av vad som kallas utveckling – bemötts även från "vänster"– håll med att man ska vara tyst för det finns minsann de som har det sämre – samtidigt får man veta att det samtidigt är ett argument mot ens egna ståndpunkt att de som har det sämre har fått det bättre.
På något sätt landar det i att man har fel därför att det finns andra som inte bor i Europa eller USA eller den industrialiserade delen av världen.
På något sätt landar det i att man har fel därför att man överhuvudtaget bor i västerlandet.
Men vad har allt här att göra med Townes van Zandt och den pessimistiska grundhållning jag finner rationell och förnuftig – och vänsterradikal?
Världen i dag har vissa mycket tydliga utvecklingstendenser.
Ett antal stora svågerkapitalistiska stater driver på vad som påstås vara "utveckling": USA, Ryssland, Kina.
Marknaderna överallt i världen är sönderreglerade och kontrollerade av förlamande statsapparater och byråkratier.
Parallellt med detta utvecklas vetenskap, teknologi, teknik och produktivkrafter.
Spillet från denna utveckling av produktivkrafterna kommer människor till del. De får det lite bättre, de får en dollar till att leva på om dagen i Filipinerna eller Mali.
Att i dag tala om att vi lever i en guldålder innebär också – med nödvändighet – att man bejakar och försvär sig åt det faktum att de svågerkapitalistiska staterna styr utvecklingen – med allt vad det innebär av interventionskrig, flyktingströmmar, folkmord samt krav på uppgivande av hela det västerländska kulturarvet, seder, mentalitet och sätt att leva.
Genom hela västerlandet historia har den enskilda människan fått kämpa mot överhetens för att få behålla makten över sitt eget liv – och i den kampen är det rationellt att vara pessimist – att utgå från att risken är väldigt stor att man i alla avseenden kommer att få det sämre – och att det därför är rationellt att med näbbar och klor kämpa för det man har.
Eller som den frihetlige vänsterradikalen Fabian Månsson konstaterade en gång: "Den verklige revolutionären är alltid fruktansvärt konservativ."
Så den existentiella pessimismen – jag ska en gång dö – som bör prägla varje tänkande människas liv på det att hon noga må använda sin tid – finner sin naturliga motsvarighet i en politisk pessimism som utgår från att man hela tiden måste värja det man har mot dem däruppe.
Mot denna – i alla avseenden naturliga och på erfarenhet grundade – livshållning står överhetens ständigt proklamerade krav på att vi ska vara optimistiska.
Se aldrig bakåt, se på nuet, det har aldrig varit bättre och om du inte ser bakåt kommer du att uppleva att allt ständigt blir bättre.
Jag tror att vi här finner en av förklaringarna till att vi får ett allt barnsligare samhälle, att människor aldrig växer upp utan även när de passerat femtio beter sig som tonåringar.
Men kan då min pessimism omsättas i en politisk handlingslinje?
Om det talar vi i nästa avsnitt.
"Vad vi fortfarande inte riktigt ser är vilken extremt effektiv propagandaapparat Roosevelt lyckades bygga upp – och hur administrationen skaffade sig kontroll över film, radio och tidningar och likriktade en stor del av dem."
Ett av Walker Evans berömda fotografier från depressionens USA. Evans var en av många som skickades ut på landsbygden för att dokumentera misären. Men de foton som visade glada, starka människor censurerades.