Till pessimismens lov III: historiens sophög och vårt behov av skönhet

"Men märk väl, den konkreta hållning jag har till liv och politik kan man inta utan att som jag nå fram till den genom att läsa gamla marxister. Den förnuftiga, reaktionära pessimismen är ett mål man kan nå fram till genom att vandra många vägar."

Walter Benjamin – i ständigt sökande efter det eviga och sköna.

En sak fascinerar mig – som jag tidigare påpekat – med alla de olika representanterna för vår överhet – det är att de alltid talar om för oss att vi måste framåt, vidare, uppåt. Aldrig stanna upp.
Det som var nyss – är omodernt och dåligt. – och det som kan betecknas som ”historia” är om möjligt ännu sämre.
Det som är nu är den bästa tänkbara av världar. Men ”i dag” kommer ju med nödvändighet att förvandlas till ”i går” – så för att den här världen verkligen ska kunna vara den bästa tänkbara av världar så måste den befolkas av människor som ständigt är beredda att överge och förkasta det som utgör självklara byggstenar i deras vardag just nu; det arbete du utför för att försörja dig och i bästa fall också för att kunna förverkliga dig och dina förmågor – men till det som ska överges hör förstås också uppfattningar och idéer du haft tidigare; och självklart måste du vara beredda att lära om. Vad det än gäller.
Utvecklingen kräver det.
Säger de – däruppe.
När jag ställs inför tankegångar av det slaget tänker jag alltid på Walter Benjamin som i sin ”On the Concept of History” grubblar över Paul Klees målning ”Angelus Novus” och Benjamin konstaterar att det är så man ska föreställa sig ”Historiens ängel”; som en varelse som på något sätt är skrämd av det han ser och som försöker värja sig mot det han upptäckt:
”Hans ansikte är vänt mot det förgångna. Där vi ser en kedja av händelser framträda, ser han bara en enda stor katastrof, som oupphörligt travar avskräde ovanpå avskräde framför hans fötter.”
Bör inte vi också betrakta vår historia på samma sätt som ”Historiens Ängel”?
All den tid som förflutit är berättelsen om en ständig serie av nederlag för vanligt folk, där deras möjligheter, friheter och rättigheter kringskärs allt mer? Och där de också alieneras från allt det som egentligen gör dem till människor – de blir främlingar inte bara inför sitt arbete och resultatet av detta utan också i dag – i till exempel Sverige – främlingar till och med inför sin familj; detta eftersom staten givetvis anses veta bättre hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Med samma självklarhet vet givetvis staten också bättre än föräldrarna hur deras barn ska fostras och danas.
Det är inte så att jag vill propagera för att ”Det var bättre förr”.
Det enda jag säger är att i varje skede av historien har människor förlorat något av makten över sig själva och sina liv.
Benjamin påpekar i samma text att den samtida vänstern då gjorde ett stort fel – den försökte samla ”massorna” till en kamp där de skulle offra sig för kommande generationer.Han menade istället att vanligt folk skulle kräva frihet och makt och myndighet för sig själva som en hämnd för allt de förlorat genom seklerna. För om man inte vet vad man förlorat – hur ska man då kunna skapa något nytt?Det gäller att se bakåt. Inte framåt.Möjligen förstärks min pessimism av att människor i västerlandet är så avskurna från sig själva och vad de skulle kunna vara – och också lika avskurna från sin historia – att det inte spelar någon roll om de ser bakåt.
De skulle inte se något. Kanske har förfrämlingandet gått så långt att de flesta i västerlandet existerar på något sätt utanför historien.
De finns bara till.
Och då blir man lätt ett offer när någon pekar och säger: nu måste vi alla gå i den riktningen så blir det bra.
Om någon undrar hur jag som marxist kan förena denna historiepessimism med min historiematerialism – då kan jag berätta att det går alldeles utmärkt. Men märk väl, den konkreta hållning jag har till liv och politik kan man inta utan att som jag nå fram till den genom att läsa gamla marxister. Den förnuftiga, reaktionära pessimismen är ett mål man kan nå fram till genom att vandra många vägar.
Historien drivs framåt av produktivkrafternas utveckling – och utvecklingen gör att människor har möjlighet att i olika former konsumera och köpa föremål som inte fanns på – säg 1930-talet. Det som kallas ”standard” har höjts. I Sverige huttrar vi inte längre i dragiga utedass på innergårdarna. Vi har bil. Datorer. Vi ska vara nöjda.Alltså – produktivkrafternas utveckling gör att människor i västerlandet i dag upplever att de har fått det bättre än sina förfäder. Alla tänker att det är väl fint att de nu har bil. De behöver inte cykla till jobbet som farfar.
Kanske ska vi ställa frågan om det faktiskt inte är så att de hade kunnat ha bil i dag utan att tidigare generationer förlorat något väsentligt vid övergången från det som är till det som komma skall. Men mycket få verkar ställa den frågan.
Vilket givetvis förstärker min pessimism.
Och den förstärks därför att människor inte ser bakåt och begrundar vad som gått förlorat, de har övertygats om att utvecklingen innebär att de hela tiden måste vara beredda att byta arbete eller uppfattning – allt för att befinna sig ”i framkant”.
Men den som alltid går med på att sträva efter att befinna sig vid den där förbannade ”framkanten” kan en dag komma att få uppleva hur han ramlar över kanten – och om ni undrar – numera finns det inget socialt skyddsnät. Därför att det skyddsnät som fanns förr mellan arbetskamrater, vänner, släktingar och i föreningsliv som fackföreningar eller i böndernas sammanslutningar är borta – som en följd av ”utvecklingen” – och det skyddsnät som staten åtog sig att spänna upp som en följd av samma ”utveckling” – det är nedmonterat på grund av det som just nu kallas ”utveckling”. Det arbetande folket har förlorat så mycket som de haft – som till exempel – vilka yrkeskunskaper har inte förlorats i industrin på några generationer? Och nej, kom inte dragande med att det var kunskaper som onödiggjorts av den tekniska utvecklingen. Det kan bara den hävda som dels inte stått vid en fräs eller svarv och dels inte har någon kunskap om Sveriges industrihistoria. Den exceptionella utvecklingen en gång i tiden möjliggjordes – och drevs ofta på – av vanliga arbetare som fick utbildning – eller skolade sig själva – detta i samarbete med framsynta företagsledare – eller ingenjörer – som förmådde ta tillvara på energin och kunskapen i folkdjupen.
Men fackföreningsrörelsen förmådde aldrig inta en förnuftig hållning till löpande band, automatisering och datorisering – utan man stod där som en slagrörd stins och viftade lite med avgångsflaggan och uppmanade alla att ta plats på framtidståget och lämna allt bakom sig.
Arbetarrörelsen har istället för att få sina medlemmar att känna stolthet över det de kan fått dem att skämmas för sådant som traditioner, erfarenhet, och yrkeskunskaper.I slag efter slag har arbetarrörelsen fått sina medlemmar att acceptera att de inte ska se på sig själva som stolta arbetare därför att arbete är inget att vara stolt över, arbete är något man ska göra så lite som möjligt av.
Fritiden är det viktiga – då ska man konsumera allt det som produceras.Och det är genom konsumtionen människor i dag förverkligar sig och förhåller sig till omvärlden.
Man presenterar sig inte längre stolt som snickare, målare eller sjuksköterska utan man träder fram i världen som konsument av en viss klädstil, musik eller definierar sig genom sina tatueringar – eller hur man möblerat och inrett eller vilken bil man kör.
Och eftersom ”utveckling” i dag definieras som förändring måste människor köpa ständigt nya kläder eller möbler. Annars utvecklas de inte. Och i vilket fall skulle de vara tvungna att köpa nya kläder och möbler – för det som produceras för menigheten är av så usel kvalitet att det ändå inte håller speciellt länge.
Jag talade i förra avsnittet om att det måste gå att utforma en politisk handlingslinje som bygge på en pessimistisk hållning; typ: ”Vad vilja pessimisterna?”
Kanske är det enklast att börja med att betrakta överheten och hur de lever.
Samtidigt som de talar om för folket att de måste befinna sig i ständig utveckling och hela tiden tänka nytt, göra nytt, köpa nytt – så lever denna överhet och deras taltrattar (som det tydligen heter numera) ett helt annat liv.Där bejakar man saker som håller länge – möbler ska gå i arv. Kläder vara så välsydda och i sådan kvalitet att de håller en livslängd. Maten tillred av gedigna råvaror. Och givetvis vill man ha kontroll över sitt arbete.
Märkligt eller hur?
Samma överhet som tittar ut genom fönstren på sina gårdar och manar oss ”framåt, framåt, framåt” – de gör det från rum som formligen skriker ”bakåt, bakåt, bakåt”.
De vårdar tradition, gediget hantverk, det hållbara.Det är detta det arbetande folket ska kräva; ett liv som präglas av det sköna, gedigna och hållbara.
Att många kommer att tycka att det är en underlig politisk linje för en marxist att driva beror inte på så mycket annat än att det som i Sverige kommit att kallas ”vänster” inte har så mycket att göra med marxism. Det är också ett bevis på de där ständiga nederlagen, på att saker försvinner ur historien. Förträngs. Göms undan.
Marxism i Sverige idag är för de flesta Jonas Sjöstedts återkommande gråtmilda vädjanden till Stefan Löfven att bygga ut den offentliga sektorn och samtidigt sänka arbetstiden.
En tänkare som Walter Benjamin har själv hamnat i den där ständigt växande högen framför fötterna på ”Historiens Ängel”.
Liksom William Morris. Visst känner människor till honom – som skapare av tapeter som pryder väggarna i överhetens hem. Men det var inte riktigt så den gamle marxisten tänkte sig framtiden när han deklarerade:
”Ha ingenting i ditt hem som du inte vet är användbart, eller som du inte betraktar som vackert”.
Hans syn på arbete var heller inte Jonas Sjöstedts eller den svenska ”vänsterns” – för honom var arbete en nödvändig del av det goda livet:
”En man i arbete, som skapar något som han känner kommer att existera just därför att han arbetar med det och vill det, han använder energin i sitt medvetande och i sin själ, likväl som i sin kropp. Minnet och fantasin hjälper honom i hans arbete.”
Kanske är det inte mer än detta som behövs som politiskt program; och att människor sätter sig ner och funderar över sina liv. Har de ett hem där allt är nödvändigt eller vackert? Har de ett arbete där de känner att de använder energin i sitt medvetande, sin själ och sin kropp?
Om inte – då är det kanske dags att ta tillbaka allt det som gått förlorat – och börja med att fundera på vad det är som gått förlorat – eller som William Morris sa:
”Det förgångna är inte dött. Det lever i oss och det kommer att leva i den framtid vi skapar nu.”

Kommentera