Artiklar

Bokbål, Budapest & bögar

Boris Benulic

Står vi inför en tid av bokbål eller har det bara brunnit i huvudet på de mer hysteriska anhängarna av globalism och EU?

Paulus övervakar brännandet av hedniska skrifter i Efesos. (Målning av Lucio Massari ca 1610.)

Är det inte dags att vi inser att Pride-kulturen bara är ett led i USA:s kulturkrig mot Europa?

Och är det inte dags att Europas bögar och flator börjar delta i kampen för att värna sina länder från USA:s försök att kolonisera allas våra tankar och våra liv? Och är det inte dags att de vänder sig mot ”vänner” som Per Wirtén och andra kultursidesskribenter?

…

Per Wirtén kan verka vara en lugn och tålmodig man. En av det svenska offentliga samtalets mer resonabla personer, en av de där skribenterna alla de andra skribenterna gillar därför att han hela tiden tjatar om att vi måste diskutera med varandra, att samtalet måste hållas igång.

Ni vet … ”vi måste tala om det”, ”vi måste prata med varandra”.

Sedan länge kännetecknas det svenska offentliga samtalet av att man inte diskuterar hur verkligheten ska förändras medelst praktiska åtgärder; och hur människors verkliga frihet ska säkras … utan det handlar alltid om att se till att vi pratar, pratar, pratar och det ska vi göra i förskolan, skolan, högskolan och numera också på arbetsplatsen … värdegrundstjafs och fikamys går före produktionsresultat (det som förr gjorde alla tillfreds).

Och om det uppstår problem i samhället så löser man dem genom att prata mer, för problemen anses alltid ha orsakats av att vi talat för lite med varandra (och i den Wirténska världen låtsas man inte om att det inte går att tala med en allt större del av befolkningen; detta därför att de är ointresserade av att delta i en diskussion som utgår från europeiska traditioner och värderingar, eller så är de fientliga till dessa traditioner och värderingar, eller så är de medlemmar av kriminella gäng – rovdjur som tänker ta vad de kan – eller så saknar de språk och ord för att delta i nyssnämnda samtal).

Nu beror den Wirténska hållningen – att vilja organisera ett allomfattande pladdrande – inte så mycket på att Wirtén är intresserad av ideologier och av vad andra tycker och tänker, det beror mer på att Wirtén vet att man ska propagera för öppenhet och åsiktsutbyte om man vill göra karriär som skrivkuli i Sverige. Man ska då vara beredd att låta sig spännas för än den ena och än den andra åsikts-rikshan och kutande dra iväg med den. Wirtén har dock alltid varit noga med vilken riksha han låter sig spännas framför. Den som sitter där ska ha råd att betala, och ge fler uppdrag, det ska vara fint folk han ombesörjer transporten för – vilket gör att han är en favorit bland fackföreningspampar, socialliberaler och EU-byråkrater med böjelser för överstatlighet. Wirtén kan vränga och vrida orden så att han ger deras projekt en aura av bildning, kultur och humanism; typ: ”Nej, det är inte en federal skatt på alla invånare i EU – det är ett finansieringsprojekt med rötter i senrenässansen”.

Wirtén är alltså som alla förstår en mycket användbar man, väl sedd på alla kultursidor … lite av vår tids Anders Ehnmark, till vilken han står i samma förhållande som en industriostkaka från Frödinge gör till en ostkaka från Forsa gårdsmejeri (man blir vad man äter och mina jämförelser bestäms av vad jag för tillfället mumsar på).

Dock börjar Wirténs tålamod tryta. Han har i två årtionden gjort sig nyttig på varje tänkbart sätt … och jag börjar nästan förstå hans växande harm: de däruppe har inte förbarmat sig och förverkligat vad vi vet är Wirténs stora dröm: att bli kulturråd i något trevligt europeiskt land, eller varför inte i USA? Överheten har inte ens sett till att det ordnats en tjänst i EU-byråkratin åt Wirtén.

Han har brödskrivit länge nog åt överheten, dags att han får sin sinekur.

Den här förtrytelsen gör att Wirtén blir mer och mer obalanserad i sina texter – inte så att han drar till med kraftuttryck i form av svordomar och könsord (vi är väl alla överens om att Wirtén antagligen inte kan några sådana … orsaken till det kan vi bara fundera över) – det obalanserade tar sig istället uttryck i att han medvetet ljuger i sin argumentation och i sina resonemang.

Eller så är det inte ett uttryck för han håller på att tappa besinningen för att han inte får den där fina tjänsten (och visst låter ”Kulturrådet Wirtén” rätt pampigt) … utan han ljuger medvetet och kalkylerande … han ser att uppdragsgivarna numera premierar sådant beteende.

Om min beskrivning av Wirténs beteende är överdriven?

Inte alls.

Läs hans senaste inlägg på Expressens kultursida.

I ingressen presenteras hans text med orden:

”Per Wirtén ser hur rädslan för nyanser hotar den fria litteraturen i såväl Ungern som USA.”

Wirtén målar upp en värld där makthavare vill ge oss en Fahrenheit 451-värld, en värld där böcker är förbjudna och bränns.

Som exempel på det tar han Ungern och regeringens lagstiftning för att förhindra att  upplysning om icke-heterosexuell sex samt könsbyte ska kunna riktas till barn (utan föräldrars medgivande).

Om ingen förstått det förut så vill jag påpeka att jag finner Orban vara en rätt obehaglig svågerkapitalist av öst- och centraleuropeiskt snitt – men han behöver folkligt stöd och intar därför ibland positioner som är till fördel för den egna nationen och det arbetande folket.

Den lag som antagits i Ungern gällande frågan om ”sexualupplysning” ska nu bli föremål för folkomröstning. Finns det minsta lilla skäl att gnöla då? Ungrarna får ju säga sitt.

De kan fälla lagen … och Orban.

Om detta säger Wirtén intet (hans herrar gillar inte folkomröstningar) utan han påstår istället följande:

”Konsekvenserna av den ungerska lagen som förbjuder upplysning för unga om normbrytande sexualitet är ännu oklara. Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut. Kan romaner som de som amerikanen Ocean Vuongskriver, med sina nakna skildringar av homosexuell kärlek, ens finnas i bokhyllan hemma hos barnfamiljer utan att angivare anmäler?”

Förstår ni nu vad jag menar när jag talar om Wirténs utveckling? Denna kombination av aggressivitet och saggighet.

”Konsekvenserna” … ”är oklara”.

”Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut.”

Konsekvenserna var ju i meningen innan oklara?

En lag vars konsekvenser som är oklara och som man dessutom ska folkomrösta om tas som intäkt för att utmåla Ungern som ett land där bokbålen är på väg att tändas.

Det gränsar dessutom till den totala töntigheten att utmåla Ungern som ett land där det förbereds pogromer mot bögar.

Bögar har en tämligen stark ställning i den ungerska kulturen – ni har väl aldrig trott att männen i alla de där fina, stora badhusen bara spelar schack med varandra? 

Den lätt retarderade nutida homofobin i östra och centrala Europa skulle jag nog vilja mena är en följd av att den västerländska Pridekulturen trängt in i denna del av Europa. Här har bögar, lesbiska och queerpersoner har alltid haft fungerande och livaktiga subkulturer bland slaver och magyarer.

Men Pride-kulturen är ett amerikanskt fenomen som innebär att man inte nöjer sig med att få vara ifred i sin subkultur och där man hävdar att ens sexliv är ens ensak utan man går till angrepp på heterosexualitet och traditionell familjebildning.

Och det här ett är kulturkrig som pågått i årtionden och där USA har varit pådrivande och målet är att förstöra samhällsgemenskapen, att förvandla oss till rotlösa, ständigt konsumerande individer – varelser som förbrukar allt, även varandra, i en fåfäng strävan efter ständig omväxling och förnyelse.

Människor som inte är heterosexuella har en självklar och given plats i ett organiskt samhälle, men ett fungerande organiskt samhälle kräver också en stabil grund och heterosexuella familjer (någ0t som jag avhandlar här).

För arbetande människor har familjen alltid varit en trygg hamn i en otrygg värld. 

Riv den hamnen och vi riskerar alla drunkna. Heterosexuella såväl som homosexuella.

Riv den hamnen och du förstör nationen.

Per Wirtén har varit verksam lika länge som jag i den politiska debatten. Han vet lika väl som jag att familjen som institution mycket länge i det här landet har utsatts för ett ideologiskt totalt angreppskrig på alla fronter.

Familjen anses vara själva grundorsaken till allt som är fel med Sverige (och de europeiska samhällena) – allt förtryck anses på något sätt emanera ur förbundet mellan man och kvinna och de barn de får.

Detta har pågått i årtionden. Har Per Wirtén en enda gång sagt något i stil med: 

”Men vi kanske ska stilla oss lite, det är ju i alla fall alla de där heterosexuella kärnfamiljernas slit, strävan, kärlek och sammanhållning i en grym värld som skapat det samhälle vi har i dag. Vi kanske ska pipa ner lite och vara tacksamma.”

Men inte …

I stället jämställer Wirtén i sin text ”familjevärderingar” med ”förtryckande könsnormer”.

Jag har en känsla av att det nog ändå blir en kulturrådspost snart för Wirtén. 

Mer kan överheten inte begära av en av sina kulturkrigare.

Artiklar

Vår tid … trasproletärernas triumf

Boris Benulic

Har man inget annat att sälja kan man väl alltid sälja sina föräldrar.

Aftonbladet Kultur publicerade i dagarna en text av Susanna Alakoski med rubriken:

”Här har ni ert land, Sverigevänner”.

Nedryckaren är:

”Allt var inte bättre förr”.

Jaha?

Nu är det ju få som hävdar att allt var bättre förr.

”Allt” är nämligen ett ganska stort ord. Medlemmarna av det arbetande folket, de må vara arbetare, tjänstemän eller företagare vet mer än väl att allt inte var bättre förr. Det har nämligen deras föräldrar berättat för dem. Slitet. Släpet. Kyla. Skador. Sjukdomar.

Och de i sin tur för vidare berättelserna från sina föräldrar. 

Att vara en del av det arbetande folket kostar på, du må sedan vara statare eller statsanställd. Vi vet det. Man är dum i huvudet om man låtsas som om någon kallad ”Sverigevän” skulle hävda något annat. Det är just det som är den tänkande och arbetande människans ståndpunkt – det var inte bättre förr … men mina föräldrar, och deras föräldrar skapade ett land – genom sitt slit – som jag nu ska ge bort.

Alakoski, socialarbetaren som gör kulturkarriär genom att sälja ut sin familj, försöker nu få oss att tro att dagens Sverige – präglat av gängkriminellas brutala mord – kan likställas med gårdagens fyllebråk bland en minoritet av de invandrade finnarna.

Skamlöst.

Men vad vi sett de senaste 20 åren i svensk litteratur är att vi får oss till livs trasproletära skildringar och de diskuteras som om det handlade om det arbetande folket.

Alakoski och hennes gäng gillar att måla med de mycket breda penseldragen, de som  kommer sig av att man sätter sig vid tangentbordet vid tillfällen när man kanske inte borde göra det – när man av olika orsaker inte längre tänker klart.

Jag har alltid funnit Alakoski nästan obegripligt obehaglig. Hon fick sitt litterära genombrott genom att hänga ut sin familj till allmän beskådan. Där dracks det för mycket. Bland annat.

Inget nytt i det i det beteendet. Vare sig i drickandet eller uthängandet.

Åsa Linderborg har gjort det. Daniel Suhonen likaså.

Däri ligger det obehagliga, de försöker alla göra sig lite finare inför Bonniers eller förlagsredaktörerna på Natur&Kultur och Norstedts; typ: 

”Men goa, förlagschefen, se på mig arma tattarbarn som ändå fått till en bok om min erbarmliga uppväxt, alla söp och slogs. Nog skulle man väl kunna tänka sig en liten utgivning ändå? Eller hur goa förlagschefen…”

Och det kan överheten alltid tänka sig … en liten folkföraktande bok är alltid välkommen … överheten älskar litteratörer och författaré som förklarar hur eländigt det står till i det arbetande folket. Hälften av det arbetande folket ska beskrivas som om de konstant super och hälften som dumskallar nöjda och lyckliga med att stå vid en maskin 40 timmar i veckan. 

Ack och ve.

Men kom ihåg att Alakoski, Linderborg och Suhonen i grund och botten verkar i en borgerlig tradition; de är trasbourgeosins hovnarrar … behöver ni exempel? 

Tänk Edwall (Allan och Britt), eller Martina Montelius eller Kristina Lugn … och alla Dramaten-skådisar … och Per Wästberg, den gamla bocken som betäckt det mesta mellan Högalidskyrkan och Gustaf Adolfs-kyrkan: 

”Men hej, lilla poetissan, jag heter Per och sitter i Svenska Akademien.”

Överhetens mer kulturella skikt har alltid ägnat sig åt att förtala sina föräldrar, och därmed har det mönster skapats som sådana som Alakoski kan falla in i (och innan henne de så kallade arbetarförfattarna).

Arbetande människor – oavsett samhällsklass – förtalar inte sina föräldrar offentligt.

Det är aktiviteter för trasproletärer och trasbourgeoisi; och det är inget vi andra behöver bry oss om.

Artiklar

Välkommen till helvetet

Boris Benulic

En olycka kommer sällan ensam. I värsta fall har den Bill Clinton i släptåg.

I gårdagens sändning talade vi om Haiti, och mordet på landets president.

Den allmänna nyhetsrapporteringen har varit inriktad på de många obesvarade frågorna kring vem som egentligen var beställare av mordet … men det mest märkliga är väl ändå att de som nu har makten i Haiti (det vill säga den figur som erkänts av USA) har begärt hjälp av USA och FN för att återställa ordningen.

Haiti skulle inte ha reducerats till ett latringropsland om inte USA aktivt arbetat för slå sönder landets ekonomi och jordbruk. Och det är inget man ägnat sig åt de senaste åren utan här har de styrande i USA alltid visat en märklig samstämmighet och idoghet i sina undergrävande strävanden.

Minns 1990-talet. Först stödde USA de krafter som störtade den valde presidenten Aristide. Sedan blev det för stökigt i landet så USA bestämde sig för att säga åt militären att kliva åt sidan och låta Aristide komma tillbaka; men först fick denne lova amerikanerna att alla tullhinder mot varor från USA skulle tas bort. Resultatet blev att stora delar av bondebefolkningen i Haiti inte längre kunde försörja sig på att bruka jorden – ris och andra livsmedel från USA (som var billiga därför att produktionen var subventionerad av den amerikanska staten) slog ut den haitiska produktionen.

Jordbrukarna lämna sina fält, åkrar och odlingar, och flyttade in till städerna. 

USAID – den amerikanska federala myndigheten för bistånd – deklarerade i en rapport att detta var utmärkt. Då skulle Haiti kunna ta ett språng i sin utveckling eftersom mängder av industrier skulle söka sig till landet eftersom det skulle bli en attraktiv plats för industrier. De vill ha billig arbetskraft.

Och städerna fylldes med bönder som lämnat sin jord, men de där utländska industrierna kom inte.

Och 2008 utbryter hungerupplopp i huvudstaden, samma år drar tre stora tropiska stormar över landet och 2010 kommer den stora jordbävningen som dödar 300 000 människor och gör 1,6 miljoner människor hemlösa.

Bill Clinton lovar att hjälpa landet med miljarder från sin stiftelse, och först av allt ska han se till att Haiti blir det första helt trådlösa landet i världen.

Haiti trådlöst!?

Nej, det är inte som ni tror – att haitierna skulle bli det första folket utan en tråd på kroppen; något som väl i och för sig skulle ha tilltalat Bill Clinton. Han syftade på trådlös uppkoppling.

Hur detta skulle ha gjort tillvaron lättare för 1,6 miljoner hemlösa eller för bönder som tvingats lämna sin jord och bodde i kåkstäder är väl lite oklart.

Och i Clintons fotspår kom FN och alla världens hjälp- och biståndsorganisationer.

Militär från FN skulle hålla ordning.

Lite tveksamt hur det gått. Landet kontrolleras av kriminella gäng – framförallt gängalliansen G9 som leds av en före detta polischef.  Nio stora kriminella gäng ingår i G9 som den nyss mördade presidenten i begynnelsen använde för att mörda oppositionella. FN:s och USA insatser för att bidra till lag och ordning verkar inte ha minskat laglösheten … utan har i praktiken ökat den. Det finns ett antal fall där FN-soldater och personal åtalats för brott i Haiti, bland annat gängvåldtäkter.

Ett år efter jordbävningen drabbas Haiti också av en stor koleraepidemi.

10 000 dör, en miljon haitier blir sjuka.

Orsaken?

Utsläpp från en stor FN-förläggning … utsläppen går orenade ut i landets största vattendrag. 

Och under de tio år som gått har ett antal ”hjälparbetare” dömts för sexuella övergrepp och människohandel med minderåriga.

Låt oss sammanfatta; USA har målmedvetet knäckt Haitis ekonomi – något man hållit på med sedan första världskriget.

Sedan 2010 har USA och FN haft en mycket stor närvaro i landet … och samtidigt har de kriminella gängen tagit över, och handeln med barn och kvinnor är att betrakta som en etablerad näringsgren.

Och nu ber landets nya ledare USA och FN om hjälp.

Man får förstå den representant för katolska kyrkan som nyligen deklarerade att Haiti har börjat nedstigningen till helvetet.

Artiklar

Om de nutida politiskt korrekta framtida barnamördarna från Södermalm och Kungsholmen

Boris Benulic

All denna påstådda empati ... den frustration den skapar hos den svaga människan som låtsas godhet kan bara leda till ondska. Stor ondska.

Någon gång framöver – förr än vi nog kan ana – kommer det att ligga många små bröder och systrar till Alan Kurdi på stranden kring fästet för Öresundsbron … på den danska sidan. De har dock kommit flytande från den svenska sidan.

Ni minns väl Alan Kurdi?

Bilden på den döda flyktingpojken … fick Sverige att öppna gränserna lite till … vilket i princip innebar att politiker och mediamänniskor …. ja, alla i den nya styrande klassen (och de som är beroende av den) krävde att människor från den tredje världen skulle komma hit, vare sig de var verkliga flyktingar eller inte.

Men som sagt, det var då det.

Snart kommer många små döda Alan Kurdi att flyta iland på Kastrup Digivej.

Vem som dödat dem?

Ja, kanske inte de som du tror.

…

Jag noterar hur väldigt många ylar mot Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen är en belastning för Sverige. Tjuten hörs tydligast från Stockholms innerstad. Där är invandring aldrig en belastning efter det inte bor invandrare där, de kommer bara dit och arbetar. Svart. Eller kommer trampande med beställd mat. Matkulier levererar till skrivkulier.

Viss skadeglädje känner jag väl. Ulf Kristerssons fiender är väl inte alltid mina vänner, men vi kan väl uttrycka det som att jag gillar att de är många. Ju fler desto bättre. Han är inte bara mannen som höll tyst under Bildt, Reinfeldt och Kinberg Batra, han är också mannen som under sin tid som kommunalråd i Strängnäs deklarerade att nedläggningen av P10 var näringspolitiskt bra för hans stad. Typ: spelar roll om vi inte kan försvara Sverige, bara det blir fler jobb i Strängnäs.

…

Men det är just de som ylar mot Kristerssons uttalande om invandring som belastning som kommer att bidra till massdöden bland alla dessa små Alan Kurdi. Inte så att de lämnar sina bostadsrätter på Södermalm och Kungsholmen och driver invandrarbarnen likt lämlar ut på Öresundsbron … och sedan tröttnar på att det går så långsamt och därför rusar fram och börjar vräka alla de små invandrarbarnen över broräcket. 

Det kommer de kanske inte att göra, men de kommer inte att protestera när andra ser till att fördrivningen av invandrare sker under brutala former.

Om jag blivit tokig?

Kom igen. 

Ni vet lika väl som jag hur onda alla dessa goda människor kan bli … om de blir hotade. De kan under goda tider följa sin guru Schyfferts råd och avstå lika mycket som ett Netflixabonnemang kostar till båtnad för invandrarna … de kan till och med lägga till kostnaden för några pizzor från Meno Male eller Omnipollos Hatt.

Men om dessa föregivet givmilda människor skulle riskera att bli av med Netflix (och HBO) samt pizzorna från Meno Male och Omnipollos Hatt? Om bostadsrätten hotas liksom semesterveckorna på Gotland och Österlen? 

Då blir det: ”Bye, bye, Alan Kurdi. Vad är det du skriker om ungjävel? Prata svenska! Kan du inte simma? Inte mitt problem.”

…

Om jag överdriver? 

Inte det minsta.

Jag kan belägga det både erfarenhetsmässigt och teoretiskt.

Först tar vi erfarenheten … och då citerar jag ur mina fängelsedagböcker:

”I dag skulle en fånge mucka härifrån. Ung. Antagligen nordafrikan. Men han ville vara kvar och höll sig desperat undan hela dagen. Han hade det väl bättre här, tyckte han. Troligen en korrekt bedömning. Till slut fann vakterna honom sittande i kaféet där han intog vad som på något sätt väl kan betecknas som en sista måltid. Tallriken var rågad med mackor och bullar. Vakterna förklarade vänligt och försynt att han måste sluta äta och följa med.

Då reste sig M. Hans åsikter om mångkultur får mina att påminna om Annie Lööfs. Han gick fram till gruppen och sa:

“Men låt honom för helvete äta klart. Vi är ju ändå i Sverige.”

Han går tillbaka till sitt bord och återvänder med en bulle han toppar med överst på den ovilligt frigivne fångens tallrik.

Denne får äta klart.”

Alltså – medmänsklighet behöver inte innebära att man är för mångkultur eller att man vill ha 700000 bidragsförsörjda invandrare i Sverige.

Jag tror snarare att många av oss som är motståndare till mångkultur och islam funderar väldigt mycket på vad det innebär att vara människa – det är inget man blir genom att uttala “rätt” fraser om ”medmänniskor”.

Och de som hävdar att det finns en svensk kultur – och att den måste värnas mot islam (eller amerikansk kulturimperialism och skräpkultur) det är just de som när det gäller kommer att kräva att återvandringen sker under humana och värdiga former. De har stått på sig när det inte varit opportunt att vara nationalist, de kommer att stå för värdighet när gårdagens ”öppna-våra-hjärtan”-typer vill utvisa alla som kom hit 1809.

…

Teorien då?

Jag sitter under eken och läser två biografier om Sigfried Kracauer och några samlingar av hans texter.

Hans pessimistiska och civilisationskritiska texter från exilen i USA blir kanske egentligen bara begripliga om man går tillbaka till den flanörprosa han publicerade under Weimartiden i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Han noterar alltid detaljerna, det avvikande, det som inte passar in. Och han lägger alltid märke till den ångest, ilska och fruktan som syns om man studerar ansikten, kroppar och rörelser hos dem som är pressade och försöker passa in.

Och när han under andra världskriget sitter i New York och får höra om hur gamla vänner och bekanta i Tyskland gått över till den segrande sidan ser han det inte som enbart ett utslag av feghet och opportunism från deras sida. Visst spelar ynkedomen en roll … men hur förklara den frenesi de gamla vänsterradikalerna visar nu när de blivit medlemmar av NSDAP?

Kracauer verkar anta att det beror på att de inte egentligen varit de solidariska och medkännande de utgett sig för att vara. Det var en roll de spelade för att passa in i sina miljöer i Weimartidens Berlin, München, Frankfurt och Hamburg.

Den individ som inte känner verklig medkänsla, men känner sig tvingad att spela rollen av empatisk person, den individen kommer att bygga upp ett inre hat, en motvilja, mot allt och alla den känt sig tvingad att visa kärlek och värme.

Och när det hatet och motviljan väller fram, när de förkrympta personernas inre fördämningar brister … då dränks samhället i en syndaflod bestående av det illaluktande bottenslam som finns längs ner i deras små själar.

Du förstår själv hur mycket uppdämda aggressioner som finns i bostadsrätterna innanför tullarna … och annorstädes hos alla dem som velat skrika rätt ut, hos alla dem som inte har kraft och mod och integritet nog att ens värna sig själva och sina närmaste … men istället alltid känt sig tvingade att deklarera sin eviga omsorg och solidaritet med alla andra … må de så vara våldtäktsmän, mördare eller förnedringsrånare.

…

Så när skrivkulier på kultur- och ledarsidor i dag yrar om att vi är på väg att återuppleva 1930-talet är det på sätt och vis rätt.

Det invandrare i dag i Sverige ska frukta är inte de som i tjugo års tid sagt att Sverige och svensk kultur måste värnas, skyddas och försvaras. 

De personerna har vågat stå upp för sina åsikter – även om de själva drabbats på olika sätt. De kommer att kunna skilja på vän och fiende till den svenska nationen, på närande och tärande.

De andra – radikala kulturarbetare, byråkrater, politiker, anpassliga professorer – de som i två årtionden sagt att vi har rum för alla, bara det är arbetande människor och pensionärer som står för notan – de är livsfarliga när ekonomin krymper.  Det är dem som invandrare … liksom svenskar … ska akta sig för.

Artiklar

Att göra ett bra jobb … för dess egen skull*

Boris Benulic

När vi fått politiker som aldrig haft ett riktigt arbete blir den naturliga följden att vi rör oss mot ett samhälle där arbete inte längre värderas.

Alla fysiska förutsättningar finns för att det svenska stålet åter ska bita och Sverige bli en industrination och smedja. Det är mentaliteten som fattas.

När mångkultur diskuteras i det här landet är det alltid frågan om kulturella företeelser som mat, musik, dans som behandlas. Eller hur man uppträder mot det motsatta könet och i familjen.

Underförstått i diskussionerna är att alla kulturer skapar sina säregna former för utövandet av det som gör oss till människor (och därmed möjligen mer högstående än bävrar och tornseglare).

Underförstått i de här diskussionerna är att blandandet av kulturer är bra (speciellt för svenskar som enligt Sahlin-Reinfeldt-doktrinen inte har någon kultur).

Men har ni funderat på att det finns en viktig del av kulturen som aldrig diskuteras i de här sammanhangen – och det är inställningen till arbete. Konstigt, för vi måste väl ända vara överens om att arbetet är en grundläggande och formande del av kulturen – och därför bestämmande för hur du och jag beter oss.

Den urgamla svenska folkliga hållningen till arbete var att bra karl reder sig själv, och tillsammans med sin andra hälft reder han sin familj. Arbetet är det som gör att de reder sig.

Och arbetet ska utföras väl, den som slarvar hamnar i vanhävd som en dålig karl – eller kvinna. 

Svensk folklig arbetsmoral är alltså ganska enkel – men kanske just därför så uppenbart sträng; du ska inte ligga någon till last.

En gång var den en viktig del av grundvalen för relationerna mellan klasser, stånd och sociala skikt.

Ur denna folkliga arbetsmoral – och detta hedrande även av det hårda fysiska arbetet –växte det svenska ingenjörsundret fram: från 1880-talet till andra världskriget.

Men hur ser egentligen den folkliga arbetsmoralen ut i den utomeuropeiska och muslimska kulturkretsen? Där kan vi inte i ett enda land se något som ens påminner om det svenska ingenjörsundret. Kan det kanske bero på att arbetsmoral i svensk mening saknas?

Det är fortfarande möjligt att diskutera Max Webers teser om att protestantism och katolicism avsatte olika inställningar till arbete. I min enkla mening hade han på många sätt fel – men tesen är väl värd att begrunda och det är i Sverige och västvärlden i dag helt odramatiskt att utgå från den i exempelvis en kultursidestext.

Försök däremot göra samma sak med förhållandet kristendom och islam. En ansats att förutsättningslöst studera sambandet mellan religion och arbetslöshet i stora invandrargrupper från den muslimska kulturkretsen skulle omgående stämplas som ovetenskapligt och fördomsfullt och rasistiskt.

Att diskutera huruvida protestantism skulle vara en ideologi som underlättar kapitalismens genombrott – medan katolicism bromsar den (mycket förenklat Webers tes) … det är däremot fullt tillåtet.

En rimlig hypotes – värd att undersöka – är att i stora delar av den muslimska kulturkretsen bygger samhället på råvarubaserad klientelism och råvaran kan vara olja, vallmo, kokabuskar, mineraler eller metaller … eller något annat.

Stora grupper människor vänjer sig i dessa länder vid att inte arbeta utan låter sig helt eller delvis försörjas av staten eller av andra som kontrollerar råvarans produktion och distribution.

I bästa fall får svenska myndigheter då och då till en liten broschyr som förklarar för de invandrade att i Sverige bör man inte kasta ut sina fruar eller döttrar från balkonger, eller våldta kvinnor från värdfolket eller mörda konkurrenter på marknaden för narkotiska preparat.

Men har du någonsin hört talas om att myndigheterna fått till en liten broschyr som förklarar vad svensk folklig arbetsmoral betyder – och att den gäller alla som kommer över Öresundsbron?

Nej, någon sådan har du inte hört talas om … vilket är lite konstigt eftersom den som studerar historia och betraktar de muslimska länderna kommer att se hur det är uppenbart att den kulturkretsens alla olika inställningar till arbete skiljer sig från de som finns i Europa.

En möjlig förklaring är att de som på olika sätt är medlemmar av det styrande skiktet i Sverige själva inte omfattar den svenska folkliga synen på arbete, utan de och i synnerhet politikerna ser istället klientsystem som något självklart, massan får bidrag eller är på något sätt anställd av staten.

En sådan ny och förändrad inställning till arbete hos den svenska överheten är därför väldigt väl anpassad till de nya stora invandrargruppernas inställning – och därför kommer de främmande kulturerna även i detta fall vara något som ses som berikande och bra för Sverige. Här får man ju nye medborgare som är kulturellt förprogrammerade att ingå i bidragssystemen – och därmed rösta för att de upprätthålls och utvidgas.

Och tyvärr ser vi hur den här mentaliteten också sipprat in i det arbetande folket och bland svenskar och börjat föröda inställningen till arbete.

(I lördagens nyhetsbrev diskuterar jag vidare i ämnet, då pratar vi det moderna samhällets påbjudna lathet. Prenumererar gör du här.)

*Rubriken lutar sig mot ett citat från John D MacDonalds thriller "Free fall in Crimson:

“...there are people who try to look as if they are doing a good and thorough job, and then there are the people who actually damn well do it, for its own sake.” 

I Sverige försvinner dock alltmer gruppen som låtsas att de jobbar – det behövs inte längre.

"Free fall in Crimson" är den nittonde romanen om Travis McGee, och vi möter ett MC-gäng, en döende miljonär och porrfilmsproducenter. Låter i och för sig som om den utspelade sig i vissa miljöer i Sverige.

Artiklar

En livgivande idé*

Boris Benulic

När man kommer in på ämnet död, elände och pina slår det ofta slint i huvudet på författare, som när Tolstoj i "Krig och fred" framför tanken att: "Om det inte fanns lidande skulle människan inte känna sina gränser, och inte känna sig själv."

Skummar igenom utländska kultursidor på morgonen och stannar till vid en nyutkommen boks titel:

”To Write as if Already Dead”.**

Och visst blir jag nyfiken.

Om inte annat för att titeln går på tvärs mot de där utnötta råden till skrivare: 

”Skriv mer levande!”.

Men att skriva som om körkarlen stannat till och plockat upp dig låter på något sätt mer spännande och givande … och det finns tydligen datorer på det ställe dit han tar en. Eller ska man vänta sig gamla skrivmaskiner i gjutjärn?

Och får man möjlighet att skriva oavsett var man hamnar … får man göra det både där uppe och där nere?

En annan fråga jag ställer mig själv är om jag skulle skriva bättre i det tillståndet? Skulle andra skriva bättre hinsides?

Det måste väl bero på ens karaktär och kynne, och förstås också på vad man lämnar efter sig.

Rätt många i dag skriver faktiskt som om de redan var döda. Typ flygande-holländaren-döda, dömda att för evigt göra samma sak, skriva ner samma ord om och om igen oavsett väder, vind och årstid. Ja, ni förstår, som en skribent på ledar- eller kultursidorna. EKG:et ger små utslag men EEG:n påminner mest om motorvägen mellan Viersen och Hockenheim.

Men mer riktiga skribenter tror jag skulle utvecklas åt två håll i sitt skapande efter döden.

Antingen skulle de gå in i ett tillbakalutat mentalt tillstånd och betrakta de levandes strävanden och ständiga misstag klarsynt men med ömsint humor och värme. Om jag med det menar ”empati” är svaret ”nej”– för empati är ett tillstånd som innebär att du förväntas leva dig in i, förstå och med dina texter väcka sympati för andra. Skrivandet som ska framkalla känslor av empati innebär att skribenten så levande som möjligt ska skildra misär och elände hos sina medmänniskor. Måste det inte vara något i fel i huvudet på människor som ägnar sig åt sådant skrivande? Antagligen är det så. Kräver det inte en viss själslig kyla … som gör hela deras skapande suspekt? Så varför ska du läsa deras böcker och låta dig beröras?

Dock föreställer jag mig att den döde författaren av den typ jag nyss nämnde skulle kunna ge oss en helt annan typ av skildringar av den mänskliga misären i alla de former den antar.

Den andra möjliga skribentrörelsen bestående av döda författare, poeter och dramatiker skulle vara den där medlemmarna skrev i helig vrede över att vara döda och inte kunna ingripa i de levandes göranden och låtanden. De skulle förbanna de levandes misstag och försummelser och tillkortakommanden. 

Den första riktningens författare skulle säkert bli lästa om deras verk skulle kunna publiceras.

Den andra riktningens målgrupp skulle däremot nog anses ha en för begränsad målgrupp för att göra en tryckning lönsam.

Hur skulle jag själva skriva från andra sidan?

Som nu förstås.

Jag skulle vresigt, grinigt och sarkastiskt behandla den faktiska verklighet jag hade omkring mig … vilket väl innebär att jag skulle skickas fram och tillbaka mellan Sankte Per och jourhavande portvakts–demon i det stora pannrummet där nere i källaren.

Så låt oss hoppas de när den dagen kommer tillhandahåller reseskrivmaskiner eller en laptop som klarar värme.

*Rubriken lutar sig mot E.M Forsters tankegång i ”Howards End”: “Death destroys a man: the idea of Death saves him.”

**Boken är skriven av Kate Zembrano och handlar om hennes misslyckade försök att skriva om Herve Guiberts ”To the Friend Who Did Not Save My Life”. Det är ett verk som utkom på 1990-talet och där Guibert ingående skildrade sin långsamma död i sviterna av AIDS.

Så jag och Zembrano lägger två olika betydelser i ”att skriva som om man var död”. I hennes fall blir det mer en fråga om att skriva sitt eget omfattande eftermäle. Och då måste jag med förlov säga att mitt tankeexperiment är mer upplivande: hur skulle man skriva som död om man inte kunde påverka sitt eftermäle.

Artiklar

Mina mysterier och modernitetens malström

Boris Benulic

Varför våndas över att tiden är ur led? Det är bara att vrida den rätt och ställa tillbaka klockan så vi kan fortsätta där vi en gång var.

Kväll på kollektivjordbruket (Aleksander Dejneka 1949)

Dagen efter att man uppnått en tämligen ansenlig ålder … vilket inträffade samtidigt med att alla Humle&Dumle-politiker och politiker flaxade runt som nynackade höns efter att regeringen gått … ja, en sådan dag – som i dag – kan man väl kosta på sig att fundera över livet.

…

Så där.

Då var alla som gratulerat mig på min födelsedag tackade. 

Åtminstone med just ett litet ”tack”. 

Som en markering av att jag noterat … och förundrats … över att människor bryr sig om att ta sig tid att gratulera just mig.

Det finns de som tycker att jag borde rationalisera tackandet med någon form av kollektiv-tack … typ det här. Det går fortare. 

Men det är exakt av det skälet jag väljer den långsammare metoden.

Varför skulle något så viktigt som ett ”tack” rationaliseras och kollektiviseras?

Hela det moderna projektet går ut på att vi ska göra saker snabbare så att vi hinner med att göra annat. Allt det som anses viktigare.

Därför slarvar människor i sitt arbete … för att bli klara snabbare.

De slarvar med matlagning och inköp av mat; det finns hel- och halvfabrikat och man kan beställa hemkörning.

De slarvar med sina personliga relationer, låter familje- och vänskapsband upplösas.

Det här har gjort att många lever i ett tillstånd där de hela tiden vill vara någon annanstans … för det moderna samhället befrämjar ständig rörelse och förändring.

Du måste välja … och vilja … att allting går fort.

Och all den tid de sparar lägger de ofta på sociala media, streamingtjänster eller (den här tiden på året) på att sitta på en uteservering och ofta vara olyckliga (i alla fall att döma av utseendet).

Människor som dras in i denna modernitetens malström kommer givetvis att bli olyckliga – och olyckliga människor vill alltid vara någon annanstans – och på så sätt förstärks det rådande eländet.

Det goda livet består av att vi genomför de där långsamma uppbromsande handlingarna. Att vi själva vandrar i väg och inhandlar råvarorna till våra måltider och att vi tillagar dem. Att vi låter det ta tid.

Liksom att vi alltid är nogranna i vårt arbete. Och om vi inte finner vårt arbete värt denna nogranhet eftersom det inte bidrar till ett bättre samhälle … ja, då byter vi arbete.

Att sjunga långsamhetens och eftertankens lov innebär inte att man inte är nyfiken.

Den verkligt nyfikne är vetgirig – och ska vetgirigheten stillas är det långsamhet och eftertanke som krävs. Att man strävar efter att skapa och upprätthålla de organiska, levande banden mellan människor; var och en ska göra det den är bäst på och respekteras för detta och för sitt bidrag till det gemensamma bästa.

I går sägs det att vi fick en regeringskris i landet.

Men … har vi haft en verklig regering och riksdag sedan 1950-talet?

Alltför många dras nu in i diskussioner om vilka nya partikonstellationer som ska skapa frid, ordning och välstånd i landet.

Men alla de partier som kan ingå i sådana konstellationer har bidragit till att vi befinner oss där vi är.

Alla dessa partier är också försvurna åt förändring för förändringens egen skull, åt förflackning och de är präglade av feghet.

Alla dessa partier vill se ett samhälle där vi flyr från arbete och personligt ansvar.

Vi blir då lättare att hantera för politikerna, och de kan vända nationens invånare mot varandra och ställa grupper av folket mot varandra. Vi ser därför hur överheten, vare sig den är märkt med ett ”s” eller ett ”m” – eller någon annan bokstav – manar till klassförakt, där ”de andras” insatser och arbete hånas och beskrivs som överflödigt och onödigt eller åtminstone värt enbart ringaktning.

De främsta i varje befolkningsskikt borde istället sträva efter ett tillstånd där alla arbetande människors värde för nationen erkändes; bolsjevikernas såväl som bourgeosins.

Men de främsta i varje befolkningningsskikt återfinns i dag inte i politiken.

Vad vi har är en överhet och politiker som hetsar nationens olika grupper mot varandra samtidigt som de gemensamt förklarar för alla nationens klasser att de inte är något värda i jämförelse med de kulturellt överlägsna grupper som de senaste 20 åren importerats.

Och ska vi vara bittra över detta?

Inte alls.

Kan man tänka sig en bättre tid att leva i än en tid som är ur led?

Då får man ju vara med och vrida den rätt.

Och det ska jag hinna med.

Så varför känner jag mig så fortsatt muntert stridslysten trots min relativt höga ålder? Varför inte ge upp, bara sitta under eken?

Jag har ändå faktiskt på väldigt många sätt förtjänat det,

Jag vet faktiskt inte.  Har ingen aning. 

Det är ett mysterium.

Möjligen kommer jag en dag att förstå varför jag är som jag är.

Eller inte.

Om jag låter vresig, självgod och dryg i mina texter beror det inte på att jag tror att jag själv begriper allt bättre än alla andra. 

Det är nog mest en fråga om frustrerad ilska över att så många människor inte verkar fundera över tillvaron eller vart de är på väg.

De ser och upplever inga stora … eller små ... mysterier i sina liv. Där finns ingen förundran. Möjligen förvåning; typ: "Va, regnar det igen".

Få söker någon mening utan de flesta ägnar sig åt att fly ur sammanhang de upplever saknar mening.

Och inget kommer de att finna.

Att uppleva känslan av mysterium kräver ingen speciell beläsenhet eller bildning. Det kräver ingen boklig kunskap. Det kräver bara klar blick för det man är omgiven av.

Och den som inte upplever tillvarons mysterium kommer aldrig att kunna bli i verklig mening lycklig.

För den som åtminstone anar mysteriet kommer också ana känslan av nåd.

Och det är den jag känner.

Artiklar

“Sök inte vad som är moraliskt utan vad som är effektivt”

Boris Benulic

Många som känner leda vid blotta tanken på riksdagspolitik känner sig nog ändå i dag lite uppiggade av V:s nya ledare. Men hur hamnade Nooshi i ledningen?

Rubrikens citat är en tankegång hos Lenin, och den känns väl lämplig just i dag, även om jag inte är så säker på att Vänsterpartiets i sina handlingar vägleds av Lenin. Det var nog ett tag sedan så var fallet.

Vänsterpartiet är för övrigt nästan den enda vänsterorganisation jag inte varit medlem i ... därför hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig det som nu hänt ... att just Nooshi skulle ge mig en födelsedagspresent.

Men man får väl bara buga och tacka.

De senaste åren har jag väl inte riktigt tippat att Nooshi skulle bli vänsterpartiets ledare.

Ett tag trodde jag att det skulle bli Ali Esbati som mycket lömskt knivade Jonas Sjöstedt i ryggen och antydde att denne var nazist … på något annat sätt kunde jag faktiskt inte tolka det här uttalandet.

Mycket länge såg Linda Snecker ut ha goda chanser, och jag minns hur fängelse-imamen i samband med en diskussion om henne och andra möjliga ledare för V förklarade förstoppningens dolda men viktiga roll i kampen om makten i Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet betraktas av många som ett parti som leds av personer som inte riktigt bryr sig om hur de ser ut – men jag kan försäkra er att allt i deras utseende och beteende är mycket noga uträknat.

Artiklar

Ibland gillar svenska politiker hårda tag – men inte i det egna landet och bara om USA och EU så önskar

Boris Benulic

Svensk utrikespolitik är svår att begripa. Undfallenhet mot muslimska terrorstater men krav på snabba, brutala åtgärder mot länder som Vitryssland.

Sällan ser man svenska politiker så eniga som i frågan om Vitryssland. Men vilket underlag har svenska politiker och ledarskribenter när de fördömer regeringen Lukasjenko och vill se ett regimskifte? Reaktionerna efter händelserna 23 maj gör att frågan åter kan ställas. Då nödlandar ett av Ryanairs flygplan i Minsk.

Förklaringarna till att Flight 4978 går ner i den vitryska huvudstaden skiljer sig åt.

EU, och ett stort antal regeringar fördömer det som skett och anklagar regeringen Lukasjenko för att ha genomfört ett piratdåd i luften. En flygkapning för att komma åt och kunna arrestera Roman Pratasevitj, en medlem av oppositionen som befann sig bland passagerarna.

Som svar på anklagelserna släppte Vitrysslands luftfartsmyndighet tämligen omgående en rapport som bland annat innehöll kommunikationen mellan flygledningen och piloterna i Flight 4978. Den vitryska förklaringen till händelseförloppet är att man mottagit ett hot från Hamas om att det fanns en bomb på planet och att man bara följde de internationella protokoll som gäller i sådana sammanhang.

Hur svenska politiker – liksom landets ledarskribenter – ställer sig i frågan har från första dagen varit uppenbart.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver en krönika 25:e maj om Pratasevitj och den förmodade flygkapningen. Han understryker att Vitrysslands president Lukasjenko är en despot som sysslar med tortyr och förtryck av oppositionella i landet. Att Pratasevitj erkänt på film ger Wolodarski samma bevisvärde som om Lukasjenko själv skrivit det på ett toalettpapper. Wolodarski ser sanktioner mot landet som en bra början men efterlyser också en framtid utan Putin i Ryssland och Lukasjenko i Vitryssland. Wolodarski vill också att Joe Biden ska öka trycket på Putin under toppmötet i juni.

Sofia Nerbrand, ledarskribent på Kristianstadsbladet, vill se hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland och Vitryssland efter flygplanskapningen. Det ska svida, menar hon, och personer kopplade till länderna ska inte kunna resa in till EU eller göra affärer. Hon förespråkar att Sverige och EU inför så kallade Magnitskijlagar som finns i USA, Kanada och Storbritannien, som specifikt inriktar sig på att svartlista nyckelpersoner. Hon vill också att Lukasjenko ställs inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Hon menar också att Nato, med hårda tag om så krävs, måste garantera EU-flaggade flygplan säkerhet i Europas luftrum.

Fredrik Malm, och ett antal andra riksdagsledamöter för Liberalerna samt Martin Ängeby, kritiserar utrikesminister Ann Lindes hantering av flygkapningen i en debattartikel i Expressen. Linde kallar till exempel Lukasjenko för president vilket liberalerna anser är att vika ned sig, istället bör man se styret i Vitryssland som en illegitim regim. Man efterlyser stränga sanktioner mot Vitryssland, något man tror kan ge oppositionen i landet en möjlighet till framgång. 

Statsminister Stefan Löfven kallar Vitrysslands agerande ”oacceptabelt” i en skriftlig kommentar till TT. Han är nöjd med att Europeiska rådet kunnat ge ett samlat bemötande som är i linje med Sveriges hållning, och menar att man måste agera kraftfullt och omedelbart mot Vitryssland som utsatt både besättning och passagerare för livsfara.

Centerpartiers partiledare Annie Lööf skriver i en kommentar på Facebook att Lukasjenko bör avgå. Hon välkomnar sanktionerna men villa att man ska ta ytterligare steg för att strypa penningflöden och straffa aktörer knutna till Vitryssland. 

Carl Bildt, verksam för European Council on Foreign Relations, vill se en trappa av obehagliga åtgärder som Lukasjenko måste rätta sig efter. 

Protester mot flygblockad

IATA, den internationella samarbetsorganisationen för flygbolag har krävt att EASA, EU:s organ för flygsäkerhet skiljer på politik och frågor som rör flygsäkerhet.

Direkt efter händelserna i Minsk rekommenderade EASA flygbolag att undvika vitryskt luftrum, det var dock inget förbud.

IATA stödde detta som ett rimligt och proportionellt svar på det som skett.

Men den 2 juni – efter det att EASA haft samråd med med sina medlemsstater kom ett totalt förbud mot flygningar till och över Vitryssland.

IATA förklarade då att man inte stöder åtgärden och betraktar den som en politisering av flygsäkerheten.

Willie Walsh, IATA:s generaldirektör förklarade i ett uttalande att:

”Flygsäkerhet får aldrig användas för politiska syften. IATA fördömer den vitryska regeringens handlingar, och vill se en oberoende undersökning. (…) Politik får aldrig blandas ihop med flygsäkerhet och politiker borde aldrig använda flygsäkerhet som en täckmantel för att uppnå politiska eller diplomatiska mål”.

För att börja försöka reda ut vad som egentligen hänt och vad som kan sägas med säkerhet vände jag mig till en person som i mer än 30 år varit verksam som expert och konsult i flygbranschen – i Sverige och internationellt – och ställde frågor kring vad vi i nuläget egentligen kan veta. Han har valt att vara anonym.

INTERVJU med expert från flygbranschen: ”Alla data inte presenterade men Vitrysslands narrativ rimligt än så länge”

BB: Är den vitryska versionen av vad som hände vid landningen möjlig? Alltså att beslutet att landa i Minsk togs av Ryanair-piloterna efter ett bombhot? 

Svar: Den vitryska versionen av vad som hände vid landningen är fullt möjlig.

Rutten norrut kan ses på Flightradar24.com och har publicerats vitt och brett i media. Där ser man hur FR4978 kort före gränsen mot Litauen gör en relativt tvär sväng österut och söderut och flyger mot Minsk. Inte helt raka vägen, men den vitryska trafikledningen leder FR4978 förbi annan trafik och in på lämplig landningsbana i Minsk. Inget märkvärdigt med det. Flightradar24.com visar dock också andra data, som att piloterna på FR4978 slår över sin transponder till Squawk 7700 –  ett automatiskt meddelande till omgivningen att planet befinner sig i ett nödläge och flygplan i närheten ombedes hålla undan – först flera minuter efter den tvära svängen. 

En i media också förbisedd detalj i Flightradar24.com-data är att piloterna överhuvudtaget inte påbörjar en nedstigning till Vilnius. Flightradar24.com har jämfört historiska inflygningsprofiler till Vilnius för just denna flygning från Aten till Vilnius och visar tydligt att denna flygning ligger kvar på sin marschhöjd långt efter att andra flygningar har börjat sin nedstigning mot Vilnius. Slutsatsen är att piloterna ungefär halvvägs över Vitryssland började undersöka sina alternativ. Detta stämmer också med av Vitryssland publicerad transkribering av radiokommunikationen mellan piloter och trafikledning (länk här, översättning längst ner i dokumentet). Piloterna gjorde alltså helt klart avsteg från de inflygningsprocedurer som bolaget Ryanair själva, vitrysk och litauisk trafikledning håller sig med. Dessa är förstås avstämda, publicerade och finns tillgängliga för alla berörda.

BB: Finns det annat som talar för Vitrysslands version? Hur är det med påståendena om att det funnits ryska eller vitryska säkerhetsagenter ombord?

Svar:  Som jag beskriver ovan stämmer data i Flightradar24.com helt med Vitrysslands version.

Det finns inga spår av någon MiG-29 i de vitryska utskrifterna av besättningens kommunikationer med den ansvariga trafikledningen. En sådan närvaro skulle utan tvivel ha kommenterats. Lägg också märke till att de sparsamma intervjuerna med passagerarna ombord inte nämner något jaktflyg. Var är alla dessa dramatiska intervjuer, förresten? Några korta kommentarer direkt efter landningen i Minsk, men efter det? Ungefär 130 passagerare flyger vidare efter några timmar i Minsk och knappt någon har en story att berätta?

Att eventuellt ombordvarande vitryska KGB eller ryska FSB-officerare skulle ha tvingat piloterna att ändra rutten är helt uteslutet. Inga spår av intrångsförsök i den förstärkta cockpitdörren, inga referat om detta från någon ombord överhuvudtaget.

BB: Vad talar mot den vitryska versionen?

Svar: Svårt att säga. Vitryssland har hållit sig till ett rimligt narrativ, detaljerat detta allteftersom, och har enligt vad jag kan se inte kunnat beslås med några orimligheter. Det i sig skulle förstås kunna väcka misstanken att narrativet är väl förberett och kontrollerat …

BB: Vad är fortfarande oklart?

På den här punkten är jag bara intresserad av det rent tekniska – vems skildringar av händelseförloppet är rimligast sett ur teknisk och formell synvinkel?

Det här är ett fall där man ser hur många skribenter hela tiden blandar in cui bono-resonemang och funderar över vem som kan dra nytta på det ena eller andra sättet av den här affären.. Jag vill bara ha torra, torra fakta.

Det utlösande e-postmeddelandet från ”Hamas” är förstås mycket suspekt. Var kom det ifrån?

Trots allt är det för närvarande den vitryska skildringen av händelseförloppet som är rimligast ur tekniskt och flygoperativt perspektiv. 

Än har jag inte kunnat se att någon annan part släppt kommunikation eller andra data som motsäger den vitryska rapporten. Radiokommunikationen finns säkert inspelad av många parter, civila, militära och Ryanairs egen företagskanal. Likaså radardata, civil och militär, och flygplanets egen datainsamling. Ingenting har dock släppts, förutom den vitryska transkriberingen av trafikledningens kommunikationer med piloterna. Det är fullständigt omöjligt att fejka radar- och radiodata utan att en annan part kan avslöja bluffen. Inte ens värt att försöka. En intressant detalj: I en tweet från vitryska oppositionen som sägs vara en transkribering av piloternas kommunikation med trafikledningen har en extra mening smugit in sig, där piloten säger ungefär ”… vi har inget explosivt material ombord …”. Jag har själv svårt att tro att piloterna ens skulle ha yttrat detta och Vitryssland klippt bort det ur transkriberingen. Exempelvis har inte piloterna den detaljerade kunskapen om vad deras last innehåller. De förlitar sig vanligtvis på flygningens last- och passagerarmanifest, samt att personalen på marken har gjort de föreskrivna kontrollerna av last och passagerare.

Artiklar

Hur gör man rum för rom?

Boris Benulic

Jag kan fascineras och förtrollas av en del inslag i zigenarkulturen runt medelhavet och på Balkan. Det är det obegripliga som lockar. Svenska myndigheters politik när det gäller romer i Sverige är också fascinerande ... och obegriplig ... den utövar dock ingen lockelse.

I en rapport hävdar myndigheterna att integrationsarbetet för romer i Sverige gjort att på viktiga områden så har allt blivit bättre för denna grupp, till och med simkunnigheten har ökat. Den som besökt en av de största sammankomsterna i världen för romer – hästmarknaden i engelska Appleby, där man gärna tar sig ett dopp tillsammans med hästarna när man ska vattna dem – har nog svårt att tro att romer inte redan kan simma.

När romerna i Borås skulle inkluderas i det svenska samhället satte kommunpolitikerna dem på bussen till Auschwitz. Det är ett av många exempel på hur myndigheterna med romer. I Helsingborg strävar man efter att lösa detta genom att hantera  unga romers vikt, de anses för tjocka för att kunna integreras och kommunen erbjuder därför motion och träningsråd.

I snart tio år har olika myndigheter och offentliga verksamheter arbetet för att fullfölja en plan när det gäller romer i Sverige. Det finns ett slutmål för detta arbete och det är att

”…det övergripande målet är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdig möjlighet i livet som en person som inte är rom”.

För att få reda på hur det går har Länsstyrelsen i Stockholm – som har en samordnade funktion för hela landet i denna fråga – utarbetat en rapport: ”Romsk inkludering i praktiken” som presenterades förra året.

Där har man sammanställt  erfarenheter och exempel från kommuner som fått statsbidrag för att arbeta med romsk inkludering.

Rapporten konstaterar inledningsvis att detta arbete i i Sverige för romernas del lett till:

” • högre skolnärvaro

 • bättre hälsa

 • högre betyg

 • minskad utbetalning av försörjningsstöd

 • ökad simkunnighet bland vuxna

 • fler har egen försörjning”

Efter att ha läst hela rapporten har vi dock inte kunnat finna en enda siffra som i absoluta eller relativa tal förklarar vad som menas med ord som ”högre”, ”bättre” eller ”fler”.

Har antalet romer som fått egen försörjning ökat med fem, femtio, femhundra eller femtusen personer?

Ingenstans i rapporten klargörs frågor av detta slag. Vi får bara veta att allt blivit bättre.

Rapporten redovisar också de olika typer av aktiviteter som förekommit under de närmare tio år som den behandlar.

Jag utgår från att rapportens författare tagit fram de exempel från de olika pilotorterna som visar på de mest framgångsrika försöken och som kan ge stöd och uppmuntran till alla dem som arbetar i dessa verksamhet.

Svenska attityder

I Uppsala har man ordnat skolteater – kommunens femteklassare fick se teaterföreställningen Katitzi om en romsk flickas liv i Stockholm på 1940- och 1950-talet. Det hela diskuterades sedan vidare på lektioner med det uttalade syftet att informera barnen om hur romer diskriminerats i Sverige.

Här ser man alltså svenska attityder i historien som hindret för romers inkludering.

I Stockholm har man organiserat en utbildning om nationella minoriteter som vänder sig till lärare på högstadiet. Utbildningen har syftat till att öka lärares kunskap om nationella minoriteters rättigheter, och i synnerhet romers rättigheter:

”En viktig komponent i utbildningen har varit att öka kunskapen om historiska och nutida kränkningar och betydelsen av att leva upp till de mänskliga rättigheterna …”.

Även här är alltså åtgärden riktad mot svenskar och svensk mentalitet – det är där problemet finns och medvetenhet ska skapas om historiska kränkningar – då förenklas romers integrering.

Arbete

”Det är viktigt att ha tillgång till arbetsmarknaden och kunna försörja sig. Precis som för andra medborgare i Sverige är målet i strategin för romsk inkludering att alla romer som kan ska ha full sysselsättning.”, konstaterar rapporten.

Man trycker i samband med detta på vikten av ”brobyggare” och det är personer som kännetecknas av att:

”Det är också bra om brobyggaren har god kännedom om kommunens verksamhet och tjänstemannarollen för att framgångsrikt kunna utgöra en länk mellan kommunen och romska invånare”.

Det exempel som redovisas på hur en brobyggare kan arbeta kommer från Borås där de arbetar med ”enskilt stöd” som är en:

”… aktivitet som erbjuds romska invånare i Borås som kanske inte vet vart de ska vända sig för att få stöd som sträcker sig över flera förvaltningar. Det kan till exempel röra sig om stöd i diskrimineringsärenden, hjälp med att skriva ett CV eller att få svar på frågor som rör missbruk och våld i hemmet.”

Hur hjälp att orientera sig i den kommunala förvaltningen är ett led i att skapa full sysselsättning framgår inte riktigt, heller inte hur många anställningar det lett till – förutom för dem som arbetar som ”brobyggare”.

Genomgående handlar skrivningarna i avsnittet om ”Arbete” om hur relationen mellan kommunen och romerna ska stärkas, och ansvaret ligger hela tiden på kommunen att ordna kontaktpersoner med god kunskap om romers kultur och språk.

Bostad

Rapporten påpekar att:

”Enligt strategin för romsk inkludering bör målet vara att romer ska ha en likvärdig tillgång till bostad som övriga befolkningen.”

Det konstateras också att romer upplever sig strukturellt diskriminerade på arbetsmarknaden.

Enligt rapporten får man anta att orsaken till detta inte kan ha något att göra med romers egen kultur utan att orsaken återigen är svenskars fördomar. Därför lyfter man fram exemplet Gävle:

"Under hösten 2018 erbjöds det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarnas personal att gå utbildningen. Gavlegårdarnas ledningsgrupp beslutade att alla medarbetare, cirka 200 personer, skulle delta.”

Utbildningen handlade om ”Likabehandling av romer” och det konstateras att: 

”Utbildningen ledde till reflektion och förbättrade kunskaper. I diskussionerna efteråt beskrev många medarbetare att det var mycket de inte kände till om den romska kulturen och utbildningen bidrog till att utmana förutfattade meningar.”

Hälsa

Rapporten menar att undersökningar visar att ”romer har sämre hälsa och större behov av social omsorg än andra svenskar. Detta tros vara kopplat till att fler romer tycks befinna sig i en socialt och ekonomiskt utsatt situation. Inom socialtjänstens område kommer ofta frågan om omhändertagande av romska barn upp”.

Här lyfter rapporten fram Haninge där man ordnat ”Träffpunkter”:

”En annan viktig dimension i Träffpunktens verksamhet var att erbjuda ett forum för social samvaro och gemenskap. På så sätt motverkade aktiviteten också den isolering som kan drabba äldre.”

Rapportförfattarna reflekterar inte över att detta strider mot den gängse uppfattningen hos dem som arbetar med inkludering och det är att romers kultur mer än svensk kultur präglas av samvaro och gemenskap där även de äldre ingår.

Protester från romer verkar dock inte beskrivningen och verksamheten ha orsakat eftersom:

”Några år efter att verksamheten startat möjliggjorde kommunen för den romska föreningen i Haninge att ta över driften genom att bevilja föreningen ett bidrag. Verksamheten kan genomföras med timanställd personal i samma lokal som förut.”

Man kan alltså beskriva det som att romer i Haninge numera får betalt för att träffas och umgås.

I Helsingborg ser man frågan om unga romers vikt som viktig för inkluderingen:

”Målgruppen var unga romer som led av övervikt. Flera hade också hög frånvaro och låga betyg i skolan. Idrottsföreningar bjöds in för att unga skulle få en chans att prova olika typer av fysiska aktiviteter.”

Man har tagit fram metoder för att kunna mäta resultatet av detta arbete. Något resultat av mätningen redovisas dock inte.

Civilsamhället

Rapporten talar många gånger om hur viktigt det är att koppla ihop romer med det svenska civilsamhället och inte bara med myndigheter och förvaltning. I slutet på rapporten konstaterar man att ett närmande till det svenska civilsamhället underlättas om det finns ett romskt civilsamhälle, vilket dock kan innebära vissa problem, som i Borås:

”Kommunen konstaterade att de olika romska grupperna saknade kunskap om de andra gruppernas historia och i vissa fall fanns fördomar mot varandra. Därför genomfördes workshops där olika personliga berättelser lyftes fram. Det blev tydligt att alla hade erfarenheter av diskriminering och det gemensamma romska arvet lyftes fram vilket förbättrade gemenskapen.”

För att kunna hantera påstådda svenska fördomar mot romer måste man alltså först hantera de fördomar romska grupper har mot varandra.

Den slutliga sammansvetsningen skedde genom en utflykt utomlands:

”Genom att arrangera gemensamma aktiviteter, till exempel gemensamma utvecklingsdagar och en resa till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau svetsades det romska rådets medlemmar samman.”

Man måste alltså påminna olika romska grupper om att de alla suttit tillsammans i koncentrationsläger för att få dem att hålla sams och samarbeta i Sverige.