Det finns de som tror att Vänsterpartiets Linda Snecker med helgens twittrande ytterligare minskat förtroendet för sig själv och sitt parti. Och visst var skrytet om hur hon både kan mysa med barnen på en djurpark samtidigt som hon smyger i väg för att delta i en debatt med per telefon Morgan Johansson i P1 fånigt skrytsamt. Och ynkligt var hennes gnälliga uppföljning om att hon insett att otack faktiskt är världens lön efter kritiken:
“Jag gjorde det stora, stora misstaget att visa en glimt av mitt mänskliga jag genom att igår beskriva hur jag på en familjeutflykt gick undan och debatterade i P1. För det ska jag skämmas, hånas och förminskas. Twitter. Ni är vidriga.”
Det här påverkar inte hennes ställning i partiet eller partiets bland väljarna. Det är andra saker som avgör sådant. Jag påminns i sammanhanget om ett kafésamtal med några av mina olycksbröder för ett tag sedan. Vi kom fram till att Snecker nog är ett partiledarämne. Kanske inte den här gången, men nästa gång det ska väljas.
ETT KAFÉSAMTAL OM LITE MER KRAMGOA KOMMUNISTER
C: ”Har han inte lagt på sig rätt många kilo under sin tid som partiledare?” (Han lutar sig fram i soffan och kisar med ögonen som om han mer exakt försökte fastställa antalet överviktskilon. C. verkar inte nämnvärt bekymrad över sin egen BMI eftersom han tar en matsked vispgrädde från fatet på bordet framför sig. Jag antar att när han förtärt ytterligare ett försvarligt antal matskedar kommer vi andra på Kafé Tre Bojor upptäcka att under berget av vispad grädde döljer sig en bit blåbärspaj.)
Vi sitter och ser på ännu en intervju med Jonas Sjöstedt där han förklarar varför han ska avgå som partiledare, och där han filosoferar kring sin snart avslutade tid som tid anförare av intresseorganisationen för bittra socialarbetare och ständigt vikarierande kulturarbetare, en sammanslutning också känd under namnet Vänsterpartiet.
Jag: ”Jo, du har ju rätt. Jag minns när Sjöstedt tillträdde, då var han ganska så mager om bena, tillika om armar och hals.”
C: ”Vad hände egentligen? Tror du han tröstfikat för att hantera att Löfven aldrig gett honom en ministerpost?”
Jag: ”Det kan vara en optisk villa. Han kanske inte har gått upp i vikt. Han kanske alltid bara håller andan? Då kan man ju göra ett lite uppsvällt intryck.”
C: ”Det skulle i och för sig förklara de alltid utstående ögonen och den något galna blicken.”
E: ”Och varför skulle Jonas Sjöstedt alltid hålla andan?” (E, som smugit upp bakom C, undrar. Han låter sin fråga hänga i luften på ett anklagande sätt medan han aggressivt sätter tänderna i en överdimensionerad kanelbulle.)
Jag: ”Swedenborg diskuterar ju i sina skrifter hur man ska undvika depressioner, svartsyn och vankelmod. Han rekommenderade att man håller andan. Då kan inte omgivningens onda tankar tränga in.”
C: ”Inte så mycket annat heller. Syre till exempel. Och det är väl ett problem. Skrev han något om hur länge man ska hålla andan?”
Jag: ”Inte vad jag minns.
E: ”Och med tanke på vad Sjöstedt utvecklats genom åren verkar inte det där med att hålla andan fungera värst bra.”
Jag: ”Med tanke på vilka Sjöstedt omgett sig med i partiet vågar jag nog säga att det fungerat hyfsat. Tänk vilka tankar som kunde trängt in om han inte hållit andan. Det kan alltid bli värre.”
C: ”Jag tror mer på att han i alla år varit förstoppad. Då får man också den där otympligheten i kombination med en galen blick, och man blir lite svag i rösten. Man blir gråtmild och nervös eftersom man vet att när som helst kan tarmarna rakna och då gäller det att hinna till närmaste avträde.”
Jag: ”Kan ju faktiskt också vara en förklaring. Oreda i tänkandet och allmänna vädjanden till omvärldens godhet menade Nietzsche var följden av förstoppning.”
C: ”Fanns det någon bot för det enligt honom?”
Jag: ”Om man tolkar Nietzsches noteringar om tillvaron verkade han för egen del kurera sig med långa promenader längs med vatten, och om det riktigt knep intog han ett litet glas vermouth. Möjligen två. Men små.”
C: ”Låter för min del som om det skulle kunna bota vad som helst.”
E: ”Förstoppningsteorin är rätt rimlig. I Vänsterpartiet ligger alla i ledningen alltid i bakhåll för varandra, och den som befinner sig högst upp i toppen kan aldrig vända ryggen till och måste sitta med under alla viktiga möten och även under rasterna måste han röra sig mellan de olika grupperna för att stävja uppkomsten av fraktioner – han hinner aldrig gå på muggen och till slut upphör mage och tarmar att fungera.”
E: ”Jo, det ligger nog en del i den teorin – se bara på hur Lars Werners och Lars Ohlys utseende förändrades genom åren –”
C: ”Och tänk på alla talmansvändor vid senaste regeringsbildningen. Det ständiga mumsandet på bullar hos talmannen, vecka ut och vecka in. Det hade väl samma effekt som att hälla cement i tarmarna på Sjöstedt.”
C: ”… och Gudrun Schymans problem uppstod för att hon kanske var lite för ivrig med att följa Nietzsches råd använda vermouth som bot för förstoppningen.”
Jag: På 1600-talet behandlade en engelsk läkare som hette Napier 60 000 patienter under sin långa karriär. Två tredjedelar av dem sade sig lida av melankoli. Napier rekommenderade alltid laxermedel, och enligt hans noteringar i journalerna verkade det ha fungerat.
E: ”Jag förstår inte var du hittar sådana uppgifter?”
Jag: ”Fängelsebibblan innehåller många märkliga skrifter.”
C: ”Kan det finnas något samband mellan att Vänsterpartiet blivit tuffare i riksdagen och all TV-reklam som numera görs för laxermedel?
E: ”Tveksamt. En sann vänsterpartist ser inte på TV-reklam.”
Jag: ”Vem tror ni blir Sjöstedts efterträdare?”
E: ”Ska de följa traditionen måste de satsa på någon som ser ursvensk ut.”
C: ”Va?”
E: ”Det är självklart. Det finns inget parti i det här landet som haft företrädare som så klart utseendemässigt förkroppsligar det svenska. Sjöstedt och Ohly skulle ju kunna användas i annonser för Kalles kaviar. Werner såg ut och uppträdde som den hygglige men den lätt förvirrade portvakten i en pilsnerfilm från trettiotalet. Schyman som en av de stränga tanterna i en Astrid Lindgren-saga. Sammantaget har nog Vänsterpartiet utseendemässigt sett haft de mest nordiskt-germanska partiledarna.”
C: ”Men Rossana Dinamarca? Ali Esbati? Och så hon som i går sa att hon kandiderade?”
Jag: ”Du menar Nooshi?”
C: ”Ett ’t’ i slutet på det namnet och förstoppningsteorin är slutgiltigt bevisad.”
E: ”De du räknar upp bevisar ju bara det jag säger – eftersom de inte är och aldrig kommer att bli partiledare. Varför vet jag inte, men jag är rätt säker på det.”
Medan vi diskuterar vem som kommer att få leda Vänsterpartiet efter Jonas Sjöstedts avgång har imamen stegat in på Tre Bojor. Han står och begrundar utbudet av bakverk och verkar inte kunna bestämma sig. Plötsligt börjar han tala med ryggen vänd mot oss.
Imamen: ”Jag hör vad ni diskuterar och jag vet vem som kommer att ta över ledningen för kommunisterna.”
E: ”Borde du inte alltid inleda ett samtal med att säga något typ: ’Vid profetens skägg’ eller ’Inshallah’?”
Imamen: ”Det gör de bara i Tintin.”
E: ”Men det vore åtminstone fint om du vände dig mot oss när du förklarar saker och ting för oss.”
Imamen: ”Varför då? Era präster genomför ju en del av gudstjänsten med ryggen vänd mot er.”
E: ”Jo, men då är de vända mot Gud. Du är vad jag kan se vänd mot en saffranslängd, ett fat med blåbärsmuffins och en äppeltartelette.”
Imamen: ”Jag lovar att vända mitt anlete mot er så fort jag bestämt mig. Jag ska till och med göra er äran att sitta ned vid ert bord. Och då kan ni få förklara för mig varför det finns äppeltartelette men inte äppelmunkar? Är det någon katolik som känt sig kränkt av tanken på att vi skulle få mumsa på ett härligt flottyrkokt bakverk bara för att det kallas munk?”
C: ”Ta du en blåbärsmuffins. De är nybakta.”
Imamen verkar sjunka ihop något. Han mumlar ett ”Det får väl bli en sådan då”, men hela hans kroppsspråk visar att han är missnöjd med vad som erbjuds. Han betalar och manövrerar sig fram till vårt bord.
Imamen: ”– och det var ett tag sedan man kunde inhandla en baklava här. Men –” (han sätter sig och sätter på vägen ner tänderna i sin muffins och när han sitter stadigt på stolen tar han en tugga till och får ett fridsamt drag över sitt anlete.) ”Inte alls illa. Som du sa. Nybakad. Och mycket blåbär.”
E: ”Vad säger du om teorin om förstoppningsproblem i V:s ledning? Har ni förresten problem med det i er kulturkrets.”
Imamen: ”Har aldrig hört någon klaga på det.”
E: ”Anade det. Jag har ju alltid misstänkt att ni har det motsatta problemet och att det är därför ni bär burnuser.”
Imamen: ”Alltid bär burnuser? Som sagt, du borde läsa något annat än Tintin, du får en så underlig uppfattning om oss, för att inte säga om tillvaron i stort. Men visst, vi antar att vi alla alltid har burnuser
E: ”– då har ni det för att ni liksom är rädda att inte hinna knäppa upp byxorna när det pockar på.”
Imamen: ”Jag måste sluta prata med er. Ibland känns det mer som om jag var med i en nyinspelning av ’Gökboet’ än satt i fängelse.”
Jag: ”Kan vi nu få höra vad Koranen säger om vem som blir Vänsterpartiets nästa ledare?”
E: ”Förresten, finns det några kommunister i muslimska länder?”
Imamen: ”Jodå. I fängelserna. Men jag tror man ska se det som ett slags skyddshäkte. De är allmänt sett inte så populära.”
C: ”Samma läge som för judar och bögar i de där länderna alltså?”
E: ”Undrar vad de gör med en judisk, kommunistisk bög?”
Imamen: ”Kommunism är helt enkelt inte en muslimsk grej. Det funkar för kristna, judar, buddhister och hinduer. I länder med sådana religioner finns det ofta kommunistiska rörelser.”
C: ”Kan det vara en konkurrensgrej? Nischen är liksom upptagen? Myndigheterna förhindrar en slags varumärkesintrång?”
Imamen (betraktar C. med en min som om han inte riktigt vet om han ska visa förakt eller förvåning. Tonfallet när han väl kommer sig för med att säga något visar att han bestämt sig för ett samtidigt intagande av båda förhållningssätten.): ”Varumärkesintrång? Du menar att Allmänna reklamationsnämnden borde få avgöra om kommunister ska få verka i till exempel Iran?”
C: ”Men tänk efter. Koranen och Kapitalet, två tjocka böcker skrivna av skäggiga gubbar. Blir ju liksom lätt att ta fel, klart mullorna vill skydda sin ställning på marknaden.”
Jag: ”Sluta tjafsa. Vem ska leda Vänsterpartiet?”
Imamen: ”Jag kan börja med att förklara varför Sjöstedt ska dra sig tillbaka till Vietnam.”
C: ”Han längtar efter familjen har han sagt.”
Imamen: ”Spelar nog en viss roll. Men jag tror att han känner behovet av att kurera sig genom att dricka vietnamesiskt kaffe – det är en mycket stark franskrostad brygd blandad med kondenserad mjölk. Får vilket tarmsystem som helst att rakna.”
Jag: ”Se! Nu är vi tillbaka vid min förstoppningsteori. Men vem blir nästa ledare?”
Imamen: ”Ditt största problem är att du så sällan tar dig tid med småprat. Men visst– nästa partiledare heter Linda Snecker.”
C: ”Linda vem?”
E: ”De brukar skicka fram henne mot Morgan Johansson i debatterna. Han når henne upp till brösten, och klarar inte riktigt av de diskussionerna eftersom han inte vet vart han ska titta.”
Imamen: ”Precis. Hon uppfyller alla kriterier på att Vänsterpartiets ledare ska förkroppsliga ett ursvenskt ideal. Lite Anita Ekberg goes marxismen-leninismen.”
Jag: ”Men ingen av er har ju lyckats förklara varför det måste vara någon som ser ut som ser ursvensk ut som alltid är partiledare för Vänsterpartiet.”
Imamen: ”Varför vill du jämnt ha en förklaring på allt. Se det som ett av tillvarons mysterier. Acceptera. Men ska jag ändå försöka mig på en förklaring skulle det vara att V förkroppsligar den svenska vänsterns vilja till omhändertagande av människor från tredje världen. Om en av dem som ska tas om hand plötsligt blir partiledare så vänds allt upp och ner. Alla socialarbetarsjälar i partiet gillar tanken på att ta hand om samhällets olycksbarn, men de gillar inte tanken på att klienten reser på sig och går runt och sätter sig på andra sidan det skrivbord vid vilket hjälp i olika former förmedlas. Då har ju socialarbetarsjälen blivit av med sin funktion för att inte säga mission. Så länge majoriteten i partiet är svensk kommer de att rösta fram en svensk. Det är troligare att SD får en svart partiledare än att V får det.”
E: ”Men ser inte Åkesson egentligen rätt utländsk ut – han påminner lite grann om de där lätt överåriga strandraggarna som förr la an på ensamma svenska kvinnor som rest till semesterbyarna som LO hade i Rimini.”
Jag: ”Det skulle kunna förklara SD:s stora framgångar i LO-kollektivet. Det är kvinnorösterna därifrån som Jimmie får, som en hyllning till minnet av en semesterflirt. Och får V till det med en kommunistisk sköldmö i ledningen går LO-männen dit. Och då kan här den nya informella alliansen mellan V och SD i riksdagen kanske bli mer permanent, det kommer att funka om man röstar olika i familjen för man röstar ändå på partier som driver samma förslag.
E (tittar bekymrat på imamen): ”Men vad ska det bli av er då?”
Imamen: ”Det blir ingen skillnad. Det blir som det är nu. Du tror väl inte att det spelar någon roll vem som kontrollerar vilka lagar som stiftas eller budgetar som snickras ihop?”