Heteronormativa samhällen en förutsättning för frihet

"Människor har alltid hanterat det här själva, utan kurser, certifikat och särlagstiftning. Det är först när staten raserar naturliga samband och kampanjar mot dessa samband som det blir problem."

Ugo a.ka. "Ketty" Gabriele, capo i camorraklanen Scissionisti di Secondigliano. Hans eller mer korrekt hennes verk och gärning gör väl att man förvisso kan diskutera den samtida bilden av transpersoner som ofta varande offer.

I dag är det ”International Transgender Day of Visibility”.

Jag betraktar alltid den typen av aktiviteter med en viss förundran och en rätt stor brist på förståelse.

Nej, nej, nej, det är inte så att jag inte begriper att det finns människor som vill byta kön; alltifrån att de vill klä sig som det det andra könet, det som de inte fötts in i – bort till att de genom olika ingrepp vill byta kön.

Det jag inte förstår är kombinationen av ”tyck-synd-om-mig”–mentalitet och självförhärligande.
En knepig mix det där.

I nutida mer eller mindre officiella beskrivningar av transpersoner ingår alltid en uppräkning av människor som på olika sätt fått lida för att de är transpersoner; misshandlats, avskedats, fängslats eller mördats.

Parallellt med det lyfter man fram musiker, underhållare, författare, målare, modeller och idrottsmän som är transpersoner – och underförstått är att de på något sätt är extra bra på sitt område därför att de är just transpersoner (jag frågar mig ibland varför man bara lyfter fram transpersoner ur underhållnings– och kultursfären – finns det inga transpersoner som är ingenjörer, läkare eller arkitekter eller för den delen byggnadsarbetare eller svetsare – jag tror det säger något om vår tid – om vad som är ”fint” och vad som inte är ”fint”.)

Så å ena sidan har vi transpersoner som offer, men å andra sidan är de samtidigt per definition bärare av egenskaper som vi andra aldrig kommer att ha – och så är de alltid goda.

Ur detta växer en ståndpunkt fram som innebär att transpersoner utsätts för olika former av förtryck därför att de är mer begåvade och nobla än vi andra – i förklaringsmodellerna finns också förstås varianten att de blivit bättre människor genom sekler av förföljelse; lidandet adlar liksom …

Problemet är väl att det där inte har värst mycket med historia och verklighet att göra.
Jag kommer att tänka på detta eftersom det snart är annandag påsk – då firas i Neapel matrimonio dei femminielli – och i en procession av vagnar dragna av hästar paraderar femminielli klädda i brudklänningar tillsammans med sina ”makar”.
En gammal sed och tradition, och femminielli är också inkluderade under resten av året i olika religiösa högtider.

Vad är då femminielli? Det är en man som hellre vill vara kvinna, och som kan visa detta på olika sätt och även kan välja att öppet leva som kvinna.
Ett känt exempel är mannen Ugo Gabriele, mer känd som kvinna under namnet Ketty Gabrielle, och hon är capo i en av Camorrans klaner.

Ketty hade ett större ansvar för Camorrans affärer än hennes formella ställning som capo medgav eftersom hennes (eller hans) äldre bror Salvatore, som hade en mycket högre position i Camorran överlät den dagliga driften åt Ketty medan han själv rester runt i Italien. Hon hade ansvar för droger, prostitution – och ett och annat mord.

Femminiellis ställning i regionen kan man om man vill säkert härleda till rester av ett antikt arv i den napolitanska kulturen – liksom till själva familjestrukturen – yngste sonen får ofta göra uppgifter som anses kvinnliga.

I vilket fall – det är synnerligen svårt att hävda att transpersoner skulle vara förtryckta i Kampanien – och så här skulle man kunna gå igenom kulturer i olika länder och världsdelar och finna att personer som inte kan betecknas som heterosexuella skapar en egen subkultur och finner sin roll i den övergripande kulturen.

Men – förutsättningen för detta är förstås att det finns en stark nationell eller regional kultur – som bygger på heterosexuella normer och kärnfamiljer – då uppstår den stabilitet som behövs för att subkulturerna ska kunna leva. I sådana samhällen är människor tryggare, och stöter inte bort den som till exempel inte har samma sexuella läggning som de själva. (Jo då, jag vet att jag generaliserar – men jag gör det mycket, mycket, mycket mindre än vad till exempel RFSL gör när de skriver ”historia”.)

För i sig är det inget i sig underligt att en del människor mycket starkt kan känna att de inte känner sig hemma i det kön det fötts in i – något annat egentligen tämligen underligt.

Dock – och detta är viktigt – i det sen– och postmoderna samhället uppträder ofta de sexuella subkulturerna som ett förfallssymptom, inte som en avvikelse från det normala i en naturligt framväxt kultur.

Om vi ska förstå vad jag menar med det kan vi återvända till Italien. Där har vi några årtionden efter andra världskriget en inre migration av män som flyttade från den fattiga södra delen till den industrialiserade norra. Familjestrukturer slås sönder, kvinnor och barn blir kvar i exempelvis Neapel medan mannen arbetar i fabrikerna i Milano eller Turin – femminielli-kulturen migrerar också – men transplanteras in i en miljö där den inte är en organisk del.

Parallellt med detta sväller och korrumperas den italienska staten än mer. Den politiska och byråkratiska klassen uppvisar efter hand alla de moraliska förfallssymptom som är sådana skikts utmärkande drag när de blivit rent parasitära på det övriga samhället.
Pedofili och prövande av varje upptänklig form av sexualitet blir självklar – och de skikt vi talar om har medel, pengar och makt att köpa den sorts kroppar de vill ha – och de kommer att visa sig att femminielli får en helt ny funktion som prostituerade år rika män och köpta deltagare i orgier med minderåriga.

Det visar sig att detta överhetens behov är så stort att man till slut måste börja importera transpersoner från Brasilien för att täcka behovet och klara efterfrågan (globalisering, globalisering) och det intressanta som händer är att femminielli känner sin position på marknaden hotad och starka motsättningar uppstår. Jag gissar att om man skulle göra en opinionsundersökning bland inhemska italienska transpersoner skulle man finna att rätt många av dem var invandringskritiska.

Och vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo:

1. I ett samhälle som får utvecklas på sina egna villkor och utan stark statlig kontroll av allt som tänkas kan – där kommer vi att få se starka, hållbara kulturer som bygger på heterosexualitet och kärnfamilj – och där blir också de som inte uppfattar sig som heterosexuella en integrerad del av dessa samhällen.

2. I ett samhälle som däremot präglas av en modernisering som slår sönder de organiska samband som växt fram – där kommer de som är sexuellt avvikande att förlora sin naturliga plats.

3. I samhällen av den senare typen skapas subkulturer på grund av överhetens behov av att prova nya former av sex – allt kan köpas – tänk typ Pasolinis ”Salò, eller Sodoms 120 dagar”. Icke-heterosexuella beteenden blir en följd av att det uppstått en marknad, inte på grund av att det finns naturliga avvikelser. Och som varje gång det uppstår en marknad så uppstår det också olika former av marknadsföring och kulturella uttryck kopplade till det som sker på den marknaden.

4. I ett samhälle där alla naturliga hierarkier är på väg att försvinna kommer människor i alla samhällsskikt är bli förvirrade och rotlösa och osäkra på allt – till och med sin egen sexuella identitet – något som ytterligare accelererar dekadensen. Några köper sig säkerhet, och det skapas en kultur dit människor kan förflytta sig för att känna säkerhet när de gamla strukturerna rasat. Tanken på flytande könsidentiteter är en kulturell anpassning till ett samhälle där inget är fast och givet och där ingen i existensiell mening kan vara säker på något.

Slutsats:
När RFSL och andra lobbyorganisationer i dag angriper det heteronormativa angriper de just det som är förutsättningen för de stabila samhällen och kulturer där de som inte är heterosexuella kan vara det de vill vara. Med sina kampanjer och med sådana ritualer som ”International Transgender Day of Visibility” skapar de bara större osäkerhet och förvirring –
RFSL ingår i den så kallade ”välfärdsstatens” målmedvetna och konstanta nedrivande av folkliga strukturer som utvecklats under årtusenden, den staten behöver osäkra och rädda individer som ser sig som offer för att de är speciella –RFSL står gärna till statens tjänst med kampanjer eftersom det ökar deras egen ställning och styrka som organisation.

Människor har alltid hanterat det här själva, utan kurser, certifikat och särlagstiftning. Det är först när staten raserar naturliga samband och kampanjar mot dessa samband som det blir problem.

Kommentera