Artiklar

Vitt som snömos

Boris Benulic

Det som håller svarta tillbaka i dag i västvärlden är deras egna ledare och vitas obegripliga knäfall. Inte rasism. Kan alla vara vänliga och ställa sig upp så vi får något vettigt gjort? Arbete och studier och fysisk aktivitet är bästa boten mot psykoser, även när de är massomfattande.

Jag förstår inte varifrån den samtida nedlåtande synen på svarta kommer ifrån, tron på att svarta är nervklena varelser som måste beskyddas. Har de som har den synen aldrig sett en Shaft-film? Cornbread: What Shaft? You want me to take an ethnic sensitivity workshop or something? John Shaft: How 'bout I workshop my foot in your ass!

Att diskutera huruvida det finns tomtar och troll i skogarna runt Frösåker skulle jag tycka vore en givande sysselsättning jämfört med vad jag försöker göra då och då; gå in i diskussioner om rasism och historia.

Tomtar och troll i skogen kring torpet kan diskuteras med andra på grundval av vad man anser sig ha sett och lagt märke till. Det finns nog mer substans i de iakttagelserna än i vad ledar– och kultursidornas debattörer säger om slaveri och USA:s historia – eller Afrikas historia.

Man kan faktiskt ibland tro sig se en skymt av märkliga varelser sent på kvällen när man passerar Snickartorpet och lämnar bebyggelsen bakom sig.

Men vad har de sett som talar om afrikansk kultur?

Hollywoodfilmer.

Och till er kan jag bara säga: Wakanda existerar inte. Det var inte en dokumentärfilm du såg när du tittade på ”Black Panther”.

Givetvis finns det en afrikansk kultur i vid mening, för som Leo Davidovitj Bronstein brukade konstatera: ”Kultur börjar med att man tvättar fötterna.”

Men sen då?

Vilka vetenskapliga, konstnärliga eller teknologiska framsteg har gjorts på grundval av afrikansk kultur?

Det finns inga.

Det finns framstående svarta vetenskapsmän, konstnärer och industrimän. Men de har blivit det genom att anamma europeisk kultur och genom studier och flit arbetat sig till att bli bland de främsta på sitt området. Precis som det är för vita. Lid och slit.

Dessa påpekanden är således inget utslag av rasism från min sida, det är ett utslag av min motvilja inför tanken på att svarta barn ska berövas möjligheten till ett anständigt liv därför att deras föräldrar och andra vuxna lever i en fantasivärld.

Det är en fråga om omsorg, en tro på att svarta kan bättre än de får möjlighet att visa i dag – förhindrade av sina egna ledare och deras vanföreställningar om historien.

Begreppet ”afrikansk kultur” är i sig omöjligt att hantera i en diskussion av det skälet att det inte finns någon gemensam afrikansk kultur – det finns obegripligt många stammar och kulturer och inom en stam kan det finns flera kulturer, religioner och mentaliteter.

Och ur alla dessa kulturer borde det rimligen ha uppstått någon liten vetenskaplig upptäckt som påverkat mänskligheten, något stort teknologiskt språng.

Men inte.

Och det kan inte skyllas på de vita – stora områden koloniserades mycket sent – men det var inte precis några högkulturer man då koloniserade. Ingen utveckling hade skett.

(Märk väl; vad publiken aldrig riktigt verkade förstå var att de som skrev manus till ”Black Panther” delade min syn på Afrika som en kulturellt kollapsad kontinent. Men så finns det där hemliga hittepålandet de förde in i handlingen. Som tröst. Och det är väl bäst att påpaka det igen; det finns bara i den där filmen. Hyllningarna till filmen blir därför lite obegripliga, om en vit person skulle skildra Afrika och afrikaner på det sättet skulle ordet ”Rasist” antagligen tatueras in i pannan på den individen.)

Det är inte jag och min inställning som är ett problem för svarta i Sverige, problemet är de svarta som gör sig till talesmän för andra svarta. Ett exempel på detta är regissören Josette Bushell-Mingo som nyligen skrev en text på Expressens kultursida om hur även svarta i Sverige känner ett knä på sin nacke och inte kan andas. Men vi lämnar det därhän så länge och går istället till en intervju som SVT Nyheter gjort med henne; där säger hon:

”Det är viktigt att afrosvenskar får se sig själva. För att veta att du är någon och att förstå att du är värd någonting. Att afrikansk kultur är fantastisk och har funnits sedan människan kom.”

Hon må vara svart, men det här är vitt som snömos. De som liksom Bushell-Mingo talar om den ”fantastiska afrikanska kulturen” kommer aldrig med några exempel. Det räcker med att de säger ”Afrika” så ska man gå ner på knä. 

Vad vi måste se är att den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen en gång kämpade för möjligheten att tillägna sig den europeiska kulturen – dess ledare såg att det var vägen till välstånd. Det fanns inte mycket i den egna kulturen att yvas över, inget omvälvande hände med en persons intellekt eller förmågor om de fick kontakt med sina ”afrikanska rötter”.

Vad Black Lives Matter kämpar för i dag är ett nedrivande av den vita kulturen och ett hyllande av den svarta ”afrikanska”. Det vi ser är inte en fortsättning på Martin Luther Kings eller Malcolm X:s kamp.

Det är ett generalangrepp på de framsteg mänskligheten gjort.

PS. Och innan människor börjar hojta om rasism vill jag påpeka att det finns ett enkelt sätt att bevisa att jag har fel.

  1. Ge exempel på bidrag till mänsklighetens utveckling som härrör från den afrikanska kulturkretsen.
  2. Visa på vilket sätt svarta i Sverige (eller USA för den delen) hindras från att ta del av det intellektuella arv och den kunskap den europeiska kulturen anrikat genom seklerna.

Artiklar

Kurd-Kjell och den lilla traumaslagaren Morgan Johansson

Boris Benulic

Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

”Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.

Artiklar

De döda som inte räknas

Boris Benulic

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte ... Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.

Artiklar

de många små, tjocka, vita medelålders männen alltför få uppskattar

Boris Benulic

Stig Engström har fått bli sinnebilden för obegriplig småskurenhet och inbilskhet– vare sig han var skyldig till mordet på Olof Palme eller inte.

Det börjar redan sätta sig en berättelse om ”Skandiamannen” Stig Engström. Det sägs att han var bitter, han kände sig inte tillräckligt uppskattad, han ansåg sig vara värd en bättre position här i livet. Han skyllde allt på ”sossesamhället” och höll Olof Palme ansvarig för tillståndet i det samhället.

En dag lämnar han jobbet sent på kvällen, sliten och sur av övertidsarbete, arbete som ändå ingen uppskattar, han får syn på Palme, drar sitt vapen och blam, blam. Statsministern är död.

Så kan det ha gått till verkar allt fler tycka. Sådan var också bakgrunden, säger de.

Expressens kulturchef Karin Olsson sammanfattar den ståndpunkten och vänder sig mot idéen om att Stig Engström skulle vara för torftig som mördare:

"Skandiamannen är en alldeles för oansenlig mördare för att fylla behovet av mening som Palmemordet väcker. En statsman av hans kaliber, knäppt av en knubbig grafiker från Täby? Så tarvlig kan faktiskt verkligheten vara.”

Underförstått är hela tiden att Stig Engström själv var en ”tarvlig” figur. Gå omkring där och känna sig missförstådd och för lite uppskattad och skylla på sossarna. Förbannade högerspöke.

Ståndpunkten går igen också hos Thomas Engström i gårdagens Aftonbladet.

Man visar ingen som helst förståelse för Stig Engström – självklart inte för det eventuella dådet – men heller inte för hans känslor.

Men om vi istället tänker oss ett gäng unga från förorten som känner att de inte fått vad de förtjänar och det de anser sig förtjäna är den nyaste mobiltelefonen och märkeskläder och därför ger sig in för att råna andra ungdomar i Göteborgs gallerior – vilket numera kan ske under stridsropet Black Lives Matter … ja, då kan vi på kultursidorna få läsa förstående texter om ”utanförskap”. Givetvis tryfferat med några rader om att det är klart man inte ska plundra.

Själva hållningen och känslan hos de här ungdomarna kommer däremot att anses begriplig, förståelig och värd att beakta. Det kommer att börja letas ”strukturer” som kan rivas för att de inte ska känna detta sitt ”utanförskap”.

Här finns något för mig helt och totalt obegripligt. 

En liten småtjock, uppenbarligen hårt arbetande gubbes ilska över att inte vara uppskattad betraktas som en slags sjukdomssymptom som kännetecknar en politisk riktning.

Sysslolösa ungdomars ilska över att inte ha lyxprylar betraktas däremot som något som vi måste ta hänsyn till för att vi ska få ett friskare samhälle. 

Tänk om samhället ser ut som det gör därför att de där småfeta, hårt arbetande vita gubbarnas upplevelse faktiskt är riktig. De är inte uppskattade efter förtjänst. De håller ihop samhället genom att jobba till klockan tio på kvällen. Om och om igen.

Ändå får de inte den tacksamhet de förtjänar.

Tänk om det är deras känsla och upplevelse vi måste utgå från för att få ett bättre samhälle.

Tänk om vår verklighet är ”tarvlig” just därför att vi inte gör det?

Artiklar

Linné och förstånd försänkta i mörker

Boris Benulic

Han formade ett stort antal unga män som kom att utforska världen. De hjälpte fattiga och sjuka. Gav oss kunskaper. Men vad hjälper det.

Sylvester Stallone i rollen som Rambo, en filmfigur som fick sitt namn genom en Linnélärjunges försorg. Det var Pehr Kalm som under sin vistelse i Nordamerika beskrev och namngav ett äpple som växte på Peter Rambos gård. Det var Peter Rambos farfar Peter Gunnarsson Ramberg, som tagit med frön till dessa den nya världen från Sverige. Författaren till boken om John Rambo fick idéen till namnet från äpplet. Antagligen.

Jag överväger att gå till doktorn och få min hörsel kollad när jag läser att:

”Lovette Jallow är en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.”

Jag har nämligen aldrig tidigare hört den rösten. Inte förrän nu då jag läser om hennes senaste utspel; hon vill att man ska plocka ner statyn av Carl von Linné i Humlegården. Jallow vet att berätta att Linné var rasbiologins fader och hon tycker dessutom att statyn stirrat på henne när hon ätit lunch i Humlegården.

Lowette Jallow är svart och antirasistisk aktivist. För detta fick hon Raoul Wallenbergpriset  2019. Hon fick det för att de aktiviteter hennes organisation Actions for Humanity utvecklat, hon beskriver dem själv i juryns pressmeddelande:

”Ungdomar från olika samhällsklasser och bakgrunder från hela Sverige reser till Stockholm för att delta i fyra timmars studiebesök med mig där man diskuterar ämnen som strukturell rasism, sexism, mobbning, homofobi, transfobi, islamofobi, skönhetsideal och utsatthet i svensk samhälle. Under 2019 är målet att nå minst 400 ungdomar för att sedan öka antal under 2020 och kommande år, säger Lovette Jallow.”

Kanske inte så imponerande för den som får ett pris till Raoul Wallenbergs minne.

När SvD besöker pristagaren i hennes hem imponerades de av att:

”Hemma i lägenheten i Stockholm har Lovette Jallow en egen studio. En stor spegel, perfekt ljussättning och ställningar med raka rader av små sminkförpackningar. Här spelar hon in sina sminktutorials, videor där hon visar hur tittarna själva kan göra.”

Det största anti-rasistiska eventet som Jallow organiserat verkar vara ”Black Vouge”, en skönhetsgala med smink och mode som ”intog” Södra Teatern 2015.

Jallow är alltså en person som inte uträttat särdeles mycket, förutom att skaffa sig uppmärksamhet och priser genom olika politiskt lämpliga utspel.

Jämför detta med Carl von Linné. 

Förutom sitt eget enorma livsverk av forskning kom han genom sin personliga påverkan att dana och forma en relativt stor grupp unga män som i sin tur utvecklade Sverige på en mängd områden genom de kunskaper de inhämtade under sina expeditioner ut i världen.

Peter Forsskål var kanske den lärjunge som stod Linné närmast och han var en av viktigaste pådrivarna för att få till stånd tryckfrihetslagstiftningen i Sverige, den första i världen.

Forsskåls tankar om filosofi och politik kom också att påverka Immanuel Kant och vem vet hur stort Forsskåls inflytande på det dåtida tänkandet skulle blivit om han inte avlidit i malaria under en dansk forskningsexpedition till Arabiska Halvön; Forsskål var ju också botaniker.

Expeditionskamraten Carsten Niebuhr skrev senare: 

"Forsskål var den lärdaste mannen i hela sällskapet, och hade han kommit tillbaka levande skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa. Han var arbetsam, han föraktade alla faror, besvärligheter och försakelser.” 

Forsskål har också fått ge namn åt en nässelväxt. Jag väntar bara på att Jallow ska kräva att den besprutas intill dess att den utplånats.

Men nu var ju inte Forsskål den ende av Linnés lärjungar som lade grunden för Sveriges utveckling.

Pehr Kalm reste till Nordamerika, blev god vän med Benjamin Franklin, och Kalms beskrivningar av djur, natur och invånare, både nybyggare och indianer bidrag till omvärldens kunskap om vad som hände i den nya världen.

Anders Sparrman utforskade Kinas djur- och naturliv och var även abolitionist och bekämpade slaveriet. Han avslutade ett långt och rikt liv med att som läkare ägna sig åt att vårda fattiga.

Carl Peter Thunberg blev känd som Japans Linné men även som fader till den sydafrikanska botaniken.

Daniel Solander följde med James Cook på världsomseglingen HMB Endeavour som för första gången kartlade och utforskade Nya Zeeland och Australien. I brittisk vetenskaps annaler räknas han som en av de största naturhistoriska auktoriteterna

Johan Peter Falck utforskade sydöstra Ryssland och delar av Sibirien.

Pehr Löfling ingick i ledningen för den första vetenskapliga expeditionen till Central- och Sydamerika under 1700-talet.

Och så där skulle vi kunna fortsätta med ett tjugotal lärjungar till som utforskade Kina, Arktis och andra länder, regioner och världsdelar. Män som också verkade som ämbetsmän, läkare och lärare.

Alla formades de och påverkades de av Carl von Linné. Alla bidrog de till en bättre värld, liksom Linné själv.

Men låt Jallow hojta. 

Som Linné konstaterade i Nemesis Divina så får dumheten till slut alltid ett lämpligt straff.

Artiklar

Alltför snabbt upptinade hjärnors världsbild och Black Lives Matter

Boris Benulic

"Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för."

Matterhorn? Varför välja en bild av Matterhorn? Givetvis för att underlätta tillvaron för Isobel Hadley-Kamptz. I brist på kunskap om världen och ideologier väljer hon att definiera sina motståndare genom att studera hur de håller fingrarna eller om de bär Hawaiiskjortor och dricker mjölk. Vem vill inte veta hur hon kommer att tolka en bild av en alp?

Yttrar man sig i det offentliga samtalet numera måste man först inleda med att man sett filmen där George Floyd kvävs. Man ska sedan omgående följa upp med att förklara att man är skakad i sitt innersta.

Snart har vi nått den punkt där varje samtal måste inledas med formuleringar av detta slag, även väderleksrapporterna:

”Bilderna på George Floyd liggande med en polismans knä tryckt mot sin hals var fruktansvärda. Morgondagen uppvisar sol över stora delar av Götaland …”

Om man inte förfar på detta sätt kommer man av Isobel Hadley–Kamptz anklagas för att vara högerextrem och nazist.

Men om man gör som hon kräver visar man ju bara att man mycket länge befunnit sig i kryogenisk sömn på grund av man har varit djup nedkyld. 

I just Isobel Hadley–Kamptz fall kan det faktiskt vara fallet. Jag kan tänka mig att hon för några år sedan vandrade iväg till kylskåpet för att få sig en nattmacka, öppnade fel dörr och ramlade in i frysboxen istället. Somnade.

Och nu har någon fått för sig att tina frysboxen och vips är Isobel Hadley–Kamptz tillbaka i debatten.

Inte uppdaterad men sugen på att få tala om för oss andra som varit vid medvetande hela tiden vad som är viktigt och oviktigt, vad som är rätt och vad som är fel.

Vad alla andra som är upprörda över George Floyds död har för förklaring till sitt beteende vet jag inte. 

Min egen reaktion inför George Floyds död är att den lämnar mig oberörd. 

Inte på grund av att jag är känslomässigt störd, saknar empati eller är allmänt ond.

Tvärtom så berör mig människors lidande mycket.

Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för.

Den fråga man då som tänkande människa måste ställa sig är vilka strider och vilken kamp som är viktig om man vill se en friare värld där individen råder över sitt eget öde.

När tillvaron är fylld av människor som inte bryr sig om vad som händer i Mexiko, Kina, Turkiet eller Iran utan istället låter amerikanska media och skådespelare bestämma vad som för dagen är den viktigaste frågan … i en sådan tillvaro kan man ibland stå ganska ensam. Men vem vill bidra till att vi uppnår flockidioti?

De som i dag går i flock i västvärlden och ropar ”Black Lives Matter” i tron att amerikanskt polisvåld mot svarta skulle vara det som håller miljarder människor i misär och förtryck har valt att göra det trots att de har alla möjligheter i världen att orientera sig.

Om de betraktar bilden av människor som hängts från lyftkran i Iran, Boko Haram-mördade i Afrika, kristna slavar i Pakistan, kartellernas massmord i Mexiko, morden på vita farmare i Zimbabwe och Sydafrika … och Kinas metodiska tagande av kontroll över hela världen … på vilket sätt blir då denna masshysteri för Black Lives Matter möjlig att försvara?

Den är ju ett hån mot miljoner människor som dödas när de stora, farliga krafterna i världen rycker fram.

Mot oss.

Och vi ska förväntas oroa oss över hur polisen i Minneapolis är organiserad?

Isobel Hadley–Kamptz kommer givetvis att betrakta mig som högerextremist för att jag inte tycker som hon och pöbelhoparna. Det kan jag ta lätt på eftersom jag fortfarande alltid bär med mig ett mycket tummat exemplar av ett litet häfte med Lenins ”Aprilteser”. Då och då tar jag fram det och begrundar vad som måste göras. När jag ställs inför sådana som Isobel Hadley Kampz går jag till stycket om att: 

”Det är naturligtvis mycket lättare att skrika, klaga, okväda och yla än att försöka förstå och klargöra.”

Men Isobel Hadley Kamps har inte som jag ett behov av att förstå för att kunna förstöra en ond ordning. Hon har ett behov av att yla för att säkra sig en plats i den onda ordningen.

Hon vill in ordentligt på de stora ledarsidorna efter att ha varit ute i några år. Därför tycker hon högljutt det hon förväntas tycka, därför ger hon sig på Mats Skogkär. Det är svårt att bli kvar på DN, kanske kan man säkra sig en plats på Sydsvenskan nu när det blir en stol tom på ledarredaktionen, tänker hon.

De européer som i dag tror sig protestera mot den värsta formen av övervåld och förtryck bör innan de går ut på gatorna igen sätta sig ner och studera hur världen ser ut. Se vilka krafter som är i rörelse, vilka krafter som hotar andra med döden och dem själva med framtida starkt beskuren frihet.

Därefter är det dags att skrida till verket.

Men då kommer inte George Floyd och Black Lives Matter vara något som kampen kretsar kring.

Artiklar

Statens ena hand vet alltid vad den andra gör eftersom de båda alltid är i våra fickor

Boris Benulic

"Man låter en massa människor lura sig in i landet och ordnar sedan ett verk som ska hantera att de fortsätter att hitta på saker."

När det gäller att förflytta pengar från arbetande människor till icke-arbetande har staten utvecklat en förvånansvärd fingerfärdighet.

Det mest omfattande fusket med bidrag i det här landet är rimligen det som sker när personer som påstår sig vara flyktingar släpps in i landet och därefter uppbär bidrag eftersom de inte har någon större lust att vare sig lära sig svenska, utbilda sig eller söka jobb.

Om detta säger regeringens utredare Anne Marie Begler ingenting när hon i dag på DN Debatt upplyser oss om hon kommit fram till att det bör inrättas en ny myndighet som utreder: ”välfärdsbrott”:

”Det kan handla om målvakter i välfärdsbolag, lånade eller stulna identiteter, skenanställningar, påhittade eller överdrivna assistans­behov, överdrivna eller dolda inkomster, tandvård som inte utförts men ändå debiteras, studiestöd för fiktiva studier, med mera. Felaktiga uppgifter kan lämnas till en myndighet för att få utbetalningar från en annan myndighet.”

Men själva grundbedrägeriet gör man ingenting åt.

Det är som vanligt när det gäller staten under senkapitalismen. Dess byråkrati tillväxer ständigt genom att peka på de brister och problem som finns – kaoset som uppkommer därför att byråkratin i andra delar av staten inte gör sitt jobb eller till och med ägnar sig åt rent destruktiv verksamhet.

Man låter en massa människor lura sig in i landet och ordnar sedan ett verk som ska hantera att de fortsätter att hitta på saker.

Och att lösningen skulle vara att samköra en massa myndigheters egna datasystem som uppenbarligen inte fungerar och har stora brister verkar inte överdrivet begåvat. Det lär bara leda till att det behövs en eller flera nya myndigheter i framtiden. För inom informationsbehandling gäller ju principen att stoppar man in skräp så får man ut skräp. I svensk statsförvaltning i dag gäller dock principen att stoppar man in skräp så stannar skräpet kvar, det kommer inte ens ut som nytt skräp. En gång  anställd inkompetent byråkrat förblir för alltid anställd i apparaten.

En rimlig ordning är att staten fungerar enligt principen att den ska övervaka att människor får rå sig själva. Den ska garantera yttre skydd och inre ordning. I övrigt ska medborgarna få behålla åtminstone 80 procent av de det arbetar ihop och efter bästa förmåga ordna sina liv själva.

Den enda nya myndighet vi behöver är en som monterar ner staten såsom vi känner den nu så att landet kan återställas till vad det en gång var.

Begler och hennes medarbetare avslutar sin deklaration med orden:

”Ambitionen måste vara att inte en enda skattekrona ska hamna i fel ficka.”

Det är mycket enkelt att åstadkomma. Bort med tassarna ur våra fickor så stannar pengar där de hör hemma.

Artiklar

Kasern, mission, redaktion – och en dikt för nationen

Boris Benulic

En dikt för nationaldagen ska påminna oss om det storslagna i det svenska kulturarvet, och den starka traditionen av frihet och respekt för allt arbete som främjar nationens välstånd.

Fabian Månsson. Ständigt i arbete. För nationens bästa.

Dagens Nyheter har bett poeten Ida Börjel skriva en nationaldagsdikt.

Den blir som jag förväntat mig. Allmän ångest och oro, en referens till ”I can´t breathe” och så avslutas det hela med en styrkekram.

Det ligger i linje med de fem poeter som tidningen på uppslaget innan bett föreslå lämpliga dikter för nationaldagen. Aase Berg tycker nationaldikter ska vara ”deprimerande”.

Men självklart ska en nationaldagsdikt vara stolt och självmedveten, inte uppgiven. När en annan ordning upprättats i riket kommer jag i min egenskap av minister för kultur- och inre säkerhet att göra Fabian Månssons ”Stridssång” till officiell dikt för nationaldagsfirandet.

Ärkebiskop Nathan Söderblom fann den så vacker och stark att han vill ha med den i Psalmboken. Fabian Månsson var mycket tveksam till förslaget och förklarade att om den skulle sjungas i kyrkan skulle ”väl kärringarna svimma”.

Något halvår senare träffas Nathan Söderblom och Fabian Månsson igen.

”Nu har jag varit i Hälsingland. Jag tog och läste upp din ”Stridssång” i en kyrka däruppe. Men käringarna svimmade inte.”, kunde ärkebiskopen berätta.

Eftersom Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins uppfattning nu dominerar människors medvetande och de därför tror att Sverige inte har en historia och kultur inser jag att det kanske är nödvändigt att berätta vem Fabian Månsson var. (Jag ska mer utförligt på den här sidan återkomma till honom och andra tidiga ledare för den svenska arbetarrörelsen – och då även diskutera de täta banden och samhörigheten mellan dem och ledarna för andra svenska skikt och samhällsklasser.)

Fabian Månsson föds i en fattig fiskar- och lantbrukarfamilj i Blekinge. Blir tidigt faderlös. 

Han arbetar som stenhuggare och fiskare och blir därefter, stamanställd i krigsmakten i tre år. Han börjar skriva texter och artiklar och kan snart försörja sig som journalist och arbetar sig upp i ledningen för Sveriges socialdemokratiska Ungdomsförbund, men är under denna period också ibland predikant i Frälsningsarmén.

Här ser man kärnan i det som formade Fabian Månssons politiska hållning; den frireligiösa väckelsen, viljan att förbättra arbetande människors villkor, samt den självklara instinkten att försvara fosterlandet. 

Han rörde sig ledigt mellan missionshuset, kasernen och partiexpeditionen.

Fabian Månsson blev ledamot av det socialdemokratiska partiets ledning, men han kommer också att bli en av dem som står i spetsen för den utbrytning vänsterut – en vandring som till slut för honom och det nya partiet in i den av de ryska kommunisterna styrda Tredje Internationalen. Där tar det stopp för Fabian Månsson, han kan inte underordna sig diktat formulerade av politruker i andra länder. Den egna nationen måste stå i första rummet och han återvänder till socialdemokratin (i efterhand skulle nästan alla av de andra ledarna följa honom tillbaka.)

Fabian Månssons uttalade politiska idealtillstånd var den svenska medeltiden med dess maktfördelning mellan bondemakt och kungamakt, ett tillstånd som avbröts när Gustav Vasa intog tronen.

Omvittnad var Fabian Månssons praktiska hållning. Vännen Zäta Höglund klagade en gång på att Fabian mest var intresserad av att diskutera priset på vete, fläsk, råg och potatis samt vilken hönsras som var bäst.

I en hård inre politisk debatt i det vänstersocialdemokratiska partiet där Fabian skällts för att vara omarxistisk deklarerade han att:

”Jag vet ytterst lite om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort.”

Han var autodidakt men skröt ogärna med sin nästan obegripliga beläsenhet – en bildning som kom att leda till en svit högst läsbara historiska romaner samt ett antal historiska verk om folkvandringar och vikingatid.

Under åren 1919-1920 var han också medlem av Psalmbokskommittéen och det var då Nathan Söderblom tog upp frågan om att införliva Fabians hymn i Psalmboken. 

Stridssång
Fabian Månsson

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten sög.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen. 

Artiklar

Limboläge

Boris Benulic

"Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat."

Limbo lower now / Limbo lower now / How low can you go (Chubby Checker: Limbo Rock)

Det blir kramkalas i Göteborg i helgen. I goa glada Götet ska blått och svart förenas. Polisuniformer och anarkotishor.

En demonstration ska hedra minnet av amerikanen George Floyds död.

”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida så länge de följer de lagar vi har att värna”, säger kommenderingschefen Teodor Smedius i ett pressmeddelande.

När och var avgörs vilka politiska riktningar polisen ska visa stöd? Kan jag ansöka någonstans för att få deras uttalade uppbackning av mina åsikter?

Var finns blanketterna?

Kan jag göra det över nätet?

Eller nej, förresten. Vad ska man med det stödet till? Som att dra i fält anförande en pluton Hare Krishna-munkar. 

Jag tror rätt många tycker att polisen de senaste åren kunde visat samma vilja att stå på vanliga människors sida och därför gått in för att utplåna gängen och gängvåldet.

Det har polisen inte gjort. Och fått skäll, som ofta övergått i förakt.

Man kan därför utgå från att polisen känner ett behov av att bli omtyckta och respekterade.

Och de har upptäckt att om de inte nöjer sig med att räcka fram en bulle utan också går ner på knä när den serveras får de åtminstone kärlek från alla dem som tillhör gängen eller dem som är dumma nog att tro att gängen ägnar sig åt någon form av radikalt uppror.

Polisens mantra nu är att man inte vill att våld ska eskaleras.

Varför inte det? När blev det en helig regel?

Om ordning kräver våld därför att en folkmassa gör motstånd mot kravet på ordning och vägrar lyssna, vad gör man då?

Ibland menar en del att jag förändrat inställning i dessa frågor.

Inte de senaste 20 åren i alla fall. Nedan kan man läsa min krönika i Metro, under det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna.

Jag hade rätt i min förutsägelse om att demonstranterna skulle återgå till de lugna, välmående och städade miljöer som de växt upp i och lämna politiken och kampen mot globaliseringen; den kampen var ju aldrig allvarligt menad.

Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat. De grupper som förebådar en ny ordning och som tar över gatorna.

Polisen har allt sedan Dan Eliassons dagar lärt sig att man ska se till att menigheten följer överhetens politiska linje och inte lagarna.

En lång dikt till polisens försvar (Metro, måndag 8 april 2002) 

Det är lördagskväll i en radhusförort. En man — vi kan väl kalla honom Nisse Larsson — har druckit några öl. Tillräckligt många för att han ska släppa fram ilskan inom sig. Var det inte så att hans fru smet i väg på den där festen man hade förra veckan och hånglade med grannen? Frun förnekar det, men Nisse blir allt ilsknare.

  Efter ännu en öl rusar han ut på gården, springer över gräsmattan, hoppar över staketet till grannens tomt, tar tag i grillen som står där och vräker in den genom grannens vardagsrumsfönster. Han följer upp med att kasta in en trädgårdsstol. Han skulle kasta in trädgårdsbordet också om han bara orkade lyfta gjutjärnspjäsen. Grannarna gömmer sig i gillestugan och ringer polisen.

  När de kommer (jodå, ibland kommer de när man ringer) så blir Nisse Larsson helt galen. Han rusar mot poliserna, tar tag i en trädgårdstomte som han vräker mot dem. En av poliserna träffas och faller. Nisse Larsson tar upp en trädgårdstomte till och vräker den över den liggande polisen. Han har sju stycken stående i trädgården — möjligen är det inte tomtar utan de sju små dvärgarna. Tunga och hårda är de i alla fall.

  Nisse Larsson kastar nu den tredje trädgårdstomten mot den fallne polisen, vars kollega nu dragit sin tjänstepistol. Han osäkrar. Han skjuter. Nisse Larsson träffas i vänster sida, och faller omkull.

Hade detta hänt skulle det möjligen blivit en mindre artikel i tidningarna. Ingen skulle ha anklagat polisen som sköt — vad skulle han göra? Hans kollega låg på marken, redan träffad av två tunga trädgårdstomtar. Nisse Larsson var helt bindgalen och det gick inte att få kontakt med honom. Han måste stoppas.

Men om Nisse Larsson hade burit skidmask och skrikit slagord medan han kastade trädgårdstomtarna, så hade det blivit ett satans liv. Då får man inte skjuta, om man är polis.

  Varannan dag passerar ett nytt upprop mitt skrivbord trots att nästan ett år gått efter Göteborgskravallerna. Det talas om politiska domar — att straffen är strängare för att man vill markera mot den politik som stenkastarna står för.

  Om jag tillsammans med min familj befunnit mig på Avenyn i en av de butiker som fick gatstenar inkastade, så hade jag sett till att de som kastade sten i fortsättningen möjligen kunde sparka småsten framför sig. Armarna skulle de fått svårt att använda. Jag skulle krävt att de som riskerade oskyldiga människors liv fick mycket stränga straff. De flesta har fått ett till ett och ett halvt år i fängelse. Skulle det vara strängt? Skulle uppropsskrivarna tycka det var strängt om det var ett gäng fotbollshuliganer som hade bombarderat sin omgivning med gatsten? Knappast. Men det som retar uppropsskrivarna mest är att nu är alla förundersökningar mot polisen nedlagda.

Men här ska vi lära av den kloke gamle kommunisten Pier Paolo Pasolini. När han betraktade de stora sammandrabbningarna på 60-talet mellan polis och studentdemonstranter skrev han en lång dikt till polisernas försvar. Vad han inte kunde uthärda var den odrägliga snobbigheten hos vänsterstudenterna som han visste en dag skulle överge sina ungdomsideal och återgå till den överklass de kom från. Och när han såg på poliserna såg han de där bondgrabbarna han hade växt upp med. De som inte hade så många val här i livet. Valet var ganska enkelt för Pasolini. Vill man vara solidarisk med folket och sin klass håller man i sådana här fall på polisen.

Artiklar

Utplåna Mongoliet! Nu! (om klok svensk politik under andra världskriget – och dagens feghet)

Boris Benulic

"De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta."

Per Albin Hansson 1 september 1939: "För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."

Många människor uthärdar elände och lidande genom att intala sig att det inte är mer än rätt. 

Ack, ja, jag är en usel syndfull människa. Jag har gjort många, många fel. Ful är jag också förresten. Inte mer än rätt att jag får corona, att mina föräldrar inte får syrgas på hemmet, att frugan blir arbetslös, att ungarna förnedringsrånas och så har de börjat ta betalt för plastkassarna på ICA.

Och de ska bygga en moské på tomten till höger och ett flyktingboende på tomten till vänster.

Men jag har varit en dålig människa.

Det är inte mer än rätt. Ge mig vad jag förtjänar.

Kanske är det enklare för människor att tänka så, och därefter fortsätta att ligga lågt och lida?

Alternativet är ju att göra något. 

Att känna skuld är nog oftast ett försök att rationalisera sitt tigande. Ibland är det uppenbart att det är nödvändigt att rationalisera hela nationens elände när man ser hur illa tillståndet är på många fronter.

Alltså måste man börja leta i historien efter onda handlingar kollektivt utförda av svenska folket – på det sättet kan man lättare finna sig i det som sker i dag.

Skulle de principerna tillämpas globalt vore det ju rimligt att vi krävde att Ulan Bator lades i grus och aska med hjälp av några kärnvapenbestyckade robotar och så en bombmatta över resten av Mongoliet. Låt oss aldrig glömma Djingis Khans härjningar.

En exempel på svenskt självskammande av det egna landets historia är Jan Eklund i dagens DN som konstaterar att ”En svensk tiger om hur vi klarade oss undan andra världskriget”.

Klarade oss undan?

Tiger?

Man håller tyst när man anser att man har något att skämmas för. Och Eklund ställer in sig i det led där många stått i årtionden … ja, en del ställde sig där redan vid andra världskrigets inledning … men de har nu förstås fallit ifrån av naturliga orsaker. Men deras tankar om att Sverige borde deltagit i andra världskriget lever kvar. Liksom skammen.

Svenskar behöver idéen om att landet på något sätt fegade ur, att man borde ställt sig på de allierades sida.

Att Tyskland inte angrep Sverige är något som måste sonas, och lite vagt utmålas Sverige som ett tyskt protektorat. Och om så var fallet skulle jag väl förstå tigandet.

Men det vi står inför är en svensk motvilja mot att ta strid för den egna nationen i dag – mot yttre och inre krafter. 

Alltså ursäktar man sig genom att stolligt intala sig att … det är inte mer än rätt att vi får det sämre. Svenskarna var ju i praktiken nazistiska medlöpare.

Exakt vad Sverige skulle ha gjort diskuteras sällan konkret. Det hävdas bara att man på något sätt borde ställt sina styrkor under de allierades överkommando. När, var, hur, och varför man skulle gjort det där och då återstår att förklara.

Neutralitetspolitiken var inte en myt. Det var den samlingsregeringen om och om igen hänvisade till när den ställdes inför olika tyska krav som skulle inkräktat på oberoendet. Samlingsregeringen gjorde vad den skulle göra; säkra landets oberoende. De eftergifter man gjorde vägde lätt mot tyngden i att man behöll landets oberoende och frihet.

Det fanns en bred folklig enighet om den förda politiken – från höger till arbetarrörelse. Nationens frihet i första hand.

De som ville föra ut landet i krig på tyska eller allierad sida var få.

I stället för att Sverige vältrar sig i skuld vore det mer rationellt att hävda att om fler europeiska regeringar haft politiker med samma resning och klarsyn som Sverige, med samma förmåga att verka över de snävare intressena hos de klasser och skikt som valt en som företrädare, med samma känsla för nationen … hade det kanske inte blivit något andra världskrig. Rimligare vore om Sverige pekade på historien och sa: hur kunde ni bete er på det sättet. Hur kunde ni hålla er med så usla ledare? Ni borde känna skuld. Och skam.

Medan Europas övriga stater sakta drev mot ett stormaktskrig på grund av sina inre problem, och parlamentariska kriser som en följd av oförmåga till nationell enighet rörde sig Sverige i motsatt riktning – och bevarade sitt oberoende.

Men vad vi sett de senaste åren är skapandet av en historisk myt om Sveriges agerande, sagor skilda från den faktiska verkligheten och de frågor man då ställdes inför.

Denna mytologi har en praktisk funktion, att få folket att gå med på att det har en skuld som måste betalas av.

Om jag överdriver?

Historikern Klas Åmark har med sin monumentala studie ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” blivit riktningsgivande och grundläggande för diskussionen om Sveriges under andra världskriget.

Åmark konstaterar i en passage:

”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”.

Märk väl att Åmark verkar finna detta pris rimligt. Och då gäller det inte en flyktingmottagning av det senaste årtiondets vida större omfattning.

Sverige utmålas i populärkultur och tyvärr även i skolundervisningen (två områden som när det gäller historia sammanfaller) som ett land där nazister, rasbiologer och judehatare innehade de i statsapparaten kontrollerande positionerna under 1930- och 1940-talet.

Perifera grupper utan något politiskt inflytande lyfts fram som de dominerande medan det storslagna i den nationella enigheten inte nämns.

Varför lyfts det aldrig fram hur vänsterflygeln i socialdemokratin åren innan och under kriget diskuterar broderligt med yngre konservativa officerare hur den svenska krigsmakten och försvarsindustrin måste omdanas för att landet i framtiden ska kunna säkra sitt oberoende? Ur de diskussionerna växer försvarspolitiken under 50-, 60-, och 70-talen fram och Sverige blir en stillsammare variant av Sparta vid Östersjön. Sedan kommer moderater och nysossar och öppnar landet i alla avseenden.

Det yras mycket om Gustav V och hans pro-tyskhet. Det talas mindre om när utrikesministern, socialdemokraten och marxisten Rickard Sandler får enskild audiens hos kungen för att diskutera hur Sverige ska agera – båda har en dragning åt en mer aktivistisk politik i Finlandsfrågan. De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta. I dag ser politiker, organisationspolitruker, statsbyråkrater och storföretag till vad som gynnar dem själva och så rättar de in folket efter detta.

Det blir lite fånigt när Jan Eklund hävdar att det är dags att ”sluta tiga” om vad som skedde i Sverige under andra världskriget. För det har babblats ihop en historia som alltför många tror på och ältar; ångest, skuld, ruelse. På så sätt kan man försvara sin egen passivitet i dag. Sin lamhet.

Så visst måste vi sluta tiga och tala om det som kännetecknade Sverige under krigsåren; mod, nationell enighet och försvarsvilja.