Essäer

En oförlöst hippie – tankar om Jordan B Peterson I

Boris Benulic

Vi försöker förflytta oss utanför kultursidornas käftande om psykologiprofessorn från Kanada och försöker förstå vad han egentligen står för. Fast det är möjligt att han själv inte inser vad det är.

Häromdagen uppmanades jag på Facebook att inte vara så ”kokett” när jag gjorde ett ironiskt inlägg om Jordan B Peterson. Vad tyckte jag egentligen om Peterson, var frågan jag utmanades att besvara.

Så de närmaste dagarna kommer jag att ägna mig åt att förklara varför jag undvikit att skriva ordentligt om Peterson tidigare.

Det finns tre orsaker till att jag inte i skrift uttryckt någon kritik av den kanadensiske tänkaren.

Den första orsaken är att jag tyckt att Peterson gjort nytta. Om hans regler för hur man ska ordna upp sitt liv (typ: städa ditt rum, spänn ut bröstkorgen, klappa en kisse) får unga män att lämna tangentbordet och gå ut i världen och göra de där enkla, vardagliga sakerna som garanterar släktets fortbestånd, ja, då är det väl bra.

Den andra orsaken är att Peterson konstant angripits av företrädare för identitetspolitik och censurivrande. Människor som tror att kaos i samhället och oreda i tanken på något sätt ska skapa en ny och rättvisare ordning i världen, en tillvaro där Ben&Jerry-glassen är gratis (eller vad de nu drömmer om).

Att i det läget gå in och vara kritisk mot Peterson har inte känts rationellt.

Den tredje orsaken är att Peterson samtidigt som han (enligt de ovan angivna orsakerna) spelat en positiv roll så han också skapat ett vidsträckt idémässigt kärr genom att på internet hälla ut sina ofärdiga tankar (som verkar vara resultatet av ett ganska osystematiskt bläddrande i böcker). 

Jag har betraktat dessa våtmarker och tänkt: ”Men det kanske är bra, motståndaren klarar inte av att att manövrera de oändliga våtmarkerna och lider nederlag, som de ryska 1:a och 10:e arménerna i de två slagen vid de Masuriska sjöarna under första världskriget”.

Men efterhand har jag insett att även de på den egna sidan riskerar att gå ner sig på myrarna. Visst är det bra om Peterson får åhöraren att läsa Nietzsche, Jung och Bibeln (samt förstås städa sina rum, och vara snälla mot djur). Men är verkligen Peterson rätt person att leda unga män (för det är ju oftast de som följer honom) in i de läsningarna? Jag tror inte det, ska man läsa Nietzsche och Jung måste man ha distans till sig själv och livet – och man måste vara beredd att leva med de tänkarna resten av livet utan att bli riktigt säker.

Precis som man ska förhålla sig till de flesta tänkare.

Och se det är inte riktigt Petersons förhållningssätt.

Man måste ha linor till det verkliga livet för att kunna vandra ut i de markerna, annars finner man inte sig själv, utan förlorar sig själv. Som Jordan B Peterson själv kommit att göra.

Dock … vad ska jag göra åt detta? Här finns den hindrande tredje orsaken för min del. Jag har tittat på Jordan B Petersons ideologiska våtmarker och tänkt att det definitivt ligger utanför min ringa förmåga att torrlägga dem. Det vore som att försöka dika ut Pontinska träsken med hink och spade.

Å andra sidan … är det inte allas vår lott … om vi hör till dem som vill bekämpa dåliga idéer? Vi påminner inte så mycket om den ädle Sisyfos, utan för mer tanken till illa utrustade torpare vid kanten av ett träsk som inte riktigt går att överblicka. Men vi har inget annat val än att påbörja utdikningen om vi ska kunna sätta vår lilla potatis någonstans.

Det här kommer att bli en serie som pågår några dagar, och jag kommer givetvis inte att behandla allt som Jordan B Peterson sagt eller gjort, utan ta upp de punkter där jag tycker mig se att han tänker så fundamentalt fel att det blir farligt.

Men varför kallar jag Peterson för en oförlöst hippie?

Därför att han hör hemma i den moderna västerländska strömning som fick sitt mest extrema och tydliga uttryck på 1960- och 1970-talet på den amerikanska västkusten. Hippierörelsen vurmade liksom Peterson för Jung, Nietzsche och österländsk visdom, både hippien i San Francisco 1975 och Peterson i dag hämtar kraft och idéer från samma visdomskällor.

Jung, Nietzsche och zenbuddhism, hinduism, och taoism var självklara utgångspunkter för hela alternativrörelsen i USA – från 1950-talets beatniks, över hippies till new age-rörelsen.

I morgondagens avsnitt ska vi undersöka de källsprången mer och förklara varför Peterson vill placera oss utanför historien, och därför gör att vi inte kan påverka den.

I de följande avsnitten ska vi diskutera Peterson&Hitler&Stalin, efter det Peterson, det ideala samhället och individen och därefter Peterson & individen&arketypen, och efter det går vi vidare med mer esoteriska frågor, möjligen avrundar vi med ett avsnitt om katter …

Artiklar

“… ett land med hög kultur”

Boris Benulic

Den svenska självinsikten blir alltmer begränsad. Man måste gå tillbaka i tiden, till utländska besökares bild av Sverige, för att förstå vad landet åter kan bli.

Man ska ju inte tala om svensk nationalkaraktär annat än i ursäktande – eller än hellre – nedsättande syfte. Läser man svenska tidningar får man lätt ett intryck av att svensken ofta har någon form av diagnos vars bokstavskombinationer fastställer vilken form av psykisk ohälsa han eller hon lider av. 

Men när man läser André Bellessorts reseskildring ”Sverige” måste man fråga sig vad som hänt i landet sedan Bellessorts besök för 120 år sedan. Den franske besökaren förundras ständigt över den muntra frimodigheten han möter hos svenskarna:

”Denna optimism är själfva urgrunden för den svenska karaktären. Hvarken kristendomen eller reformationen ha förvanskat den hjärtliga kärlek till lifvet, som den skandinaviska hedendomen öfverflödade af. Teologerna insöpo den ur samma mjödhorn, som de gamla jarlarna sjungande räckte hvarandra. Skalderna ha ej bemängt den med någon bitterhet, hvarken psalmförfattarna eller de, hvilkas disharmoniska snille till sist slocknat i vansinne. Deras dysterhet har icke förtviflans tonfall. Deras brännande trånad är endast en orolig längtan hos själar, som tro på lyckan.”

Och i dag förklarar den svenska överhetens representanter för oss att det som präglar svenskarna genom historien blott är barbariet.

Det Bellessort möter är något helt annat:

”Det är en gång för alla ett faktum, att Sverige är ett land med hög kultur och den bästa undervisning i världen. Dess lärda bildning står kanske inte så mycket högre än andra nationers, men dess folkundervisning! Jag känner intet folk, som är mera stolt öfver att kunna sitt abc och de första grunderna.” 

Vi bör läsa Bellessort för att bli påminda om vad som en gång kännetecknade Sverige och dess befolkning, och för att vi ska börja kämpa för att det tillståndet ska återställas.

Boken beställer du här.

Artiklar

Ska de förbjuda spickeskinkan?

Boris Benulic

Har Stefan Löfven återupptagit Karl XI:s politik i Skåne?

Hotad av centralmakten i Stockholm?

Det jämras ju en del på kultursidorna om hur orättvis svensk flyktingpolitik skulle vara. Somar Al Naher går lite längre när hon i AB nu hävdar att:

”I Sverige har vi eftersträvat att lämna assimilering bakom oss eftersom det inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Att tvinga andra människor att ge upp vilka de är för att skapa ett rent och enat ”drömsamhälle” med en imaginär gemenskap är sådant som exempelvis Kina ägnar sig åt.”

Att jämföra det som sedan länge pågått i Kina med utvecklingen i Sverige visar att man kanske inte riktigt vet vad man pratar om.

I Kina går man hårt fram i områden med annan majoritetsbefolkning än hankineser och undertrycker de andra folkgruppernas kultur, språk och sedvänjor. En del av territorierna kan vi betrakta som ockuperade tämligen nyligen (Tibet), annat har erövrats under historiens gång (de muslimska områdena).

Det som sker i Kina kan möjligen jämföras med försvenskningspolitiken efter det att Skåne erövrats från Danmark. Men det är ju ett tag sedan förtrycket och de etniska rensningarna i 1670-talets Skåne.

Tibetaner och uighurer har inte bett om att få vara en del av Kina.

Skåningarna bad inte om att få bli en del av Sverige.

Nu kan det vara så att Somar Al Naher har information som jag inte känner till om vad som sker i Skåne. Kanske pågår där ånyo en brutal försvenskningspolitik? Ingen får prata skånska, ålagillen är förbjudna liksom spickeskinka. Alla lediga hus på Österlen tvångsrekvireras för Stockholmares räkning. Malmö FF måste alltid spela en man kort.

Nej, låt oss anta att de personer som Somar Al Naher ömmar för är invandrare och flyktingar i dag, och de har faktiskt bett om att få komma hit. Representanter för svenska staten har inte åkt runt i världen och fört dem hit mot deras vilja.

Och ber man om att få vara här accepterar man rimligen de krav ens nya land ställer på dem som ska få en fristad.

Om man ber om att få vara i Sverige därför att man flyr från förtryck och förföljelser i den muslimska delen av världen bör man inte ha några problem med tanken på att assimileras in i en kultur som ger dem som ingår ett mått av frihet som är otänkbar för människor i den muslimska delen av världen.

Och har man problem med att acceptera detta är man inte flykting i verklig mening, i varje fall inte en flykting som det svenska samhället ska prioritera att ge en fristad åt.

Vem som avgör vem som är flykting?

Det är nog lämpligast att jag gör det, som jag konstaterar i den här nyupplagda texten på Nätmagasinet.

Artiklar

Aborterat förnuft

Boris Benulic

Det är lite obegripligt att de som talar om mänskliga rättigheter verkar ha så begränsad förståelse för vad det i djupare mening innebär att vara människa.

Pier Paolo Paolini – genom att ställa sig utanför de läger som fanns i abortfrågan placerade han sig närmare ett riktigt svar.

När statstelevisionen ska ta upp frågan om abort gör de det givetvis genom att presentera en amerikansk pastor som är abortmotståndare samt en person som är dömd för mordbrand efter att ha utfört ett bombdåd mot en abortklinik. Nu är det ju inte så att en mordbrännare i sig behöver vara obegåvad. Min enda värdiga motståndare i schack på anstalten hade begått det brottet – dock var det inte en abortklinik han satt eld på.

Men just den här personen som statstelevisionen lyfter fram är en sådan som medströmsmedia alltid presenterar som en typisk abortmotståndare.

Man undviker nogsamt allt som komplicerar frågan. Man kunde kanske redan för några årtionden börjat ana att många fri-abort-anhängares tonläge skulle förebåda dagens hysteri på medströmsmedias ledar- och kultursidor – vad det än gäller; klimatet, corona, Trump, invandring.

Jag undviker själv helst att diskutera ämnet eftersom det huvudsakligen verkar dra till sig dem som saknar verklig vilja att söka efter en hållbar hållning. Jag har med åren blivit mer och mer övertygad om att en del av dem som deltar i debatten och förespråkar fri abort inte medvetet förenklar sin framställning av hur debattens fronter ser ut – de förmår helt enkelt inte föra mer komplicerade resonemang än vad de får till. De diskuterar liv, död och vad det innebär att vara människa som om de resonerade om storleken på hamburgare de ska beställa.

Min egen ståndpunkt är fortsatt den som jag uttryckte i den här kolumnen i Metro för 20 år sedan.

Om livets helighet

Det finns personer som bombar abortkliniker i USA. Det finns andra som mördar läkare och sjuksköterskor som utför aborter. Det visar att vissa dagar är Guds fabrik bara bemannad av praktikanter som monterar ihop hjärnorna fel vid det löpande bandet däruppe i himlen. Uppenbarligen fattas det också vissa väsentliga delar just de dagarna.

  Resultatet blir människor med själar lika stinkande som trafikdöda grävlingar som legat i solen i två veckor. Detsamma kan sägas om dem i Sverige som försöker skapa ångest hos de som genomgår en abort. Men innebär det att rätten till fri abort är självklar? Jag vet inte. Abortförbudet har genom historien varit ett instrument för att förtrycka kvinnan. Hon har slavat i hemmet, på åkern, vid spisen och i sängen. Slaveriet förstärktes av att hon inte hade möjlighet att välja hur många barn hon ville ha.

  Radikala människors kamp för kvinnans frigörelse har därför alltid, som ett självklart moment, haft kravet på rätten till fri abort. Men är det kravet lika självklart i dag? Och är det lika radikalt? Jag tror inte att det är så enkelt som att peka på att reaktionära och kvinnofientliga krafter är emot fri abort och sedan som en reflex säga att man är för.

När jag känner mig vilsen i politiken går jag till bokhyllan och letar upp Pier Paolo Pasolinis texter. Även om han var kommunist, så var han i första hand en enkel bondpojke från Friuli i Italien, och han var alltid misstänksam mot den etablerade kulturradikalismens självklara sanningar.

  Under den stora striden i Italien mellan katolska kyrkan och de radikala om rätten till fri abort förvånade han alla med att ge röst åt sin vånda inför tanken på fri abort: 

”Att livet är heligt är en självklarhet. Denna princip är till och med starkare än den demokratiska.”

  För Pasolini finns det inget tvivel om att fostret är ett liv. Han fnyser med förakt åt alla matematiska diskussioner om när fostret blir en människa. Han hånler på samma gång åt alla som inte förstår att en nedsliten bondhustru i Podalen vill ha abort efter tredje barnet. Han förstår hur det varit.

  Men det är inte det viktiga i hans text. Pasolinis ord bärs av en passionerad attack mot det nya Italien han ser ta form, ett land där sexualiteten är det viktiga och samlaget dyrkas parallellt med den egna karriären. ”Samlaget har blivit ett tvång”, konstaterar han bittert. Sex blir en motor i en industri som vill få oss att köpa mer. För att kunna genomföra ständigt nya erövringar måste vi konstant ha nya vapen, kläder, bilar och andra statusprodukter.

Det är där vi befinner oss nu — i det samhälle Pasolini anade före de flesta andra — en värld där varje individ är sitt eget universum och där den omedelbara tillfredsställelsen är det viktiga. En värld där vi är till för att konsumera. Barn kan i en sådan värld bli ett hinder och inte en möjlighet.

  Återigen — för tydlighetens skull — jag vet att ingen begår abort utan vånda och ångest. Det är inget enkelt beslut. Men att så många ändå begår och genomgår abort visar att andra principer än den att livet är heligt har tagit kommandot.

  Den totala friheten innebär i dagens samhälle bara att man underordnar sig krafter vars mål är att förvandla oss till produktionsfaktorer och konsumtionsapparater. Jag anser givetvis att varje kvinna har rätt till sin kropp och att forma sin framtid — ingen har rätt att bestämma i hennes ställe eller att styra över hennes val på något område. Men jag är inte säker på att rätten till fri abort är en rätt som styrker kvinnans position. 

(Alla mina 220 kolumner i Metro finns samlade i en 800-sidig volym som du kan köpa här.)

Artiklar

De som förlorar sig själva mister till slut sitt land

Boris Benulic

Varför får du känslan av att tala med någon som är framodlad i ett provrör när du lyssnar på en svensk politiker? (Nej, låt oss inte diskutera om provröret var rengjort eller inte – det är illa nog att vi har att göra med en laboratorieprodukt)

Det ståtliga paret är från filmatiseringen av Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”. Den som tycker att de är väl nordiska i sin utstrålning kan kanske finna tröst i tanken på att Ström var kommunist när boken skrevs och sedemera blev socialdemokratisk riksdagsman samt ordförande i Stockholms stadsfullmäktige.

Hur Sverige ska styras är numera mest en fråga om vad som är mest lämpligt för byråkraterna och politiker. Landet indelas efter vad som passar dem administrativt och ekonomiskt.

Och det är inte givet att det som passar politiker och byråkrater leder till resultat som passar dig och mig.

Överhetens syn på landet märks också i hur de talar om det. De talar inte alls om det. De verkar inte ha levt i Sverige.

De skriver böcker och memoarer som handlar om dem själva, men där beskrivs liv framlevda bortanför eller utanför vanliga människors liv. När de beskriver sin barndom eller ungdom finns där inget som doftar och växer, inget om naturen, men heller inget om platser där människor arbetar, handlar och roar sig. Det är mer av: ”… och då sa jag till Fidel Castro” eller ”… och som jag förklarade för Margaret Thatcher” eller "... min motion på ungdomsförbundets kongress fick en majoritet av delegaterna med sig."

Dessa politikers tal innehåller heller aldrig några hänvisningar till platsen eller platserna som format dem, eller ens till den plats där de för tillfället befinner sig för att värva röster. Jo, de säger namnen. Men det är så uppenbart att det sägs utan någon känsla av något slag.

Jämför med forna tiders politiker – en del av dem skrev till och med romaner om sin uppväxtmiljö; som den socialdemokratiske riksdagsmannen Fabian Månsson (om Blekinge) eller riksdagsmannen Fredrik Ström (om Halland och Simlångsdalen). När den tidens politiker talade till och om människor var det uppenbart att de var formade av sin hembygd, men de förstod också vad som kännetecknade förhållandena för dem som levde i andra delar av landet.

Både känslan för hembygden och kunskapen om andra hembygder är i dag frånvarande i politikers språk – och förstås därmed och därför – i deras handlingar. 

Det förvånar mig inte, annat är inte att förvänta av en politikerkast formad i avskildhet och bara intresserad av vilka krav den egna partiapparaten eller myndigheten ställer på dem under deras fortsatta karriär.

Vad som oroar mig är att människor i allmänhet har slutat betrakta sig som delar av en bygd, som boende i en stad eller ett samhälle. Alltför många har anpassat sitt tänkande till det där rutnätet överheten lagt över landet. Om kravet kommer kan vi utgå från att många kommer att gå med på att identifiera sig med gps-koordinaterna för den plats de bor på – och så några siffror till för att kunna särskiljas från andra som bor på samma plats.

De däruppe kommer att säga att det innebär ökad frihet – ju mer avklippt individen är från alla band till omgivning, hembygd och historia – desto mer kan han eller hon göra vad de vill; det garanterar staten.

Just därför behöver vi en mental motståndsrörelse, ett tjurigt ifrågasättande av hur överheten beskriver landet och oss. Ett envist hävdande av att frihet uppnår man först när man vet vad man vill, och det vet man först när man förstår vem och vilka som format en själv. När man förstår det kan man välja att förflytta sig … på olika sätt. Men att följa överhetens uppmaning att sträva efter att bli en isolerad individ stadd i ständig förändring, se det är något helt annat. Det påminner mest om en oordnad flykt.

Vi behöver söka oss bakåt för att se vad vi gått miste om i kulturell rikedom och mångfald och futtigheten i det som erbjuds istället.

André Bellessortes nyutkomna bok "Sverige"handlar om hans upplevelser under resor i vårt land under de första åren på 1900-talet. Det är ett verk kan hjälpa oss att se klarare vad som riskerar att gå förlorat, kanske för alltid. Du kan beställa boken här.

Artiklar

Från Bullerbyn till Bonnierpressen

Boris Benulic

Jag oroar mig för att Karin Olsson inte kommer att vara utsövd inför sin nästa tjänst. Hon ligger vaken på nätterna och undrar vad medarbetarna egentligen tasslar om i fikarummet. Hörde hon rätt häromdagen; att hon var "för vit"?

Lilla Anna i filmatiseringen av Astrid Lindgrens "Alla vi barn i Bullerbyn" var på sin tid en trevlig bekantskap. Föga anade man vad hon skulle ställa till med när hon växt upp.

Expressens kulturchef Karin Olsson störs över att Rudy Giuliani färgar håret. Hon anser att det säger oss något om Donald Trump.

Kanske det.

Då kanske vi ska fundera över vad det säger om svensk politik att vi har manliga partiledare som färgar håret och att det väl ser ut som om talmannen har toupé à la amerikansk bilhandlare. Vilket väl i och för sig är rimligt när man ska försöka sälja bättre begagnade politiker till folket. Om så behövs genom att erbjuda fem till priset av en, (spelar roll när de alla har en lika begränsad utväxling som en EPA-traktor). Dock måste jag kanske tillägga att om det är en toupé finner jag det tilltalande att talmannen använder en sådan, det visar att han förstår vad det är han försöker sälja. 

Karin Olssons text är i linje med detta ett försök att dölja den egna kultursidans flint, hon försöker kamma hypotek trots att där inte finns några strån som kan användas till detta.

Hon börjar med det amerikanska valet:

”Efterspelet till presidentvalet blir bara värre. När Trumps juridiska team ägnade över en och en halv timme åt att förmedla rena dårskaper, som att Clinton Foundation, George Soros och utländska kommunistpengar stulit valet, var det som slutscenen i en fars om demokratins undergång i ett postmodernt samhälle.”

Clinton-klanens och George Soros inflytande i amerikansk politik är väl egentligen inget man borde behöva diskutera*. Heller inte frågan om att demokraternas partiapparat har en mer än hundraårig historia av att köpa röster.** Hillary Clinton ägnade mycket av sin tid mellan 2016 och 2020 åt att jämra sig över hur valsegern stulits från henne – med hjälp av bland annat rysk påverkan. Det har varit en trosbekännelse bland demokrater i USA att så var fallet. Och hur var det med Al Gores krånglande? Men framförallt – efter 2004-års val hävdade ledande demokrater att de förlorat på grund av att republikanerna fuskat i Ohio med hjälp av att manipulera rösträkningsmaskiner av märket Diebold.

När demokrater ropar om valfusk är det i sin ordning och visar på att systemet fungerar. När republikaner gör det är det ”statskupp” som Peter Wolodarski i DN hävdar.

Om detta är egentligen inte så mycket att säga. Karin Olsson säger det hon förväntas säga på sin post. Hon kollar in vad New York Times påstår, skriver om och så är det bra med det – hon kan återgå till att hibernera i sitt chefsrum. Men … inte den här gången. Hon gör nämligen en märklig sak till i sin text, något som först kan verka svårbegripligt. Efter att ha fördömt dem som röstade på Trump som (i bästa fall) efterblivna offer för sin egen dumhet ger hon sig på identitetsvänstern:

”De illiberala tendenserna i USA växer, även från den andra sidan. En möjligen skräckslagen vänster vill också isolera sig i sin egen verklighet. I det uppskruvade tonläget under Trump-åren har intoleransen brett ut sig, som om anständighet vore att aldrig släppa fram någon annan åsikt än sin egen förträffliga.”

Detta kommer från chefen för den kultursida som faktiskt gått i spetsen i svenska medströmsmedia för att lansera identitetsvänsterns försök att strypa debatt med hjälp av att tala om vitt privilegium, om behovet för européer att sona skulder för slaveri, kolonialism och miljöförstörelse.

Biträdande kulturchefen Jens Liljestrand var tidigt ute med idéen om att välta svenska statyer. Till och med innan Black Lives Matter börjat försöka göra det i Sverige. En sann föregångsman. 

På Expressens kultursida har ett antal av identitetsvänsterns skribenter fått bra med svängrum – och ingen av dem har levererat texter som utgör en plattform för rationella samtal. Det har varit historiskt okunniga krav på underkastelse från framförallt vita, manliga heterosexuella.

Valerie Kyeyune Backström som till och med klagade på att den mot den tredje världen alltid inställsamme Stefan Jonsson inte visade tillräcklig vilja att själv ”kräkas upp kolonialismens vita gift” – antagligen nöjer hon sig inte med annat än en seppukku.

På sidorna har Bilan Osman fått utrymme för sina lamentationer. Och så alla dessa välkammade vita intellektuella som ska visa att de minsann förstår hur alla de svarta, gula, röda och bruna lider – liksom alla som inte är heterosexuella; skribenter som Hanna Johansson, Per Wirtén, Jonas Holmberg, Philip Warkander, Anna Hellgren, Jonas Gardell.

Alla levererar de texter utan substans och fakta, de förmedlar känslosamheter som bara är möjliga för den som saknar minne om vad som hände i går eller för tio år sedan och som inte bemödat sig om att skaffa sig kunskaper om vad som hände för 100 eller 500 år sedan.

Skribenter som dessa har skapat det debattklimat som ligger till grund för ”cancel culture” och inställningen att vissa människor inte har rätt att yttra sig därför att de är vita, män och heterosexuella. Det är skribenter som dessa som ställer in debatter med dem som inte har rätt hudfärg eller kön. Eller tro.

Så varför vänder sig Karin Olsson nu mot det hon själv skapat?

Givetvis för att hon står näst i tur att angripas, och hon hör hur det talas i korridorerna och bland frilansare om att Expressen Kultur är ändå lite väl vit. Var är representativiteten? Kan verkligen sidan ledas av en vit äppelkindad kvinna som ser ut som Anna från Bullerbyn i vuxen ålder?

Det måste kännas bittert för Karin Olsson. Först gör hon som man ska göra om man vill säkra sin position som vänsterliberal kulturchef – kvoterar in ett par svarta, en och annan bög och så ser man till att alla alltid skriver om klimatkollaps, rasism, kolonialism och numera corona.

Och vad händer? De otacksamma inkvoterade vill bli fler. De vill till och med åt hennes jobb.

Men Karin Olsson kan trösta sig med att världen blivit skonsammare mot sådana som hon. Förr åt revolutionen sina egna barn genom att ta dem av daga. Bödelskärrornas knarrande var bland det sista hennes föregångare hörde under den franska revolutionen medan de transporterades genom Paris för giljotinering på Place du Carrousel.

Numera blir det inte avrättning utan bara avsättning och deportering till en soffa i morgon-TV. Hoppas du inte är morgontrött av dig Karin.

* Ett urval av de texter jag skrivit tidigare om George Soros inflytande i amerikansk politik. Här är de inriktade på skapandet av Kamala Harris.

valfusk iii: skenhelgon som blev bankernas skyddshelgon

harris hemligstämplade härjningarna

kamala harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

** Ett antal av de texter jag skrivit om hur valfusk är en integrerad del av kulturen och strukturen i det demokratiska partiet i USA.

det demokratiska brottssyndikatet

att rösta i ett ruttet system

usa år noll

valfusk i: i väntan på tomten

valfusk ii: dynamit-harry

valfusk iv: trump och minimjölkshögern

mytoman med mustasch

Artiklar

En Linde leder den blinde

Boris Benulic

Plötsligt ska vi alla vara solidariska med oppositionen i Vitryssland. Varför detta är nödvändigt och viktigt kanske inte förklarats än på ett begripligt sätt. Inte för mig i alla fall.

1970- och 1980-talet var märkliga tider för den som liksom jag intresserade mig för östeuropéers rätt till frihet.

Väldigt få brydde sig i Sverige. Oavsett vilka politiska sympatier de hade. Kan ha berott på den av Olof Palme drivna linjen att det som fanns var därborta under Kremls domvärjo, skulle så förbli. Inget att peta i eller bråka om.

Alltså, tanken var: låt det sovjetiska imperiet vara, det passar dem som bor där bäst. 

Solidaritetsdemonstrationer i Sverige för något av folken i det imperiet samlade möjligtvis fler deltagare än motsvarande aktiviteter för Iraks träskaraber. Vi kunde möjligen fyllt en busskur om det börjat regna. Även om det var rusningstid i kollektivtrafiken.

Om jag överdriver? Kanske lite grann.

Men det är inget mot överdrifterna i gäller medias beskrivningar av tillståndet i Vitryssland.

Vår massamhälles ständiga utbrott av hysteri har nu riktats mot den lilla republiken som är inklämd mellan Ryssland, Ukraina och Polen.

Alla vet plötsligt att Vitryssland är ett helveteshål på jorden. Ett land vi måste göra allt för att befria från diktatoriskt styre. Sanktioner, politisk isolering. Låt inte hockey-VM spelas där. Bojkott och sanktioner.

Jag gillar det där med solidaritet. Men jag kan tänka mig ungefär 300 länder som ligger före Vitryssland på min priolista för solidaritetsinsatser.

Vad säger ni? Finns det inte 300 länder?

Ja, då kanske ni förstår hur viktigt jag tycker det är att visa solidaritet med oppositionen i Vitryssland. Inte så att jag tycker man ska banka upp poeter som ägnar sig åt politik, men tillståndet i det landet är inte av det slaget att det kommer i närheten av de verkliga helveteshålen på jorden.

Och inget talar för att tillståndet i det landet skulle bli bättre av att oppositionen kom till makten.

Kampanjerna i media, masshysterin som tar sig uttryck i att så många här i landet nickar förnumstigt och säger: ”Ja, den där Lukasjenko måste bort. Det flyter ju blod på gatorna.”

Vi kanske ska sansa oss och se på historien och studera tillgängliga fakta om hur det ser ut i Vitryssland.

Och så ska vi kanske sortera vår argumentation, försöka vara logiska.

Om vi ser på hur människor lever i Vitryssland har de det relativt sett bra jämfört med andra länder i det forna sovjetiska imperiet. 

Vi kan jämföra med Ukraina, Armenien och Georgien.

Arbetslösheten har ända sedan 1991 – då imperiet brakade ihop – varit lägre i Vitryssland än i Ukraina, Armenien och Georgien. Förra året var den 4,7 procent i Vitryssland, 8,9 procent i Ukraina, 11,6 procent i Georgien, 16,9 procent i Armenien.

Den enskilde medborgarens levnadsstandard har varit högre i Vitryssland än i de andra länderna om man ser till BNP per capita, tillgång till skolor, sjukvård och bostäder.

Vitryssland har anständiga intäkter från sin export av bland annat maskiner och jordbruksprodukter. 

Vitrysslands BNP per capita var 6300 USD 2018, i Ukraina 3100 USD, i Georgien 4700 USD, i Armenien 4200 USD.

Ukraina har 40 miljoner invånare, Vitryssland 10 miljoner. Ändå är Ukrainas export i värde bara dubbelt så stor som Vitrysslands.

Georgien har lika många invånare som Vitryssland, men bara en femtedel av Vitrysslands export.

Detta säger definitivt långtifrån allt om ekonomierna eller hur människor lever. Men det pekar på en odiskutabel sak. Vitryssland som inte avreglerade och privatiserade sin ekonomi, utan lät den förbli statligt kontrollerad har kunnat hävda sig bättre på världsmarknaden än de andra länderna och garantera sina invånare en bättre levnadsstandard. Alla de andra länderna står sig mer än väl vid en jämförelse med Vitryssland för 30 år sedan. Det är inte så att de hade ett mycket sämre utgångsläge när imperiet upplöstes.

I Ukraina, Armenien och Georgien – som blivit som vi i väst efter 1990, efter det att man haft demokratirörelser och regimskiften – präglas politiken fortsatt av oligarkmakt, korruption och då och då ett politisk mord. Oavsett vem som innehar regeringsmakten. Invånarna i dessa länder har större arbetslöshet, sämre bostäder, skolor och sjukvård.

Detta trots protester och demonstrationer som ibland varit så där nästan fredagsmysiga mjuka revolutioner med krav på mer peace, love, and understanding 

Jag är definitivt en anhängare av extremt små statsapparater som ägnar sig åt väsentligheter, och låter människorna sköta sig själva.

Men i väntan på att vi får till sådana paradisiska tillstånd kanske vi borde kunna samsas om att Lukasjenkos styre faktiskt haft stora fördelar framför de olika former av vanstyren som präglat de påstått marknadsvänliga och demokratiska staterna Ukraina, Armenien och Georgien.

Varför dessutom kräva bojkott och sanktioner som riskerar att slå sönder en relativt fungerande ekonomi i en del av världen där det inte är så vanligt med ekonomier som kan ge folk ett hyggligt liv?

Och bakom kraven på sanktioner ligger kraven på att landet ska öppnas och statsegendomen privatiseras. Det kommer då att ske på samma sätt som i Ukraina. Inhemska oligarker och utländska intressen kapar åt sig det som är av omedelbart värde och som det går att maximera profiten på, resten struntar man i.

Privatiseringar och avregleringar är bra, om de också innebär att folket får del av de statsegendomar de varit med och arbetat ihop. Så har inte fallet varit i det forna sovjetimperiet och så kommer det heller inte att bli i Vitryssland.

Det kan mycket väl bli så att personer i Lukasjenkos apparat vänder sig mot honom – därför att de ser möjligheten av vid en avreglering berika sig själva och bli sina egna direktörer – utan ansvar för nationen.

Hur lite de som propagerar för regimskifte i Vitryssland anstränger sig för att förstå vad som sker visar sig på Aftonbladets kultursida. Där har vi år ut och år in kunnat läsa om hur dåligt det är med privatiseringar och hur bra det är med en stor stark stat och en allomfattande offentlig sektor.

Men häromdagen förklarar Inga-Lina Lindquist på just Aftonbladet Kultur att ett av problemen med Vitryssland är att:

”Belarus är kvar i planhushållningens era. Kolchoserna är kvar. Den viktiga gruvnäringen och de stora kemikaliefabrikerna ägs av staten.”

AB:s linje är möjligen begriplig för dem själva – i Sverige är statlig kontroll bra, men i Vitryssland dålig. 

Misshandel av demonstranter och fängslande av poeter och konstnärer uppmärksammas också ordentligt i media.

Utrikesminister Ann Linde har till och med fått till ett uttalande:

”Polisen har använt våld mot demonstranter på ett oproportionerligt och oacceptabelt sätt. Såväl demonstranter som journalister har frihetsberövats. Det finns rapporter om flera skadade och även uppgifter om dödsfall. Ansvaret för denna våldsamma utveckling vilar hos president Lukasjenko och den belarusiska regeringen.”

Linde vill också se sanktioner riktade mot Vitryssland.

Detta ska jämföras med hennes inställning till Iran; ett land präglat av religiöst, politiskt och patriarkalt förtryck. Där kan du dömas till döden för att du demonstrerar mot regimen, eller till ett långt fängelsestraff om du är kvinna men inte bär slöja.

Så har det varit i årtionden.

I ett möte med Irans ambassadör i Sverige 2 april i år deklarerade Linde:

”Iran är en av våra främsta partner i den västasiatiska regionen och Sveriges ständiga ståndpunkt är att motsätta sig ensidiga sanktioner”.

Men rimligen borde Linde kräva sanktioner mot Iran, eftersom förtrycket där är oändligt mer omfattande än i Vitryssland. I november 2019 dödade polis och militär minst 1500 personer under de demonstrationer som riktade sig mot regimen.

Iran är dessutom ett hot mot sin omvärld – vilket inte Vitryssland är.

Dock, vad annat kan man vänta av Linde som var med i Teheran och firade mullornas 40 år vid makten.

Inte för att regimen i Vitryssland så där i största allmänhet ligger mig varmt om hjärtat; men kanske ska vi börja fråga oss varför vi ska hjälpa till att störta Lukasjenko, och vems intressen det tjänar.

Man tycker ju att Sverige och andra länder i Väster borde ha lärt sig om det fåfänga i att försöka bidra till regimbyten i andra länder; vare sig det är med vapenmakt eller tvång och sanktioner.

Det har ju inte gått så bra i Libyen. Eller Irak. Eller Afghanistan.

Men någon har uppenbarligen intresse av ständiga krig och inre kaos.

(I mitt nyhetsbrev i kväll diskuterar jag vidare om Vitryssland).

Artiklar

Om hur Sverige var – och åter kan bli

Boris Benulic

En ny bok som får oss att förstå vad som kan gå förlorat.

I dag utkommer förlaget Cultura Aetatis med en nyutgåva av den franske författaren André Bellesorts bok ”Sverige”. Den skildrar Bellessorts resa genom Sverige de första åren på 1900-talet.

En självklar läsning för den som vill veta mer om Sveriges historia, folk, natur och kultur – allt skildrat av en betraktare som trollbinds av sitt möte med landet och dess människor.

”Sverige” är också en utmärkt julklapp till den som fått för sig att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har rätt i sina uppfattningar om att Sveriges historia är en berättelse om barbari och efterblivenhet.

Ur mitt förord:

"Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig. 

Vi möter i detta verk ett land som kännetecknas av de ständiga skiftningarna. Allt förändras hela tiden. Landskapet. Människorna. Dialekterna som ibland kan påminna om olika språk. Mentaliteten. 

Men människorna förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Här öppnas för oss en annan värld än den som propagerats de senaste 20 åren. Där har vi ställts inför Sverige skildrat som fattigt och okultiverat. Ett rike där brunt och grått var de dominerande färgerna, ett land så fattigt att bara armodet gick i arv. 

Denna strävsamma nation frambringar också stora författarskap som Selma Lagerlöf, Almqvist, Heidenstam, Strindberg och Fröding – och Bellessort för dem närmare oss genom sina möten med dem. 

…

Min förhoppning är att många läsare genom denna nyutgåva ska upptäcka den rikedom och mångfald som finns i begreppet ”svenskt”, och inse att denna verkliga mångfald riskerar att gå förlorad.”

Boken beställer du här.

Artiklar

Är det dags att klappa till julen?

Boris Benulic

Vi kanske ska ge upp försöken att försvara de gamla traditionerna och hitta på nya?

En vän som städar på Regeringskansliet återberättade för mig för någon timme sedan följande samtal han råkade överhörde under eftermiddagen mellan Stefan Löfven och Morgan Johansson. Min vän har mycket gott minne så jag tror samtalet mellan vår statsminister och justitieministern är ordagrant återgivet.

Morgan: (Slår upp dörren utan att knacka. Uppenbart upprörd, slipsknuten lös, skjortkragen uppknäppt, flinten skiner.)

Stefan, men för helvete … nu har de utsett årets julvärd i TV.

Stefan: (Tittar upp från ett travprogram.) 

Jaha, och …

(Tittar ner i travprogrammet igen.)

Vad tror du om Eldorado Mearas i första loppet på lördag?

Morgan: Sitter du med V-75 nu? Du skulle ju fixa det här.

Stefan: Fixa vad?

Morgan: Vem som blir årets julvärd.

Stefan: (Skjuter travprogrammet ifrån sig. Suckar. Tittar upp.)

Är det muslimerna som bråkar?

Morgan: Afrikanerna.

Stefan: Afrikanerna?!

Morgan: Julen är känslig för dem. Påminner dem om hjulet. 

Stefan: Vad skulle det annars påminna dem om? Du menar väl förresten att julen påminner dem om julen?

Morgan: Nej, hjulet. Jul med ett h före liksom. Sådana du har på bilen. På skottkärran. På cykeln.

Stefan: De vill inte bli påminda om hjulet? Nu snurrar det. Hahahaha, var får jag allt ifrån? 

(Skrattar vildsint, slår sig på låren.)

Jag kanske ska ta en hjulsnaps … så jag blir lite rund under fötterna. Hohoho.

(Skrattar så han får svårt att hålla balansen i stolen. Behärskar sig till slut och sätter sig rakare med armbågarna på bordet.)

I dag får jag allt till det! Eller hur Morgan?

Morgan: Hjulet kom inte till Afrika söder om Sahara förrän under 1800-talet. Afrosvenskarnas Riksförbund hörde av sig och sa att julfirande är uttryck för att vi svenskar tror att vi är överlägsna dem. De vet att det är en skillnad, men jul och hjul låter ju likadant. Och det känns kymigt för dem att uppleva att vi firar något som de fick vara utan i 5000 år. Det är inte vem som utsetts till julvärd de har ett problem med, det är att han kallas just julvärd.

Stefan: Sa du kymigt? Det ordet har jag inte hört sedan 1960-talet. Hur gammal är du egentligen?

Morgan: Hur gammal jag är? Vad spelar det för roll? Annika tycker jag är ungdomlig av mig, jag kan faktiskt berätta för dig att …

Stefan: Stopp, stopp. Jag vill inte veta.

(Tystnar. Ser ut att tänka.)

Väldigt mycket annat som inte kom till Afrika söder om Sahara förrän efter 1800-talet. Vill afrosvenskarna att vi …

Morgan: Jag vet, jag vet, jag förstår vad du oroar dig för. Ger vi efter om julen så … Men en sak i taget. Vi måste ta tag i det här. De bara väntar på en anledning att bråka om fler saker.

Stefan: Ja, fy fan. Snart ska väl fläsket bort från julbordet som alltså inte ska heta julbordet längre. Jag får väl sitta på julafton och gnaga på det som fortfarande är tillåtet. Skinkans panering kanske? Frossa på skorpbröd, ägg och senap som griljerats. Mums.

Morgan: Va? Har Sveriges Muslimska Råd redan talat med dig? De ville att jag skulle ta upp frågan om allt detta fläsk vi har på julborden.

Stefan: Va? Nej, nej, jag skämtade bara … Men vad säger du, är de på oss om det … ojojoj.

Morgan: Vi måste ta ett övergripande grepp om högtiderna. Vi kan inte hålla på och peta i de här sakerna varje gång någon minoritet blir stött.

Stefan: Du menar …

Morgan: Ja, men är det inte lika bra? Vi avskaffar alla gamla helgdagar och festdagar. 

Stefan: Du menar att vi döper om dem?

Morgan: Nej, det kommer inte att räcka. Vi avskaffar dem. 

Stefan: Inga röda dagar?

Morgan: Nej, det kan vi inte göra. Då blir det uppror. Folk vill vara lediga. Vi behåller antalet dagar men lägger dem på nya datum. Vi byter ut de gamla helgerna mot dagar där vi högtidlighåller svenska nederlag genom historien. Då ska det väl bli slut på gnället och så kan man få ta sig en eller två rackare för att komma över sorgen över de där nederlagen.

Stefan: Och vilka nederlagsdagar hade du tänkt dig?

Morgan: Slaget vid Poltava. Mordet på Gustav III. Slaget vid Lützen. Stockholms blodbad. 

Stefan: Låter förbannat dystert måste jag säga.

Morgan: Men då blir de lättkränkta delarna av de utländska minoriteterna glada. De kan ju inte klaga på att vi förhäver oss. En del av dem kanske till och identifiera sig med själva tänkandet.

Stefan: Vilka då?

Morgan: Shiamuslimerna. De firar Ashura, på årsdagen av Muhammeds dottersons, imamen Husseins martyrdöd i Karbala. De samlas och piskar varandra och skär sig själva. Ett jävla blödande på gator och torg.

Stefan: Så långt ska vi inte gå. Ska vi pina oss lite extra på de där dagarna du pratar om kan det väl räcka med att vi dricker snapsen ljummen.

Morgan: Fast där har vi ett annat aber. Jag är inte så säker på att de muslimska organisationerna gillar att vi har högtidsdagar där vi dricker sprit. Även om det är våra nederlag vi högtidlighåller.

Stefan: Men när blir de nöjda? Är det när jag sitter i garaget och sniffar thinner och tänker på 1809 års krig då vi förlorade Finland?

Morgan: Jag tror du närmar dig …

Stefan: Vet inte om jag orkar med så mycket mer krav från de här grupperna. Kan inte du och Annika sätta ihop en rad förslag till nästa möte, och ta i ordentligt så vi blir av med den här frågan en gång för alla.

Skönt i alla fall att det inte var valet av julvärd de protesterar mot. Förresten, du sa aldrig vem som blev årets julvärd? Eller vad det nu ska heta.

Morgan: Lars Lerin.

Stefan: Värmlänningen? Målaren? Men det är ju en trevlig prick!

Morgan: Vi kan dock få problem där.

Stefan: Men va fan, har muslimerna och afroamerikanerna något mot värmlänningar?

Morgan: Det är väl mest det där med att han är bög.

Stefan: Men alla ska ju ha sitt. Det blir ju som en regnbågsjul. Och de som är som Lerin har väl i alla fall inget emot skinka? Är det där skon klämmer för muslimerna?

Morgan: Det är väl mest det att homosexuella i största allmänhet inte är så populära bland muslimer. Jag har signaler om att …

Stefan: Snart säger du väl att de har ett eget förslag.

Morgan: Men de har ju uppenbarligen redan talat med dig.

Stefan: Jag skämtade bara. Igen. Du menar att de har ett eget förslag? På riktigt?

Morgan: Jo, de säger att julvärden måste spegla mångfalden i landet. 

Stefan: Och då det räcker inte med en mysig värmländsk målande bög? Jaja, vad vill de ha?

Morgan: De olika organisationerna kunde inte komma överens, förutom om att det måste vara en man, och han ska inte kunna prata svenska. För att verkligen spegla mångfalden.

Stefan: Kan de inte föreslå en stum utländsk man med en gång. Då får vi med en grupp till.

Morgan: Jag ska föreslå det. Alltså, en utländsk man som inte kan tala svenska men är stum.

Stefan: Varför inte också göra honom till papperslös med en gång.

Morgan: Där sa du något!

Stefan: Jag skämtade bara. Igen. Har du ingen humor Morgan?

Morgan: Men som vi var överens om nyss, det är lika bra att vi tar i. Vore väl bra om han också var återfallsförbrytare. Dömd för langning.

Stefan: Vad som helst. Bara vi blir av med frågan.

Morgan: (Reser sig upp och går mot dörren. Stannar i dörren. Vänder sig om.)

Du förresten. Behöver du sällskap i garaget på julafton? Jag kan ta med en egen trasa.

Artiklar

Vem har rätt att döma i historiens domstol?

Boris Benulic

Förde Sverige en skamlig politik under andra världskriget? Eller var det tvärtom ett av nationens stora ögonblick?

Medborgartåget i Stockholm 1941. Per-Albin Hansson i spelen. Till höger några läsvärda böcker i ämnet som avhandlas. Läs mer om dem efter artikeln.

Väldigt många svenskar har ett behov av att prygla sig själva mentalt, eller snarare verkar de se det som nödvändigt att konstant be om ursäkt å hela sitt folks vägnar för oförätter som begåtts mot andra grupper, folk och nationer (och numera också mot naturen och klimatet).

För några hundra år sedan hävdade Olof Rudbeck att all civilisation hade utgått från Sverige – som egentligen var det aldrig sjunkna Atlantis. Skulle det utkomma en textkritisk utgåva i dag av detta verk skulle forskarna som skrev kommentarer instämma i Rudbecks uppfattning och förklara att det dessutom bör studeras om inte rentav Edens lustgård också låg här, och i så fall finge man nog anta att ormen var den första svensken.

Det finns inget sattyg och ingen ondska som inte svenskar varit inblandade i sedan de på så sätt uppenbarade sig i Paradiset, och de allra värsta handlingarna verkar detta folk ha begått under andra världskriget.

Ni vet, allt det där samröret med Hitler och nazismen.

Nåja, möjligen är förtigandet av detta samröre ett brott som nästan betraktas som värre. 

Landet i dag – och sedan några årtionden – präglas av en mentalitet som innebär att svensken måste vara beredd till ständig botgöring. En scout alltid redo att vara ångerfull.

Men när jag läste Aron Flams bok ”Det här är en svensk tiger” blev jag lite förvånad.

Jag trodde att andra världskriget och Förintelsen hade förlorat sitt värde som moralisk måttstock i den svenska samtidsdebatten, och istället ersatts av svenskarnas (tämligen begränsade) inblandning i slavhandeln på 1800-talet.

Så fel jag hade. 

Förintelsen verkar vara den eviga måttstocken på hur de som levde på 1940-talet ska vägas och mätas i dag i historiens domstol. Rannsakning inför det skranket slipper man bara om man är jude. Alla andra är misstänkta och måste bevisa sin oskuld. Lite knepigt blir det förstås för de svenskar som skämtade om judar, eller skrev in osympatiska judar i filmmanus och romaner – de riskerar att framställas som ideologiska rallare för de järnvägsbyggen där en dag de fyllda vagnarna skulle rulla mot Auschwitz och Bergen-Belsen. 

(Med tanke på svenskt debattklimat kanske jag bör förklara att jag finner massmorden på judar och slaver (och andra grupper) under andra världskriget vedervärdiga, om inte annat skulle jag fördöma dem därför att jag har svårt att fördra att man mördade mina släktingar.)

Att så många i dag vill använda Förintelsen som utgångspunkt för hur man bedömer politiska handlingar – eller för övrigt vilka handlingar som helst – åren 1933 till 1945 innebär för mig ett märkligt förhållningssätt.

Man kan härleda det kravet tillbaka till Nürnbergprocessen. Segermakternas snabbt hopkomna anklagelseakter var resultatet av knepiga kompromisser och överväganden. 

Dels gällde det att skapa en berättelse som gjorde att man kunde hävda att nazisterna konsekvent genomfört en brottsplan vars mål var världsherravälde samt judarnas utplåning. 

Dels gällde det att skriva berättelsen så att de som var åklagare framstod som representanter för länder helt utan skuld till den situation som ledde fram till att man sammanträdde i Justizpalast i Nürnberg. Det krävde en hel del knep och knåp för att få till just det eftersom vare sig Storbritannien, Frankrike, eller Sovjetunionen var oskyldiga deltagare i den process som ledde fram till andra världskrigets utbrott.

Ska man studera historien fungerar det inte riktigt att använda åklagarnas anklagelseakter i Nürnberg som mall för hur man skildrar andra världskrigets orsaker och förlopp.

Ska man dessutom skildra historien som den verkligen utspelade sig kan man inte konstant ägna sig åt att bedöma aktörerna i moraliskt hänseende – för det kräver att det skulle finnas en slags allmän och alla omfattande uppförandekod som kan appliceras på politikers beslut. Det här ska skiljas från frågan om uppförande i krig där det finns lagar och avtal som hade räckt mer än väl för att låta nazikoryféer och en och annan general dingla i galgarna; då hade dock segermakterna ställts inför ett annat problem och det var frågan om inte en och annan politiker och militär från segermakternas sida också skulle sitta på de anklagades bänk.

Det man kan göra när man studerar historien är försöka förstå grundvalarna för varje politisk handling – och sedan beskriva den. Som den utspelade sig. Och inte anklaga de dåtida aktörerna för att det som skedde inte skedde på det sätt man själv önskar i dag.

Moraliska omdömen om ett historiskt handlande – vare sig det gäller Per-Albin Hansson, Adolf Hitler eller kommunfullmäktiges ordförande i Tomelilla – kan ju göra gott för hur man framstår, men det gör inte så mycket gott för förståelsen av vad som skett.

När det gäller grunderna för att bedöma Sveriges handlande under andra världskriget skiljer jag mig från både Aron Flam och Johan Romin – om jag ser till den debatt de fört på Expressens kultursida. 

Johan Romin driver två teser; Sveriges regering kunde på grund av sin svaghet inte handla på annat sätt än den gjorde, men den förda politiken innebar att man kunde rädda många judar undan Förintelsen.

Aron Flam hävdar att Sveriges politik innebar att Andra Världskriget förlängdes – med allt det elände det innebar.

För att man ska förstå min kritik av Aron Flams bok bättre kan det vara värt att gå in på hur mina åsikter skiljer sig från Johan Romins ståndpunkter. Jag anser inte att frågan om hur många judar som kunde räddas är relevant för bedömningen av samlingsregeringens politik. Antag att det inte hade funnits några judar i Danmark och Norge. Hade regeringens politik då varit fel? Romins argumentation innebär att han egentligen är ense på en punkt med Flam; Sverige ska bedömas efter sin inställning till antalet räddade judar (på annat sätt kan jag inte förstå Flam).

Där de skiljer sig åt är att Romin därför förklarar att Per-Albin Hansson var en god människa eftersom ett ockuperat Sverige inte skulle kunnat rädda några judar.

Min ståndpunkt innebär givetvis inte att det judiska folkets lidande lämnar mig oberörd – det innebär bara att jag anser att antalet personer som räddas undan lägren inte kan vara utgångspunkt för bedömningen av samlingsregeringens politik. Och hur ser förresten måttstocken ut? Vid vilket räddat antal kan samlingsregeringens politik sägas ha blivit godkänd?

Jag anser också frågan om Sveriges militära styrka vid världskrigets utbrott vara irrelevant. Per-Albin Hanssons ståndpunkt hade varit korrekt även om Sverige hade varit redigt rustat, med regementen stridsberedda vid varje mjölkpall mellan Limhamn och Abisko. Det Per-Albin Hansson säger till nationen vid krigsutbrottet är att ett stormaktskrig utbrutit, att det är tragiskt och att Sverige ska hålla sig utanför. Inte vårt krig helt enkelt.

Ståndpunkten brukar förklaras med att Sverige inte var färdigt för krig och att det var för svagt. Det är förvisso sant; Sverige var militärt sett svagt och kunde inte försvara sig. Men jag tror att Per-Albin Hanssons hade försökt samla partierna och folket bakom sin linje även om det varit så att de där regementena hade funnits vid de där mjölkpallarna.

För det som utbrutit var inte ett krig där ett deltagande på någon sätt var nödvändigt för att säkra Sveriges oberoende och frihet, och förmågan att säkra just det är den förmåga efter vilken samlingsregeringen och socialdemokratin ska bedömas. Inget annat.

Det var deras uppgift. 

Och de lyckades.

Det skedde förvisso med eftergifter gentemot Tyskland – men Aron Flam vill mena inte bara att eftergifterna gick för långt och att Sverige gick mycket längre än vad som hade behövts för att undvika ockupation och invasion. (Fast egentligen så ser han inte undvikandet av en invasion som viktigt.)

Men den svenska regeringen hade i Tyskland en motståndare som var helt oberäknelig. Man kan inte sitta i efterhand och göra bedömningen att eftergifterna gick för långt på en mängd områden. Man måste istället försöka placera sig i den situation i vilken regeringen befann sig.

Det de hade att utgå från var att ingen visste hur stormakterna skulle agera. 

Tänkte engelsmännen ockupera Lappland? Vart tänkte de där franska främlingslegionärerna i Narvik egentligen ta vägen?

Skulle tyskarna invadera landet? Vad skulle kunna få Hitler att ge order om anfall?

Fullt berättigade frågor om man studerar kaoset i den europeiska diplomatin under 1930-talet och stormaktspelet, liksom för övrigt spelet mellan de flesta stater i Europa.

Allianser skiftar ständigt, Frankrike och England vacklar konstant i sin syn på Tyskland, Italiens roll är oklar för alla inblandade, möjligen också för Mussolini. 

Denna politiska förvirring, denna viljelöshet hos andra europeiska ledare utnyttjar Hitler. Det är inte så att han genomför en konsekvent erövringsplan, med hjälp av en större militär makt, han utnyttjar bara opportunistiskt varje möjlighet som gives att utvidga Tysklands gränser och intressesfärer.

Och den politik han för skiljer sig i inriktning inte nämnvärt från den tyska utrikespolitik som förts från 1880-talet fram tills hans makttillträde. I inriktning skilde den sig inte ens från tidigare socialdemokratiska ministärer när det gällde synen på Tysklands roll i Europa. De andra staternas oförmåga att hantera de nationella motsättningarna i Europa leder till kriget. Det Hitler drev på för var vad andra tyska ledare arbetat för tidigare. Det som skilde honom från det andra var judehatet.

I detta kaos – i denna värld där man inte riktigt visste vem som skulle alliera sig med vem fanns det bara ett rationellt alternativ – att försöka hålla sig utanför kriget. Om man kunde.

När Per-Albin Hansson och samlingsregeringen betraktade Hitlers agerande under 1930-talet såg de en spelare vars drag var svåra att förutse, en diktator som ibland verkade handla på impuls så att till och med hans egen omgivning blev ställd.

Ställd inför en sådan motståndare måste man se till att ha en bred säkerhetsmarginal i agerande och bemötande – man kunde aldrig riktigt veta vad som skulle utlösa en anfallsorder. Det innebar en politik där den svenska regeringen höll efter sådant man trodde skulle uppröra Tyskland, det innebar att man inte rensade ut personer i armé och statsapparat som kunde tänkas hysa sympatier för Tyskland.

Flam framför olika exempel på vad han anser är anti-semitiska, pro-nazistiska och pro-tyska politiska och kulturella utryck i Sverige innan och under kriget. Och visst fanns de. Flam kunde ha listat fler

Och?

Huvuduppgiften för regeringen var inte att ägna sig åt att bekämpa anti-semitism eller positiv inställning till tysk kultur, huvuduppgiften var att uppnå och uppvisa nationell enighet och få varje parti att dra en klar gräns mot krafter som ville in- och underordna Sverige under en främmande makt.

Och samlingsregeringen och de enskilda partierna lyckades med detta.

Sverige hade ingen femtekolonn av format eller betydelse. Här fanns ingen Quisling, ingen Degrelle, ingen Laval, ingen Dernand, ingen Mosley – alltså inhemska politiker eller nazister som var beredda att leda den egna nationen i en underordnad ställning i förhållande till Tyskland och på alla sätt villfara Hitlers önskemål.

I Sverige hade den sociala och politiska grunden för sådana rörelser ryckts undan i och med uppgörelserna mellan socialdemokrater och bondeförbundare under 1930-talets depression.

Att de etablerade partierna genom sitt agerande kunde förhindra uppkomsten av en femtekolonn beror till stor del på att de höll rent i de egna partierna samtidigt som de inte skapade onödiga spänningar till tyskvänliga officerare och ämbetsmän – de fick hållas så länge de inte ägnade sig åt öppet landsförrädisk verksamhet (i alltför stor och farlig omfattning).

Det viktiga är inte att de tyskvänliga fick behålla positioner – det viktiga är att vi inte fick en organiserad femtekolonn av format i Sverige.

Samma agerande visade samlingsregeringen gentemot näringslivet – man lät dem hållas när de ville maximera sin profit genom export till Tyskland – för att inte heller där skapa spänningar och leda till att den nyssnämnda femtekolonnen också kom att utökas med direktörer.

Om det var ett moraliskt agerande?

Ja, om man ser till resultatet. Omoraliskt hade det varit att sätta nationens oberoende på spel.

De politiska ledarna gjorde det de skulle, skapade en bred säkerhetsmarginal, en zon där inhemsk nazism och tysksvärmeri kunde hållas, men inte tilläts slå rot så de kunde breda ut sig utanför zonen.

Hur bred den zonen skulle vara kan alltid diskuteras. Men när vi bedömer Hanssons och Günthers agerande måste de bedömas efter resultatet, inte efter vad vi efterhand anser är den korrekta bredden för zonen.

En sådan efterhandsbedömning gör Aron Flam i Expressen när han skriver:

”Samt att Sveriges regering fortsatte att sälja vapen till Hitler ända till krigsslutet. Detta trots att Sverige, enligt rationell analys om det bara handlade om pengar och egen säkerhet, borde avslutat samarbetet långt innan dess.”

Enligt vems ”rationella analys”? Studerar man det sista krigsåret är det ju inte så att Tyskland sakta stänger ner krigsmaskineriet, en dödligt sårad tiger är en farlig tiger. Risken för Sverige minskade inte därför att Paulus kapitulerat i Stalingrad.  

Aron Flam hävdar att socialdemokratin skulle ägnat sig åt att efter kriget mörklägga sin historia och sina handlingar för att man skämdes och ville framstå i bättre dager. Både ja och nej. 

”Nej” därför att en mörkläggning skulle inneburit att dokument, handlingar, dagböcker och protokoll inte skulle finnas tillgängliga för den som vill studera de svenska partiernas handlingar under 1930- och 1940-talet.

Så är ju inte fallet. Flams bok är väl i sig ett bevis på det. Och ämnet är tämligen genomtröskat. De debatter som uppstår, som den här, beror inte på att nya fakta kommit i dagen utan på att man utgår från olika syn på politik och historia i bedömningen av alla dessa tillgängliga fakta.

”Ja” därför att socialdemokratin anpassat sin historieskrivning till vad som befunnits vara politiskt lämpligt och till den i västerlandet gällande historieskrivningen när det gäller andra världskriget.

Den historieskrivningen är också Aron Flams. All form av anti-semitism, nationalism och rastänkande anses med nödvändighet leda till att man ställer in sig i de bruna leden och börjar sjunga ”Horst Wessel-lied”, typ: när det publicerats tillräckligt många skämtteckningar om judar i ett land öppnas koncentrationslägen. Automatiskt liksom.

Alltså gäller det för socialdemokratin att rensa bort sådant ur historieskrivningen om den egna rörelsen, och sådant som man inte kan dölja får man ta avstånd från – som tvångssteriliseringar och rasbiologi.

Och visst fanns anti-semitismen som en underström i den svenska arbetarrörelsen och även i den mer radikala vänstern. Bengt Lidforss utgjorde nog det mest välformulerade exemplet på denna anti-semitism. Han ansåg att judarna hade en för stark ställning inom ekonomin, politiken och kulturen. Men som han också påpekade i sin essä ”Judar och germaner" från 1902:

”Vad vi behöva i Sverige är rasmedveten radikalism. Från denna synpunkt skulle man på förhållandet mellan judar och germaner kunna tillämpa den gamla Moltkeska satsen; getrennt marschieren, vereint schlagen. När det gäller att bekämpa sociala och religiösa fördomar, orättvisor och förtryck, då böra vi vara tacksamma för det bistånd vi kunna erhålla från det intelligenta och i stort sett frisinnade judafolket. Men när det blir frågan om positiv kultur, när det gäller att förverkliga de anlag och utvecklingsmöjligheter, som ännu ligga slumrade i vårt folks innersta, då gäller satsen getrennt marschieren. Ty vägen till livet är nu en gång en för juden och en annan för germanen, och det ligger icke i någonderas intresse, att det i framtiden bleve annorlunda.”

Det är texter som denna som gjort att Lidforss anklagats för anti-semitism, och så kan man väl beteckna hans hållning – om man vill och tror att man därmed skapar större förståelse för historien. Och man kan nog anta att hållningen var mer utbredd inom arbetarrörelsen än vad denna rörelse i dag vill erkänna.

Men det finns inget som säger att denna inställning skulle innebära att förintelselägren var en logisk följd av Lidforss ståndpunkt. Snarare var upprättandet av Israel som egen stat en logisk följd av Lidforss hållning, och ett starkt stöd till denna stat.

Och det är det här Aron Flam inte riktigt ser, hur socialdemokratin byter skepnad. I dag står vi inför en helt annan socialdemokrati än Per-Albin Hanssons.

Då var det en nationalistiskt sinnad, ”rasradikal” rörelse som ville bygga upp ett folkhem.

I dag är står vi inför en socialdemokrati som inte värnar nationen och folket och dess kultur. En socialdemokrati som tvärtom tar avstånd från den egna historien och kulturen och ser andra kulturer som överlägsna. Vilket har lett till att Sverige importerat en annan sorts anti-semiter än den Bengt–Lidforsska varianten, nu har vi fått anti-semiter som vill krossa staten Israel och döda judar varhelst de stöter på dem.

Hade vi fortfarande haft ett socialdemokratiskt parti av Hanssons, Sandlers, Skölds, Wigfors, Höglunds och Ströms snitt skulle Sverige inte se ut som det gör i dag.

Den tidens politik är inte något vi ska fördöma och ta avstånd ifrån.

Det är en politik att återupprätta.

”Det här är en svensk tiger” är en del av den trend där man i dagens svenska politik försöker slå mot en motståndare genom att koppla ihop dem med nazismen. Därav den pågående tävlingen mellan socialdemokratin och SD om vem som var mest nazivänlig då det begav sig. 

Det tävlandet innebär att man inte ser hur socialdemokratin förändrats.

Det tävlandet innebär att man inte förstår vad som skedde under andra världskriget.

Alltså, för att summera hur jag uppfattar skillnaden i ståndpunkter mellan mig och Aron Flam:

Det Aron Flam fördömer som samarbete med Tyskland ser jag som nödvändiga eftergifter.

Aron Flam anser att Sverige hade en moralisk plikt att gå i krig mot Tyskland och därmed förkorta kriget. Jag anser att den enda moraliska plikt Sveriges ledare hade var gentemot det egna folket – och att bevara landets oberoende.

Vi skiljer oss åt i bedömningen av andra världskrigets orsaker och förlopp (här finns mycket mer att diskutera.

Aron Flam utgår från att anti-semitism, rastänkande och nationalism var en del av den svenska kulturen. Där är vi eniga, liksom att många deltar i en mörkläggning av detta. Jag gör dock inte samma bedömning som Flam av vad dessa företeelser innebar.

Lästips: Vi lever i en orolig värld. Det kan därför vara värt att sätta sig in i vilka krafter som var i rörelse under mellankrigstiden och andra världskriget, samt tiden därefter.

Jag rekommenderar förtuom de två första historiska verken också tre biografier om män som förmådde leda sina nationer framåt – trots de hot som fanns. I mentalitet och inställning skilde de sig inte i grunden från Per-Albin Hansson.

• A.J.P Taylors ”Andra världskrigets ursprung” gör upp med den förenklade historieskrivning som gjort det möjligt att förklara allt med Hitlers onda genialitet. 

• Mark Mazovers: ”Hitlers empire”, beskriver ondskan i det hitlerska imperiet som en följd av kaos och anarki, inte som ett resultat av organisation och planering.

• Julian Jacksons ”De Gaulle” belyser den franske ledarens geopolitiska ståndpunkt och hans syn på förhållandet mellan Europas stormakter – men ger också en känsla för vad en god nationell ledare är.

• Jože Pirjevecs ”Tito and his comrades” beskriver vad som behövs för att värna en nation på alla sidor omgiven av fiender …och detsamma gäller för…

• Peter Hetheringtons ”Unvanquished: Joseph Pilsudski, Resurrected Poland, and the Struggle for Eastern Europe”.