”… ett land med hög kultur”

Den svenska självinsikten blir alltmer begränsad. Man måste gå tillbaka i tiden, till utländska besökares bild av Sverige, för att förstå vad landet åter kan bli.

Man ska ju inte tala om svensk nationalkaraktär annat än i ursäktande – eller än hellre – nedsättande syfte. Läser man svenska tidningar får man lätt ett intryck av att svensken ofta har någon form av diagnos vars bokstavskombinationer fastställer vilken form av psykisk ohälsa han eller hon lider av. 

Men när man läser André Bellessorts reseskildring ”Sverige” måste man fråga sig vad som hänt i landet sedan Bellessorts besök för 120 år sedan. Den franske besökaren förundras ständigt över den muntra frimodigheten han möter hos svenskarna:

”Denna optimism är själfva urgrunden för den svenska karaktären. Hvarken kristendomen eller reformationen ha förvanskat den hjärtliga kärlek till lifvet, som den skandinaviska hedendomen öfverflödade af. Teologerna insöpo den ur samma mjödhorn, som de gamla jarlarna sjungande räckte hvarandra. Skalderna ha ej bemängt den med någon bitterhet, hvarken psalmförfattarna eller de, hvilkas disharmoniska snille till sist slocknat i vansinne. Deras dysterhet har icke förtviflans tonfall. Deras brännande trånad är endast en orolig längtan hos själar, som tro på lyckan.”

Och i dag förklarar den svenska överhetens representanter för oss att det som präglar svenskarna genom historien blott är barbariet.

Det Bellessort möter är något helt annat:

”Det är en gång för alla ett faktum, att Sverige är ett land med hög kultur och den bästa undervisning i världen. Dess lärda bildning står kanske inte så mycket högre än andra nationers, men dess folkundervisning! Jag känner intet folk, som är mera stolt öfver att kunna sitt abc och de första grunderna.” 

Vi bör läsa Bellessort för att bli påminda om vad som en gång kännetecknade Sverige och dess befolkning, och för att vi ska börja kämpa för att det tillståndet ska återställas.

Boken beställer du här.

Have your say