Artiklar

“Världen är eld; blif eld och du har hem i världen”*

Boris Benulic

Vi som vill se ett samhälle där fria människor tänker fritt förstår vikten av att sätta eld på en och annan Koran.

Som förberedelse för ett super-Ramadan-grillparty med massor av kebab och halakorv eldar muslimer här upp exemplar av Salman Rushdies Satansverserna.

Till de näpnaste inslagen i den samtida svenska journalistiken hör de inslag där man intervjuar en muslimsk kvinna eller flicka som bär slöja.

Är det TV ges hon alltid några extra sekunder av blickande in i kameran innan hon säger: 

”Jag har valt att bära slöja frivilligt. Jag gör det för att jag är stolt över min kultur.”

Det blir aldrig några följdfrågor från reportern som exempelvis: 

”Kan du berätta för oss exakt vad det är du är stolt över. Vad har skapats och åstadkommits i den muslimska kulturkretsen?”

Svaret på en sådan följdfråga skulle inte förlänga inslaget med många sekunder, om ens några.

I dag, efter det att Koranen fått brinna i Rinkeby, förklarar på Expressen Debatt Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson att:

”Ty otaliga är de bokbål som genom historien förebådat diktatoriska regimers våld och massmord på oliktänkande och minoriteter i det egna landet.”

Just därför deklarerar Jönsson att Stram Kurs inte är välkomna till Stockholm för att sätta fyr på Koranen:

”Brinnande böcker är dock en stark varningssignal till det liberala, öppna och toleranta samhället.”

Men jag som anser att det är en rimlig och måttfull handling att bränna Koranen gör det just därför att jag ser ett öppet och tolerant samhälle som något viktigt.

Brännandet av Koranen är en signal om att utövande av islam inte ska tolereras i Sverige eftersom det är ett hot mot civiliserade meningsutbyten, forskning och tankefrihet, ja mot varje nödvändig mänsklig frihet.

Jan Jönsson och de där naiva beslöjade flickebarnen vill värna och vårda det muslimska kulturarvet – därför att de saknar kunskaper om det.

Islams historia kännetecknas av brutalt våld och förtryck – det är en myt att vi i västerlandet skulle ha islam att tacka för att antikens kulturarv bevarats. De var de främsta förstörarna av det.

Det mest kända exemplet är förstås förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda!) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

Vi ska vara glada att de inte nådde upp till nordligare breddgrader – då hade det inte varit mycket kvar av Eddan och de isländska och forngermanska sagorna.

I den muslimska kulturkretsen har man genom historien med lustfylld iver ägnat sig åt destruerandet av böcker, och förtrycket av människor som vill ta del av förbjudna tankar fortsätter i dag i Saudiarabien, Turkiet, Afghanistan, Iran, Irak … och så vidare.

Att bränna Koranen är ett försök att lysa upp det andliga mörker som sänker sig över varje land där Profetens budskap får spridning och fäste.

Ett försök att fördriva detta mörker.

PS. Och brännandet av Koranen för att visa att man anser att islam är en farlig religion som inte har en plats i Europa kan inte jämställas med att man sätter sig före att elda upp och och förbjuda hela det muslimska kulturarvet. Det skulle vara att bete sig som muslimer gjort mot andra kulturer och religioner genom historien.

*Ur Vilhelm Ekelunds "Båge och lyra" (1912)

Artiklar

Dags för riksdagens högtidliga tömmande?

Boris Benulic

Om det går som en anka, ser ut som en anka, låter som en anka... då är det en svensk politiker.

Kanske kan Karl XI:s drabanter få ett mer ärofullt uppdrag i framtiden.

Vad hade ni väntat er? 

Avböner och avgångar? Ministrar och ledarskribenter som hoppar från fönstren i skam över att de avslöjats som förledare av folket?

Nej, klart ni inte hade.

Det är ju Sverige.

Men erkänn att ni ändå föreställde er att mängder av politiker, byråkrater, och personer verksamma inom media i all tysthet skulle lämna sina tjänster för att slippa försvara sina ord, texter och handlingar de senaste åren.

Kanske har ni det senaste dygnet stått vid Hornstull och väntat på att få se hur en lång kolonn av forna makthavare under tystnad vandrar ut ur staden för att någonstans därute i den svenska verkligheten hitta en barmhärtig själ som vill anställa dem trots den skada de åsamkat samhället. Att ni när ni stod där kunnat peka och säga: ”Men se, där går Löfven, Lööf och Lövin och titta, Wolodarski, redaktionerna för Aktuellt och Rapport och där … är det inte Anders Lindberg”.

Men inte ens det.

De sitter kvar.

De låter fortfarande.

De kvackar inte ens till och försöker förklara och urskulda sig och säga: 

”Ja, men jag har ju bostadsrätten att tänka på, och sommarstället, och jag vill inte bli osams med de andra på jobbet. Jag vet, jag är en lat, okunnig, inställsam ynkrygg. Förlåt mig!”

De undviker nu nogsamt att ägna sig åt att diskutera att landets statsminister medgett att de andra hade rätt, de som förklarade att stor, oreglerad utomeuropeisk invandring med automatik skapar kriminalitet som till slut kommer att hota hela samhället.

Överheten låtsas som ingenting.

Överheten fortsätter som förut.

Och de som hållit med dem under dessa år, och varit ordentliga med att inte tänka själva ser sig lite försiktigt om och undrar vem de ska behöva ty sig till härnäst.

Det är därför dags att börja fundera på vad det är för fel på ett samhälle där detta är möjligt.

Och diskutera det lika fördomsfritt som här …

Artiklar

Trollkarlen, hans lärling och klanerna

Boris Benulic

Något känns fel när landets näst högste polischef säger att "Vi i Sverige är ganska naiva".

Dan Eliasson och Mats Löfving på den tid då det begav sig. Mats Löfving är kvar, och gör allt för att förbli det.

Biträdande rikspolischefen Mats Löfving är på allas läppar eftersom han tagit bladet från den egna munnen.

I Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio 5 september angrep han makthavare i politiken och på myndigheter:

”Det är många som måste göra mycket mer. Det behöver vara samordnat hela tiden och man kan inte åka jojo i sitt engagemang och lite anpassa sig efter hur högt mediatrycket är.”

”Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar.”

”Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

I intervjun talar Löfving om en utveckling som pågått länge.

Han har dock aldrig själv tidigare under sin tid som en av de högsta polischeferna i landet beskrivit situationen på detta sätt.

2015 blir Löfving ställföreträdande rikspolischef samt chef för Polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA). 

Han borde rimligen för länge sedan för allmänheten beskrivit den situation han talar om nu.

2017 skriver han och dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson på DN Debatt:

"Det kommer inte att räcka med tidsbegränsade insatser utan det krävs långsiktig förstärkning av basverksamheter som skolor, socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och annan grundläggande samhällsservice. Vi behöver också ett lyft i stadsmiljön där otrygga platser byggs bort."

I dag säger Löfving istället att:

”De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Frågan är dock om det är naivitet i Löfvings fall?

Kunskapen kan inte varit något som kom till Löfving dagarna innan han intervjuades av Ekot. Som chef för den Nationella Operativa avdelningen bör han rimligen vara en av de två bäst informerade personerna i riket när det gäller kriminell verksamhet.

Naiv kan han inte heller antas vara. Löfving anses vara en mycket skicklig maktspelare och beskrivs av många inom polisen som en person som bestämde vad hans chef Dan Eliasson skulle göra och tycka. Och när Eliasson avgick klarade sig Mats Löfving kvar, oskadad av all kritik mot Eliasson.

Alltså, Löfving har kunskaperna, och han kan inte antas vara naiv.

Varför har han då hållit tyst i så många år?

Svaret får man om man läser SvD:s rapportering från ett studiebesök Mats Löfving gör i Tyskland tillsammans med Håkan Wall, chef för beredningsenheten. De är i Essen oktober 2019 för att studera hur polisen där bekämpar kriminella. Stadens polischef Frank Richter beskriver en stad där klaner regerar i olika områden efter sina egna lagar, de tvekar inte att attackera poliser. I områdena säljs narkotika, tvättas pengar. Människosmuggling och bidragsfusk är vardagliga aktiviteter. Här härskar hederskultur och patriarkat, här förbinder blod och släktskap de kriminella.

Frank Richter konstaterar att:

”Faderns ord är lag och unga män lyder blint” 

Beskrivningen kommenteras av Håkan Wall med orden:

”I Sverige har vi samma sorts brottslighet. Men vi talar sällan om klaner och pratar inte om brottslighet i termer av etnicitet.”

Den högsta polisledningen har alltså i åratal ägnat sig åt att beskriva verkligheten på det sätt som de finner politiskt lämpligt, inte på ett sätt som beskriver verkligheten. I Tyskland organiserar man polisen i enheter som ska bekämpa "etniska kriminella sub-kulturer". I Sverige har mördare som är icke-européer ingen etnicitet, ingen familj. De liksom bara finns därför att i förorterna råder brister på aktiviteter och lite allmänt utanförskap.

20 juni 2017 skriver Mats Löfving och Dan Eliasson på DN Debatt om våld och kriminella gäng:

”För komplexa samhällsproblem som detta finns inga givna svar. Det som är förvånande är påståenden om att vi i polisledningen skulle vilja dölja utvecklingen.”

Det måste ha varit en spelad förvåning, för dölja utvecklingen är uppenbart vad polisledningen gjort.

Mats Löfving drabbades nog inte i lördags av ånger och ångest över att ha mörkat situationen och dess orsaker så länge. Det som driver honom nu är driften att säkra jobbet. Han känner väl att det kan vara nya krafter som står för utnämningarna på Polismyndigheten efter nästa val.

Vi kommer att få se många kursändringar av det här slaget bland byråkrater och mediafolk framöver.

Artiklar

Muslimer är väl ungefär som pingstvänner, eller?

Boris Benulic

Numera är den svenska överheten mer mån om importen av muslimer än exporten av svenska varor och tjänster.

På DN:s ledarsida förklarar nu Timbros Andreas Johansson Heinö att vi inte ska problematisera det här med invandrare från den muslimska kulturkretsen och den svenska demokratin.

I vår demokrati ryms alla åsikter.

Han är förvisso lite bekymrad över en del saker som uppenbarat sig i en färsk undersökning:

”… att endast en tredjedel av de icke västerländska invandrarna känner till att våldtäkt är förbjudet även inom äktenskapet är förstås mycket oroväckande.”

Men frågan är väl om hur många i den tredjedelen som bryr sig om förbudet?

Och frågan är väl också hur de andra två tredjedelarna beter sig?

Och ytterligare en fråga är hur alla tre tredjedelarna ser på västerländska kvinnor.

Men det där är inget som Andreas Johansson Heinö funderar över. Demokrati löser alla problem konstaterar han:

”Desto viktigare då att vi förmår hålla isär begreppen. Kunskap och värderingar är olika saker. Det är faktiskt inte, som Puranen påstår, ett uttryck för bristande integration att man inte delar majoritetens uppfattningar i sakfrågor. Socialisten som vill förstatliga alla företag är inte mindre svensk än libertarianen som anser att all skatt är stöld. Oenigheten är ideologisk, inte nationell. Båda ståndpunkterna ryms i vår demokrati.”

Förvisso vore det väl lite svettigt att leva i ett Sverige där alla företag är statliga, men att jämställa det med att leva i ett Sverige med sharialagstiftning, teokrati, dödstraff, ett liv där man inte bara är omskuren utan också i verklig mening har tillvaron kringskuren av Koranen – det vittnar om en rätt begränsad förståelse för hur livet ter sig i den muslimska kulturkretsen.

Och nej, den som är präglad av den kulturkretsen kan inte fungera i det svenska samhället.

Sedan slår Andreas Johansson Heino svenskt rekord i relativisering (antagligen kommer det att stå sig mycket länge):

”Detsamma gäller även de ”kulturella” frågor där invandrares attityder nu allt oftare framställs som ett samhällsproblem. Den kristna tidningen Dagens ledarredaktion, som i veckan återigen slog fast att homosexuella bör leva i avhållsamhet, är precis lika svensk som denna tidnings något mer progressiva ledarsida.”

Att hävda att homosexuella ska leva i avhållsamhet är kanske inte riktigt att jämställa med att kräva (eller acceptera) att de kastas från hustak eller hängs från lyftkranar.

Andreas Johansson Heinös längtan efter att införliva islam i den svenska kulturen och det svenska samhället kan verka något svårbegriplig, men drar man linjerna bakåt i tiden ser man hur det alltid funnits ett förakt hos överheten mot svenska seder och traditioner. En irration över att tvingas handskas med ett folk vars själ formats av den urgamla bondefriheten.

Dags att importera folk som formats av att de levt i en kultur där man inte varit fri på 1500 år.

Vi som levt tätt inpå muslimer har en lite annan bild av möjligheten av att de som grupp assimileras i ett västerländskt samhälle. Det är en fråga som jag diskuterar med min trätobroder fängelsimamen i den här texten, där avhandlar vi bland annat saffran och eunucker.

Kurd-Kjell

Pestmodernism banade väg för postmodernism

Boris Benulic

Efterfest på kulturklubben Forum? Nej, opiumparty 1918.

Jag har med stor behållning börjat läsa Johan Lundbergs ”När postmodernismen kom till Sverige”.

Det är givande läsning.

Men jag förstår inte riktigt varför man ska se postmodernismens intåg som orsaken till den svenska kulturens kollaps.

Det hela började långt tidigare, något som Kurd-Kjell en gång i tiden förklarade för mig i de här samtalen:

Könspolitikens Bermudatriangel

Därför får fula män vad de vill ha

De många mjuka männens makt.

Postmodernismen ligger i linje med den utveckling modernismen inleder, och dess sönderbrytande av moral och traditioner. Det är därför jag och Kurd-Kjell talar en del om sex i sammanhanget. Men han kommer å andra sidan alltid in på det ämnet vad vi än talar om. 

Postmodernismen i dess former den tar sig i Sverige kan ta plats därför att det skapats rum för den. 

Men visst har postmodernismen spelat roll de senaste 15 åren.

Men ska vi förstå kulturlivets utveckling och vilka krafter som verkar där måste vi nog närmare studera maoismen och Bonniers.

Jag återkommer i det ämnet när jag får fatt på Kurd-Kjell igen.

Essäer

En man som stolt kallade sig “rasförrädare”

Boris Benulic

BLM anser sig föra de svartas talan. Men de har fått sina idéer från en vit man som sade sig vilja avskaffa den vita rasen.

Många tror att teorin om ”vitas privilegier” är något som härstammar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Men den som går tillbaka och studerar talen och texterna från den rörelsen och den tiden kommer inte att kunna upptäcka att medborgarrättsrörelsen använde det begreppet.

Istället uppkommer dessa idéer i en liten isolerad maoistisk sekt i USA i mitten på 1960-talet.

I begynnelsen av 60-talet blir snabbt mer än 100 000 personer verksamma inom den amerikanska studentvänstern genom olika aktiviteter organiserade av Students for a Democratic Society.

Olika hårdföra grupper inspirerade av Stalin och Mao Zedong kämpar med varandra för att få kontroll över organisationen och använda den som verktyg. Dessa grupper har alla uppkommit på några av USA elituniversitet.

SDS kommer snabbt att förtvina på grund av de inre striderna. Vid kongressen 1969 finns bara 30 000 medlemmar kvar. Strax därefter kollapsar rörelsen och splittras i många mindre vänsterorganisationer. 

En av dessa är RYM II (Revolutionary Youth Movement II) och i ledningen för den finns Noel Ignatiev som 1967 publicerat manifestet ”White Blindspot” (Den vita blinda fläcken) tillsammans med Ted Allen. I den deklareras att:

”USA:s härskande klass har träffat en uppgörelse med ledarna för den amerikanska arbetarrörelsen och genom dem med den stora massan av vita arbetare. Villkoren … är följande: ni vita arbetare ska hjälpa oss att förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetande befolkning, och vi ska belöna er … med de privilegier som tillkommer er på grund av ert vita skinn.”

De här idéerna blev inte populära hos de flesta vita radikala studenter, vilket bidrog till att SDS krympte snabbt och bröts sönder. Idéerna blev definitivt inte heller populära hos vita arbetare eftersom de ansåg att de hade arbetat och kämpat hårt för att skapa en tillvaro med bra löner, fungerande skolor och sjukvård. Nu kom vita studenter från universiteten och förklarade att de var mutade. De vita arbetarna hade enligt studenterna inte skapat något utan som RYM II uttryckte det: ”… det är de förtryckta folken i resten av världen som skapat överflödet här.”

Men ju mer isolerade Ignatiev och RYM blev från verkligheten och vanliga människor, desto hårdare skärpte de sina angrepp på vita arbetare. I början på 1970-talet krävde de att vita måste ge upp sina ”privilegier”, till och med ”sina TV-apparater, bilar och kläder”.

I dag kan man i rapporteringen från Portland och Seattle se hur de som deltar i upploppen vandrar nerför gator och skriker att de som bor i husen ska överlämna sina bostäder till demonstranterna.

Men finns det verkligen ett samband mellan vad deltagarna i en liten obskyr grupp propagerade för 50 år sedan och de plundringar som sker i dag?

I 15 år arbetade Ignatiev som aktivist i olika grupper för att organisera svarta arbetare i kamp mot vita. Han jobbade på stålverk och i i verkstäder.

Plötsligt efter 15 år utan större framgångar ändrar han kurs och blir antagen till Harvard. Han hade ingen föregående tillräcklig utbildning eller kvalifikationer som i formell mening meriterade honom att bli antagen. Hur det gick till och vem som drog i vilka trådar är än i dag oklart.

Ignatiev arbetar sig snabbt till en position i lärarkåren på universitet. 1995 doktorerar han med avhandlingen ”How the Irish became White”. Här framför han uppfattningen att ”vithet” är en social konstruktion, en falsk föreställning. De som är vita kan bara bli fria genom att ta avstånd från att de är vita. 

Vid Ignatievs bortgång november 2019 skrev New York Times att verket: ”var grundläggande för vad som blivit känt som ”vithets-studier”, ett område som undersöker de strukturer som producerar vita privilegier.”

Från USA:s universitet kom sedan ”vithets-studierna” att sprida sig till Europa och Sverige.

Under de här åren startar Ignatiev också tidskriften ”Race Traitor” som har mottot: ”Förräderi mot vitheten är lojalitet mot mänskligheten”.

Han förklarade att syftet med hans akademiska arbete var att ”avskaffa den vita rasen”. Under en konferens 1997 på Berkeley utvecklade han detta:

”Det finns ungdomskultur och drogkultur och queerkultur; men det finns inte något sådant som vit kultur. Utan de privilegier som är kopplade till den skulle den vita rasen inte existera och vit hud skulle inte ha mer social betydelse än stora fötter.”

I Ignatievs texter märks alltid en tydlig påverkan från den kinesiska maoismen. Där finns den grundläggande tesen om att västvärldens rikedom är följden av utsugning av Asien, Afrika och Latinamerika. Men där återfinns också synen på hur motsättningar ska lösas i ett samhälle.

Under ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i Kina angreps de som ansågs härstamma från ”borgerliga” miljöer. Först skulle de begå ”självkritik” för sina idéer. De skulle därefter ta ”avstånd” från familjer och anförvanter. Slutligen berövades de arbete och egendom och skickades ut på landsbygden, eller till läger. Eller mördades.

Allt går i dag igen i de krav Black Lives Matter riktar mot vita. 

Ignatiev beskrev sig själv så här i en intervju en månad före sin bortgång:

”Jag arbetade i industrin i 23 år, och på universitet i 33 år medan jag ägnade mig åt mitt verkliga kall som revolutionär”.

Och han lyckades verkligen. Det började med en pamflett 1967 om att vita måste ge upp sina privilegier och 53 år senare står vita ungdomar på Stockholms gator med plakat där det står: ”White people must do more”.

Artiklar

En symbol för frihet och solidaritet

Boris Benulic

Det är besvärligt att diskutera politik och ras i en tid då folk tror att de vet allt om sydstaterna därför att de sett en Hollywoodrulle om slaveriet.

Bild längst till vänster: Bill ”Preacherman” Fesperman (nr 2 från v.) ledare för Young Patriots talar på ett möte med Svarta Pantrarna 1969. Notera sydstatsflaggan på Fespermans och den andre vite mannens jeansjackor. Bild uppe till höger: Arbetare demonsterar till stöd för Donald Trump. Bild längst ner till höger: Möte mellan ledarna för Young Patriots och Svarta Pantrarna. Notera sydstatsflaggan.

I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg om varför han anser att det är viktigt att utplåna alla symboler för de sydstater som satte sig upp mot Lincoln och den förtryckande centralmakten.

Jag är på mitt allra bästa folkbildarhumör, och ska därför ta mig tid med att försöka bibringa Anders lite kunskaper om sydstatsflaggan, vänstern och vit amerikansk arbetarklass. Tre saker som är en självklar enhet.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Chicago på 1960-talet. I stadsdelen Uptown bor det närmare 300.000 människor. De allra flesta av dem fattiga vita som kommit upp från sydstaterna och Appalacherna för att hitta jobb och försörjning i nordstaternas stora industristäder.

De som kommit är en del av den folkvandring som pågått från sydstaterna till nordstaterna alltsedan inbördeskrigets slut 100 år tidigare.

Lincoln och hans horder hade lämnat en helt förödd landsände efter sig. Ekonomi och sociala strukturer var sönderslagna. Men detta hade ju också varit nordstaternas och den starka centralmaktens mål.

Det finns heller inget skäl för dem att återuppbygga södern. De ser hellre att de som finns där söker sig uppåt landet och bidrar till en stor arme av billig arbetskraft.

Först vandrade de svarta upp.

Sedan kom de fattiga vita efter.

Men när vita börjar slå sig ner i Uptown räcker jobben inte längre till.

Där utvecklas en hård och brutal miljö. Den som vill läsa skildringar av polisbrutalitet kan gå tillbaka till den tiden och den staden och studera hur den demokratiske borgmästare Daleys poliskår bankade inälvorna ur de besvärliga vita sydstatare i Uptown som ville ha jobb, sjukvård och skolor. Och nordstatspoliser som mördade vita eller våldtog eller ägnade sig åt utpressning var inget ovanligt.

Det var som en repris på inbördeskriget. Män i blå uniformer gav sig på vita män som var sydstatare. I en samtida artikel beskrivs invånarna i Uptown som ”stolta, fattiga, primitiva, och snabba med kniven”.

Det de var ”stolta” över var sin kultur. Sydstatsflaggan prydde väggarna i hem, barer, affärer och verkstäder. Man bar den påsydd på kläderna. Man bar hatt och gick i boots eller grova kängor.

Nu kommer förstås alla medlemmar av svensk nutida vänster (samt de flesta andra också förresten) att rysa av fasa. Sydstatsflaggan! Hujedamej, det är ju snudd på lika illa som hakkorset.

Hur kunde de! Sydstatsflaggan måste förbjudas! 

Men speciellt medlemmarna av den svenska vänstern kommer att få svårt att hantera följande. Bland de vita i Uptown utvecklades en radikal vänsterrörelse som formerarde sig i rörelsen ”Young Patriots”. (Smaka på det … de kallade sig ”patrioter”.)

Medlemmarna och ledarna för rörelsen stod fast rotade i sydstaternas kultur. På foton från deras möten ser man alltid sydstatsflaggan.

Och de var föraktfulla och misstänksamma mot vita studentradikaler. Young Patriots kände ingen större lust att sitta på långa möten för att lyssna på uppfostrande föreläsningar och textutläggningar framförda av personer från nordstaternas över- och medelklass.

Var Young Patriots med sin sydstatskultur rasister? I vilket fall tyckte inte Black Panther Party det. Young Patriots och de svarta pantrarna byggde en politisk allians. De insåg att de hade en gemensam fiende; de krafter som krossade och ödelade sydstaterna. Samma krafter som nu gjorde att de alla levde i misär.

Enigheten mellan de två rörelserna var självklar.

Det innebär inte att de i vår tids mening förespråkade mångkultur, och trodde att ju mer man blandar och ger av allt desto bättre blir det.

De unga, arga, vita vänsterradikala männen i Young Patriots var genetiskt kodade och fotade i sydstatskulturen.

Detsamma gällde de arga, unga svarta vänsterradikala männen i Black Panther Party – de var rotade i sin kultur och hade inga tankar på att ge upp den.

Men ur denna allians mot staten kunde något stort växt fram.

Men det gjorde det inte.

Vi fick istället BLM och vit masochistvänster som gillar att pryglas hårt av representanter för tredje världen.

Varför? Det diskuterar jag i det nyhetsbrev som kommer ut i kväll. Där berättar jag också mer om Young Patriots, vad som gick fel och vad man kan lära sig av detta. Prenumererar gör du under fliken uppe till höger: ”Boris Bulletin”.

Artiklar

Fala felare och falafel

Boris Benulic

De senaste årtiondena har den svenska överheten hoppas på att Sveriges välstånd ska komma inte från ovan men utifrån. Först var det turister som skulle rädda oss. Sedan flyktingar.

Leif Pagrotsky och Carl Jan Granqvist, två av dem som drev på för att vi skulle sluta arbeta och börja uppleva.

Ingvar Persson påstår i en ledare i dagens AB att Carl Jan Granqvist förändrade folkhemmet. Detta skedde när man flyttade en paviljong från världsutställningen i Sevilla till Grythyttan.

Jestanes, är det så ett folkhem förändras?

Vad månde bli följderna av att Guldbron kommit från Kina till Slussen?

Perssons historieskrivning är möjligen betingad av att han hoppas på en fri lunch nästa gång han passerar Måltidens Hus i Grythyttan.

Historien om Hällefors utveckling behandlas i några kapitel i min bok ”Inte mitt krig” (Finns att beställa på aetatis och Bokus)

Där kan man ta del av berättelsen om hur entreprenörsgeniet Carl Jan tillsammans med kommunens ledning ska rädda en liten bruksort genom att satsa på mat, utbildning och en statypark.

Det var ett led i den kamp som då inleddes mellan små svenska kommuner som avindustrialiserades. Alla skulle de satsa på upplevelser för att locka människor till bygden.

Ingen lyckades.

Definitivt inte Hällefors och nu ser det ut som om restauranghögskolan kanske också flyttas därifrån.

Med 30 års erfarenhet av liknande projekt borde väl alla kunna se det befängda i att en stolt och framgångsrik industrination plötsligt bara ska ge upp. 

Istället för stål, bilar, maskiner ska nu invånarna utanför storstäderna baka kolbullar och servera till holländska turister.

Och så ska man locka alla med att det finns ett nytt stort badhus.

Man upplever sig inte till välstånd.

Man arbetar sig dit.

Och under dessa trettio år av upplevande har landsbygden lagts allt mer öde. Men politikerna i dessa kommuner har inte slutat hoppas på att de ska komma på en attraktion som gör just deras ort till ett Disneyland-by-Mälaren … eller Hjälmaren … eller Vättern … eller vilken liten insjö som helst.

För 20 år sedan började politikerna dessutom hävda att Sverige dragit en vinstlott, alla flyktingar i världen ville till Sverige så nu kunde utvecklingen få riktig hjälp. Tänk all den kompetens som ville hit. Nu kunde vi snacka om besöksnäring med extra allt.

Förvisso kom alla de där pensionaten och hotellen som i årtionden byggts i kommunerna för att ta emot turister till användning som flyktingförläggningar.

Här såg vi också en sammansmältning av de två saker som skulle rädda oss. För det påstods att svensk kultur var fattig innan massinvandringen inleddes. Nu skulle vi minsann kunna bjuda på upplevelser för turister. Nu skulle vi inte väckas av tuppens galande eller industrivisslans tjut utan av böneutropet från moskén.

Och visst – det finns ett segment turister i världen som tycker om att uppleva kaos och kravaller. Men jag är inte säker på att det segmentet är tillräckligt stort för att skapa en framgångsrik besöksindustri i Rosengård och Rinkeby eller Botkyrka.

I två omgångar har vi alltså sett hur politikerna undviker att säga till nationen: 

”Nu måste vi rycka upp oss. Varje samhällsskikt måste kavla upp armarna. Vi ska återigen börja erövra världsmarknaden. Med riktiga produkter, inte ”upplevelser”.

En gång var vi världens främsta industrination.

Vi ska bli det igen.”

Men våra politiker och överheten nöjer sig med rollen som materialförvaltare när de andra lagen går ut på plan.

Men det mest störande med Ingvar Perssons text är följande beskrivning av det gamla Sverige innan upplevelsetomtarna började husera:

”Men framför allt var Sverige ett land där mat åts hemma, recepten gick i arv och det serverades lingon till det mesta. Mycket kokt potatis och sås, vit eller brun. Spagetti åt man med köttfärssås, makaroner - gärna stuvade - med falukorv. Pasta talade ingen om.

Systembolaget sålde mest brännvin. Fram till 1971 köptes fler liter starksprit än rött och vitt vin tillsammans. Flaskorna beställdes över disk, helst med ett nummer. På det sättet slapp man uttala namnen.”

Det där är ju bara trams. Förfalskad historieskrivning för att få folk att tro att flottiga pizzor, kebab och falafel i varje gathörn är ett framsteg.

Det svenska köket var och är ett av de stora europeiska köken. Men det finns ett behov hos makterna av att sprida vanföreställningen om att så inte är fallet – att vi fått en bättre matkultur bara för att någon står i TV iförd huckle och lär oss mosa kikärter.

Ingvar Perssons historieskrivning är bara en variant av det Reinfeldtska påståendet om att blott barbariet en gång var svenskt.

Överhetens sossar och moderater står enade i sin kamp för att bryta ner det nationella självmedvetandet.

Det är därför förstås nödvändigt att bryta upp från dem och deras stödpartier.