Kommentarer

Nä, dra åt fanders, Anders skyller på Anders

Boris Benulic

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

Podd

I högsta grad dumt om usa:s högsta domstol

Boris Benulic

Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

Kommentarer

Vad skriver han om i dag då?

Boris Benulic

Ett brev betyder så mycket. Speciellt om det kommer fem i tolv.

Målningen ger en bild av hur jag föreställer läsarna av mitt dagliga nyhetsbrev. De får brevet i sin e–post varje kväll några minuter innan midnatt. På morgonen printar de ut nyhetsbrevet på extra fint linnepapper.

Därefter ikläder de sig klänning eller jacket, intar en värdig (om det är en man) position eller en behagfull (om det är en kvinna) och läser brevet eftertänksamt. Kanske läser de till och med nyhetsbrevet högt för sig själva.

Skulle du vilja tillhöra denna skara? Inga problem. Om du inte är prenumerant så blir du det enkelt genom att gå hit.

I nyhetsbrevet finns texter jag inte publicerar någon annanstans, och jag försöker spara de bästa bitarna från varje dags produktion till nyhetsbrevet.

Breven kan innehålla allt möjligt. Dagsaktuella kommentarer till nyhetsflödet i Sverige och världen. Djupdykningar i offentliga handlingar. Tämligen ofta historia; jag har skrivit om irländarnas roll i USA, Rumänien mellan världskrigen, Kalifornien, Kina under kulturrevolutionen – i de här fallen rör det sig om serier som rullar på med en ny text då och då.

Kulturtexterna har handlat om allt från de märkliga nutida norrlandsskildringarna i svensk litteratur till likheterna mellan tysk, sovjetisk, italiensk och amerikansk konst under 1930-talet.

Och så blir det en del mathistoria, och ibland ett recept.

En del filosofi har det också levererats, då och då serverar jag läsarna en matsked Bernard Stiegler.

En serie om Bonniers fördärvliga inflytande har det också blivit, liksom en om Åsa Linderborgs.

Och …ja, det vore enklare att räkna upp ämnen jag inte avhandlat.

De närmaste dagarna kommer jag bland annat att fortsätta skriva om Kaliforniens verkliga problem (i helgen texter om det underliga med vinundret i delstaten) och så inleder jag en serie om Jan Guillou.

Artiklar

Bör förbjudas av anatomiska skäl

Boris Benulic

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

Podd

Oturkiet – en nitlott som granne till eu

Boris Benulic

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.

Artiklar

Partiets parasiter

Boris Benulic

Öppna gränser, frihandel och globalisering för också med sig en del ovälkomna gäster.

Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.

Och allt däremellan.

Deras planer är alltid storskaliga.

Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.

Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.

Vältra över de problem de skapat på oss.

Som det här med lövträden.

I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.

Och några år senare har den etablerat sig i Europa.

Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …

Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.

I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.

Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.

Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.

Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?

Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.

Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.

Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.

Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.

Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.

Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.

Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.

Så kom den asiatiska långhorningen hit.

Har kineserna dragit några lärdomar av detta?

Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.

Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.

Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.

Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.

Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.

1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.

1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.

Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.

Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.

Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.

Artiklar

Propaganda 1: “vita” lögner om vita rockar

Boris Benulic

De svenska vårdköerna är långa. De lär inte kortas med hjälp av fantasier.

I dag dök det upp en bild i mitt FB-flöde som jag tyckte var ganska sensationell.

Här är vi många som de senaste åren diskuterat problemen med invandring av personer som inte vill studera, arbeta och assimileras.

Men vad skådar jag om inte en grupp nyutexaminerade somaliska läkare.

Oj!

Den som ursprungligen lägger upp bilden kommenterar med orden:

”Apropå konsekvensen av invandring till Sverige. Här är några utexaminerade läkare med somalisk bakgrund!”

1200 personer har gillat det hela. 928 har delat bilden och budskapet. Det var så den dök upp i mitt flöde.

Och det hela är ju lite glädjande.

Nästan 20 nyutexaminerade somaliska läkare som ”konsekvens av invandring till Sverige”.

Jag kan ju rimligen inte tolka bild och text på annat sätt än att det jag ser är somaliska invandrare i Sverige som utbildats till läkare.

Den som lagt upp bilden får i tråden frågan var de utbildats.

Svaret blir:

”Jag tror att det är Rumänien. Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands. Både Polan, Rumänien, Litauen är populära ställe.”

Synnerligen vagt och förvirrande. ”Tror att det är Rumänen.” ”Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands.”

Plötsligt är det osäkert vad bilden föreställer, men det är tämligen säkert att den inte har något att säga oss om somaliska invandrare i Sverige.

Lite senare i diskussionen utvecklar den som lagt upp bilden sitt resonemang.

”Inlägget och bilden är en kritik till högerns bild av invandring. Jag tycker det är självklart att många utbildar sig.”

Plötsligt rör sig det hela bara om en mer symbolisk framställning av att han inte gillar ”högerns bild av invandring”.

Det har inget att göra med något som verkligen inträffat. 

928 människor har glatt delat detta.

Och sedan har andra i sin tur delat och spritt budskapet: Nästan 20 somalier som invandrat till Sverige har blivit läkare.

Jag har studerat kommentarerna hos dem som delat uppdateringen.

Några axplock:

”Tänk att Sverige får vara med om detta. Vilken investering för framtiden i vår värld.”

”Det är enkelt att förstå att många av de som tar sig hit är dom smartaste, driftigaste och hungrigaste. Vi behöver invandring!”

”Tack gode Gud för dessa som gör skillnad i Sverige.”

”Dessa människor kommer jobba varje dag för att rädda svenskars liv.”

”Som svar på tal att alla som påstår att alla invandrare lever på bidrag. Inte afghanska pojkar men de är ju inte gamla nog än…”

”Bravo och tack för att ni pluggade och pluggade och pluggade och....

Annars var vårdkön ännu längre.”

Plötsligt har en ”sanning” etablerats som sprids av tusentals människor. Den kommer att återanvändas i nya inlägg, i debatter och diskussioner i vardagen, typ: ”Du ska vara tacksam för alla somalier som kommer hit. De räddar svenska liv.”

Av detta kan man dra slutsatsen att många som är positiva till invandring helt saknar förmåga till kritiskt tänkande … eller så är de medvetna om att det är ett lögnaktigt inlägg de sprider vidare men gör det ändå därför att det tjänar ett i deras ögon ”gott” ändamål.

Man bör notera att den ursprungliga uppdateringen gillats av den politiske redaktören på en större liberal tidning.

Men ingen, inte ens den som lagt upp det första inlägget vet om några av dem på bilden har en koppling till Sverige. Antagligen inte – för då hade det klart utsagts.

Men vem är då Mubarik Abdirahman som skrev det första inlägget för att få oss att tro att somaliska läkare växer som svampar ur marken i Sverige?

En förvirrad godtrogen människa som vill väl?

Nåja.

Han är socialdemokrat och sitter i Malmös kommunstyrelse.  

PS 1. Påståendet flyter också runt med avsändare i andra länder.

Den här hävdar att det rör sig om somalier som invandrat i Finland.

Den här för vidare lögnen om att det har något att göra med Sverige.

PS 2. Under den tid det tog för mig att lägga upp det här inlägget ökade antalet gillande delningar av Abdirahmans inlägg med 16. Hör ni hovarna? Det är ljudet av galopperande galenskap.

Artiklar

Svensk films framtid?

Boris Benulic

I dag fick jag åhöra hur Anna Serners senaste idé förlöste två filmskapares kreativitet.

Jag gillar tanken på mångfald i filmer. Några av min barndoms favoritfilmer präglades just av detta. Som ”Tolv fördömda män”. I det fördöma dussinet ingick en italienare, en litauer, två greker, en svart och en mexikan. Men det är kanske inte sådana rullar Svenska Filminstitutets VD Anna Serner vill se?

Stannade till på morgonen och tog en kopp kaffe på vägen till Vasalundshallen. Vid bordet bredvid satt två unga män inbegripna i en hetsig diskussion som verkade ha utlösts av gårdagens utspel från Svenska Filminstitutets VD Anna Serner; det ska bli hårdare mångfaldskrav för svensk film.

Vi kan kalla de unga männen Axel och Bengt:

Axel: Vi måste skriva om det här manuset.

Bengt: En gång till?

Axel:  Ja, titta inte på mig. Inte mitt fel. Mångfald. Mycket mer mångfald, kräver Anna.

Bengt:  Men vi har rena regnbågsfilmen. En etiopier, en burmes och du fick ju till och med tag på en inkaindian.

Axel:  Ja, han säger att han är det i alla fall. 

Bengt:  Är han inte det då? Han brukar ju sitta och blåsa i den där panflöjten när vi går igenom manuset.

Axel:  Tutandet i panflöjten kan innebära att han är en före detta rumänsk fåraherde.

Bengt:  Aj då. Men det funkar väl med en sådan?

Axel:  Tror inte det. En rumänsk rom vore nog guld värt. Men en rumänsk rumän … jag vet inte. Tror inte det är så gångbart längre. Har nog aldrig varit.

Bengt:  Men varför ska vi skriva om manuset? Vi har allt … till och med en gäng juggar i handlingen.

Axel:  Ja, fast just det känns bara så 2005.

Bengt:  Men det är en thriller vi gör. Vem ska annars utföra brotten om vi inte har någon som heter Dragan som går omkring och driver in pengar och med ett vemodigt leende misshandlar folk?

Axel:  Jag vet. Men det blir bara så verklighetsfrånvänt. Speglar inte samhället i dag.

Bengt:  Spegla verkligheten? Tänk om! Annars får vi spegla oss i den blanka ytan i botten på vår tomma kassakista. Vi måste ha kriminella med om det är en thriller. Vi kan ju inte ha några från mellanöstern eller Afrika som spelar de rollerna. Det skulle anses som rasistiskt. Men juggar funkar alltid. 

Axel: OK. The jugge stays in the picture.

Bengt:  Men vad är det som fattas i manuset?

Axel: Vi måste bryta sönder fler normativa narrativ i vår story. No normbrytning, no money.

Bengt:  Och det betyder? Tala svenska.

Axel:  In med fler bögar, flator och handikappade.

Bengt:  Räcker det? Var finns Sammy Davis Jr när man behöver honom, han skulle vara rena Kinderäget för oss.

Axel:  Va?

Bengt:  Svart, jude, enögd. Han hade allt.

Axel:  Och en svensk fru! Mångfald!

Bengt: Kan vi inte peta ut ett öga på somaliern och ge honom en kalott och säga att det är Sammy Davis?

Axel: Sammy Davis är död.

Bengt: OK. Jag är förresten inte så säker på att somaliern skulle gått med på det.

Axel: Vi hade kunnat strunta i att fråga, typ … ”oooops, sorry, var det ditt öga?” … men nu slipper vi ju det.

Bengt:  Men vi har kvar det där med de sexuella minoriteterna.

Axel:  Hur menar du att vi ska få in dem i den här storyn? Den handlar ju om ett fotbollslag som bestämmer sig för att råna en värdetransport för att kunna köpa kunna marken där deras arena ligger så att den inte blir riven  för att Amazon ska bygga lager där.

Bengt:  Jag vet. Vi har kanske fått till en alldeles för mucho-macho-hetero story. Förvisso kryddad med folk från hela världen. Men inga sexuella minoriteter eller funktionshindrade.

Axel:  Och så har vi problemet att när det nya manuset är klart så har det dykt upp en ny minoritet som vi inte har med i handlingen.

Bengt:  Jag har det! Vi låter alla ha en flytande könsidentitet och etnicitetet.

Axel:  Typ pappa var korean, mamma afrikan och hon hade en kiowa-indian som mamma och en sunnimuslimsk berber som pappa och ena sekunden känner personen sig som tjej och andra som kille och tredje som en spjutbräken i en kruka? Allt flyter, etnicitet såväl som vem man vill ligga med.

Bengt:  Perfekt! Om alla i filmen är på det sättet täcker vi in allt. Vi har en film där alla som är med tillhör den yttersta minoriteten – de som inte vet vilka de är.

Axel:  Men funktionshindren då?

Bengt:  Borde väl funka om alla har någon form av diagnos? Och inkaindianen är ju krumbent, låghalt, hostar mycket och fattar långsamt.

Axel:  Men det beror på att han inte kan svenska.

Bengt:  Men det vet inte biopubliken.

Axel:  Fast du … tänk efter. Vi späckar filmen med personer som inte riktigt vet vilka de är i något avseende, en del av dem klarar inte ens av att ställa sig den frågan.

Bengt:  Exakt, vi har klarat det!

Axel:  Inte alls. Det låter inte som en film om minoriteter – det låter som en beskrivning av majoriteten i landet.

Bengt:  Du har rätt. Jag orkar inte. Vi skiter i det här.

Axel:  Sökte inte SL busschaufförer?

Bengt:  Jag har en bättre idé. Vi söker bidrag från de där 1,5 miljarderna som Amanda Lind pyttsar ut till kulturarbetare som drabbats av coronans följder.

Axel: Men vi har ju inte gjort någon film än. Och det är inte corona som hindrar oss från att göra det.

Bengt:  Men det vet inte Amanda Lind. I vår ansökan skriver vi att vi skulle börja spela in en film där alla i produktionen, till och med sminkösen, tillhörde en minoritet. Och alla vet att minoriteter är de som drabbas hårdast av corona. Det har stått i DN. Så nu står du och jag där samtidigt som hela vårt team och alla skådespelare ligger sjuka. Snacka om att vi är berättigade till bidrag.

Axel:  Du är ett geni. Hit med blanketterna!

Okategoriserat

Kalifornien – när det har brunnit i huvudet

Boris Benulic

Beror alla problem på växthuseffekten? Eller är orsaken offentligt subventionerad tillväxt?

Arnold Schwarzenegger har ju hyllats av Fredrik Reinfeldt, Greta Thunberg och många andra för sina insatser för ett grönare Kalifornien. Men under hans tid som guvernör accelererade den utveckling som gör att delstaten går mot kollaps.

Det brinner i Kalifornien och reportrar med andan i halsen förklarar för oss att domedagen är nära. Politiker där och här nickar instämmande.

Alla säger de att det egentligen är Donald Trumps fel.

Men det som sker i Kalifornien har egentligen inget att göra med växthuseffekten och användandet av fossila bränslen.

Vi kan väl prata lite kalifornisk historia?

Tio av de 20 skogsbränder som skördat flest dödsoffer i Kalifornien sedan 1950 inträffade innan år 2000.

Om vi istället utgår från år 2010 så visar det sig att 16 av de skogsbränder som skördat flest dödsoffer utspelade sig innan det året.

Ser man till yta som förhärjats sker tio av de största skogsbränderna i staten innan 2010.

Ändå framställer media och politiker det som om det vi nu ser i Kalifornien är någonting nytt och otroligt och farligt. Klimatet kollapsar!

Låt oss sätta saker och ting i perspektiv.

1950 var Kaliforniens befolkning 10 miljoner.

I dag är den 40 miljoner.

Det har alltid brunnit i Kalifornien, men den ohämmade befolkningstillväxten gör att städer som Los Angeles växer rätt ut i områden där risken är som störst för skogsbränder. Ett slags lämmelbeteende. De små liven påstås ju störta sig utför stup ibland. Jag vet inte hur det är med den saken, men jag vet däremot att människor i Kalifornien utan närmare eftertanke flyttar till områden där det kommer att brinna.

Att skogsbränder alltid varit vanliga i Kalifornien beror på natur och klimat – torrare och varmare perioder innebär mer skogsbränder. Gud råkade placera bergskedjor på ett sådant sätt att det aldrig kommer att regna speciellt mycket i Kalifornien. Just den här dagen av skapelsen var han nog på sällsynt dåligt humor eftersom han också försåg delstaten med naturlig växtlighet som gör att bränder blir ett naturligt inslag i tillvaron.

Att dessutom skylla torkan i delstaten på klimatförändringar är också lite märkligt. 

En avocado kräver 70 liter vatten. I Kalifornien odlas 90 procent av alla avokades man käkar i USA. Och de sätter i sig mycket avokados.

Mandelodlingarna i Kalifornien har fördubblats i yta de senaste tio åren och står för en fjärdedel av delstatens intäkter från jordbruksexport. Kalifornien står för 80 procent av världens mandelproduktion. Ett kilo mandel kräver 17 liter vatten.

I delstatens odlas också vattenkrävande nötter som pistage och valnöt.

Vinodlingarna har expanderat kraftigt de senaste 25 åren. Vinproduktionen har dubblats och Kalifornien är nu världens fjärde vinproducent.

Sedan har vi sedan tidigare vattenkrävande odlingen av sallad, tomater och frukt.

Och till detta kommer som sagt den snabba befolkningstillväxten.

Att i det läget tala om torkan i Kalifornien som ett resultat av att inte tillräckligt många stater skrivit på ett papper i Köpenhamn, Paris eller Kyoto gränsar till det fåniga.

Det kommer inte att regna mer i Kalifornien om så Kina följer Kyotoavtalet.

Sjöar, floder och deltan kommer inta att fyllas på med mer vatten.

Så länge Kaliforniens jordbruk ser ut som det gör kommer delstaten att drabbas av återkommande, och alltmer långvariga perioder av torka.

Kalifornien driver redlöst mot katastrofen på alla möjliga sätt. Tillväxten av odlingar av vattenkrävande grödor beror ju på att vattnet ansetts som gratis. Det är inte en fri marknad som gjort att det ser ut som det gör utan det är tanken på att allt är fritt och gratis. Allt ska räcka till alla. 

Vill jordbruksindustrin ha vatten ska de få vatten.

Vill de ha billig arbetskraft ska de få det. De finns två miljoner illegala invandrarna i delstaten. Minst.

Kaliforniens budgetunderskottet blir 54 miljarder dollar i år.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att hi-tech-företagen nu flyr därifrån. Vad kan det komma att innebära för USA?

Och i mitt dagliga nyhetsbrev tar jag i dag och i morgon upp Kalifornien och vad utvecklingen där har att säga oss om begränsningarna i människors förstånd.

Istället för att konkret se på vad man själv kan göra åt sitt liv gör man som alla andra. Och så skyller man på väder, vind och krafter långt bort när man sedan riskerar att gå under.

Nyhetsbrevet prenumerera du på under fliken uppe till höger ”Boris Bulletin”. Prenumerera idag så hinner du få dagens nyhetsbrev.

Artiklar

Till komposten med människan

Boris Benulic

Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.