Artiklar

Ta skydd, här kommer regeringens utredare

Boris Benulic

"Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten."

Per Molander har varit ordförande i Jämlikhetskommissionen som nu lagt fram sitt betänkande.

Resultatet av den ökade invandringen de senaste tio åren är att du som har ett arbete, äger din bostad, har familj och sparar och planerar för din och deras framtid kommer att få försämrade villkor.

Dessutom kommer du att leva i ett land där opinionsbildningen styrs hårdare och där det offentliga vill att det är obligatoriskt för dina barn att börja förskolan vid tre års ålder.

Allt enligt vad som föreslås i den statliga utredning som överlämnades till Magdalena Andersson 6 augusti, Jämlikhetskommissionens betänkande ”En gemensam angelägenhet” (SOU 2020:46)

Jag har läst utredningens 528 sidor och redovisar här några av de åtgärder som anses vara nödvändiga för att Sverige ska överleva som nation. De föreslagna ingreppen är till för öka jämlikheten och integrera de invandrare utan vilka landet påstås gå under.

”Tidsfaktorn är viktig. Sverige har ett fönster på kanske tio till femton år för att utnyttja en demografisk situation som är gynnsam, under förutsättning att de som är i arbetsför ålder också finner en plats på arbetsmarknaden.” (s. 18)

Med ”demografisk situation som är gynnsam” syftar man på dem som invandrat, de anses utgöra ett nödvändiga tillskott av personer i lämplig ålder. 

Det konstateras också att det är ”nödvändigt att utforma politiken med detta bredare perspektiv”.  Det räcker inte med de lagar, regler och bidrag som finns i dag. Staten måste gripa in djupare i människors liv är det entydiga budskapet. Men det gäller i första hand dem som i olika avseenden anses ha mer ”fysiskt och finansiellt kapital, humankapital och socialt kapital”. Det är de mer än andra som får se sitt liv påverkas. För ett uttalat mål för utredningen är att anvisa hur ”jämlikheten” ska ökas.

Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten:

”Föräldrar försöker på olika sätt skapa så gynnsamma förutsättningar för sina barn som möjligt, och det kommer därför på sikt inte att råda jämlika förutsättningar, om ingen utjämning av utfall sker.” (s. 22)

Och det är staten som ska utjämna detta utfall, bland annat genom insatser på skolområdet:

”Samtidigt är ett väl utbyggt utbildningssystem ett av de viktigaste instrumenten för att jämna ut livschanser och för att skapa och vidmakthålla jämlikhet i ett samhälle.” (s. 24)

Ett väl utbyggt utbildningssystem innebär för utredarna att:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.” (s. 49)

Det kommer inte att löna sig att protester om man inte vill se sitt barn tvingas in i förskolan vid tre års ålder för:

”En direkt konsekvens av dessa utgångspunkter är att de politiska problem som rör uppväxtförhållanden och det tidiga livets villkor ska ses ur barnets synvinkel. Föräldrar är normalt företrädare för barnen, men i de fall då det uppkommer konflikter mellan barnens och föräldrarnas intressen är det barnens bästa som ska ges företräde.” (s. 37)

Och barnets bästa har ju definierats som att det ska börja skolan så tidigt som möjligt.

Det erkänns dock i utredningen att skolan i dag brottas med problem: 

”Utrikes födda uppvisar stadigt sämre resultat. (s. 26) 

”… akut och långsiktig brist på kompetenta lärare. (s. 26)

Problemen anses bero på fel i den politik som förts när det gäller hur utbildningen  organiseras, inte på för många nya utländska elever. Men man medger i viss mån att invandringen efter sekelskiftet inneburit nya utmaningar:

” Vad som har komplicerat frågan efter sekelskiftet är ett stort inflöde av både flyktingar och arbetskraft från geografiskt och kulturellt mer avlägsna länder.” (s. 28)

Man diskuterar dock inte alls möjligheten av dessa kulturer inte är förenliga med svensk kultur utan konstaterar att allt är svenskarnas fel som inte ställt om i tid till en bättre mottagning:

”Detta ställer större krav på anpassningsåtgärder.”

Ansvaret ligger på Sverige och dess invånare.

Genomgående i utredningen ses det inte som ett problem i sig att den absoluta merparten av invandringen efter sekelskiftet kommer från den muslimska kulturkretsen. Ingenstans diskuteras åtgärder mot seder och bruk hos invandrare från denna kulturkrets.

I två fall gör man försynta påpekanden: 

” Mödrar med muslimsk bakgrund bör upplysas om riskerna för fosterutvecklingen med fastemånaden Ramadan.” (s. 284) samt att:

 ”Den fria etableringsrätten har också försvårat försök från det offentligas sida att integrera barn från olika miljöer.  (s. 48)

Det senare konstaterandet är ett mycket milt sätt att beskriva de problem som präglar muslimska friskolor.

För utredarnas finns det ett problem till förutom att de statliga bidragen och stöden är otillräckliga för de nya invandrarnas behov – och det problemet är fördomar. Utredningen påpekar därför vikten av att opinionsbildningen styrs hårdare genom tydligare signaler från politikerna:

”Politiken, massmediebilden och den offentliga debatten spelar stor roll för hur tendenserna förstärks eller försvagas. Vilka möjligheter till samarbete som skapas och vilka signaler som sänds ut från ledande politisk nivå har därför stor betydelse för vilken väg utvecklingen tar. Mätningar i Sverige pekar mot en sjunkande tillitsnivå, framför allt i ekonomiskt sårbara grupper som arbetslösa och sjukskrivna. ” (s. 29)

Pensionärer som klagar på sin pension kan alltså räkna med uppfostrande artiklar framöver.

Ojämlikheten är alltid definierad som ett objektivt problem när det gäller invandrare, som en fråga om sociala villkor och ekonomi, när det gäller pensionärer och svenska arbetslösa är sämre objektiva villkor inte ett problem som måste åtgärdas. Däremot är det ett problem om de har en negativ attityd till att de har sämre villkor än nyss invandrade. 

De nya invandrarnas ”ökade ojämlikhet” beror: ”… huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna.” (s. 34)

De som arbetar får en bättre inkomstutveckling över tid än de som lever på bidrag. Alltså ska bidragen höjas. Vilka ska då bekosta detta?

Du som äger en villa eller en bostadsrätt kommer att få betala.

”Beskattningen av ägt och hyrt boende bör harmoniseras. Skatt eller avgift på ägda bostäder bör vara proportionell utan tak ovanför ett visst lägstabelopp. Värdeökningar på boende bör beskattas som andra kapitalvinster.” (s. 54)

Den vinst du kan göra vid försäljning av ditt boende ska alltså ökas från 22 procent till 30 procent som är skattesatsen i dag för kapitalvinster. Men samtidigt föreslår utredningen att skattesatsen för kapitalvinster ska öka:

”Skatten på kapitalinkomster bör höjas, med riktpunkten att en enhetlig skattesats ska gälla för alla kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatt bör återinföras, och förutsättningarna för en förmögenhetsskatt bör utredas.” (s. 60)

Ojämlikhet skapas i utredarnas ögon av att människor arbetar, sparar, investerar och ofta gör detta för att ge något till sina barn.

Det skapar för utredarna en slags dubbel ojämlikhet. Dels får den som skapar något som kan ärvas det bättre än många andra – dels får dennes barn bättre förutsättningar i sitt liv. Något som för utredarna är fundamentalt orättvist – framförallt gentemot dem som har invandrat. 

En annan möjlig inkomstkälla som utredarna pekar på är momsen på mat. Den kan fördubblas:

”… en höjning av momsen på livsmedel till standardnivån 25 procent med kompensation till barnfamiljer och låginkomsthushåll – netto 15 miljarder kronor.”

(I morgon fredag går vi vidare och diskuterar utredningens syn på segregering, fördomar, familjen, brott, arv och miljö. På lördag går vi igenom vilka som arbetat med utredningen och vilka följder den kan tänkas få.

Podd

Radio Bubbla: att vårda sin galenskap

Boris Benulic

"Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II?"

I måndagens Radio Bubbla diskuterade vi depressioner och diagnoser och vår tids kärlekshistoria med piller.

Under programmets gång kom jag att tänka på Anne Sexton.

Jag har egentligen aldrig reflekterat över varför hon är en av mina favoritpoeter, och jag har mycket få sådana.

Hon är bara bra helt enkelt.

Att jag kom att tänka på henne är inte så underligt för jag mindes ett av Sextons brev till en beundrare som publicerades i Paris Review.

Det Sexton säger där är ungefär – det finns inga genvägar – håll käften, parkera din ända och arbeta, arbeta, arbeta med dina texter – och snacka inte så förbannat med allt och alla. Arbeta!

Och i dessa tider då så många anser att det placerar dem i de konstnärligas skara om de viftar med någon diagnos med den bokstavskombination som gäller för dagen är det ganska befriande att läsa Sextons råd till beundraren:

”Och vad galenskap anbelangar – men för helvete! De flesta poeter är galna. Men det gör oss inte speciellt lämpliga för något särskilt. Galenskap är slöseri med tid. Den skapar ingenting. Trots att jag ofta är galen, och jag vet att jag är det, bekämpar jag galenskapen därför att jag vet hur den är steril, meningslös och dyster – det växer inget ur den – medan däremot du själv under tiden växer in i den som en snigel.”

Så kan bara den skriva som varit galen på riktigt.

Ett för många självklart antagande är att de former och uttryck människors klokskap tar sig säger något om en tidsålder.

Men tänk om som verkligen säger något om en tid är hur människors galenskap visar sig? 

Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II.

Borta.

Men antagligen beror människors mindre storslagna galenskap i dag på att de är obildade. Det finns säkert människor som drabbats av galenskap – men nu säger de att de är Blondinbella eller Zlatan.

Till de mer primitiva diagnoserna hör nog ”social jetlag” som många skolelever anses vissa tecken på.

Först trodde jag att det handlade om personlig utveckling som går så fort för barnen att de kommer helt ur fas med den egna dygnsrytmen.

Men när jag tänkte efter insåg jag det mindre troliga i att barn utvecklas ens långsamt i den svenska skolan.

Det visade sig vara så att ”social jetlag” anses uppkomma därför att ungdomarna sover för lite och på oregelbundna tider.

De är helt enkelt trötta alltså, som de alltid varit.

Men det är säkert lättare att få forskningsanslag till diagnosen ”social jetlag”.

Det mesta av det som betraktas som psykiska problem beror möjligen på att vi inte kan anpassa oss till det moderna samhället.

Och det kanske vi inte ska göra heller?

Artiklar

New York: En orgie i våld

Boris Benulic

"Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval."

Ytligt sett kan det verka som om media i Sverige noga bevakar USA i allmänhet och presidentvalet i synnerhet.

Men ser man på de största tidningarna de senaste dagarna ägnar de utrymme åt att analysera, eller snarare berömma Michele Obamas senaste tal.

Svenska journalister är lata, de får Kronblom att framstå som maniskt aktiv.

Men om de försökte skulle de ändå inte riktigt kunna passa in det som sker i New York i sin vanliga mall där Trump är så ond att han till och förvisats från helvetet av Satan och därför dväljs i Vita Huset.

Demokraterna är däremot alltid goda.

På dagens presskonferens berättade den demokratiske delstatsguvernören i New York Andrew Cuomo att morden ökat med 29 procent i New York City. Han hotade med att det blir inga pengar till polisen i staden nästa år om de inte genomför reformer. Det är alltså polisens fel att morden ökat. Med reformer menas inte att polisen ska bli effektivare i att bekämpa våldsbrott utan att de ska sluta vara så rasistiska och bygga bättre relationer med alla stadens minoriteter.

Att dessa relationer enligt Cuomo är dåliga är enligt honom förklaringen till mordorgien.

Samma sak som Black Lives Matter hävdar.

Men de som dör på gatorna är inte personer som skjuts av poliser.

De som dör gör det för att det inte finns poliser där som kan ingripa.

Hur ser det ut alltså ut egentligen i staden i dag?

En mordvåg sköljde över New Yorks gator den senaste veckan. Under samma tid förra året registrerades 26 skjutningar – i år 76, av dem ledde 14 till att människor mördades.

Bland dem den 28-årige kriminalvårdaren John Jeff som hittades död på en gata i Queens tidigt på lördagsmorgonen med elva kulor i kroppen.

I Prospect Park mördades 47-årige tvåbarnsfadern Paul Pinkney med ett skott i huvudet när han skulle tända ett ljus till minnet av en granne som färdats på samma plats några dagar tidigare. 

Polisen rapporter från mordvågen berättar om plötsligt oväntat, ibland dödligt våld:

En 40-årig man står och antar på sitt tåg på grand Central på Manhattan. EN person passerar, stannar upp, klappar mannen på axeln, skjuter honom, går sedan vidare.

En ung man sitter utanför sitt hur i Belmont, två män närmar sig honom. Öppnar eld. Försvinner.

Våldsorgien fick president Donald Trump att i en tweet riktad till stadens borgmästare Bill de Blasio förklara att blodbadet måste upphöra: 

“Lag och ordning. Om inte han kan skapa det gör vi det.”

Tidigare i år har presidenten beordrat federala polisinsatser i Kansas City, Seattle och Portland i Oregon. 

Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval. På fredagskvällen, alltså under det dygn som skördade mest dödsoffer i staden framträdde fackföreningens ordförande på ett möte och förklarade att den unika åtgärden var en följd av att Donald Trump ”förtjänat” fackföreningens stöd och att:

”I dag är det en ära för mig att få stå på denna scen och ge röst åt 24 000 stolta New York-poliser, och stå framför dem av dessa som är här i dag ropar ”USA” och ”Trump som president”.

Presidenten förklarade i sitt tacktal att Joe Biden hade försökt göra allt för att svärta ned poliserna, men att han som president skulle återställa deras värdighet och stolthet efter sin valseger i november.

Förhållandet mellan poliskåren i New York och stadens demokratiska styre har snabbt försämrats under de senaste månaderna, och då har det ändå aldrig varit riktigt bra.

Den tuffe Patrick Lynch satte redan 2014 skräck i Bill de Blasio när han efter det att en två poliser skjutits i Brooklyn, lade skulden på de Blasio: ”Deras blod är på borgmästarens händer.” Det kom efter att de Blasio erkänt att poliskåren ofta använde rasprofilering och att det var fel sätt att arbeta.

På begravningen av de mördade poliserna vände alla poliser som var närvarande ryggen åt de Blasio och han har sedan dess hållit en låg profil och när så behövts uttryckt sitt stöd för polisen.

Fram tills vårens Black Lives Matter-upplopp som tydligen gjorde honom mer rädd än Lynch ledarstil, eller så innebar de att Bill de Blasio fick möjligheten att genomföra det han alltid velat göra, men inte riktigt vågat. 

1 juli år meddelade Bill de Blasio att man i stadshuset kunnat enas om en ny budget för 2021.

En miljard dollar har tagits från de delar som bekostar poliskårens arbete och flyttats till områden som skola, socialtjänst och hälsovård. Detta samtidigt som våldet ökat vecka för vecka under årets första sex månader. 

Bill de Blasio deklarerade stolt på presskonferensen att ”han känt hur viktigt det var att ta pengar från polisen och ge dem till unga människor och områden som befann sig i nöd”.

Ett av resultaten kommer att bli att polisens övertidsbudget skärs ned med 60 procent, och det drabbar i dag en kår som inte hinner rycka ut när det behövs.

Curtis Sliwa, grundare den frivilliga ordningsvakts-organisationen Guardian Angels, förklarade för en vecka sedan att han skulle utöka antalet patruller över hela staden eftersom det rådde ”totalt kaos”. Han berättade om hur medborgare vädjat om hjälp eftersom ”polisen kommer inte när man ringer efter dem.”

På Manhattan finns en av de få personer som gör pengar på ett ökande våld som verkar kunna drabba vem som helst. Brad Peddel är ägare till 221B Tactical och kan berätta att försäljningen av skyddsvästar har ökat med 80 procent sedan 2019.

”Ni kan inte ana hur många det är som kommer in och säger: Jag är livrädd”. De flesta västarna köps av personer som bor i Brooklyn och Bronx.

Joseph Giacalone är före detta polisbefäl i new York, men undervisar nu på John Jay College of Kriminal Justice. Han har en lite uppgiven, men praktisk syn på utvecklingen:

”Vapen och skottsäkra västar säljs som aldrig förr. Det är dags att återinföra gjutjärnsbadkaren. Det är där mammor brukade bädda ner barnen för natten för att de skulle vara skydda när kulorna började vina.”

Artiklar

DN och nazispöket

Boris Benulic

Ett mycket brutalt mord för 25 år sedan används för att utmåla "högerextremism" som en klar och påtaglig fara för Sverige. Om den muslimska faran ska vi däremot inte tala, då "polariseras" debatten.

"Sssssssh", manar oss Susanna Nyström. Tala tyst om islam. Annars kanske högerextremisterna återuppstår i form av nazistiska bataljoner som marscherar på våra gator.

I dag vill DN:s ledarsida att vi ska minnas mordet på John Hron. Susanne Nyströms text är väl närmast att betrakta som en skändning av hans minne.

Den 14-årige John Hron mördades för 25 år sedan på ett intill vansinne gränsande brutalt sätt.

Frid över hans minne. Må hans mördare leva i vanhävd och fredlös ensamhet.

Att tänka sådana tankar är självklart.

Men Susanna Nyström vill att vi ska tänka andra tankar. Hon utnyttjar bara John Hrons död.

Vi ska bli rädda för att John Hrons mördare ska komma tillbaka, nu i tusental och sparka ihjäl oss alla.

”Antalet våldsbejakande islamistiska attentat minskade, från en hög nivå, samtidigt som de högerextremistiska attentaten ökade. De senare utförs ofta av så kallade ensamvargar, som likt Lundin Pettersson och troligtvis även John Hrons mördare radikaliserats av våldsbejakande propaganda som numera bland annat sprids i sociala medier.”

Men om vi ser på islamistiska terrorgruppers utveckling är det ju så att IS, al-Qaida och till dem affilierade grupper breder ut sig i fler länder utanför Europa i dag, och de stärker kraftigt sina positioner i regioner där de inte funnits förut. Den processen ser vi framför allt i Afrika. Där har det den senaste månaden skett terrordåd med sammanlagt hundratals döda i Kamerun, Tchad, Nigeria, Uganda, Mozambique, Niger, Mali, Burkina Faso, Somalia.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med Nordafrika, Västasien, Centralasien, sydostasien och så vidare.

Sedan skulle jag kunna gå vidare med en uppräkning av hur muslimska länder som agerar än mer aggressivt mot västvärlden än tidigare – till exempel Turkiet.

Detta är en korrekt omvärldsanalys.

SÄPO och Susanna Nyström manar till lugn därför att antalet islamistiska terrordåd i väst minskat, något, något lite.

Samtidigt pekar västvärldens underrättelsetjänster på att islamisterna uppenbart strävar efter att skaffa sig stora områden i Afrika som de kontrollerar och där de kan utnyttja råvaror och befolkning – precis som IS gjorde i sitt kalifat.

De skaffar sig starka baser – så att de åter ska kunna slå till i väst. Men nu med större kraft.

Detta är en realistisk bedömning av varifrån faran kommer.

Men Susanna Nyström säger: ”minns John Hron”, hon påminner oss om Anton Lundin Pettersson som mördade i Trollhättan.

Ur detta extrapoleras ett allomfattande högerextremt hot som vi enligt Nyström måste vara vaksamma mot.

Borde vi inte vara vaksamma mot det hundratal IS-terrorister som i dag finns i vårt land. Personer som mördat, våldtagit och plågat andra människor?

Utgör inte de ett reellt, påtagligt hot mot oss?

Och är vi inte alla hotade av att dessa islamistiska nidingar kan verka fritt i landet, rekrytera nya terrorister.

Nyström varnar: 

”Enligt Säpo krävs en våldsbejakande miljö för att attentatsplaner ska uppstå och om ideologin får större räckvidd ökar sannolikheten för att enskilda ska inspireras att begå våldsdåd.”

Men den våldsbejakande miljö hon åsyftar är den ”högerextrema”.

Hon talar inte om de moskéer, och muslimska studieförbund, skolor, kulturföreningar och fotbollslag som är en självklar del av det muslimska civila samhället i Sverige och där islamister rör sig med naturlig självklarhet. De är en del i gemenskapen. En gemenskap som omfattar hundratusentals människor.

Islam i västerlandet är i sig just en sådan ”våldsbejakande miljö” som Susanna Nyström talar om.

Även i sin mildaste, nästintill pacifistiska form sprider islam en mentalitet som är oförenlig med europeiska värden och skapar därmed ett avstånd mellan utövaren och det västerländska samhället. Därmed uppstår en kultur där västerlänningen och det västerländska betraktas som något som är mindre värt, undermåligt – vilket i sin tur skapar en attityd som gör att det är väl inte så farligt om ungdomar rånar eller våldtar medlemmar av denna underlägsna nation.

Alltså, att påminna oss om John Hrons död för att varna för faran att högerextremister ska komma tillbaka och denna gång utöva terror i massomfattning är att skända John Hrons minne. Det är att utnyttja honom för att dölja det som är den verkliga faran i dag.

Och tro inte annat än att Susanna Nyström är medveten om vad hon ägnar sig åt. Så här avslutas hennes text:

”Ett första steg är att de folkvalda hyfsar till tonen i debatten. I dag är det alldeles för många som snarare verkar vilja spä på än sudda ut motsättningar och osanningar som växer och frodas i den högerpopulistiska myllan.”

Budskapet är: låtsas inte om islamismen. Då polariseras samhället. Högerextremisterna växer.

En sak är säker, så länge gammelmedia fortsätter skildrar verkligheten som Susanna Nyström gör, så länge kommer det folkliga motståndet att fortsätta växa.

Podd

Radio Bubbla: Terror och blodkorv

Boris Benulic

En åklagare som har förståelse för terrorism och vill kapa i polisens budget. Nej, det är inte Sverige vi talar om.

När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.

En boudin. 

Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.

Hungern väckte av att vi i diskussionen om  Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.

En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.

Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.

Mycket smaklig.

Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.

Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid.  De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.

Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.

Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.

Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.

Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.

Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.

Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.

I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.

Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.

Artiklar

Kamala Harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

Boris Benulic

Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.

Artiklar

Botkyrka 3: sagor för vuxna drabbar barnen

Boris Benulic

Försämringar beskrivs framgångar i en kommun och resultatet blir att en kommunalpolitiker sätts att snabbutreda hela landets skolpolitik för nyanlända barn.

Om integrationen i skolan inte går så bra i dag kanske man bör gå tillbaka några år och se efter vad som var förebilden.

I dag när mordet på en tolvårig flicka i Botkyrka upprör Sverige gör styrande politiker på lokal och nationell nivå allt för att låtsas som om de nu tänker ta krafttag i Botkyrka.

Inget sägs om hur de tills alldeles nyligen framställt kommunen som en framgångssaga – som ett föredöme för hela landet. Kan låta otroligt, men märkligt nog är det fallet.

Vi har grävt ner oss i statistik och ställt siffror mot verkligheten som politikerna framställt den det senaste årtiondet. Det vi granskar den här gången är skolan i Botkyrka. Siffror är ibland tråkiga, men nödvändiga att studera för att förstå hur falsk politikers verklighetsbeskrivning kan vara. Och hur denna falskt kan komma att påverka hela nationen.

Det är lätt att tro att våldet och kriminaliteten bland de unga i Botkyrka är följden av en situationen som de styrande inte kan rå över. Att de kämpar med händer, fötter, armar och ben för att hantera problem som är följden av beslut som befinner sig utanför deras kontroll.

De flesta som yttrar sig i debatten om våldet i Botkyrka verkar ense om att tillståndet bland de unga i kommunen till stor del är följden av att skolan inte fungerar.

Ebba Östlin, i dag kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka förklarade redan 2010 på socialdemokraternas kongress att:

”Den stora utmaning vi står inför handlar om att höja golvet och minska skillnaderna i kunskapsresultat mellan olika skolor, inom skolor och mellan flickor och pojkar. Skolframgång ger inte bara eleverna möjlighet att välja sin väg framåt i livet och uppnå sina drömmar. Det är också den bästa skyddsfaktor vi har för att unga inte ska hamna snett i livet.”

Men att det inte gått så bra för Botkyrka på det här området kan väl ändå inte makthavarna i Botkyrka lastas för? Det är rimligen följden av politiska beslut på nationell nivå. Vad kan väl ett, eller två aldrig så välmenande kommunalråd göra åt det?

Men då glömmer vi bort att den skolpolitik som skulle hantera den massiva flyktingtillstömmningen från 2015 och framåt utformades av just Botkyrkas nuvarande kommunalråd Ebba Östlin.

Hon tillsattes av regeringen hösten 2015 att leda det utredningsarbete som på några månader skulle ta fram förslag på hur alla flyktingbarn skulle slussas in i den svenska skolan.

Att hon utsågs beror på att Botkyrka av regeringen bedömdes vara en förebild när det gällde att ordna skolgång för nyanlända på ett bra sätt.

Ebba Östlin hade stått för marknadsföringen, av sig själv och sin kommun. I en artikel i dagens Arena 2012 skrev hon:

”Botkyrka kommun visar vägen till en framgångsrik skolpolitik. Här har vi lyckats öka andelen behöriga elever till gymnasiet”.

Skolfrågor borde vara något som Ebba Östlin bemästrar. Hon var viceordförande för Lärarhögskolans studentkår i Stockholm innan hon 1995 blev vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, med ansvar för utbildningsfrågor.

Och så har hon då varit aktiv i socialdemokraterna, även som centralt placerad ombudsman och projektledare i valkampanjen 2010. I Botkyrka har hon varit ordförande för utbildningsnämnden 2011-2018 samt kommunstyrelsens förste vice ordförande och 2015 blev hon kommunstyrelsens ordförande.

Hon har haft makt och möjlighet att styra det hon anser är så viktigt. 

På det lokala planet.

Dessutom har hon varit varit en av dem som lagt grunden för den nationella politiken genom sitt utredningsarbete.

Men var det verkligen rätt person som utsågs att leda utredningen, gick det verkligen så bra i Botkyrka som Ebba Östlin hävdade?

Låt oss gå tillbaka till 2010 och se på några tal.

Först har vi gruppen barn med utländsk bakgrund, födda i Sverige. Hur många har varit behöriga för att gå vidare till ett yrkesprogram efter grundskolan?

(Att jag väljer att utgå från behörighet till yrkesprogrammet är för att det är den statistik som är tillgänglig som har en fördelning mellan svenska elever och dem med utländsk bakgrund. Behörighet till yrkesprogram kräver att man är godkänd i åtta ämnen när man lämnar grundskolan, behörighet till gymnasieskolans högskoleförberedande program kräver 12 godkända betyg. Men att vara godkänd för att få gå ett yrkesprogram räknas som att man har gymnasiebehörighet.) 

2010 var de 86,6 procent i gruppen elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige som klarade av att få gymnasiebehörighet.

2011 83,5 procent.

2012 85,6 procent.

2013 85,4 procent.

2014 85,7 procent.

2015 84,9 procent.

2016 85,4 procent.

2017 85,9 procent.

2018 84,8 procent.

2019 87,3 procent.

Talen varierar inte nämnvärt – ungefär 15 procent klarar inte att gå vidare till gymnasieskolan. 

Kanske inte mycket att yvas över – eller att deklarera som en så stor framgång att en nationell politik ska byggas på den grunden.

Det märkliga är dessutom att Botkyrkas siffror för denna elevgrupp inte är bättre än för riket i övrigt. Vi gör en jämförelse med hela Sveriges tal inom parentes.

2010 86,6 procent (85,4)

2011 83,5 procent (85,0)

2012 85,6 procent (86,1)

2013 85,3 procent (85,8)

2014 85,7 procent (84,7)

2015 84,9 procent (84,4)

2016 85,4 procent (86,8)

2017 85,9 procent (84,4)

2018 84,8 procent (86,1)

2019 87,3 procent (83,4)

De flesta åren uppvisar Botkyrka sämre resultat än riket i övrigt. Hur var det Ebba Östlin sa? Jo, ”Botkyrka visar vägen till en framgångsrik skolpolitik.”

Då har vi ännu inte berört den mest problematiska gruppen. Elever med utländska bakgrund, födda i utlandet.

2010 var det 65,4 procent som fick gymnasiebehörighet.

2011 54,4 procent.

2012 55,5 procent.

2013 59,9 procent.

2014 57,1 procent.

2015 64,9 procent.

2016 70,6 procent.

2017 63,3 procent.

2018 66,7 procent.

2019 64,2 procent.

När Ebba Östlin 2012 deklarerade att man lyckats med att i Botkyrka hjälpa denna grupp hade hon bakom sig två år då antalet godkända elever i gruppen minskat 10 procent jämfört med 2010.

Sett till hela gruppen elever i årskurs 9 under perioden har andelen icke godkända rört sig mellan 18-20 procent 2009 till 2019, detta inkluderar även svenska elever. 

Cirka femtedel blir alltså inte godkända.

I kommunen som av socialdemokratin utnämnts till en föredöme på området lämnar varje år ungefär 150 elever grundskolan utan gymnasiekompetens. År ut. År in. 

Tittar man på hårda data vid en jämförelse med riket i övrigt undrar man också varför Botkyrka skulle vara ett föredöme.

2014 blev 57,1 procent av eleverna med utländsk bakgrund, födda utomlands godkända. För hela riket var siffran 63,2 procent.

2013 var det 59,9 procent i Botkyrka och  63,8 procent i riket.

2012 64,2 i Botkyrka,  58,3 i riket.

2011 54,4 i Botkyrka, 62,9 i riket.

2010 65,4 i Botkyrka, 62,6 i riket.

Återigen ser vi detta fenomen – tre av de fem år som ligger till grund för att Botkyrka utmålas som ett föredöme för resten av landet har Botkyrka sämre resultat än resten av landet.

I dag är siffrorna gällande Botkyrka 64,2 procent och i riket 69,8 procent.

Det är lite svårt att se att Botkyrka under den här tiden har presterat något så anmärkningsvärt att den där förda politiken ska kunna anses vara riktningsgivande för hela landet.

Tvärtom.

Gängkriminaliteten har ökat i kommunen. Våldet blivit grövre. Brottsligheten spridit sig längre ner i åldrarna.

Är det skolan det hänger på?

Ja, Ebba Östlin sa ju det på socialdemokraternas partikongress 2010. 

Hon har inte ändrat åsikt. På sin hemsida skriver hon i man 2018:

”Om vi ska bygga ett starkt samhälle så måste vi bygga det från grunden. Därför kommer fokus alltid vara på att göra skolan bättre.”

I nästa avsnitt (på fredag) ska vi se närmare på vad Ebba Östlin kommit fram till i sina utredningar och hur hon egentligen ser på skola och utbildning.

Podd

Radio Bubbla: oundviklig Ångest

Boris Benulic

Kärlek och arbete är det som gör oss till människor, konstaterade Sigmund Freud. Och om vi inte längre ägnar oss åt de sakerna ... vad händer då?

I gårdagens program talade vi om en rapport om barns ökade ångest när de kommer i kontakt med naturen.

Dels har de kanske aldrig varit ute i skogen förut, dels har de ju fått lära sig att denna natur är hotad. Kanske är den till och med oundviklig dömd till undergång. Växthuseffekten ni vet. Och barnen känner att de inte kan göra något åt det.

Klart de små liven får ångest.

I SvD kunde man för ett tag sedan läsa om ett jättejätteforskningsprojekt som håller på att kartlägga hur lyckliga vi är. Ganska snabbt har forskarna kommit fram till att vi är lyckligare i dag än vad våra föräldrar var, och väldigt mycket lyckligare än våra far- och morföräldrar – och så vidare. Ja, ni förstår. Mänskligheten har aldrig varit lyckligare. Alltså ska du vara tyst och tacksam.

Men när man bläddrar vidare i SvD ställs man inför ett uppslag om jordens snara undergång – där omtalas det för oss att vi alla kommer att lida helvetets oräkneliga kval när klimatkatastrofen är över oss. Allt som står mellan mänskligheten och undergången är Greta och Expressens kulturredaktion, samt en meteorlog som miljöpartisterna skickat till Bryssel. I texten beskrivs hur klimatångesten breder ut sig överallt.

Det är här det kan börja verka lite obegripligt.

Vi förväntas inse att vi är lyckligare än någonsin förr i mänsklighetens historia.

Vi förväntas samtidigt vara konstant medvetna om att jorden snart kan gå under.

Samtidigt som barn trimmas att känna ansvar för polarisar och världssvält, uppmuntras de till att inte ta något ansvar alls för sig själva. De uppmuntras att tro att de kan bli vad de vill och har rätt till allting utan att det kostar hårt arbete, svett, slit och då och då en del tårar. 

Och deras föräldrar ska heller inte ta ansvar för sina barn för telningarnas fostran tar staten hand om.

Vad ska de små liven bli om inte vettskrämda när de travar ut i Trollskogen?

På så sätt blir Gretas påfund att skolstrejka – ”Fridays for Future” – en optimal sysselsättning för skolbarn. De kan skolka från skolan och slipper plugga, sitta och slappa på något torg – men samtidigt tro att de gör något som räddar den sista isbjörnen och det sista paranötsträdet i Amazonas.

Artiklar

Kommer en asteroid att utplåna Rinkeby?

Boris Benulic

Media försöker blåsa liv i BLM. Många foton av svarta, allvarliga ansikten. Mycket tal om känslor och "upplevelser". Mycket tal om strukturer. Men få fakta och ingen logik.

Enligt Nasas center för studier av objekt nära jorden, har asteroiden 2010 RF en 5,3 procents risk att träffa jorden.

Black Lives Matter-demonstrationerna I Sverige verkar vara över för säsongen. De dansade en sommar.

Men Dagens Nyheter gör sitt yttersta för att få fart på dem igen. Där bedrivs en enveten kampanj för att berätta för oss att svarta är utsatta för ett rasistiskt, strukturellt förtryck i Sverige.

För några dagar sedan lyckades Niklas Orrenius med stor möda få till ett reportage som skulle skildra den omfattande rasismen i landet.

Det som saknades av fakta fick ersättas med berättarteknik. Det är samma dramaturgiska grepp som vanligt i ett Orrenius-reportage och därmed lika engagerande som en rapport från division sju, fotboll herrar, norra Bohuslän.

Möjligen kände redaktionschefen att det hela var lite tunt så han kommenderade ut tre fotografer för att stötta upp det hela. Det gäller ju att ge rasismens offer ett ansikte, typ: ”Kan vi ge läsarna många svarta ansikten som ser lidande ut, som om de hamnat sist i kön i Ullared en lönehelg då ska väl folk fatta att det finns rasistiska strukturer.”

Orrenius beskriver det han påstår är känslorna hos svarta som demonstrerar:

”De talar med varandra om att alltid väljas ut för ”slumpmässig kontroll”, om att bli kallade för n-ordet, om att sorteras bort när man söker jobb, om rädslan för nazister och för rasistiska mördare som Anton Lundin Pettersson, Peter Mangs och John Ausonius." 

Ausonius sitter i fängelse sedan 27 år. Peter Mangs sedan åtta år. Fem år sedan Anton Lundin Pettersson mördade i Trollhättan.

Ska jag på fullt allvar tro på att svarta människor i Sverige i dag går och oroar sig för ett litet antal misslyckade dårars framfart,  där det värsta fallet ligger långt tillbaka i tiden.

Vad oroar de sig mer för? Att en asteroid ska träffa Rinkeby? Att slaveriet ska introduceras och de ska tvingas plocka sockerbetor på de skånska fälten? Att Baron Samedi ska koma och ta deras själar?

Lusten att demonstrera kommer inte precis över mig när jag läser Orrenius reportage. Om människor han talar med verkligen bär på denna fruktan bör man tala till dem som till små barn som är mörkrädda.

Visst riskerar svarta och utländska människor i Sverige att mördas, våldtas, misshandlas och rånas i det här landet. I dag. Liksom i går och i morgon.

Men i de allra, allra flesta fallen är det en utländsk person som begår dessa dåd.

Om vi ser till statistiken har vi uppenbart har ett strukturellt problem i Sverige: människor av utländsk härkomst är ett hot mot svenskar … och fredliga, arbetande utlänningar.

Det problematiska är att ett sådant uttalande betecknas som rasism, trots att det odiskutabelt förhåller sig på det sättet.

Ett jämförelsevis mycket litet antal våldsdåd riktade mot människor av utländsk härkomst blir däremot tecken på rasistiska strukturer. 

Siffror och fakta spelar ingen roll.

I dag har DN bett Stefan Löfven at uttala sig i frågan och han säger med stort allvar:

”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”.

Nu är det inte så att jag tror att alla svarta i Sverige delar Stefan Löfvens uppfattning, jag tror inte han ens delar den själv. Han säger det han förväntas säga. Han pallar väl inte ha en massa stök utanför regeringskansliet och att inte kunna få gå och köpa sin varmkorv i fred.

Orrenius, DN och medströmsmedia försöker skapa en bild av att något stort är på väg att hända. Att alla svarta i västvärlden slutligen reser sig och vill göra slut på sekler av förtryck. Först ska polisen, detta verktyg för rasism monteras ned.

Orrenius skriver:

”Den här sommaren sveper proteströrelsen Black lives matter över flera kontinenter.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen. 

I Minneapolis beslutar politikerna att upplösa stadens polisväsende och bygga en ny polisorganisation.”

Men vad Niclas Orrenius inte nämner är att en Gallup-undersökning som kom i dagarna visar att 61 procent av de svarta i USA vill se fler poliser i sina områden. De vill absolut inte se en nedmontering av poliskåren. De vet att det största hotet mot deras liv och egendom är andra svarta.

Och så är det i Sverige också.

De flesta utlänningar vet att det största hotet mot dem kommer från andra utlänningar.

Vi har mängder av våldsdåd som begås på våra flyktingförläggningar.

Är det rasister som bryter sig in där? Mördar, misshandlar, bränner ned, våldtar kvinnor … och ibland barn?

Nej, just det.

Alla dessa fall. All denna statistik. 

Mot detta är det enda DN och Orrenius kan ställa sex personers upplevelser. 

Varför ägnar sig då Orrenius och hans kollegor åt detta?

Svaret får vi om vi går till Aftonbladet där Martin Aagard på kultursidan förklarar att:

”Black lives matter är den vänsterpopulism ni så länge längtat efter. En mer populär rörelse är faktiskt svår att hitta för tillfället. Den verkar till och med fungera som motgift mot Trumps ständigt pågående valkampanj.”

Aagards artikel är avsedd som ett angrepp på dem som kallar sig marxister men som anser att Black Lives Matter-rörelsen är hysteri och plundrande pöbelhopar och ett angrepp på arbetande människor.

Aagard diskuterar heller inte fakta. Han berör inte att det i USA är huvudsakligen svarta som dödar svarta.

Och han uppmanar oss att läsa Marx.

Men låt oss då göra det. För Karl Marx beskriver utmärkt Agaard, Orrenius och deras vänner i sin pamflett ”Louis Bonapartes adertonde brumaire”:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En "välgörenhetsförening" - så till vida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad.”

Aagard och Orrenius (och många andra) går definitivt in under beteckningen ”litteratörer”, och de ser nu när överheten går till attack sin möjlighet att ställa sina pennor i deras tjänst – så att de alla ska kunna leva på ”den arbetande nationens bekostnad”.

Artiklar

Botgöring i Botkyrka: allt är svenskarnas fel

Boris Benulic

En kommun där man inte riktigt verkar prata om de grundläggande problemen utan tror att allt är en fråga om mer "resurser" och en möjlighet att "fika och prata med någon vuxen".

Minnesplatsen för den 12-åriga flicka som sköts till döds i Norsborg.

Mord, våld och knarklangning är inte resultatet av att de styrande inte vetat vilken politik de ska föra. De har länge följt en mycket målmedveten linje.

Dag Ahlse är centerpartist och kommunalråd i Botkyrka. När han besöker minnesplatsen för den tolvåriga flicka som mördades i Norsborg pekar han bort mot McDonaldsmacken och deklarerar:

”Det är öppet dygnet runt. Där hänger ungdomar på kvällarna. Vi måste satsa på fritidsgårdar.”

Lite oklart är det om Ahlse menar att de nya fritidsgårdarna också ska ha öppet dygnet om. Och även om de har det – på vilket sätt ska de kunna erbjuda skydd när gängen börjar skjuta? Tänker han sig en slags bunkrar?

Men vi får väl anta att han inte föreställer sig 24/7-fritidsgårdar, utan att han antar att en fritidsgård är en plats med magiska egenskaper som på något sätt har en allmänt dämpande inverkan på våld och gängbildningar.

Det har man trott förut i Botkyrka. Men det föll inte så väl ut vilket gör att det kan verka lite märkligt att som Ahlse nu gör föreslå nya fritidsgårdar. Åtminstone om förslaget beror på att man vill få bukt med våld och kriminalitet i kommunen. För det är inte alltför länge sedan de styrande beslöt sig för att stänga ett antal fritidsgårdar därför att de blivit brottscentraler.

Ändå står ett kommunalråd nu och förklarar att det behövs fritidsgårdar. Fler fritidsgårdar. För MacDonalds har ju öppet dygnet om.

Låt oss se hur Botkyrka hanterat frågan om fritidsgårdar tidigare.

I november 2018 fattar kommunen beslutet att lägga ner en del av fritidsgårdarna i Botkyrka. Alla mötesplatser för unga mellan 16 och 19 år ska läggas ner.

Beslutet fattas efter en utredning som kommunen tillsatt ett halvår innan.

Det har då i åratal funnits politisk kritik mot verksamheten på fritidsgårdarna, de som varit negativa har hävdat att de blir samlingsplatser där gängen möts och rekryterar nya medlemmar. De styrande socialdemokraterna har avfärdat kritiken som ”bisarr”.

När kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin vintern 2018 ska försvara helomvändningen och stängningarna säger hon att fritidsgårdarna inte lyckats med sitt uppdrag ”att fånga upp unga som varken studerar eller har jobb” och ”vara en brygga till praktik, utbildning och jobb”.  Fritidsgårdarna har blivit en plats där ”man låser in sitt hängbeteende och inte kommer vidare i sitt liv.”

Hon pekar på att rapporten visar att på de platser som som undersökts har det pågått aktiviteter som hon sammanfattar som: ”Allt som förekommer i droghandelns närhet.”

Nu ska man istället satsa på uppsökande verksamhet. Lära ungdomarna skriva cv eller ”andra saker som rustar den unga med allt det den behöver för att gå till studier och jobb”.

Socialnämnden ska dessutom få mer pengar för att hjälpa unga kriminella att bryta sig loss från sina miljöer.

Stängningen genomfördes i mars 2019, då bommar man igen Fittja Ungdomens hus och Grunden i Alby. De två nya mötesplatserna i Storvreten och Hallunda-Norsborg som smygstartat men väntat på nya lokaler, öppnar inte.

Gernas Basdas, projektledare för de nya mötesplatserna, uttryckte sin besvikelse i pressen: ”Jag är överraskad. Hur ska vi förklara beslutet för ungdomarna en månad innan spadtaget? Vuxenvärlden sviker deras förtroende.”

Nu ska kommunen istället erbjuda schemalagda aktiviteter inom jobb och utbildning och arbeta mer uppsökande med unga som inte pluggar och jobbar.

Alla verkar obegripligt ense om problemen. Man har ett stort antal ungdomar som är för initiativlösa för att söka jobb eller studera. De måste motiveras.

Därför ska samhället mobilisera resurser för att inspirera dem och hjälpa dem vidare.

Men tre saker nämns aldrig i diskussionerna om dessa ungdomar.

För det första har de gått i grundskolan i nio år. Ingen verkar ställa frågan om hur denna skola fungerar om den inte lyckats få ungdomarna att förstå att man i sinom tid måste kunna försörja sig själv, och då måste man plugga och söka jobb. 

För det andra har ungdomarna familjer. Samma sak där. En rätt rimlig tanke är att föräldrar fostrar sina barn till att förstå att de ska läsa läxorna, och efterhand börja se sig om efter ett jobb. Om föräldrar inte fyller denna roll talar förstås mycket för att barnen inte kan fungera i skolan, eller någon annanstans heller.

För det tredje – och det här är den stora frågan; 61 procent av invånarna i Botkyrka har utländsk bakgrund. 

2005 var andelen 49 procent och den hade stigit till 57 procent 2015.

Det talas ungefär 100 språk i kommunen. I en kommun som inte ens har 100.000 invånare.

En första tanke jag får när jag ställs inför dessa siffror blir förstås: hur ska en kommun klara av en sådan stor inflyttning av nya kulturer? Påfrestningen på skola och sjukvård? Hur ska den hantera kulturella motsättningar inte bara mellan de främmande kulturerna och svenska seder, vanor och traditioner utan hur ska den också hantera de motsättningar som med logisk nödvändighet finns sinsemellan etniska grupper när människor talar 100 olika språk?

Men de som styr kommunen har aldrig sett sådana problem. Går man tillbaka tio år i tiden och läser de studier som då gjordes av speciella problemområden som till exempel Fittja är det uppenbart att kommunen anser att den stora inflyttningen av främmande kulturer är en tillgång, inte ett problem. 

Ett exempel är kommunledningsförvaltningens studie ”Långt ifrån lagom” som behandlar situationen i området Fittja. Problemen där beror på ”diskriminerande strukturer i samhället” samt bristande beredskap och resurser för att bereda väg för alla dem som flyttar till kommunen. Den arbetslöses inställning, kunskaper och förmåga att kommunicera på svenska är inte de stora problemen för att få ett jobb utan ”språk och utbildning ändå inte är oviktigt men att de stora insatserna för sysselsättning borde vara riktade mot diskriminering på arbetsmarknaden.”

Ett exempel på diskriminering som anförs är att ”ett vanligt krav utöver utbildningen är att man ska ha ”social kompetens” som ofta likställs med att tala språket på ”rätt sätt”.

Givetvis innehåller rapporten också ett längre avsnitt om ”genus” som man dessutom ordentligt definierar: ”Ordet genus används för att skilja mellan vårt biologiska kön och vårt socialt skapade och inlärda kön. Genusskapandet utgör grunden för en värdering och ett normtänkande där det som förknippas med män, pojkar och manlighet generellt värderas högre än det som förknippas med kvinnor, flickor och kvinnlighet.”

Vi talar alltså om en rapport om ett område där 90 procent av befolkningen är av utländsk härkomst. Om man ska diskutera relationen mellan kvinnor och män kanske det finns mer konkreta problemområden att behandla som hederskulturer och religiöst betingad underordning av kvinnor.

Botkyrkas kollaps är inte följden av att oväntade saker händer. Av att man varit naiv. Av att man inte kunde veta. Politiker och byråkrater i kommunen har länge bedrivit en politik där stor invandring ses som något som tillför kommunen värden och om dessa värden inte visar sig beror det på att det är fel på myndigheter och samhälle som skjuter till för lite resurser och på att det finns diskriminerande strukturer i samhället.

Dödskjutningarna är resultatet av en politik som vägrar se de grundläggande problemen.

(I de kommande avsnitten ser vi närmare på bland annat skolan, familjerna och synen på arbete i Botkyrka. Nästa avsnitt på måndag.)