Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

"Men när jag tänker på Reinfeldt och Löfven funderar jag dock på om vi faktiskt inte står inför ett ännu värre fenomen; politikern som inte ens inser att han är obildad – eller fasansfulla tanke – kanske till och med är stolt över det."

Jefferson vid sitt skrivbord – utan dator.

När Thomas Jefferson 1809 träder in i den festsal där man firar att James Madison under dagen installerats som USA:s president känner han sig lättad. Ansvaret är inte längre hans, men han är litet osäker på hur han ska föra sig. Efter en stund blir han stående med John Quincy Adams, tidigare en av Jeffersons hårdaste motståndare. De står en mycket lång stund och diskuterar Homeros, Vergilius samt några av antikens mindre kända diktare. Därefter bjuder Jefferson ett artigt farväl och drar sig tillbaka för kvällen.

Svenska politikers framträdanden de senaste dagarna får mig att tänka på det mötet och det samtalet. Vi har påmints om årsdagen av förre statsministern Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-tal, dels har nuvarande statsminister Stefan Löfven hållit sommartal och lovat att de ska skatteutjämna så att rika kommuner ger mer till små och fattiga landsbygdskommuner. (Finns det några rika kommuner kvar?)

Jag föreställer mig vad dessa två statsministrar skulle kunna konverserat om ifall de mötts vid vaktombytet en gång i tiden. Magnus Ugglas senaste skiva? Om Camilla Läckberg eller Mari Jungstedt skriver bäst? Hade någon anslutit sig till dem och försökt diskutera Homeros hade de väl båda svarat att de inte var intresserade av trav.

Nu kan det verka snobbigt att jämföra dessa fyra politiker. Men brist på bildning är ett problem. Obildade politiker gör ett samhälle dummare.

Sverige skiljde sig inte en gång i tiden principiellt från 1700- och 1800-talets USA. De främsta ur de olika klasserna, stånden och de sociala skikten gav sig högst motvilligt in i politiken. Det gäller inte bara dem som hade gods, gårdar och bruk – I Sverige märks det tydligt i ledande socialdemokraters dagböcker hur de då och då sorgset frågar sig varför de ödar sin tid med slitet i regering och kammare under 1900-talets första hälft. Det kan ha berott på deras genuina bildning.

Därmed inte sagt att bildning är en garant för att en person ska bli en klok politiker. Det enda jag säger är att brist på bildning är en garanti för att vi står inför en dålig ledare för nationen.
Men när jag tänker på Reinfeldt och Löfven funderar jag dock på om vi faktiskt inte står inför ett ännu värre fenomen; politikern som inte ens inser att han är obildad – eller fasansfulla tanke – kanske till och med är stolt över det.

Och glöm invändningen att tillvaron är mer komplex i det moderna samtida samhället, och att politiker inte har tid med att vara mer än just politiker. Jefferson hade ett stort gods som han ägnade mycket tid åt, han vigde också sina dagar åt grundliga studier i allt från botanik till främmande språk, ekonomi och antikens historia. Han upprätthöll en extremt omfattande korrespondens, han grundlade universitet och lärosäten, skrev självständighetsförklaringen och några grundläggande konstitutionella dokument – Och så stack han emellan med att vara president, politiker och diplomatiskt sändebud.
Och det var innan internet, mobiler och 5G.