Vad kan fotboll säga oss om livet? Ingenting. Precis som konst har den ett värde i sig, inte som ursäkt för en politisk åsikt.

De senaste dagarna har Zlatan Ibrahimovics beteende under tiden i landslaget diskuterats efter det att Olof Lund ingående beskrivit hans uppförande i en nyutkommen bok.

Möjligen kan de fasonerna förklaras med att någon i landslagsledningen använde Idi Amin-metoden på Zlatan.

Under sin tid som underofficer i de brittiska kolonialstyrkorna i Uganda spelade Idi Amin rygby i ett arnélag. För att locka fram den extra aggresivitet som tränaren anade fanns därinne i den stora svarta kroppen dängde han innan matcherna ett strykjärn i huvudet på Idi. 

Det funkade.

Möjligen förklarar det också en del av Idi Amins beteende när han senare blev diktator i landet.

Om det bara är en skröna?

Kanske.

Men en sak som defintivt kan räknas som skrönor är alla de exempel från fotbollens värld som används för att förklara att mångkultur är bra.

I dag på Nätmagasinet har jag publicerat texter där jag diskuterar några av de mest märkliga exemplen på detta.

Björn Wiman som förklarar att Zlatan Ibrahimovic närvaro skyddar mot följderna av terroristattacker.

Jonas Gardell som påstår att det finns ett samband mellan ett fotbollslandslags styrka och ett lands välstånd.

Stefan Löfven som hävdar att fotboll gör kvinnor friare och mer jämställda.

Andrej Cervenka som menar att varje mål av Zlatan Ibrahimovic är ett argument för att vi ska ha öppna gränser.

Och när jag åter läste motståndarnas texter kom jag förstås att tänka på Eric Cantonas ord:

”Fiskmåsarna följer trålarna till havs därför att de tror att sardiner kommer att kastas i havet”.