"Dödens Triumf" (Konstnär okänd, ca 1446.) Urspungligen en väggmålning i Palazzo Sclafani i Palermo.
(En ny serie brev från sjukhuset, där jag nu rehabiliteras genom att gå i trappor och samtidigt – både på vägen upp och på vägen ner – grubblar på om det finns någon bot för samhället som det ser ut i dag.)
På eftermiddagarna är det trappträning, vilket innebär att jag går upp och ner i trappor alltmedan min syrgastillförsel justeras. Det är tuffare än det kan låta eftersom vi går i en sjukhustrappa, och sådana trappor är liksom inte tänkta att förmedla styrka, mod och munterhet. Tvärtom faktiskt. Av någon anledning är just sjukhustrappor den mest deprimerande form av trappor som finns. Men du har förstås ingen aning om det eftersom du liksom alla andra alltid tar hissen när du besöker en vårdinrättning av något slag.
Målet för denna min träning är att klara många trappor, till slut göra det utan syrgastillförsel, men ända med bra saturation.
Mannen som går före mig stannar på en avsats och andas tungt.
Han lutar sig mot väggen, tittar på mig, lättar lite på masken och säger:
”Här har man arbetat och skött sig prickfritt i 40 år och så ska det bli så här.”
Jag skakar till på huvudet, mest för att markera att jag uppfattat budskapet, men fortsätter förbi honom.
Vad ska jag säga?
Dels är jag för andfådd för att få fram något begripligt, dels är jag alltför förundrad över det han sagt.
Jag trodde inte att det fortfarande fanns människor i det här landet som hade en föreställning om att det ska råda någon slags rättvisa i tillvaron, typ: om du är god, jobbar bra, bakar fikabröd åt alla på din arbetsplats och dessutom hänger ut talgbollar åt fåglar på vintern då kommer dina lungor inte att fyllas med ett oräkneligt antal små blodproppar och du kommer inte att dagarna i ända tvingas att gå upp och ner i en sjukhustrappa.
Den bittre mannen på avsatsen hör till den lilla grupp människor som alltså trots allt fortfarande har föreställningar om att det borde finnas en slags kosmisk rättvisa.
Lite vackert och lite tappert.
Och lite ensamt måste det också vara.
De flesta andra i Sverige i dag verkar inte tror på någon form av rättvisa alls, inte ens i dess allra enklaste eller mest självklara form. Det får bli som det blir tänker de, man får vara nöjd om man inte drabbas av en uppenbar orättvisa.
…
De som gömde sig och vägrade infinna sig på torget kunde då och då höra bräkanden, grymtanden och råmanden.
Och så skott.
Därefter tystnad.
De som gömde sig visste vad som väntade. Dagen efter skulle köttet från de djur som slaktats under natten – boskap och fänad som tillhörde dem som gömde sig – säljas på torget. Säljas billigt så att även de fattiga hade råd att köpa sig en redig stek.
Och om de som gömde sig fortsatte att gömma sig visste de – för det hade de hört från andra byar – att de som letade efter dem skulle förgifta deras brunnar, och bränna deras åkrar. Fängsla deras anförvanter. Prygla deras kusiner.
Lika bra att vandra till torget och ge upp innan ”Järnkommissarien” lade landet än mer öde och förhärjat än det var … och hade varit i århundraden.
…
För ungefär tre år sedan … finalmatch i schackturneringen på Kolmården. Min motståndare D. beter sig om om det var ett parti blixtschack, själv förhåller jag mig till spelet som juggar brukar förhålla sig till schack … som en aktivitet som befinner sig utanför och bortanför tiden. Jag tillåter mig att grubbla på annat än det pågående partiet, ställer mig upp och går omkring lite, sitter och ritar små streckgubbar. Hämtar kaffe.
”Man ska låta de rätta dragen komma till sig”, förklarar jag för min motståndare när han än en gång manar på mig. Att han blir uppenbart störd och har svårt att koncentrera sig på grund av min letargiska spelstil bidrar förstås till att jag försöker sänka tempot ytterligare.
Till slut sitter han och vaggar med överkroppen, och han suckar, och stönar och slår sig på låren varje gång han tvingas invänta mitt nästa drag. När det till slut låter som om han snyftar till säger jag:
”Men vad är problemet? Brinner det någonstans?”
Min motspelare slutar sucka, stöna och vagga med överkroppen. Stannar upp i sina rörelser och stirrar granskande på mitt ansikte.
Vår lilla publik verkar också ha på något sätt ha stillat sig.
Till slut verkar min motspelare nöjd med granskningen av mitt ansikte … som antagligen antagit en förvånad min.
”Det är lugnt, säger han, men du kan väl göra ditt drag i dag i alla fall”.
Han kommer långt senare att förklara att han trodde att jag på något sätt försökte göra mig lustig över honom med utgångspunkt i att han var dömd för mordbrand.
Något som jag inte haft en aning om. Många försöker fåfängt dölja för sina medfångar vad de sitter inne för, och D. hade länge levt i villfarelsen att ingen visst att han var mordbrännare. Det var dock bara i fängelset han försökte hålla sitt brott hemligt, på permissioner gällde andra regler, för som han förklarade för mig var mordbrännare mycket populära på Tinder och andra dejtingsajter:
”Jo, men du vet, killar som mördar, rånar och misshandlar är inte så ovanliga, men vi mordbrännare är ganska få … så vi får ligga mycket.”
…
En märklig debatt har pågått ett tag om kriminella rappare som Yasin Byn och Jaffar Byn. Ska de spelas i statsradion, ska de vara med på galor och ska de betraktas som viktiga skildrare av samtiden?
De i kultur– och mediasfären som hävdar att kriminella rappare är viktiga att lyssna på tror att de därmed definierar sig som individer som är mer vidsynta och i verklig mening progressivt kultiverade … när de i verkligheten mest påminner om Bert Karlsson eller Fredrik Reinfeldt. Och de som vänder sig mot att Yasin&Jaffar spelas har kanske inte funderat på sin egen kulturkonsumtion.
Den italienska maffian i USA är märkligt omtyckt i västvärlden; i de flesta befolkningsskikt. Ja, egentligen är väl den italienska maffian var den än dyker upp i världen märkligt omtyckt så länge den framträder på filmduken eller TV-skärmen.
För det är förstås den populärkulturella bilden av denna maffia som fångat oss, och det faktum att det rör sig om familjedramer. Kanske fångas många av att de får se sina egna vardagliga konflikter och problem återges i en mer våldsam miljö. Man kanske till vardags jobbar på det kommunala byggnadskontoret, men man har samma grundläggande spänningar i familjen som Tony Soprano; ”Ska jag gå på föräldramötet? Men hur ska jag hinna det. Jag måste ju dumpa resterna av Salvatore Bonpensiero ute till havs – eller tycker du han ska ligga kvar i garaget under vinterdäcken tills han börjar lukta?”
Antagligen uttrycker fascinationen inför maffian en längtan efter fungerande starka familjer, och vi ska antagligen heller inte underskatta det utlopp för våra vardagsaggressioner som en film eller serie om maffian kan ge.
Människor känner missnöjet mola och mala, de saknar sammanhang och gemenskap … att under en timme eller tre låta sig förflyttas till en romantiserad maffiavärld blir som att ta en Alvedon.
De lite äldre kollade på Sopranos eller nyss på The Irishman. De yngre lyssnar på gangsterrappare.
Fascinationen inför våldsverkare är utbredd.
Och ett tecken på den egna uppgivenheten.
…
”Om maffian framstår som skrämmande måste staten vara än mer skräckinjagande”, brukade Järnkommissarien säga när någon invände mot hans metoder.
”Förlåtelse finns bara för den som vill ha verklig förlåtelse”, förklarade Järnkommissarien, ”ingen förlåtelse är möjlig för för den som vill kunna dra sig tillbaka och leva på det han stulit från andra”.
Vad menade Järnkommissarien med ”verklig förlåtelse”?
Och vad han än menade är det lite svårt att förstå hur Järnkommissarien kunde få ihop den tankegången med sin uppfattning om att:
”Den som söker din förlåtelse vill framförallt invagga dig i trygghet så att de senare kan slå till mot dig hårdare.”
Kanske var det så att Järnkommissarien aldrig förlät någon, vilket vore i överensstämmelse med hans ord om att:
”Bara Gud har rätten att förlåta och glömma. Människans plikt är att minnas.”
Järnkommissarien var av den långsinta sorten … och han hade dessutom kort stubin.
Järnkommissarien vann.
Den svenska staten och dess företrädare vinner däremot aldrig, deras idé om brottsbekämpning är ständig förlåtelse och evigt kanelbulleparty på fritidsgården: ”Ojdå, men har du skjutit din förra polare i huvudet? Men du, vi spelar klart den här omgången rullpingis så kan vi kolla om det finns någon plats i den slutna ungdomsvården där du kan sitta nästa år. Om de har pingisbord där också? Men självklart!”
(Del två i serien kommer i morgon, då ska vi prata Sicilien, tyska filosofer, och Hells Angels.)
