Det finns antagligen ett samband mellan det vi äter och våra rättsuppfattningar.

Jordgubbstarte döpt efter framstående frihetskämpe.

Strömmingen är hotad i Östersjön och EU vill nu se ett förlängt förbud mot fiske med trål. Men sillstimmen har dragit sig bort från Östersjön tidigare i historien. Det skedde periodvis under medeltiden och då var den allmänna övertygelsen att det berodde på människors syndfullhet, i första hand på otrohet och äktenskapsbrott.

Kanske är EU därför helt fel ute med sina åtgärder? Är det Paolo Robertos fel att stimmen minskar i Östersjön? Gjorde han det medvetet för att kunna öka marknadsandelarna för sina italienska matprodukter; typ: ”Va! Är det slut på tomatsillen i hyllorna!? Men se där Paolos pasta med tomatsås. Ska vi inte ta det istället?”

Strategin gick väl inte så bra. Nu är både hans pasta och snart sillen borta.

Förr saltade man sillen för att den skulle bevaras. I framtiden finns det kanske inget att bevara.

Man var lite rådigare på det området förr i tiden. Mark Kurlansky berättar i sin ”Salt: A world history” hur man i 1600-talets Frankrike hade problem med att en del fångar dog innan de kunde ställas inför rätta. Man var ju inte så noga med förhållandena i fängelserna. Däremot var man noga med formalia i rättsprocesserna. Var man åtalad skulle man också ställas inför rätta. Död eller levande.

Men man kan ju inte riktigt släpa in en ruttnande kropp i rättssalen, alltså utgick 1670 ett påbud om att personer som dog i fängsligt förvar innan de kunnat ställas inför rätta skulle saltas in i väntan på rättegång.

Med tanke på överfulla svenska fängelser och långa väntetider kan detta kanske vara något att överväga för Morgan Johansson.

Nu var de franska juristerna inte några nydanare på området. 

I Jenny Linfords ”The seven culinary wonders of the world” lär jag mig att i det gamla Egypten användes salt när man skulle mumifiera avlidna – metoden brukades av dem som inte riktigt hade råd att göra den mer grundlig mumifiering som man bestod faraoner och rika personer med; där användes natron, 

Kanske kan vi lära även av detta i dagens Sverige?

Våra kommunalpolitiker vill som vi alla vet gärna resa monument över sig själva – framförallt i form av badhus och idrottsarenor. På så sätt föreställer de sig att minnet av dem för evigt ska bevaras bland bygdens invånare. Men ska vi inte istället erbjuda dem en balsamering med salt och så kan de få ligga i stadshusets källare för evig beskådan? Låt oss inte vara snåla – vi erbjuder dem en natronbalsamering! Extra allt.

Och eftersom vi är inne på världens galenskap, stora män, fängelser och minnesmärken kan vi väl lika gärna prata om Tadeusz Kosciuszko som i juni i år fick sin staty i Washington vandaliserad av Black Lives Matter-demonstranter. Något orättvist kan man tycka eftersom denne tappre polack tog sig till USA för att strida på upprorsmakarnas sida. Hans militära begåvning och skicklighet i fält gjorde att han blev generalmajor och George Washingtons adjutant.

När Kosciuszko lämnade USA beordrade han att all hans egendom i landet skulle säljas och pengarna skulle användas för att friköpa slavar och bekosta deras utbildning.

Men det kände liksom inte Black Lives Matter-demonstranterna till. Eller så brydde de sig inte.

Efter äventyren i USA ledde han kampen för ett fritt Polen mot preussare och ryssar. Militärt var han nästana alltid framgångsrik – vilket dock inte hjälpte.

Nåväl, även om statyn över Kosciuszko vanhelgades lever hans minne kvar i form av jordgubbstårtan som skapats till hans ära och som bär hans namn. 

Ett synnerligen sympatiskt sätt tycker jag själv att bli hågkommen på, och att det skulle bli en jordgubbstårta i Kosciuszkos fall var väl  självklart med tanke på det folkets förhållande till det röda bäret (eller korrektare: fruktförbandet med nötter). Kanske kan jag själv tycka att polackernas relation till jordgubben dock är ett exempel på kärlek som övergått i passionens galenskap. Eller vad ska man säga om den polska maträtten ”Jordgubbssoppa med makaroner”? Eller ”Makaron z serem i truskawkam” som är makaroner med färskost och jordgubbar?

Och se där, vi har kommit tillbaka till vår utgångspunkt.

Sillen. Moralen.

Östersjölandet Polen är nämligen en gammal matkultur där salt och inlagd sill är självklara delar och det finns till och med de som upprätthåller den gamla traditionen att symboliskt begrava sillen på påskdagen vid fastans slut. Seden kom sig av att man var innerligt trött på att ha ätit så mycket sill under fastan då ju kött var förbjudet.

Och kan man inte misstänka att den polska regeringens kulturkonservativa, strängt katolska hållnng i moralfrågor beror på att de ser det som ett sätt att rädda sillbeståndet i Östersjön genom att människors syndfullhet bekämpas?

"I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv."

I Expressen vill Katarina Wennstam att 1950-talet kallar hem Paolo Roberto. Synd att det inte fanns telefoner på 1500-talet för då vet jag rätt många som skulle få samtal från medeltiden. Utlandssamtal.

Så om ni plötsligt hör basunstötar eller trumpetfanfarer vet ni vad som är på gång. Forntiden söder om Medelhavet vill ha de sina tillbaka.

Men Wennstams text är lite märklig inte bara därför att den bortser från att kvinnosynen i muslimska kretsar numera får genomslag i den svenska vardagen (ibland just genom att slag utdelas). Det borde rimligen vara ett större problem än Paolo Robertos sexköp.

Jag ser nämligen ett problem till med hennes tankegångar.

Jag ser det inte som givet och självklart att man liksom Wennstam ska utgå från att svenska mäns syn på kvinnor var sämre under 1950-talet än i dag.

Då fanns det en mycket mer självklar respekt för det motsatta könet. Kan ju ha berott på att männen i det samhället var mer självmedvetna och förstod sitt värde. 

Liksom kvinnorna.

I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv. 

För Wennstam lever vi en en tid av stor kvinnofrigörelse.

För mig är det en tid då både män och kvinnor frigjort sig från det som behövs för att man ska bli en allsidig människa … och kunna utveckla nära, kärleksfulla och starka relationer med någon annan.

Sådana individer kallar inte förgången tid på.

Sådana individer ger oss alla en bild av framtiden.

I den meningen är Paolo Roberto fast förankrad i nutiden.

Vi från 1950-talet vill inte ha honom tillbaka.

Jag tror att Wennstam har ett bättre behov av Paolo Roberto, han kan hjälpa henne att undvika att diskutera de stora problemen.

"Antagligen beror det på att antalet spelmissbrukare ökat. Dessa tänker likadant när det gäller skatten."

I söndagens program grubblade vi över att så många uppvisar självskadebeteende.

Paolo Roberto. Ett nöt. Men hans hasselnötsglass kan jag varmt rekommendera. Vi lyckades dock staka ut Robertos framtida karriär.

Handels. Fackföreningen som utesluter en klubbordförande på grund av medlemsskap i SD. En fackförening ska ägna sig åt löner och arbetsvillkor inte ha åsikter om förtroendevaldas inställning i andra frågor. Förhandlar de dåligt så väck med dem. Inte annars.

Telengana, delstat i Indien. Inför planekonomi och låter politiker bestämma var, när och hur bönderna ska odla. Vi kan nog utgå från att delstaten i framtiden inte kommer att kunna fortsätta exportera ris till resten av landet.

Svenska folket. Visar sig enligt en undersökning var till och med mer villiga än tidigare att betala skatt, rent nordkoreanska siffror uppvisas. Antagligen beror det på att antalet spelmissbrukare ökat. Dessa tänker likadant när det gäller skatten. Det blev ingen vinst förra gången men om jag satsar igen så… om jag skickar i väg merparten av det jag tjänat till byråkratin en gång till så kommer rättsväsende, polis, skola och omsorg äntligen att börja fungera. Jackpot. Vi kanske till och med får en krigsmakt och en tungviktsmästare i boxning och sol på midsommarafton.

Eller så vill svenskarna visa att de är ett folk av gentlemen, eftersom Leo Tolstoj menade att det som definierade en sådan var att han betalade sina spelskulder även när han visste att den som vunnit fuskat.

Det blev helt enkelt nödvändigt att efter dessa nyheter diskutera något uppiggande … och det fick bli frågan om vad som behövs för att vi ska få en ny aristokrati i riket.