Marknaden går upp och ner, duda, duda./ Jag skall investera mer, hej dudan dej/ Min disciplin: Placera brännevin,/ undan monetära skalv i magens trygga valv! (Snapsvisa, melodi: Camptown races)

I samhällen som befinner sig i förfall uppmuntrar ofta överheten undersåtarna att ge järnet och festa loss. Det blir lugnare då. Döva ångest, oro och hunger med de droger som står till buds, en slags ständig afterski, man är ju ändå längst ner i backen som man nyss åkt utför.

Annorlunda är det i nationer på uppgång, i stater som rör sig framåt. Där uppmanas medborgarna till nykterhet och sedligt leverne. Uppmaningen kommer då inte bara uppifrån, från dem som styr, utan även från dem som är ledare i de breda folklagren. Alla inser att det gäller att hålla huvudet kallt för att utnyttja de möjligheter som finns och för att kunna hantera de faror som uppenbarar sig på vägen framåt.

Den våg av liberaliseringar vi ser i västvärlden när det gäller olika former av narkotika är en följd av det rör sig om nationer på väg utför, och vi ser hur en mer tillåtande syn på droger och sprit också börjat göra sig gällande i Sverige.

Här i landet har länge det som en gång var Timbros juniorlag bekämpat statens restriktioner – vare sig det gäller droger eller alkohol. 

Mattias Svensson är kanske den nyliberal som mest medvetet och grundligt fört den kampen och hans senaste bok är ett exempel på detta: ”Så roligt ska vi inte ha det : En historia om svensk alkoholpolitik”.

Den som tidigare läst Mattias bok om miljö- och klimatfrågor blir lite förvirrad.

I boken ”Miljöpolitik för moderater: och för alla andra som missat att myllrande storstäder, växande ekonomi, ny teknik, global handel, skatteväxling och en riktigt god köttbit är vägen till en grönare framtid”, pläderar Mattias för att marknadskrafterna i sinom tid fixar det där med klimatet. Men det innebär inte att han är mot statliga regleringar och förbud när det gäller miljöpolitik. Ibland är det helt acceptabelt att staten griper in och talar om vad vi får och inte får göra. 

Lite märkligt blir det att i ena ögonblicket hävda att det är en principiellt orättmätig inskränkning av individens frihet om staten lägger sig var i vi inhandlar vårt vin och vår whisky eller hur och när vi konsumerar den, för att sedan i andra ögonblicket hävda att det faktiskt kan vara rimligt att staten ibland ingriper och reglerar hur vi sorterar våra sopor.

Hur principiell är egentligen den inställningen till staten?

I båda fallen påstår sig ju staten agera med vårt bästa för ögonen.

Möjligen är Mattias ställningstagande principiellt grundat och den bärande principen är att när staten reglerar på ett sätt som Mattias tycker är bra så är det just bra, men vill staten förbjuda något Mattias gillar så är det dåligt och gränsande till stalinism.

Egentligen vill jag inte raljera över den svenska nyliberalismens utveckling, det är trist att det gått som gått, men egentligen var väl inget annat att vänta – även om jag hade hoppats att just Mattias inte skulle välja att ta tjänst som statare i medströmsmedia.

De svenska nyliberalerna har utvecklats till Miljöpartiets marknadsvänliga flank; det goda samhället är det där vi röker, krökar och tar elbilen till det veckovisa påbjudna besöket till återvinningen. Mångkulturen är en gemensam grund eftersom det är så härligt med gränslös rörlighet – om inte annat så för att marknaden kräver det.

Det som saknas i Mattias historik om svenskarna och spriten är den frivillighet som fanns bland folket när det gällde att avstå från alkohol, och den beredvillighet som fanns för att bekämpa bruket av rusdrycker. Det var en fullt begriplig folklig inställning eftersom alkoholen ödelade hem, skapade förkrympta själar och kroppar.

I ”Så roligt ska vi inte ha det” framställs däremot alkoholrestriktioner som i första hand ett sätt för stat och överhet att disciplinera folket.

Visst, på det sättet var det. 

Men inte enbart. Där fanns också den folkliga, frivilliga nykterheten.

Själv är jag motståndare till den form av kontroll och övervakning Mattias beskriver. Man ska aldrig ge staten minsta möjlighet att kontrollera ens beteende.

Men om individer av egen fri vilja väljer att sluta sig samman med andra och propagera mot sprit och droger och försöker förklara för andra varför det är fel – då är det något annat.

Det fanns en gång ett annat möjligt val förutom alternativen statlig kontroll och okontrollerat drickande. Det var den frivilliga nykterheten (för all del, måttlighet var förstås också ett alternativ, men de som var beskaffade på det sättet lär inte i praktiken upplevt vare sig motbok eller mattvång som något större ingrepp i tillvaron). Problemet med den svenska nykterhetsrörelsen som växte fram och som stod stark i arbetarrörelse och frikyrka var att den i sinom tid kom att luta sig mot staten och förvänta sig att den skulle hantera problemet genom regleringar och förbud.

Rörelsen sögs upp och passiviserades och blev en del av staten – och blev dess förlängda arm.

Den svenska nyliberalismen befinner sig kvar i pojkrummet på 1980-talet. Där satt de och surade över att det var så få kanaler på TV. De lyssnar de på Cyndi Lauper: ”Girls just want to have fun” och de tänkte; men vi pojkar då? Vi vill också ha roligt. Man kan inte köpa sprit eftersom man är för ung, och när man väl har åldern inne kommer man inte att kunna köpa sprit på söndagsmorgonen i kiosken på hörnet. Jävla sossesamhälle! 

Och ur denna tämligen oartikulerade känsla av allt är statens fel och att den förtrycker individens möjligheter att utvecklas fritt uppstår ett sökande efter en politisk teori som kan fungera som en plattform; det blir Ayn Rand, Hayek och Nozick och några till.

Samma sorts ungdomsuppror som man kunde se på 1960- och 1980-talet, men då hanterades pubertetskriserna med hjälp av Marx och Mao.

Vänstervågen ebbade ut och många av dess medlemmar sögs upp av staten och kapitalet därför att deras idéer kunde användas för att utvidga statens – och storföretagens och bankernas makt.

Vi befinner oss nu i en tid då det är i överhetens intresse att staten fortfarande växer kvantitativt och behåller sin kontroll över ditt och mitt dagliga liv i den meningen att vi ska vara beroende av staten. Men staten och de styrande skikten tänker inte längre garantera att barnen lär sig läsa och skriva, att de slipper bli rånade eller våldtagna, eller att åldringar får de pensioner eller den vård de trodde att de arbetat ihop till under ett långt liv. Samtidigt som de styrande skikten låter en ineffektiv stat svälla upplöser de nationen, vi uppgår genom osmos i en mångkulturell, globaliserad värld – och våra egna styrande skikt är redan integrerade med de andra styrande skikten i denna värld.

Men den här processen innebär att vi andra måste formas mentalt. Vi ska fortsatt disciplineras: det sker bland annat genom propagerandet av mångkultur och hävdandet av att europeisk och svensk kultur behöver möta och befruktas av till exempel den muslimska kulturkretsen. Det gäller också att skapa ett krismedvetande, en vilja att underkasta sig restriktioner i det egna beteendet: och här tillgriper man hotet om den kommande klimatkatastrofen – eller pandemier.

Och nu blir plötsligt nyliberalismen användbar för överheten (precis som vänstern en gång blev). Öppna gränser, total och fri rörlighet, inga inskränkningar för marknaden. Det finns inga traditioner och ingen historia värda att bevara och försvara. Den som reser invändningar mot utvecklingen är efterbliven och trög – se där nyliberalismens budskap och ser man på … sammanfaller det inte med överhetens behov.

Givetvis skapar den samhällsutveckling jag beskriver ångest hos många. Och här kan nyliberalismen verkligen komma till nytta. Vad dövar bättre än en redig sup och att man röker på? Och om man fortfarande är orolig kan man läsa valfri ledar- eller kultursida eller slå på statstelevisionen och tämligen ofta mötas av någon nyliberal som glatt förkunnar att allt kan bara bli bättre, hys förtröstan, hej tomtegubbar och slå i glasen och låt oss lustiga vara. Jag ser i dag att Mattias verkligen i sin statartillvaron dragit vidare från DN-gården till SVD-godset. Men det är samma saker han ska så åkrarna på det att överheten må skörda.

Nyliberalismens utveckling är lika sorglig som den svenska vänsterns utveckling. I ett Sverige där staten inte kan garantera ordning, utbildning och vård eller ens el till rimliga priser i landets södra delar … i detta Sverige blir frågan om alkoholmonopolet en viktig fråga för nyliberalerna. Eller rätten att dansa när man vill på lokal.

I mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll att resonera vidare om det här med nyliberalism, Systembolag och spritkultur. Möjligen är det så att vi dricker mindre, men är vi verkligen mindre beroende av alkohol för det? Under åren som chefredaktör för Vin&Bar fick jag ju en del insikter i frågan – insikter som kom att komplettera de egna erfarenheterna av vådan att försöka dricka mer än Raymond Chandler.

Du prenumererar på nyhetsbrevet här.

"Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes..."

Vila efter väl utfört värv. Möjligen till någons fördärv.

Man blir vad man äter. Kanske påverkas inte bara ens kropp utan också de egna idéerna?

Chips lockar till gränslöshet. Man tar ett, man tar två. Och snart är påsen tom. 

Kanske har vi här hela förklaringen till nyliberalismens utveckling?

På Aftonbladets kultursida recenserade Jenny Andersson för ett litet tag sedan nyutgåvan av Johan Norbergs ”Den svenska liberalismens historia” Nyutgåvan är försedd med ett nyskrivet kapitel. Jenny Andersson är forskningsledare för projektet ”Nyliberalism i Norden” på Uppsala universitet och borde väl formellt sett anses vara lämpad för uppdraget.

Hon inleder med att notera den bittra tonen i Norbergs avslutande meningar i det nytillkomna avsnittet:

”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.”

Men vad annat var att vänta?

Ser man tillbaka på den unga svenska nyliberalismens teori och praktik vid dess födelse är det svårt att inte lägga märke till klyftan mellan dessa två sidor av rörelsen.

Teorin präglades av en vurm för läsande av liberala klassiker vilket utgjorde plattformen för den ideologiska kampen; det var en strid på tidningssidor och i seminarier för klassiska liberala principer och mer internt kunde en hel del märkliga diskussioner förekomma som inte hade så mycket med reella problem att göra. Men fint var det (och jag är inte ironisk) med deras betoning på individens frihet.

Praktiken hade inte så mycket med faktisk svensk verklighet att göra – den konkreta kampen gällde mest att ”sosse-Sverige” var tråkigt … sprit och droger var reglerade, TV-kanalerna för få, krogen stängde för tidigt, man fick inte dansa hur som helst.

Att svensken i gemen nu har tillgång till obegripligt många TV-kanaler, att krogarna är fler och öppnare och att droger är vanligare (om än inte tillåtna) är dock kanske inte resultatet av nyliberal kamp utan mer en följd av utvecklingen i sig. Nyliberalismen lyckades aldrig få något fotfäste i bredare kretsar eller i det arbetande folket för sina frihetliga idéer (vilket jag nog vill mena inte hade varit omöjligt … syndikalismen var ju en period i Sveriges historia en rörelse som lyckades med just detta innan den blev samlingsplats för allt annat än arbetande människor).

Betonandet av frihet var väldigt abstrakt och Sovjet den stora fienden och därmed blev det mest konkreta, men ändå lite mer storslagna, som kom ut av det, ett pläderande för individens fria rörlighet. 

Berlinmuren blev det exempel i den verkliga världen på vilket man byggde sitt försvar för den fria rörligheten, det blev själva kärnan, ett axiom, en evig sanning.

Och vad gör man när Berlinmuren försvinner?

Då gäller det att leta upp andra människor som hindras från att röra sig hur de vill mellan länder … och se där … skådar mitt norra öga inte flyktingar!

På detta sätt har den svenska nyliberalismen hamnat i en position där dess konkreta politik utgörs av kamp för öppna gränser, legalisering av droger, avvecklande av alkoholmonopolet samt inte att förglömma … rätten att dansa på krogen utan tillstånd.

Detta innebär att man avlägsnar sig än mer från folket som vill se stängda gränser och kanske inte ser de andra frågorna som högprioriterade.

Att folket inte bryr sig bekymrar dock nyliberalismen föga. De har äntligen fått vänner – de ses numera inte som kryptonazister av vänstern och från höger till vänster i medströmsmedia har de numera status som bundsförvanter i kampen mot dem som är motståndare mot fri invandring och islam.

Man måste hålla nyliberalerna räkning för att de faktiskt genomförde manifestationer mot det sovjetiska imperiet - men då höll eliten sig undan.

I dag när nyliberalerna låtit muslimer ersätta östblocksdissidenter som föremål för sina omsorger har däremot nyliberalerna paradoxalt nog omfamnats av eliterna. Förespråkandet av öppna gränser gjorde nyliberalerna användbara för överheten.

Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes, och gjort det oavsett vem som suttit i regeringen – se bara på försvars och utrikespolitiken.

Moderaternas nedmontering av krigsmakten var i linje med den nyliberala ståndpunkten att ”värnplikt är slaveri”.

Socialdemokraternas utrikespolitik under Wallström och Eliasson är likaså i linje med nyliberalernas hållning: öppenhet, samtal, frihandel, förhandlingar … bara vi håller fast vid det kommer allt till slut att präglas av fred, frid och fröjd … då förverkligas Jesaja 11:7:

”Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar.…”.

För mig bestäms inriktningen på kampen för individens frihet av vem som är dess fiende. Jag tillerkänner inte fienden de friheter som jag kämpar för för min egen och de minas del.

Jenny Anderssons slutord i recensionen visar att hon inte alls förmått uppfatta skeendet:

”När den starka staten nu snabbare än någon hade kunnat tro kommer tillbaka, behöver vi en liberal kritik mer än någonsin. Vi behöver en diskussion om fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

Men staten och nyliberalerna står ju eniga i diskussionerna om ”fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

De kämpar gemensamt för att dessa rättigheter och denna frihet ska tillerkännas våra fiender under förevändning av att ”pluralism” är nödvändig.

… och det är inte nyliberalerna som somnat framför TV:n … det är vi andra som gör det alla de gånger de numera dyker upp i rutan.