"Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare."

I går genomfördes en rättegång där den åtalade anklagades för hets mot folkgrupp. Jag har skildrat bakgrunden till rättegången här.

Hade jag varit lättkränkt hade jag som åhörare till gårdagens rättegång om koranbränning känt mig utsatt för ett försök till förnedring.

Åklagare Eva Nemec Nord, som haft tre år på sig för förberedelser, agerade som om hon väckts 15 minuter innan rättegången, fått en bunt papper i handen och en order: ”Eva, sätt dit den här personen för hets mot folkgrupp”.

Det gick väl inte över sig bra. 

Hon verkade märkligt dåligt orienterad i de bevis hon ansåg sig ha anhopat under de tre åren. Hon kunde kasta ur sig en hänvisning till ett annat mål, utan att kunna precisera vilket mål hon menade, och ursäktande säga: ”Men rätten vet säkert vilket mål jag menade”. Att rättens ledamöter då samfällt tittade ner i bordet kan ha berott på att de inte visste vilket mål hon menade – eller att de skämdes å hennes vägnar för hennes hafsiga framställan.

När Nemec Nord skulle förevisa den videofilm som utgjorde själva utgångspunkten för hennes argumentering fick vi istället se bilder på hennes hund. Verkar i och för sig vara en trevlig jycke … men… eller så var det ett sätt att försöka väcka våra sympatier för Nemec Nord, få oss att tänka: ”… den som har sin hund som bakgrundsbild på datorn måste väl vara en sympatisk person”.

Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare.

Vem bestämmer vad?

Det finns en fara i att fastna i beskrivningar av Nemec Nords slarviga, och lätt liknöjda framträdande under rättegången – och det är att man då missar det insidiösa och försåtliga i hennes framställan.

Åklagare Eva Nemec Nord vet att hon inte kan angripa lagstiftningen om yttrandefrihet öppet – men den praktiska följden av det hon säger under rättegången innebär att lagen om hets mot folkgrupp används för att kraftigt och oberäkneligt begränsa vår yttrandefrihet. Det sker med en argumentering som inte är unik, den har förekommit i förvirrade – eller lömskt baksluga – texter på ledar- och kultursidor – men får nu för första gången ligga till grund för ett åtal som i grund och botten gäller rätten att bränna en koran.

Nemec Nord sa: ”Politiska debatter är starkt skyddade i lagen, och det ska så vara”.

Sedan förklarade hon att hon inte ansåg att det som den åtalade gjort var ett inlägg i den politiska debatten, utan det rörde sig om en ”skändning”.

Den som har minsta lilla kunskap om politiska debatter genom vår historia vet att några av de viktigaste inläggen i olika debatter utgjorts av uttalanden som kan säga vara skändliga; målen har varit symboler, religioner, institutioner och maktorgan – liksom personer som är kopplade till dessa. Det är tur att Nemec Nords verksamhet begränsas av tid och rum, vad kunde hon inte ha ställt till med när det gäller yttrandefriheten i Sverige de senaste 200 åren. Men hennes härjningar i Linköping med omnejd i dag är illa nog.

Texter, handlingar eller målningar som skändar har alltid varit ett naturligt inslag i politiska debatter.

Etablerade debattforum

Nemec Nord menade också att den åtalades aktion var hets mot folkgrupp eftersom formen för handlingen inte var av sådan art att den gick att argumentera mot – och därmed var handlingen inte en del av den politiska debatten, och därmed kunde den inte vara föremål för yttrandefrihetens skydd. Här rör vi oss mot det rent idiotiska. Det innebär att till exempel en text som är så osammanhängande och ologisk att det inte går att resonera förnuftigt mot den inte är skyddad av yttrandefriheten. Här används för första gången ett kvalitetsresonemang i ett åtal, och vem som ska avgöra kvaliteten var oklart – som mycket annat i Nemec Nord framställning.

Nemec Nord framförde också den mycket märkliga ståndpunkten att den åtalades angrepp på islam inte gjorts i något etablerat debattforum – hur hon definierade sådana stod aldrig klart. Detta gör att man får anta att åklagaren anser att Lars Vilks rondellhundar utgjorde hets mot folkgrupp. Det är väl tveksamt om min hemsida, och andras, kan betecknas som etablerade debattforum – så var står vi i hennes ögon? Utanför lagens beskydd?

Svajigheten i Nemec Nords tankegångar visar sig när hon parallellt med detta förde resonemanget att koranbränningen hade nått ut brett genom en YouTube-film och därför utgjorde hets mot folkgrupp. YouTube måste rimligen betraktas som en av de kanaler som ingår i det offentliga samtalet

Alltså, Nemec Nord menade att den åtalade inte skyddades av yttrandefriheten eftersom hans handlingar inte var ett ”inlägg i den politiska debatten”, samtidigt hävdade hon det hade fått stor spridning i en viktig plattform för politisk debatt.

Nemec Nords sätt att argumentera innebär att hon inför extremt subjektiva kriterier i bedömningen av ett brott – och det blir upp till rätten att bedöma vad som är ”politisk debatt”, och ”skyddsvärt” utan att hon ens under sina dragningar föreslår en definition, och märkligt nog saknas det kanske viktigaste av allt i hennes argumentering – företrädare för dem som det anses ha hetsats mot, alltså företrädare för muslimer som anser sig ha blivit kränkta på ett så avgörande sätt att det kan betecknas som hets mot folkgrupp.

Var de omöjliga att uppbåda? Eller kände Nemec Nord sig orolig för att ett framträdande av muslimska företrädare i rätten skulle skada hennes försök att framställa det hela som hets mot folkgrupp?

Mera dragspel!

En muslimsk företrädare skulle nämligen paradoxalt nog direkt kunnat ha underminera hennes försök att visa att brottet i sig inte egentligen var en koranbränning utan själva presentation av brottet i sociala media – och det kokar ner till den musik som lagts på videoklippet. Det rör sig om musik som inte på något sätt är förbjuden, men som använts i tiotusentals olika sammanhang, från mer vardagligt skämtande bort till inbördeskrigen i Jugoslavien och terrorhandlingar i Nya Zeeland.

Ska Nemec Nord argumentering bära innebär det rimligen att den grupp som det ska ha hetsats mot ska känna igen musiken, och känna sig hotade av att de hör en serb spela dragspel. Det kan vara lite svårt att hitta en imam som utan att darra på rösten säger att så var fallet, det kan nog vara svårt nog att hitta en som vet att det är ett dragspel han hör.

Alltså tar Nemec Nord på sig rollen att bli muslimsk taleskvinna och bestämma att muslimer känner sig hotade av en viss kombination av film och musik. Men vi får det aldrig bevisat för oss.

Och även om en muslim hade framträtt och sagt att så var fallet så hade det varit ointressant ur yttrandefrihetssynpunkt – min rätt att uttala mig ska inte begränsas av någons känsloliv utan möjligen av att jag uttalar direkta hot mot en person eller en grupp. Och att så var fallet var inte Nemec Nord i närheten av att leda i bevis.

Det kan dock också vara på det viset att Nemec Nord inte kallade in muslimer för att vittna om den skräck de kände eftersom hon hade sin hund som bakgrundsbild på datorns skrivbord. Hon ville inte riskera att de fick ångestanfall och bröt ihop vid åsynen av det för dem orena djuret.

I vilket fall – om hennes sätt att argumentera leder till en fällande dom innebär det att gummilagen om hets mot folkgrupp kan användas för åtal med hjälp av kautschukargument.

Lurat i vassen

Bevakningen av rättegången i medierna blev tämligen begränsad – antagligen beroende på att man på redaktionerna bedömt att det inte sett så bra ut om man drog på stort om ett mål som detta samma dygn som det börjar diskuteras om man ska ta hjälp av svensk militär för att åtminstone dämpa våldsvågen i Sverige.

Nemec Nord förbannar säkert sin otur – här håller lurar hon i vassen i åratal för att hitta precis rätt tillfälle att låta det här prövas i rätten – och just det dygnet toppar gängens mordvåg i landet … och varje tänkande människa ställer frågan: vad håller hon på med?

DN:s Niklas Orrenius fullgör som vanligt sitt uppdrag. Lite saktmodigt och sorgset skildrar han rättegången, beskriver noga hur åklagaren resonerar, undviker att efteråt ställa frågor till henne om det ologiska och motsägelsefulla i hennes resonemang, berättar inte för läsaren om hur slarvig Nemec Nord framställning är – och ger därmed en mycket märklig bild av tillställningen.

Precis som han dagarna innan gett en märklig egen bild av det Linköping där koranbränningen skedde – en bild av en stad där de enda som känner sig hotade är muslimerna på grund av en uppeldad koran – inte alla de som lever i en stad präglad av mord, skjutningar, sprängningar, våldtäkter och det största antalet ungdomsrån i Sverige.

Orrenius gav som vanligt ett trött och lite luggslitet intryck under rättegången. Det måste ta på krafterna att ständigt blund för verkligheten, och skriva fram en helt ny verklighet.

Reportagen som ger dig hela bakgrunden

I en serie artiklar för Morgonposten har jag tidigare skildrat situationen i Linköping och förundersökningen av koranbränningen.

I intervjuerna möter du förtvivlade, uppgivna offer för förnedringsrån och politiker som lugnt säger sig kunna vänta i 30 år på att våldet i staden ska upphöra – samt en åklagare som manövrerar efter vad makthavare anser är önskvärt och inte efter lagboken – eller medborgarnas behov ... och poliser som anser det vara misstänkt att man läser Carl von Linné.

https://morgonposten.se/2021/12/29/linkopings-poliser-brinner-for-islam-inleder-stor-utredning-for-att/
https://morgonposten.se/2022/11/23/eva-nemec-nordh-aklagaren-som-blir-profetens-forsvarare/
https://morgonposten.se/2022/01/10/efter-ett-ar-med-13-skjutningar-fem-mord-och-fortsatt/

På vägen till Jönköping i gryningen läser jag Svt:s nyhetssida. Tre döda under de senaste tolv timmarna. En mördad vid ett bombdåd i Uppsala, en skjuten i Fruängen, en i Jordbro.

Fjärde nyheten är att det ska hållas en rättegång i dag. En man som åtalats för att ha bränt en koran ställs nu inför rätta åtalad för hets mot folkgrupp.

Det är därför jag är på väg till Jönköping, där förhandlingarna ska hållas – även om det påstådda brottet begicks i Linköping.

Det har förresten gått ett knapp dygn sedan ett bombdåd i just den senare staden förstörde stora delar av ett bostadshus.

Och så här ser det ut i Sverige i dag. Dagligen sker attentat med dynamit och handgranater, skjutningar och mord.

Men i Jönköping tar sig rättsväsendet tid att hålla en rättegång mot någon som eldat upp en koran. Ett handling utan offer – ändå har åklagaren valt att åtala för hets mot folkgrupp, därför att ett urval av Jönköpings muslimer låtit meddela att de känner sig hotade av att någon bränt en koran i staden där de bor. Att just det gör att de känner sig utsatta för hot kan tyckas märkligt eftersom de bor i en av de städer som skakats mest av gängkrig och en stor våg av ungdomsrån de senaste åren.

Lika märkligt är det att medierna inte uppmärksammat detta.

Tvärtom beskriver de koranbränningen som om den utspelade sig på en rent paradisisk plats, till exempel så nämner DN:s Niklas Orrenius i sin artikel inför rättegången inte med ett ord att Linköping är en av de städer i Sverige som är mest plågade av våldsbrott.

Är detta viktigt?

Ja, för varje tänkande människa måste ju bedöma polisens och rättsapparatens insatser och arbete med utgångspunkt från om de prioriterar rätt – fokuserar de på det som medborgarna ser som mest angeläget?

Medierna har nogsamt undvikit att ställa den frågan, för då måste en bränd koran ställas mot stapeln av lik efter mördade personer, raden av förstörda hus och ungdomar som rånats (där är Linköping värst i landet).

Under rättegången berättar åklagaren Eva Nemec Nordh om hur kommun och polis gick upp i stabsläge när de fick in anmälningar om koranbränningen.

Det låter något märkligt – en av våldsamma kriminella hårt ansatt stad som Linköping … där borde väl kommunens ledning och polis befinna sig i ständigt stabsläge … tills man knäckt gängen.

I Morgonposten följde vi från första början hur fallet med koranbränningen utvecklade sig.

Vi intervjuade åklagaren Eva Nemec Nordh och frågade varför så stora resurser lades på just denna utredning.

Åklagaren Eva Nemec Nordhs förklaring till att hon vägrade släppa greppet om utredningen av koranbränningen var att:

– Det har ett symbolvärde att fullfölja utredningen. Det är viktigt att visa att vi har uthållighet att utreda alla brott som kan leda till åtal. Jag har absolut åtalsplikt och kan inte välja vilka brott jag ska väcka åtal för.

Detta sägs alltså i en stad med ett antal olösta mord, nedlagda förundersökningar om ungdomsrån och en växande gängkriminalitet.

Samtidigt som mördare, våldtäktsmän och förnedringsrånare går fria i Linköping satsar åklagare och polis på att binda en misstänkt man till bränningen av en koran. Grillrester skickas på rättsmedicinsk undersökning, liksom kläder, dator och hårddiskar granskas noga, liksom bankutdrag, kvitton och övervakningsfilmer från butiker – detta ska ställas mot att polisen på grund av ”resursbrist” aldrig ens inlett förundersökningar i de flesta fall av förnedringsrån som förekommit i staden. Det finns till och med ungdomar som rånats på öppen gata flera gånger – utan att polisen lyft ett finger.

Dessa frågeställningar finns överhuvudtaget inte i mediernas beskrivning av fallet; koranbränningen har försiggått i ett tomrum, enbart befolkat av påstått rädda muslimer.

Medan jag lyssnar på hur åklagaren lite förvirrat tar sig igenom sin redogörelse för det påstådda brottet funderar jag på varför det tagit så lång tid från påstått brott till rättegång, det har gått mer än tre år.

När jag intervjuade Eva Nemec Nord senaste gången – för ett och ett halvt år sedan – förklarade Nord att förundersökningen var klar, nu skulle hon fundera på om det räckte till åtal för hets mot folkgrupp.

Hon har uppenbarligen tagit sig en ordentlig funderare – 18 månader tog den.

Nu verkar inte Nord vara landets mest kvicktänkta åklagare, men ett och ett halvt år är ändå väl lång tid.

Enda rimliga förklaringen är att Nord – även om hennes intellekt inte rör sig snabbt – ändå är slug. Hon är mycket väl medveten om att det inte finns någon opinion för att koranbränningar ska anses som hets mot folkgrupp – uppslutningen bakom svensk yttrandefrihet går över hela det politiska fältet.

Nord förstår att hon inte kan åtala för koranbränningen i sig, hon måste bädda in den, kombinera den med andra handlingar och säga att helheten utgör hets mot folkgrupp.

För 18 månader sedan sade hon till mig att hon ansåg att förundersökningen gav underlag för att hävda att det rörde sig om hets mot folkgrupp.

Ändå har hon inte gått till åtal förrän långt senare.

Detta därför att hon förstås inväntade ett annat opinionsläge – vad hon behövde var att företrädare för ett eller flera partier började hävda att koranbränningar var hets mot folkgrupp.

Och vi har sett detta ske den senaste tiden när ledande socialdemokrater och Aftonbladets ledarsida dragit igång en kampanj – och då inser Nord att det är dags. Nu kan ett åtal bli en karriärbefrämjande åtgärd – även om hon skulle förlora målet har hon visar för politiker att hon en åklagare av rätta virket, en person som man kan lita på. Sådant är inte oviktigt för åklagare som vill göra karriär, även om politiken formellt sett inte ska ha något att göra med rättsväsendets dagliga arbete.

Frågan är om medborgarna kan lita på henne – eller på medierna – de senare är ordentligt representerade i rättssalen.

Mattias Gardell är på plats, så mycket annat var väl inte att vänta – hans karriär bygger på att muslimer i västvärlden anses vara mänsklighetens mest utsatta grupp. Krig, svält, förtryck, och massavrättningar i den muslimska världen döljs för Gardell av röken från en enda brinnande koran i Linköping. Jag hade väntat mig att han skulle uppvisa ett visst mått av upphetsning under åklagarens framställan, men han verkar snarare ha svårt att hålla sig vaken.

ETC:s Christoffer Röstlund Jonsson har också infunnit sig – han har tydligen för en stund lyckats slita sig från sin kampanj för pedofilers rättigheter. Han kanske har som mål att alltid ställa sig på fel sida – för jag vet på förhand vad han kommer att skriva – han kommer att måla upp ett hot mot alla muslimer i Linköping, men inte med ett ord nämna den brutala verkligheten i staden i dag. Men Röstlund Jonsson närvaro kanske är betingad av att i filmen med koranbränningen kan man se en skylt med budskapet ”Muhammed var pedofil”. Röstlund Jonsson är här för att han är upprörd över att Muhammeds hängts ut som barnvåldtäksman.

Min rapportering från rättegången fortsätter senare i dag.

Morgan Johansson driver på för att det ska statueras exempel.

Fastighetsmiljardären Erik Selin åtalas nu för folkbokföringsbrott.

Vi har 119 000 personer som finns i landet utan att vara riktigt folkbokförda.

De flesta av dem är utlandsfödda.

Givetvis väljer då åklagaren att åtala en svensk fastighetsmiljardär.

Denne anklagas dock inte för att på något sätt ha skott genom att skriva sig på sitt kontor – han har ju gjort det för att skydda sin familj.

Verkar åtalet ologiskt?

Vore det inte rimligare att jaga fatt på alla dem som tillsammans med 47 andra är skrivna på adresser i Botkyrka eller Hallonbergen?

Nej, nej.

Nu tänker ni för inskränkt.

Den som gett de här direktiven är förstås Morgan Johansson. En man med visioner som är större än våra. Ja, de är rentav större än han själv. Å andra sidan är det mesta större än Morgan Johansson.

I vilket fall. Jag råkade överhöra samtalet mellan Morgan och åklagaren som nu åtalat Erik Selin.

MJ: Hej, det är Morgan. Du, vi måste ta tag i det här med folkbokföringen. Alla gnölar om att vi inte vet hur många som bor landet, och att vi inte ens vet var många av dem bor.

Åklagaren: Folkbokföring är väl kanske inte vårt bord riktigt. Har du inte ringt fel.

MJ: Klart det är ditt bord. Har man inte skrivit sig på rätt adress så är det ett brott mot lagen.

Åklagaren: Men …

MJ: Inga men, ge mig istället några män som bor någon annanstans än där de påstår att de bor.

Åklagaren: Tja, jag kan väl be polisen skicka en piket till Möllan och ta in de tio första de stöter på där.

MJ: Men det fungerar inte. Ingen bryr sig om du ifall åtalar en Ali eller Muhammed. Det måste vara någon som visar att vi tar det här på största allvar. Att ingen går säker i vår jakt på folkbokföringsfuskare.

Åklagaren: Så du vill ha en väletablerad svensk medborgare åtalad för brott mot folkbokföringslagen?

MJ: Jajamen, nu har du fattat galoppen! Skött dina kort rätt och nita några Koranbrännare också så ska vi se om du inte kan få komma till Stockholm  och bli befordad både uppåt landet och i karriären.

Åklagaren: Men det finns faktiskt ingen rättslig grund för att åtala någon för att de eldar upp Koranen.

MJ: Brott mot eldningsförbudet?

Åklagaren: Men vi är ju snart i oktober. Eldningsförbud?

MJ: Kräv att det förlängs i preventivt syfte. Den globala uppvärmningen du vet. När som helst kan ni ha en värmebölja därnere och om någon eldar riskerar hela Skåne att stå i lågor. På det sättet visar du också miljömedvetenhet. Alltid bra för karriären. Vete fan om du inte rentav skulle kunna åtala Koranbrännarna för miljöbrott.

Åklagaren: Jaja, jag ska se vad jag kan göra.

PS. Man ska aldrig underskatta Morgan Johansson list. Något som jag tog upp här i Nätmagasinet.

Det är populärt att tala om förtryckande rasistiska strukturer i Sverige. Vissa verkar det dock vara omöjligt att upptäcka.

Då det varslades om att sultanatets heliga bok skulle brännas av otrogna hundar kallade imamen ledarna för sina kristna och judiska undersåtar till sig. De lämnade alla genast sina värv och sysslor för att betyga imamen sin trohet; den kristne, såväl som juden. I skaran som ilade för att hörsamma imamens kallelse fanns kaplaner och rabbiner samt världsliga ämbetsman.

Alla ville de visa sin underdånighet och vördnad.

Nej, det är är inte ett utdrag ur någon krönika som beskriver icke-muslimers frivilliga underkastelse under sultanen i det ottomanska väldet på 1700- och 1800-talen.

Händelsen inträffade i Malmö häromdagen då representanter för olika kyrkor och partier följsammt hörsammade kallelsen från stadens muslimska ledare om att infinna sig för att visa sin solidaritet inför Rasmus Paludans påtänkta Koran-bränning.

”Det här blev bättre än vi tänkt”, förklarade inbjudaren Ramadan Boussaidi, ordförande för Islamiska förbundet i Malmö.

Utvecklingen i Malmö visar varför islam är en omöjlig religion i Sverige. Vi har att göra med hundratusentals människor som är bärare av traditioner och mentaliteter från en helt annan kulturkrets.

Såvida de inte direkt vid inträdet i det nya landet har möts av krav på verklig assimilering kommer de att leva i enlighet med sin tradition, kultur och mentalitet.

Men de har inte möts av det utan tvärtom hälsats som en grupp som ska bidra till Sveriges utveckling just i sin egenskap av kommande från den muslimska kulturkretsen.

Därför ser vi nu hur ottomanernas sätt att historiskt sett utöva makt över erövrade områden växer fram i Sverige.

Och fostrade som muslimerna är i en kulturkrets där muslimer anses överlägsna kristna, judar, hinduer och vad det nu vara månde kommer de att se överlägsenhet även här som självklart. De må sedan vara djupt troende eller sekulära muslimer. Deras mentalitet är densamma; det hör till den naturliga ordningen att vi betalar tribut till till dem.

Prästernas och rabbinernas uppslutning i Malmö påminner om den grekisk-ortodoxa kyrkans underkastelse under sultanatet i Konstantinopel där hovet kontrollerade utnämningar, avsättningar och vem som skulle bli patriark i den kristna kyrkan. (Den en gång kristna socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet fick i helgen en muslimsk ordförande.)

Den svenska statens beredvillighet att betala bidrag till individer samt en miljard i stöd till muslimska föreningar och förbund är att betrakta som en nutida svensk variant av ”jizyah” – den speciella skatt kristna tvingades erlägga till sina muslimska härskare.

När vi ser hur förortsgängen rekryterar svenska barn och ungdomar på skolgårdarna som knarkkurirer och återförsäljare är det en moderniserad variant av ”devshirme”, det som de kristna på Balkan minns som ”blodsskatten”, och som innebar att sultanens ämbetsman årligen kunde ta barn från deras kristna föräldrar för att fostra dem till soldater eller byråkrater i sultanens tjänst.

Förnedringsrånen är något som växer fram ur samma mentalitet. Svenskars barn är inget värda.

Om jag överdriver?

Inte alls. Jag diskuterar i enlighet med politiskt korrekt och påbjuden doktrin. Vi har ju i åratal nu fått höra om hur gamla mentaliteter lever kvar i det svenska samhället. Nationen påstås fortfarande ha strukturer som är baserade på (en tämligen minimal) delaktighet i slavhandel. Varje skola och myndighet sägs ha väggar inpyrda med rasism.

I dessa fall går det alldeles utmärkt att tala om, och med förstoringsglas och mikroskop leta efter, spår av strukturer, mentaliteter och kultur som är tecken på en levande svensk rasism. 

Men vi talar aldrig om den mentalitet och kultur som växt fram under århundraden i brutalt styrda samhällen i Västasien. Mentaliteter och kulturer som i högsta grad är levande där – och som nu förts hit. och som börjat forma vårt samhälle.