Då det varslades om att sultanatets heliga bok skulle brännas av otrogna hundar kallade imamen ledarna för sina kristna och judiska undersåtar till sig. De lämnade alla genast sina värv och sysslor för att betyga imamen sin trohet; den kristne, såväl som juden. I skaran som ilade för att hörsamma imamens kallelse fanns kaplaner och rabbiner samt världsliga ämbetsman.

Alla ville de visa sin underdånighet och vördnad.

Nej, det är är inte ett utdrag ur någon krönika som beskriver icke-muslimers frivilliga underkastelse under sultanen i det ottomanska väldet på 1700- och 1800-talen.

Händelsen inträffade i Malmö häromdagen då representanter för olika kyrkor och partier följsammt hörsammade kallelsen från stadens muslimska ledare om att infinna sig för att visa sin solidaritet inför Rasmus Paludans påtänkta Koran-bränning.

”Det här blev bättre än vi tänkt”, förklarade inbjudaren Ramadan Boussaidi, ordförande för Islamiska förbundet i Malmö.

Utvecklingen i Malmö visar varför islam är en omöjlig religion i Sverige. Vi har att göra med hundratusentals människor som är bärare av traditioner och mentaliteter från en helt annan kulturkrets.

Såvida de inte direkt vid inträdet i det nya landet har möts av krav på verklig assimilering kommer de att leva i enlighet med sin tradition, kultur och mentalitet.

Men de har inte möts av det utan tvärtom hälsats som en grupp som ska bidra till Sveriges utveckling just i sin egenskap av kommande från den muslimska kulturkretsen.

Därför ser vi nu hur ottomanernas sätt att historiskt sett utöva makt över erövrade områden växer fram i Sverige.

Och fostrade som muslimerna är i en kulturkrets där muslimer anses överlägsna kristna, judar, hinduer och vad det nu vara månde kommer de att se överlägsenhet även här som självklart. De må sedan vara djupt troende eller sekulära muslimer. Deras mentalitet är densamma; det hör till den naturliga ordningen att vi betalar tribut till till dem.

Prästernas och rabbinernas uppslutning i Malmö påminner om den grekisk-ortodoxa kyrkans underkastelse under sultanatet i Konstantinopel där hovet kontrollerade utnämningar, avsättningar och vem som skulle bli patriark i den kristna kyrkan. (Den en gång kristna socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet fick i helgen en muslimsk ordförande.)

Den svenska statens beredvillighet att betala bidrag till individer samt en miljard i stöd till muslimska föreningar och förbund är att betrakta som en nutida svensk variant av ”jizyah” – den speciella skatt kristna tvingades erlägga till sina muslimska härskare.

När vi ser hur förortsgängen rekryterar svenska barn och ungdomar på skolgårdarna som knarkkurirer och återförsäljare är det en moderniserad variant av ”devshirme”, det som de kristna på Balkan minns som ”blodsskatten”, och som innebar att sultanens ämbetsman årligen kunde ta barn från deras kristna föräldrar för att fostra dem till soldater eller byråkrater i sultanens tjänst.

Förnedringsrånen är något som växer fram ur samma mentalitet. Svenskars barn är inget värda.

Om jag överdriver?

Inte alls. Jag diskuterar i enlighet med politiskt korrekt och påbjuden doktrin. Vi har ju i åratal nu fått höra om hur gamla mentaliteter lever kvar i det svenska samhället. Nationen påstås fortfarande ha strukturer som är baserade på (en tämligen minimal) delaktighet i slavhandel. Varje skola och myndighet sägs ha väggar inpyrda med rasism.

I dessa fall går det alldeles utmärkt att tala om, och med förstoringsglas och mikroskop leta efter, spår av strukturer, mentaliteter och kultur som är tecken på en levande svensk rasism. 

Men vi talar aldrig om den mentalitet och kultur som växt fram under århundraden i brutalt styrda samhällen i Västasien. Mentaliteter och kulturer som i högsta grad är levande där – och som nu förts hit. och som börjat forma vårt samhälle.