Det har grävts en del skyttegravar i miljödebatten. Snart kanske det grävs riktiga sådana.

"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."

Allting ska i framtiden gå med elektricitet och den ska vara grön som beläggningen på ett mycket gammalt kyrktak av koppar. Eller, när jag tänker efter, kanske ska det gröna mer påminna om färgen på tungbeläggningarna hos en delegation från Vänsterpartiet som haft planeringsvecka på ett all-inclusive hotell i Varadero på Kuba.

Alla de som ska föreställa ledare för västvärldens länder tävlar numera om vem som kan utlova den tidigaste gröna omställningen av olika områden i det egna landet. Vid den och den tidpunkten ska alla bilar vara eldrivna. Vid den och den tidpunkten ska all användning av fossila bränslen för produktion av värme eller kraft upphöra. Från och med den och den tidpunkten ska det inte längre användas material som ens avlägset påminner om plast. Från och med det och det datumet ska alla dagar utom julafton vara köttfria (24:e december ska vi nämligen som tröst för alla umbäranden ändå få äta en skiva julskinka. En skiva som dock måste vara så tunn att den knappt syns, annars riskerar vi att haram-polisen kommer och tar oss … för det är klart att inrättandet av en sådan polis kommer att vara en del i den gröna omställningen eftersom grönt ju är islams färg. Skulle se illa ut annars).

Och så vidare … det finns alltid ett nytt miljölöfte, eller en ny hållbarhetsdeklaration, att avge.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om det som så lätt glöms bort när man beskriver den där övergången till ett grönt och klimatneutralt samhälle, det samhälle vi för enkelhetens skull kan kalla Sparvarnas Rike (jodå, den oro du känner när du hör benämningen är befogad … förbered dig på att naken få genomlida en skamvandring om ditt ekologiska fotavtryck är för stort, alltmedan Greta står vid vandringens mål och ropar ut sitt fördömande över dina illdåd mot Moder Natur).

Men en sak glöms bort i allas deliriumliknande förtjusning över att vi ska snart inte ska behöva bryta kol eller pumpa olja och naturgas ur jordens inre. Övergången till ett grönt samhälle kräver faktiskt att vi fortsätter plundra jorden på dess ändliga resurser.

Alla dessa batterier till elbilar, alla dessa vindkraftverk och solcellsanläggningar kräver råvaror för att fungera; kobolt, koppar, litium och nickel och till det kommer alla de sällsynta jordartsmetallerna. Det är metaller som till exempel cerium, praseodym, neodym, gadolinium, ytterbium och lutetium.

Och om kampen om kontroll över olja orsakat krig … vad tror ni inte kampen om de här metallerna kommer att leda till när en oherrans massa länder ska tävla om vem som blir grönast först?

Tillverkningen av en elbil kräver sex gånger mer av de här metallerna än vad än konventionell bränsledriven bil gör.

Många gruvhål blir det, ofta i länder där ordet ”miljöhänsyn” inte återfinns i ordboken (eller någon annanstans heller). I Demokratiska republiken Kongo bryts 60 procent av världens kobolt, och här finns också stora tillgångar av i sammanhanget viktiga ämnen som germanium, coltan, volfram. Vad det redan plågade Kongo behöver är förstås än fler krig genom ombud om de rikedomar som finns i landet.

I dag importerar EU 99 procent av de sällsynta jordartsmetallerna från Kina som är totalt dominerande på världsmarknaden. Vad kommer det att innebära för relationen mellan USA och Kina? Och hur kommer det att påverka resten av världen?

Men som vanligt såg vi själva bara stora möjligheter för Sveriges del. Vi har bra tillgångar på sällsynta jordartsmetaller i Bergslagen, och Småland och de kan också utvinnas ur det som i dag betraktas som avfall vid LKAB:s gruvor.

Det är dags att sätta spaden i backen och börja återindustrialisera det här landet. Vi avrundade programmet med att ta upp några självklara moment i detta nödvändiga projekt.

Visst kan vi vänta oss klimatkatastrofer. Döda hav och skogar. Utsugna jordar. Förintade och försvunna arter. Livet på jorden drar mot askgrå död. Just därför måste vi få en miljöpolitik som inte styrs av krafter och makter som är fientliga mot den svenska nationen.

"Isen, Augusta!", röt han till så råttorna dog av chock / Pigan, hon svara, knäppande en vägglus ifrån sin rock / Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn! / Själv är jag lika brydd som herrn och undrar / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? (Jag har ingen aning om varför jag ofta när jag kommer i kontakt med svensk miljödebatt för mitt inre hör Povel Ramels gamla schlager … kanske för att den uppblåsta andan hos punschgubbarna passar bra som bakgrundsmusik till Johan Rockströms utläggningar).

Visst kan man frukta mycket här i världen och tillvaron. Men när du känner hur hjärnan står still medan hjärtat travar som Propulsion på upploppet på Solvalla för ett år sedan … det är då du ska besinna dig och betänka att det finns de som vill att du ska vara rädd.

Låt oss gå tillbaka till 1964.

Då befann sig stora delar av västerlandet i ett tillstånd av malande, förlamande oro. Skulle världen gå under i morgon?

Eller redan framåt kvällen?

Det både vanliga människor och ledare fruktade var kärnvapenkriget. Det allomfattande kärnvapenkriget som skulle få Hiroshima och Nagasaki att påminna om brand i ett kolonistugeområde.

1964 hade USA haft bomben i 20 år. Sovjetunionen i 15 år, Storbritannien i tolv år, Frankrike i två år och nu hade också Kina bomben. Och det var Kina som var det egentliga problemet.

Tidigare hade alla ledare för länder med kärnvapen förkastat tanken på preventiva kärnvapenanfall; alltså tanken på att man skulle slå till först innan motståndaren fattade vad som var på gång – och man skulle i ett slag tillintetgöra motståndarens möjligheter till vedergällning.

Ledarna insåg dock alla att motståndaren alltid skulle ha kapacitet att slå tillbaka.

Men det som oroade mänskligheten var att även om alla stormakters ledare avvisade tanken på preventiva kärnvapenanfall kunde man aldrig bortse från risken att någon ansvarig på lägre nivå hade haft en jobbig helg och av misstag tryckte på fel knapp tidigt en måndagsmorgon … och så brakade allt loss.

Den malande oron som tanken på denna risk ledde till … den var illa nog.

Men så sprängde kineserna sin bomb och deras ledare Mao Zedong förklarade att han inte fattade varför man inte skulle satsa på att klippa till först med allt man hade i sin kärnvapenarsenal:

” Jag är inte rädd för kärnvapenkrig. Det finns 2,7 miljarder människor i världen; det betyder inget om några av dem dör. Kinas befolkning är 600 miljoner; även om hälften av dem dödas återstår 300 miljoner”.

Nu ska man inte bara se Mao Zedongs uttalande som ett försök att skrämma alla oss andra, det var nog också ett tämligen ärligt uttryck för hur kinesiska ledare genom historien och fram till i dag ser på sin befolkning … som en förbrukningsvara. Mister du några hundra miljoner kan du alltid hämta fler på lagret.

Och i dag är de inte 600 miljoner utan 1,4 miljarder. De har att ta av.

Men låt oss för en stund lämna just den rädslan och se på ett annat hot.

Bor du utmed Sveriges kuster?

Var då beredd på att de kommande årtiondena langa sandsäckar och gräva diken breda och djupa som Göta Kanal.

Låter det jobbigt?

Klart det gör … men tyvärr måste det tydligen bli så.

Jag drabbas av denna insikt när jag såg på Aktuellt i går, jag drabbades också av dålig nattsömn. Så blir det ofta när man ser statstelevsionens nyheter. Jag kan se vilken film som helst i Saw-serien eller någon klassisk italiensk skräckfilm som ”Cannibal Holocaust” och sedan gå till sängs och njuta den rättfärdiges djupa och vilsamma sömn.

Men efter Aktuellt? Jag antar att rätt många tvingas knapra i sig en extra Lergigantablett för att kunna få lite vila.

Aktuellt är numera mer som en krönika om ett förebådat dödsfall, det enda som är oklart är dödsorsaken. Dödlig epidemi eller klimatkollaps eller kärnvapenkrig? Eller allt på en gång, en sjuhelvetes kärnvapensmäll medan du ligger ebolablödande på ett sjukhus där inomhustemperaturen är 30 grader (luftkonditioneringen klarar inte av det tropiska klimat vi fått).

Att tala om dessa ting som troliga hot gör det möjligt för politiker att ursäkta att de inte tar tag i de problem som medborgarna upplever som akuta … de frågorna kan de vifta bort med att de är fullt upptagna med att planera för det som kanske möjligen kan inträffa kring år 2100.

Ett utmärkt exempel på dessa mekanismer fick vi i gårdagens Aktuellt. Än än gång intervjuades lokala politruker och regionala byråkrater om sina förberedelser för att möta faran för att delar av Malmö läggs under vatten. Risken för att Malmö börjar översvämmas på grund av höjda havsnivåer tror de kanske kan börja göra sig märkbar kring år 2100. Och för säkerhets skull har planeringen redan påbörjats.

Jag tittar intresserat på kartorna och diagrammen som förevisas och ser hur stadsdel efter stadsdel skuggas som en markering av att folk där kommer att vada runt i vatten som når dem till bröstet (om de är vuxna och av normallängd).

Men det är något fel med kartorna. De som ritat dem har inte tagit hänsyn till att om utvecklingen i Malmö fortsätter som nu så bor det inga människor i den staden om åtta årtionden. Om inte annat har den lämnats öde därför att resten av Sverige inte längre vill skicka pengar som de kan köpa rosa enhörningar för. Några lever väl kvar där och har gått in i Mad Max-läge i Rosengård … å andra sidan innebär det ingen förändring … Mad Max-läge råder alltid i Rosengård.

Mest irriterande i Aktuelltinslaget var inte att Erika Bjerström hade värmt upp en gammal nyhet om Thwaites glaciär i Antarktis och förklarade att den smälter fortare än man trodde och att det kan få oanade följder för havsvattennivåerna. I media brukar det gigantiska ismassivet benämnas ”Domesdagsglaciären” bara för att vi ska fatta att när den tippar i havet kommer vi inte längre att behöva ställa frågan: ”Varför är det ingen is till punschen”.

För då finns det ingen is. Allt har blivit vatten och du själv snart en av de drunknade. Av jord är kommen men till vatten ska du åter varda. Inget är sig likt, men alla blir vi förtida lik.

Om det nu inte vore för Johan Rockström. Räddaren och frälsaren. Agronomen som numera är professor i miljövetenskap. Han fick kliva fram i Aktuellt och förklara att de styrande i Malmö handlar alldeles rätt, man måste förbereda sig för att Thwaites glaciär tippar ner i havet och så kommer att ske om ”vi” inte minskar våra utsläpp.

Det är den här typen av uttalanden som utgör grunden för alla dessa förslag och pålagor och åtgärder som påverkar din och min vardag, och vår frihet.

Tanken är att ”vi” alla på jorden måste hjälpas åt att minska utsläppen, och eftersom ”vi” i Sverige släpper ut extra mycket per person måste vi köra extra hårt med oss själva, och straffas för allt vi gör som kan knytas till fossila bränslen, eller djurhållning (de är nu nämligen också ute efter kor, grisar och hästar).

Det finns två (minst) problem med det här.

Första har vi det där med Thwaites glaciär. Det framställs som om alla processer kring den är klarlagda.

Men så här säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet:

”Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thwaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer.

Det Wåhlin talar om är de data som samlats in av en undervattensfarkost som för första gången tagit sig in under Thwaites glaciär och Wåhlin har varit med och utarbetat den studie som Bjerström och Rockström hänvisar till.

Alltså … stor osäkerhet råder, inga säkra beräkningar finns, men det framställs av dem som inte ens studerat frågan som vetenskapsmän som att vi står inför en katastrof om utsläppen inte minskar.

Det andra problemet är att sådana som Bjerström och Rockström inte låtsas om Mao Zedong-mentaliteten i Kina.

Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör så länge Kina inte tänker ingå i något ”vi” som minskar utsläppen. De kommer att bygga ytterligare några hundra kolkraftverk de närmaste åren och nerifrån helvetet vinkar Mao Zedong uppmuntrande upp till Xi Jinping och ropar: 

”Frukta inte klimatkollapsen. Vad spelar det för roll om det dör en miljard kineser – du har i alla fall 400 miljoner kvar.”

Kina deltar gärna på klimatkonferenser och talar om hur viktigt det är med avtal och satsningar på grön teknik och regleringar – för de ser hur det försvagar de länder som försöker leva upp till avtalen och protokollen från Kyoto eller Paris eller Disneyland (va, finns det inte ett från Disneyland … jaja, det är en tidsfråga).

Men visst tror jag att människan håller på att förstöra jorden. Alla dessa knappt tänkande människor som låter sig styras av giriga och korttänkta personer … vad annat kan vi vänta oss än att mänskligheten som art metodiskt men samtidigt tanklöst förstör jord, skogar, hav, sjöar … och allt annat levande.

Och? 

Vem vid sina sinnens fulla bruk tror att lösningen är att vi gör allt för att få internationella överenskommelser till stånd.

Sådana avtal är alltid stora makters sätt att få små stater att anpassa sig. Internationellt samarbete i olika internationella organ och glad globalisering räddar inte klimat och miljö, vare sig i världen eller Sverige. Men det garanterar vår nationalstats undergång som suverän och oberoende entitet.

Alltså … om man tror att vi står inför kommande globala klimatkatastrofer – vilket jag gör –  är det då verkligen rationellt att underkasta sig begränsningar som andra stater inte bryr sig om? Det försvagar ju Sverige på alla områden och gör det svårare att skydda landets invånare, tillgångar och natur.

En rationell miljöpolitik kan bara föras på det nationella planet, och om vi vill kan Sverige bli en grön ö i en allt mer smutsig värld, en värld som annars möjligen till stora delar är dömd att sjunka ner i barbari.

Exakt hur en miljöpolitik ser ut som värnar Sverige kan vi alltid diskutera – men först måste vi bli ense om att vi bryter oss loss ur Kinas, och globalisternas försök att avhända oss möjligheten att bygga det land vi vill ha.

Trodde du att maoismen gick ur tiden med Mao? Inte då. Maoismen har bara varit skendöd.

I Sverige finns 35 000 personer som är födda i Kina. Kanske inte låter som så där väldigt många. Och det är det väl heller inte. Eller?

Man kan väl säga att det hela är lite komplicerat.

I torsdagens Radio Bubbla talade vi om en något större grupp kineser – den som utgörs av de två miljoner personer som ingår i det hackade och därefter läckta register över medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti som är verksamma utanför Kina. I materialet beskrivs hur de är organiserade i hemliga particeller där partiets riktlinjer diskuteras och – kan man lugnt anta – verkställs.

De här personerna är verksamma i västerländska företag, de finns också här som forskare och studenter.

Sverige är ett av de länder där det tydligt syns hur Kina genomför kommunistpartiets två senaste femårsplaner som innebär att företag uppmuntras att investera utomlands och förvärva företag.

Målet: Tränga in i globala värdekedjor, få tillgång till avancerad teknologi och know-how, köpa upp attraktiva varumärken.

Volvo, Spotify, Oatly, mängder av life-science-företag. FOI:s kartläggning förra vintern identifierade 51 företag i Sverige som bolag i Kina har tagit kontroll över genom förvärv. Utöver dessa majoritetsförvärv har de kinesiska bolagen dessutom förvärvat minoritetsposter i ytterligare 14 företag. 

Uppgifterna om de två miljoner kinesiska partimedlemmar som är verksamma utomlands gällde bara personer från Shanghai.

Än är namnen inte kända på personer från andra städer.

Men när jag i går kväll läste om Yang Jishengs verk om den massomfattande galenskap som drabbade Kina under 1960-talet: ”The World Turned Upside Down” – då påmindes jag om ytterligare en faktor vi sällan talar om.

I Sverige har vi de senaste åren sett politiska beteenden som påminner om hur det var i Kina under maoismens mest dementa och samtidigt mest febriga period; den som kommer ihåg ”Den stora proletära kulturrevolutionen” ser nu mönstren upprepas i Sverige, än så länge i mildare form. 

Här finns dyrkan av barnet. De vet bättre, de ser klarare, de är inte förstörda av borgerligt tänkande. Krossa de gamla tänkesätten och traditionerna. (Greta Thunberg är en liten rödgardist.)

Här finns dyrkan av tredje världen som den del av världen som är friare, sundare och bättre – och som nu ska få ersättning för vad den fått utstå under kolonialismen. (Här har vi Black Lives Matter).

Här finns självspäkning och självkritik: man ska offentligt ta avstånd från sitt köttätande och bilåkande. Prygla mig, ty jag har syndat! 

Alltför många stirrar sig blinda på tankegodset från anemiska postmodernister och den faktiskt begränsade påverkan den haft i Sverige, det gör att de inte märker att maoismen nu formar Sveriges och västerlandets mentalitet.

Först skaffar de sig kontroll över hamnar, flygplatser och transportleder.

Sedan över strategiskt viktiga företag.

Sedan över tankarna.

Kanske ska damma av mina utgåvor av Mao Zedongs samlade verk så jag är redo.

(I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om dessa frågor. Prenumererar gör du här.)

Har Stefan Löfven återupptagit Karl XI:s politik i Skåne?

Hotad av centralmakten i Stockholm?

Det jämras ju en del på kultursidorna om hur orättvis svensk flyktingpolitik skulle vara. Somar Al Naher går lite längre när hon i AB nu hävdar att:

”I Sverige har vi eftersträvat att lämna assimilering bakom oss eftersom det inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Att tvinga andra människor att ge upp vilka de är för att skapa ett rent och enat ”drömsamhälle” med en imaginär gemenskap är sådant som exempelvis Kina ägnar sig åt.”

Att jämföra det som sedan länge pågått i Kina med utvecklingen i Sverige visar att man kanske inte riktigt vet vad man pratar om.

I Kina går man hårt fram i områden med annan majoritetsbefolkning än hankineser och undertrycker de andra folkgruppernas kultur, språk och sedvänjor. En del av territorierna kan vi betrakta som ockuperade tämligen nyligen (Tibet), annat har erövrats under historiens gång (de muslimska områdena).

Det som sker i Kina kan möjligen jämföras med försvenskningspolitiken efter det att Skåne erövrats från Danmark. Men det är ju ett tag sedan förtrycket och de etniska rensningarna i 1670-talets Skåne.

Tibetaner och uighurer har inte bett om att få vara en del av Kina.

Skåningarna bad inte om att få bli en del av Sverige.

Nu kan det vara så att Somar Al Naher har information som jag inte känner till om vad som sker i Skåne. Kanske pågår där ånyo en brutal försvenskningspolitik? Ingen får prata skånska, ålagillen är förbjudna liksom spickeskinka. Alla lediga hus på Österlen tvångsrekvireras för Stockholmares räkning. Malmö FF måste alltid spela en man kort.

Nej, låt oss anta att de personer som Somar Al Naher ömmar för är invandrare och flyktingar i dag, och de har faktiskt bett om att få komma hit. Representanter för svenska staten har inte åkt runt i världen och fört dem hit mot deras vilja.

Och ber man om att få vara här accepterar man rimligen de krav ens nya land ställer på dem som ska få en fristad.

Om man ber om att få vara i Sverige därför att man flyr från förtryck och förföljelser i den muslimska delen av världen bör man inte ha några problem med tanken på att assimileras in i en kultur som ger dem som ingår ett mått av frihet som är otänkbar för människor i den muslimska delen av världen.

Och har man problem med att acceptera detta är man inte flykting i verklig mening, i varje fall inte en flykting som det svenska samhället ska prioritera att ge en fristad åt.

Vem som avgör vem som är flykting?

Det är nog lämpligast att jag gör det, som jag konstaterar i den här nyupplagda texten på Nätmagasinet.

Att vara journalist på DN innebär att man måste kunna hålla två uppfattningar i huvudet samtidigt. Och dessutom framföra båda som sanna. Även när de är oförenliga.

Hunter Biden i badet. Han dagdrömmer antagligen om hur han ska göra av med arvodena från Kina och Ukraina.

Juan Flores var en bandit som härjade i Kalifornien på 1850-talet. Han började sin bana som hästtjuv, men kom efter hand att bygga upp ett stort gäng som rånade, mördade, plundrade och våldtog.

Till en början fick Juan Flores bland latinos rykte om sig att vara södra Kaliforniens svar på Robin Hood. Detta eftersom han stal från dem som var mer välbeställda än majoriteten av latinos var, han plundrade alltså nybyggare som nyligen kommit till Kalifornien från de östra delarna av USA, eller direkt från Europa.

Men ska man som Flores hålla ett gäng på 50 tjuvar och våldsverkare nöjda får man plundra var man kommer åt så latinos upptäckte snart att Juan Flores stal från dem också.

Och till slut fångas han in av ett uppbåd som leds av två latinos – eller mer korrekt uttryckt – ”californios” (personer av spanskt eller mexikanskt ursprung födda i Kalifornien). 

Fortfarande kan man i Kalifornien stöta på någon som talar om de nobla banditerna under 1800-talet i Kalifornien;  som Juan Flores, Juan Pico och Joaquin Murietta. Särskilt den senare har försetts med en helgongloria som de fattigas riddare, en gloria som än i dag putsas upp. Vad bryr man sig om att Murietta huvudsakligen ägnade sig åt att stjäla hästar och rånmörda guldgrävare … samt kineser som han hade ett ont öga till. Oklart varför.

Juan Flores verkade ha varit mer benägen att mörda tyskar, polacker och ryssar.

Och eftersom vi talar om Juan Flores och kineser och ”smoking guns” känns det nästan nödvändigt att också tala om DN:s alldeles egen Juan Flores som i dag skriver om Kina … och ”smoking guns”.

Flores har läst New York Times och vet därför att förtälja att Trump har ett bankkonto i en kinesisk bank.

Inget underligt verkar ha försiggått när det gäller transaktioner. 

En kinesisk statligt ägd bank hyresgäst i Trumps skyskrapa i New York fram till förra året, och kinesiska investerare som har köpt in sig i hans fastighetsprojekt nämns också av Flores.

Inget av detta är konstigt, Trump har ägnat sig åt fastighetsaffärer – även med kineser.

Men syftet med Flores artikel är tydligt – försöka få läsaren att tro att Trump på något sätt är köpt av, eller beroende av, kinesiska affärsintressen.

Juan Flores verkar inte läsa sin egen tidning.

En standardartikel de senaste åren i DN – oavsett avdelning – har varit att Trump är en fara därför att hans aggressiva handelspolitik mot Kina är ett hot mot världsekonomin.

Så på en sida i DN kan man hitta en text om hur Trump är på väg att skapa en ny 1930-talskris med hjälp av tullar och tariffer riktade mot Kina, på en annan sida en text om att han är köpt av Kina. 

Schizofreni, ditt namn är Wolodarski.

De som håller sig med DN som informationskanal riskerar givetvis att bli smittade av denna helt störda beskrivning av verkligheten och världen, och uppvisa samma tecken på förvirring.

Samtidigt bör man notera att Flores och hans tidning fortfarande vägrar skriva något om New York Posts avslöjanden om familjen Bidens affärer med Kina. Det är inte bara så att den hårddisk som New York Post fått tillgång till innehåller material om Joe och Hunter Bidens affärer med Ukraina, den innehåller också e-post mellan Hunter Biden och representanter för stora kinesiska koncerner … och avtal mellan kineserna och Hunter Biden där han får miljontals dollar för att verka som konsult i USA för deras räkning och hjälpa dem med sin expertis när affärer ska genomföras.

En rimlig fråga är förstås varför stora kinesiska företag skulle anlita en hopplös drog- och sexmissbrukare som konsult?

Jo, för att hans pappa var vicepresident – och redan i andra sammanhang hade visat sig vara villig att villfara sonens önskemål.

Flores inleder sin text så här:

”USA:s president Donald Trump har i valkampanjen anklagat rivalen Joe Biden och hans son Hunter Biden för att vara i händerna på Kina, på grund av påstådda affärer med landet. Men en genomgång som New York Times gjort visar att Trump själv haft affärer i landet, och att han har ett dolt bankkonto där.”

Det är allt han har att säga om New York Post avslöjanden – som rimligen borde vara mycket, mycket enkla att avfärda om de inte är sanna. 

Men istället väljer medströmsmedia att liksom Flores tala om Biden-klanens ”påstådda affärer”, och så kontrar man med att Trump har ett kinesiskt bankkonto.

Direkt efter Flores text ligger en redaktionell förklaring från DN:s ledning. Den lyder så här:

”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.”

Hunter Biden har kanske inte världens bästa CV. Men det verkar inte spela någon roll när det gäller vissa stora affärer.

Blues Brothers on a mission from God knows who.

I en ny rapport från medlemmar av USA:s senat avslöjar hur pengarna rullade in till Joe Bidens son från ryska oligarker, kinesiska partipampar och hur det svarta fårets svarta pengar spenderades på kvinnor med kopplingar till trafficking

I rapporten från de republikanska senatorerna Ron Johnson (ordförande i utskottet för inrikes säkerhet) och Chuck Grassley (ordförande i finansutskottet) levereras nya uppgifter om Hunter Bidens affärsverksamhet och vilken påverkan den kan ha haft på USA:s politik under den tid Hunter Bidens far, Joe Biden var vicepresident.

Rapporten behandlar tidigare kända förhållanden som att Hunter Biden fick en styrelsepost i det ukrainska energibolaget Burisma Holdings. Men rapporten ger mer inblick i vad som hände.

Hunter Biden arvoderades med 50 000 USD i i månaden trots att han saknade erfarenhet av branschen. Men han hade viktiga kontakter eftersom hans far Joe Biden vid den tiden var USA:s vicepresident. 

Hunter Bidens tid i styrelsen för Burisma sammanföll med att höga tjänstemän i utrikesdepartementet och vid den amerikanska ambassaden i Ukraina drev på för att den ukrainska regeringen kraftfullare skulle bekämpa korruptionen i landet.

Rapporten beskriver hur två av de höga amerikanska tjänstemän som var involverade i arbetet uttryckte farhågor till Joe Bidens stab, men även till Joe Biden direkt – eftersom denne var den högste ansvarige för USA:s förhållande till Ukraina. De fick inget gensvar.

Och Joe Biden höll också tyst när det gällde Burismas ägare Mykola Zlochevsky – trots att det var känt att denne betalat sju miljoner USD för att slippa åtal.

Men rapporten visar också att 2014 betalade Jelena Baturina 3,5 miljoner USD till Rosemont Seneca Thornton. Baturina har i mer än ett årtionde toppat listan över Rysslands rikaste kvinnor. Hon steg till rikedom och makt tillsammans med sin make Yuri Luzhkov (som avled 2019). Luzhkov var borgmästare i Moskva från 1992 till 2010 då han avsattes av president Medvedev anklagad för korruption.

Baturina beskrevs på följande sätt av USA:s dåvarande ambassadör i Moskva (i ett dokument läckt av WikiLeaks):

”… Jelena Baturina har definitiv länkar till den kriminella världen och speciellt till Solntsevo-gruppen (som av den ryska polisen betraktas som en av de mäktigaste kriminella grupperingar i landet).

Rosemont Seneca Thornton är en investeringsfond som grundades av Hunter Biden 2009. Han startade företaget tillsammans med Christopher Heinz, styvson till USA:s dåvarande utrikesminister John Kerry samt Devon Archer, finansman och tidigare fotomodell.

Hunder Biden är också ledare för BHR Partners som är en fond som främst riktar sig till kinesiska investerare. 

I maj 2017 har Hunter Biden möten med Ye Jianming, då en av Kinas rikaste affärsmän som spelade en viktig roll i landets satsning på att bygga ut sitt inflytande i världen genom stora satsningar på infrastruktur.

Ye Jianming ville ha ett partnerskap med Hunter Bidens företag för att kunna investera i energi och infrastruktur i USA.

Ye Jianmings företag CFEC var då ett av Kinas tio största. Hunter Biden har tidigare vägrat kommentera sina affärer med Ye Jianming och vilka summor som kan förts till Bidens företag.

Rapporten från senatorerna talar om miljontals dollar som kommit från Ye Jianming och andra kinesiska intressenter.

I november 2017 arresterar FBI Ye Jianmings högra hand Patrick Ho. Han anklagas för att ha försökt muta Tchads president för att landet ska agera som mellanhand och möjliggöra att CFEC bryter mot USA handelsblockad mot Iran.

I samband med att han arresteras ringer Patrick Ho ett samtal för att berätta om situationen och få hjälp. Den som svarar är James Biden, Joe Bidens bror.

James Biden förklarade för New York Times i december 2018 att han var förvånad över att han fick samtalet, eftersom det måste varit ämnat för Hunter Biden – vilket gjorde att han vidarebefordrade dennes kontaktinformation till Ho.

Ye Jianming sitter sedan två år i förvar i Kina, anklagad för att ha försökt muta kinesiska ämbetsmän.

Senatorernas rapport gör det mycket tydligt hur Hunter Biden och hans affärsverksamhet blivit intressant för ryska och kinesiska intressen eftersom dessa utgått från att Hunter Biden hade en direkt kanal till en av USA:s mäktigaste män.

Rapporten diskuterar inte Hunter Bidens personliga förhållanden. Studerar man dessa blir det än mer orimligt att stora investerare skulle välja att utveckla affärskontakter med honom. Hunter Bidens privatliv hör till de mer stökiga. 

Han har sedan 2003 genomgått ett antal behandlingar för sitt missbruk av alkohol och droger. De verkar inte ha hjälpt. 2014 förlorade han sin ställning i USA:s flottas reserv eftersom han testat positivt för kokain.

Efter separationen 2015 från hustrun Kathleen med vilken han har tre barn kunde hon vittna om ett långvarigt missbruk och om otrohetsaffärer. I Kathleens inlaga till skilsmässoförhandlingarna 2017 står det att Hunter Biden:

”… skapade ekonomiska svårigheter för familjen genom sitt extravaganta spenderande på sin egna intressen (däribland droger, alkohol, prostituerade, strippklubbar och gåvor till kvinnor som han hade sexuella relationer med).

Efter parets separation inleder Hunter Biden ett förhållande med änkan efter sin döde bror Beau. Den relationen tar slut i mars 2019 och två månader senare gifter Hunter Biden om sig med sydafrikanska Melissa Cohen. Paret gifte sig efter att ha känt varandra i en vecka. De väntar nu Hunter Bidens femte barn. Femte?

Ja, för i mars i år gick slutligen Hunter Biden med på att betala underhåll till en strip-tease-dansös i Arkansas som hävdar att han är far till hennes barn.

Sex, droger och slutligen lite rock'n'roll. 2018 är Hunter Biden en av dem som grundar ett skivbolag som ska satsa på nya artister. Lite mer än ett år senare går det i konkurs.

Med den bakgrunden är det inte förvånande att man i senatorernas rapport hittar följande konstaterande:

”Hunter Biden gjorde betalningar till utländska kvinnor som var medborgare I Ryssland eller andra östeuropeiska länder och som verkade vara knutna till en östereuropeisk prostitutions- eller traffickingring”.

Kanske inte den bästa CV:n att visa upp för den man vill ska investera i de egna företagen – såvida det inte rör sig om ryska och kinesiska miljardärer som mest är intresserade av vad ens pappa gör.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.

Öppna gränser, frihandel och globalisering för också med sig en del ovälkomna gäster.

Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.

Och allt däremellan.

Deras planer är alltid storskaliga.

Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.

Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.

Vältra över de problem de skapat på oss.

Som det här med lövträden.

I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.

Och några år senare har den etablerat sig i Europa.

Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …

Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.

I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.

Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.

Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.

Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?

Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.

Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.

Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.

Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.

Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.

Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.

Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.

Så kom den asiatiska långhorningen hit.

Har kineserna dragit några lärdomar av detta?

Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.

Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.

Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.

Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.

Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.

1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.

1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.

Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.

Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.

Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.

"Först 2005, 30 år efter katastrofen kunde forskare började studera i arkiven för att bedöma omfattningen av vad som utspelat sig – men fortfarande är alltså Banqiao-dammens kollaps en av de minst kända katastroferna i modern tid."

Luckorna öppnas i De Tre Ravinernas damm för att släppa ut vattnet som nått hotande höga nivåer. Till höger firar kineser minnet av den flitige badaren och dammbyggebefrämjaren Mao Zedong. I båda fallen tog han sig ofta vatten över huvudet.

Det enda maskineri i Kina som egentligen alltid fungerar precist, säkert och exakt som en Patek Phillipe-klocka är propagandaapparaten. 

Inte bara därför att denna apparat får oss att tro att Kina är starkare än vad det i verkligheten är, utan också för att den döljer vad som verkligen händer. Eller vad som har hänt.

Kina är ett land som lyckats och fortfarande lyckas dölja omfattningen av massmord och svältkatastrofer – som de under ”Det Stora Språnget” och ”Den Stora Proletära Kulturrevolutionen”.

Och de kinesiska propagandamakarna är synnerligen skickliga på att mörklägga de katastrofer som är följden av partiapparatens klumpighet, inkompetens eller snikenhet.

Har du till exempel hört talas om Banqiao-dammens kollaps?

Om du inte gjort det är det inte så konstigt. Vidden av den katastrofen var länge okänd för de flesta. Även i Kina. Och det verkar fortsatt vara så.

Ändå är det den största enskilda katastrofen beroende på att en konstruktion fallerar.

5 augusti 1975 kolliderade en tyfon med en kallfront över Henan. På mindre än ett dygn föll motsvarigheten till ett års regn över området. Överallt på marken låg livlösa fåglar som piskats till döds av stormregnet.

De 106 centimetrarna regn som föll det dygnet var tre gånger mer än det värsta tänkbara scenario dammens konstruktörer utgått från.

Dammen kunde bara kollapsa. Katastrofen var ett faktum.

250 000 människor dog. 30 städer översvämmades.

Bygget av dammen påbörjades 1951, och det har i efterhand konstaterats att konstruktionen hade stora brister eftersom man saknade tillförlitliga hydrologiska data om vattnets kretslopp.

En av Kinas främsta hydrologer fick lämna projektet när han höll fast vid att det borde vara 12 dammluckor och inte bara fem. Men 12 ansågs vara för kostsamt. 

Konstruktionens brister visade sig tidigt. Strax efter invigningen 1952 upptäcktes sprickor i dammen och man inledde omgående arbete för att förstärka den.

Uppenbart var att man borde lyssnat på den där hydrologen, och andra som varnade för brister i konstruktionen.

Först 2005, 30 år efter katastrofen kunde forskare började studera i arkiven för att bedöma omfattningen av vad som utspelat sig – men fortfarande är alltså Banqiao-dammens kollaps en av de minst kända katastroferna i modern tid, vilket visar på den kinesiska ledningens förmåga att mörklägga problem och omfattningen av dessa – även när det innebär fara för människors liv.

Den dammen var en av de största som byggdes i sitt slag i Kina under 1950- och 1960-talen då kineserna tvingades framåt av Mao Zedong och partiet för att industrialisera landet och göra det till en stormakt. Det var bråttom, man byggde snabbt och hade inte tillräckliga kunskaper. De som såg brister i konstruktionerna vågade sällan yppa sina farhågor. Man slarvade med säkerheten om det blev för kostsamt eller innebar förseningar.

Man byggde uppenbarligen dödsfällor för miljoner kineser som befann sig nedströms från dammarna.

94 000 av de dammar som finns i Kina i dag byggdes under den perioden.

Sedan juni i år är Kina drabbat av de värsta skyfallen på årtionden. Närmare två miljoner människor har evakuerats undan översvämningar. Mer än 100 000 soldater har satts in för att förstärka många av de föråldrade dammarna.

Evakueringsarbetet har försvårats av dammar som brustit och jordskred.

Varningar för dammkollapser har utfärdats i provinserna Anhui och Jiangxi.

Kina medger inte gärna problem med dessa, men 2006 avslöjade ministern för vattenfrågor att 3000 dammar brustit på grund av dåligt underhåll mellan 1954 och 2005.

Dammbyggen är en viktig fråga för den kinesiska ledningen eftersom de anses som nödvändiga inte bara för att minska risken för översvämningar och bidra till att reglera bevattningsflöden, utan dammarna byggs framförallt för att mätta Kinas ständigt ökande behov av elkraft.

Mer än 130 större dammar har byggts de senaste 10 åren. De största av dem framhålls av kineserna själva som helt säkra och med konstruktioner i världsklass – som De Tre Ravinernas damm i Hubei. Kina har överlägset avvisat alla farhågor för att en katastrof hotar vid den dammen, även om vattnet tidvis de senaste dagarna stigit till oroande nivåer.

De Tre Ravinernas Damm är världens största kraftverksdamm, men den skapade problem redan innan den var färdigbyggd.

1,8 miljoner människor fick flytta för att dammen skulle kunna byggas. När den var nästan klar varnade experterna för vad som kunde hända vid extrema skyfall och jordbävningar och regeringen gick med på att flytta ytterligare några 100 000 människor samt förbättra varningssystemen.

I slutfasen av färdigställandet menade bedömare att dammen redan då bidragit till den omfattande torka som under denna period drabbade centrala Kina samt till vattenbristen i mångmiljonstaden Wuhan där dricksvattnet fick ransoneras.

De kinesiska myndigheterna framför hårt och tydligt i dag att översvämningsproblemen skulle vara mycket värre utan De Ravinernas Damm. De hävdar att det inte finns något skäl till oro även om vattennivåerna i De tre ravinernas damm är 16 meter över varningsnivån.

Myndigheterna har också tillbakavisat att dammens säkerhet och stabilitet skulle påverkats av att det under byggnationen förekom mer än 100 kända fall av korruption, mutor och förskingring.

Den kinesiske geologen Fan Xiao har i mer än ett årtionde vid många tillfällen varnat för de katastrofer som dammbyggen i Kina kan leda till genom kortsiktighet på alla nivåer i statsapparaten. Efter jordskred i Gansu som dödade 1500 människor 2010 hävdade han att orsaken var dammbyggen och avskogning, samt att det hela var makthavarnas fel:

"Lokala myndigheter har struntat i varningar om de allvarliga konsekvenserna av dammbyggena eftersom de se dammarna som en källa till skatteintäkter."

Systemet har inte förändrats sedan Mao Zedongs tid. Partiet är fortfarande en stor maffiaorganisation. I dag omfattar den 90 miljoner personer. De opererar på en högre teknologisk nivå än då de 94 000 dammarna byggdes med sovjetisk hjälp.

Industrispionage mot västerlandet, kunskapsstölder, uppköp av högteknologiska företag utomlands, förvärv av infrastruktur, mark och fastigheter i andra länder bidrar till att ge ett intryck av styrka, kraft och till och med oövervinnlighet.

Men allt hålls ihop av samma partiapparat som byggde Banqiao-dammen. Den partiapparaten präglas fortfarande av karriärism. Man håller tyst om problem för att stiga uppåt i hierakin.

Den präglas av nepotism och korruption.

Kina är i grunden därför svagt, samtidigt som landet ansamlat en avsevärd styrka. Och inre problem kan leda till aggressiva handlingar mot omvärlden.

Därför hade alltså Mao Zedong rätt då han i sitt tal till politbyrån 1 december 1958 konstaterade att:

”Liksom det inte finns något enda ting i världen som icke har en dubbel natur (detta är lagen om motsatsernas enhet) så har imperialismen och alla reaktionärer en dubbel natur — de är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar.

Det blev en sändning om allt från Ayn Rand till Dan Eliasson, en individ så fal och hal att inte ens Rand hade kunnat teckna hans porträtt.

Ett av de fånigaste ”motargumenten” mot att Kina skulle utgöra en fara för omvärlden låter ungefär så här: ”Jaja, men Gula Faran är en gammal rasistisk tankefigur. Den talade man om för 100 år sedan. Och 200 för hundra år sedan.”.

Men att uttrycket är gammat betyder ju inte att det i sig är fel. Det kan vara gammalt på grund av att Kina länge faktiskt utgjort en fara genom sin vilja att expandera.

I dag får kinesiska skolbarn lära sig att provinsen Xinjiang alltid varit kinesisk. Men så är det inte – namnet som tillkom vid erövringen på 1750-talet betyder dessutom ungefär ”De nyligen underkuvade områdena”.

Mitten på 1700-talet är kanske inte riktigt att jämföra med ”alltid”. Men de styrande i Peking har i alla tider haft sin alldeles egna tolkning av vad som är kinesiskt territorium, se bara på Tibet och de delar av Indien som man i dag åter gör anspråk på.

I Xinjiang hade man innan erövringen egentligen bara kinesiska handelsstationer längs med Sidenvägen, men det räcker kanske i Pekings värld för att ett område ska betraktas som kinesiskt.

Något man kan begrunda när de Nya Sidenvägarna snart omsluter hela globen.

I fredagens program drog vi de långa linjerna i Kinas utveckling och diskuterade hur dagens försök att både decimera och pacificera muslimerna i Xianjiang har en mycket lång historia och sträcker sig tillbaka till Kublai Khans inskränkningar av religionsfriheten för muslimer.

På samma sätt har dagens envetna strävan att genetiskt förbättra Hanfolket mycket långa anor – men nu är folkmedicinens knep ersatta med världens mest avancerade forskning om hur man ska kunna höja IQ:n hos de kommande Han-generationerna.

I övrigt diskuterade vi Dan Eliassons förlängda förordnande på MSB och tipsade att nästa steg i karriären blir ärkebiskop. Förvisso är han inte prästvigd eller har någon teologisk skolning men han har det där köttiga, baksluga och samtidigt skenheliga ansiktet som makthungriga påvar har på renässansmålningar. Och eftersom ytan är allt får ni nog se honom viftande med ärkebiskopskräklan i sinom tid. 

Varför han skulle få det jobbet?

Givetvis för att slutföra jobbet med att göra om Svenska Kyrkan till en mångkulturell inrättning där även islam har sin givna plats. Det händer ju inte så mycket i kyrkorna på fredagarna så då kan imamerna kalla de trogna till fredagsbön där.