"Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes..."

Vila efter väl utfört värv. Möjligen till någons fördärv.

Man blir vad man äter. Kanske påverkas inte bara ens kropp utan också de egna idéerna?

Chips lockar till gränslöshet. Man tar ett, man tar två. Och snart är påsen tom. 

Kanske har vi här hela förklaringen till nyliberalismens utveckling?

På Aftonbladets kultursida recenserade Jenny Andersson för ett litet tag sedan nyutgåvan av Johan Norbergs ”Den svenska liberalismens historia” Nyutgåvan är försedd med ett nyskrivet kapitel. Jenny Andersson är forskningsledare för projektet ”Nyliberalism i Norden” på Uppsala universitet och borde väl formellt sett anses vara lämpad för uppdraget.

Hon inleder med att notera den bittra tonen i Norbergs avslutande meningar i det nytillkomna avsnittet:

”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.”

Men vad annat var att vänta?

Ser man tillbaka på den unga svenska nyliberalismens teori och praktik vid dess födelse är det svårt att inte lägga märke till klyftan mellan dessa två sidor av rörelsen.

Teorin präglades av en vurm för läsande av liberala klassiker vilket utgjorde plattformen för den ideologiska kampen; det var en strid på tidningssidor och i seminarier för klassiska liberala principer och mer internt kunde en hel del märkliga diskussioner förekomma som inte hade så mycket med reella problem att göra. Men fint var det (och jag är inte ironisk) med deras betoning på individens frihet.

Praktiken hade inte så mycket med faktisk svensk verklighet att göra – den konkreta kampen gällde mest att ”sosse-Sverige” var tråkigt … sprit och droger var reglerade, TV-kanalerna för få, krogen stängde för tidigt, man fick inte dansa hur som helst.

Att svensken i gemen nu har tillgång till obegripligt många TV-kanaler, att krogarna är fler och öppnare och att droger är vanligare (om än inte tillåtna) är dock kanske inte resultatet av nyliberal kamp utan mer en följd av utvecklingen i sig. Nyliberalismen lyckades aldrig få något fotfäste i bredare kretsar eller i det arbetande folket för sina frihetliga idéer (vilket jag nog vill mena inte hade varit omöjligt … syndikalismen var ju en period i Sveriges historia en rörelse som lyckades med just detta innan den blev samlingsplats för allt annat än arbetande människor).

Betonandet av frihet var väldigt abstrakt och Sovjet den stora fienden och därmed blev det mest konkreta, men ändå lite mer storslagna, som kom ut av det, ett pläderande för individens fria rörlighet. 

Berlinmuren blev det exempel i den verkliga världen på vilket man byggde sitt försvar för den fria rörligheten, det blev själva kärnan, ett axiom, en evig sanning.

Och vad gör man när Berlinmuren försvinner?

Då gäller det att leta upp andra människor som hindras från att röra sig hur de vill mellan länder … och se där … skådar mitt norra öga inte flyktingar!

På detta sätt har den svenska nyliberalismen hamnat i en position där dess konkreta politik utgörs av kamp för öppna gränser, legalisering av droger, avvecklande av alkoholmonopolet samt inte att förglömma … rätten att dansa på krogen utan tillstånd.

Detta innebär att man avlägsnar sig än mer från folket som vill se stängda gränser och kanske inte ser de andra frågorna som högprioriterade.

Att folket inte bryr sig bekymrar dock nyliberalismen föga. De har äntligen fått vänner – de ses numera inte som kryptonazister av vänstern och från höger till vänster i medströmsmedia har de numera status som bundsförvanter i kampen mot dem som är motståndare mot fri invandring och islam.

Man måste hålla nyliberalerna räkning för att de faktiskt genomförde manifestationer mot det sovjetiska imperiet - men då höll eliten sig undan.

I dag när nyliberalerna låtit muslimer ersätta östblocksdissidenter som föremål för sina omsorger har däremot nyliberalerna paradoxalt nog omfamnats av eliterna. Förespråkandet av öppna gränser gjorde nyliberalerna användbara för överheten.

Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes, och gjort det oavsett vem som suttit i regeringen – se bara på försvars och utrikespolitiken.

Moderaternas nedmontering av krigsmakten var i linje med den nyliberala ståndpunkten att ”värnplikt är slaveri”.

Socialdemokraternas utrikespolitik under Wallström och Eliasson är likaså i linje med nyliberalernas hållning: öppenhet, samtal, frihandel, förhandlingar … bara vi håller fast vid det kommer allt till slut att präglas av fred, frid och fröjd … då förverkligas Jesaja 11:7:

”Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar.…”.

För mig bestäms inriktningen på kampen för individens frihet av vem som är dess fiende. Jag tillerkänner inte fienden de friheter som jag kämpar för för min egen och de minas del.

Jenny Anderssons slutord i recensionen visar att hon inte alls förmått uppfatta skeendet:

”När den starka staten nu snabbare än någon hade kunnat tro kommer tillbaka, behöver vi en liberal kritik mer än någonsin. Vi behöver en diskussion om fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

Men staten och nyliberalerna står ju eniga i diskussionerna om ”fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

De kämpar gemensamt för att dessa rättigheter och denna frihet ska tillerkännas våra fiender under förevändning av att ”pluralism” är nödvändig.

… och det är inte nyliberalerna som somnat framför TV:n … det är vi andra som gör det alla de gånger de numera dyker upp i rutan.

"Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre. Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana."

Matteo Salvini, ett värn mot maffians försök att bygga en slavekonomi i Italien.

I den kolumn av Johan Norberg i tisdagens AB som jag började fundera kring i går berättar han hur han känner sig tillfreds med livet när han sittande i Toscana betraktar två invandrade framgångsrika kvinnor som med "entreprenöriell" iver fixar och donar.

Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre.
Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana.

Det finns dock en sak som oroar honom (nej, det är inte de vildsvin han anar i den omgivande naturen – de är faktiskt ofarliga – skulle han dock stöta på vildsvin på Sardinien så uppmanar jag honom att klättra upp i närmsta träd, de är snabba som vinthundar men med fler och vassare tänder–) – utan det som gnager och oroar är den nye italienske inrikesministerns "främlingsfientlighet".

Men den "främlingsfientligheten" beror på att det finns en annan italiensk verklighet än den Johan Norberg förmår uppfatta.

När Matteo Salvini stänger de italienska hamnarna för flyktingfartyget Aquarius och Palermos borgmästare Leoluca Orlando däremot deklarerar att för hans del är fartyget välkommet att anlöpa eftersom: "Sicilien har alltid varit en fristad för alla" – då blir i medias raportering Salvini den onde, Orlando den gode – och den fule nämns inte alls.

Men Sicilien är ju ingen fristad för migranter – det är en trälmarknad för barn där de plockas upp direkt efter ankomsten och förs i väg för att bli barnarbetare i jordbruket, på byggen eller i värsta fall hamnar de på en barnbordell.
Det är här den fule opererar, han som gillar tanken på öppna gränser för den ger honom möjlighet att få livegna barnarbetare – för i princip ingen kostnad alls.
Och han tackar inte nej till vuxna livegna heller.

– och det gäller inte bara Sicilien – du kan se migrantbarn slita på byggen och marknader över hela södra Italien – och i Rom.

Det här skapar strukturer som växer ihop med den organiserade brottsligheten – (ofta är de redan en del av den) – och dessa strukturer har sedan i sin tur nära band med politiker.

Nu finns det de som argumenterar för att detta faktiskt också är utveckling och säger att den elvaårige pojken som bär tegel utanför Neapel har det bättre än han hade det i Egypten eller Somalia.

Möjligen, vad vet väl jag – jag har inte riktigt de förståndsgåvor eller den inlevelseförmåga som krävs för att jag ska kunna uttala mig om det, men jag är stillsamt fascinerad av att andra dristar sig att göra det.

Men – den som anser att den lille, lille byggnadsarbetaren har fått det bättre – tycker han detsamma om pojkens lite yngre bror som finns på en pojkbordell inne i stan?
Kan tyckas vara obehagligt att skriva om sådant och släpa in det i debatten – men så ser verkligheten ut.

Man räknar med att närmare en fjärdel av de migrantbarn som kommit till Italien är – "borta".
De resterande återfinns till exempel på förläggningarna på Sicilien där antalet behövande är sju gånger större än antalet tillgängliga sängplatser.
Där framlever de sina dagar hopträngda i väntan på vad – på att någon kommer och tar dem med sig för trälande 14 timmar om dagen?

Det är detta som Salvini vill sätta stopp för – för han menar att det förstärker överheten i italien – samtidigt som det skapar sociala processer som än mer hotar traditionella värden och samband i Italien.

Han ser massinvandringen som ett led i Roms och etablissemangets målmedvetna strävan efter att göra hela Italien till en enda kaotisk marknadsplats där barnarbete och livegenskap för att betala biljett till "räddningsfartyg" är en självklar beståndsdel.

Salvini och Legan ser alltså de öppna gränserna som ett sätt för den etablerade överheten att ytterligare stärka sin makt.

Hur då måste man förstås fråga sig?
Och för att förstå det så måste man gå tillbaka i historien och se de sammanhang ur vilka Legan växer fram.

I Italien i mitten på 1980-talet hör jag en man tala till tusentals människor i en överfull park i Florens. Han dundrar mot Rom, han säger att den makthavande eliten är tjuvar, att de vill förvandla hela landet till en bordell där allt, precis allt är till salu och han talar om hur de tradtionella värdena i regionen måste försvaras – allt det som håller det lokala samhället samman; kulturen, familjen, de små butikerna och företagen, arbetsplatserna, lugnet och ordningen – så länge allt detta finns och fungerar kan aldrig samhället bli den där platsen där precis allt är till salu – men då måste man försvara allt det man kämpat sig till genom århundraden, då måste man försvara sitt sätt att leva.

Den som talar är en man i ledningen för kommunistpartiet – PCI – i regionen. Hans hållning är typisk för partiet på det lokala planet vid den tiden. Sex år tidigare har partiet under Enrico Berlinguer lagt om kursen efter mordet på Aldo Moro.

Man tror inte längre att Italien kan förändras genom att man erövrar mer politisk makt i parlamentet i Rom – centralmakten och staten är för korrumperade. Slaget där förlorat.
Man ska istället erövra den lokala makten för att kunna bidra till att ge människor ett bra liv.
I lokalvalen 1985 segrar man och tar makten i de flesta stora städerna i norr: Turin, Venedig, Genua, Bologna, Florens, Perugia och i väldigt många mindre städer och samhällen. Man har förvisso länge haft en stark ställning där.
I södern dominerar däremot de korrumperade kristdemokraterna.

Berlinguer har dött året innan jag står där i parken, han var totalt utarbetad av sitt ständiga resande runt i landet.
Den nya ledningen väljer att återgå till att försöka erövra parlamentet i Rom och lyckas allteftersom genom sina olika manövrer på det nationella planet gör sig mindre och mindre betydelsefulla – de utvecklas närmast i samma riktning som Labour under Blair; nu försöker det parti som fått en stark ställning genom att försvara människors villkor här och nu bli större genom att prata om det som "måste" komma – det högteknologiska samhället, internet, globalisering, öppenhet – kultur och design blir viktigare än frågan om vägar, broar och bevatningsanläggningar.

Men andra partier är vida bättre på att vara "moderna" – som Craxis PSI – och PCI:s fortsatta manövrerande och försök att bygga allianser med andra partier och rörelser på det nationella planet som har samma inriktning gör det nu ombildade och namnbytta PCI till ett alltmer diffust alternativ och de kommer bara att bli mindre och mindre och mindre på det nationella planet – men de försvarar sin position lokalt.

Parallellt med detta växer de regionala och lokala partierna fram i norra Italien, i skapandet av en del av dem deltar gamla medlemmar av PCI, i andra fall bildades helt nya regionala PCI och i en del andra fall skapas kommunistiska fraktioner inom olika regionala och lokala partier – Matteo Salvini var en av dem som i begynnelsen av sin karriär ägnade sig åt det sistnämnda.

Även om gammal PCI –kader var viktig i det som skulle bli Lega Nord fanns där förstås mängder av andra människor med i uppbygget (som kom från andra partier eller som var opolitiska) – av det enkla skälet att de var norditalienare och såg centralmakten och det genomruttna Rom som en utsugande kraft – och som en fiende till allt de själva ansåg vara viktigt.

Det var därför man ville bryta sig loss och bli självständiga – vilket man fortfarande vill. Man villel inte bli självständiga för att man hatade "södern". Många av de ledande i Legan är andra generationens invandrare från just "södern" – de har varit med om att deras föräldrar fått bryta upp och söka sig till norr – vilket bidragit till att de hatar Rom – inte de regioner de stammar ifrån.

Och – återigen – det är detta perspektiv som är det viktiga – för Legan är Rom, centralmakten, den byråkratiska, ineffektiva tjuvaktiga statsapparaten fienden – man kan inte erövra den – men man kan dra sig undan den.
(Vilket man ju numera också uppmanar de södra delarna av landet att göra. Det mäktiga Neapel och det det kultiverade Palermo gick under och hamnade i bakvatten när Italien enas och Rom börjar växa. SJälvklart kan de resa sig igen.)

Och här ligger förklaringen till det Johan Norberg förklarar som "främlingsfientlighet" hos Salvini – det är en fråga om fientlighet mot Rom. De gamla tjuvaktiga eliterna – dem Enrico Berlinguer kallade "perversa i sin självgodhet" öppnade gränserna – något Salvini ser som en fientlig handling direkt riktad mot de norra delarna av landet, ett fortsatt försak att undergräva det man där kämpat sig till.

Att tro att de där gamla perversa eliterna gjorde det av människokärlek är lite vrickat – vi talar om individer som försnillat katastrofbidragen till det egna landets invånare när de drabbats av jordbävningar och översvämningar. Nu vill de plötsligt rädda en miljon afrikaner och araber på grund av att de har hjärtan av guld. Skulle inte tro det.

Alltså, öppna gränser för Italien leder förvisso till de där två framgångsrika kvinnliga entreprenörerna Johan Norberg ser.

Men det leder också till det jag ser – trälhaven som sliter på Siciliens åkrar och odlingar och bor i skjul – eller barnen som bär tegel på byggen.
Eller de barn som bara försvinner till platser du och jag inte vill föreställa oss.

Öppna gränser i Italien skapar kaos, mänsklig misär, stärker de korrumperade eliternas makt – och hotar de landvinningar som det arbetande folket kämpat sig till.

Om öppna gränser ska definieras som en led i utvecklingen så är det för mig – och uppenbarligen också för norditalienarna fel sorts utveckling.
Och om de korrumperade eliterna återfår makten och Salvini förlorar – då ska inte Johan Norberg vara så säker på att hans toscanska kulle ser likadan ut när han återvänder dit någon gång i framtiden.

"Den grundläggande tankegången hos Norberg är förstås denna: "Hör upp dumhuvud! Gillar du glass? Ja, tänkte väl det. Det var araberna som tog den till Europa via Sicilien. GB–glass skulle inte finnas utan araber – tänk på det och öppna ditt hjärta!"

Muslimer i protestbön framför Colosseum i Rom.

"Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?"

De senaste åren har vi fått förklarat för oss att världen aldrig varit bättre än nu – vi befinner oss kanske inte i Edens lustgård – men vi har åtminstone kommit så långt att vi får tumla runt i buskagen strax utanför – och de utgör enligt dem som levererar förklaringarna en nog så härlig miljö för människosläktet.
Vi får veta att det finns allt färre fattiga, allt färre dör i krig, offren för svältdöd, epidemier och död i barnbördssäng är färre – man väntar sig bara att få höra att färre kvinnor bränns på bål för häxeri i dag än 1688 (det senare skulle i och för sig kanske vara trösterikt för den växande grupp som i dag leder new age-kurser eller spår i kort eller tolkar stjärnkonstellationer).
Eftersom jag är en praktiskt lagd människa har jag lite svårt att förstå till vem dessa optimism–profeter riktar sitt evangelium. Det känns mest som en statistisk övning som syftar till att bedöva västerlandets människor och få dem att tycka att allt nog är ganska bra och som en följd av detta inte bry sig så mycket om det som sker i världen.
På ytan kan ju dessa optimism–profetiska texter – som Johan Norbergs i The Spectator –andas omsorg om de fattiga och förtrampade massorna i världen. Han vill ge dem hugsvalelse genom att berätta för dem att de fått det bättre – egentligen –
Men om vi tar det budskapet och vandrar ut bland dessa svultna, förtrampade människor som kanske fördrivits från sin jord och sina ägor i Indien, lever i slum och skjul i Rio eller förlorat arbetet i Shanghai och inte kan återvända till landsbygden – och säger: Hör upp! Ni har fått det bättre – jämfört med hur ni hade det under den stora svälten i bengalen 1943 eller under Maos stora språng ... så är jag inte så säker på att åhörarna trots det uppmuntrande budskapet skulle fyllas av en känsla av frid och förtröstan.
Och att färre drabbas av krig i dag är klen tröst för dem som bor i Syrien, Irak, Sudan, Libyen och ett obegripligt stort antal länder till – och det vore lite fascinerande att höra det framstegsoptimistiska budskapet till svarta människor i Sydafrika – typ: utvecklingen i ert land har gått framåt – apartheid är borta! – men oj, säger ni att fler svarta är arbetslösa i dag än då? Säger ni att fler svarta är fattigare i dag än då? Att dödligheten ökat? Jamen lappri, betänk att alla svarta som räknas som fattiga på er kontinent i dag har i snitt en US-dollar mer att leva på om dagen (eller något åt det hållet.)
Så min första lätt förundrade fråga är: Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?
Den andra förundrade frågan: Vad har jag för nytta av den tanken om jag är fördriven kristen från Syrien och befinner mig på ett flyktingläger på en liten grekisk ö?
Jo, jag förstår att det kan tyckas småttigt att dra fram enskilda människoöden, och att även om dessa enskilda människoöden i verkligheten kan multipliceras med några hundra miljoner så ser det ju inte kanske inte lika anslående ut som tabellverk som visar att livslängden ökat sedan Hannibal tågade över alperna och att färre dör av epidemier än under perioden 1918 – 1922.
Men återigen – vem har någon praktisk nytta av evangelium enligt Hans Rosling och andra?
Och vad skiljer deras sätt att argumentera från Josef Stalins? Om någon anklagat honom för att ha mördat tio miljoner bönder genom svält och avrättningar så kunde han ju ha ryckt sig litet i mustaschen, tankfullt rynkat pannan och sedan svarat: "Men det förstå du väl att det du beskriver är en nödvändig primitiv kapitalackumulation, där förvisso några miljoner bönder dött men det har gett oss möjlighet att bygga industrier bortom Ural och upprätta laboratorier – vi har rört oss framåt. Vår industriella kapacitet har aldrig varit större, analfabetismen är utrotad, vi har framstående matematiker och vetenskapsmän – snart har vi en atombomb, snart har sänt upp en man i rymden – och vi har en av världens starkaste krigsmakter. Du måste se hela bilden."
Vad som ytterligare gör all denna optimism så obegriplig är att det går ju att hitta mängder av punkter i historien då olika civilisationer stått på sin höjd – och prästerskap och överhet har deklarerat detta för menighet och populas – och så har allt gått åt helvete. Därför att det som framstod som höjden av civilisation hade så många inbyggda motsättningar som inte korrekt kunde hanteras därför att alltför många var förbländade av tanken på att allt var bra och att de levde i den bästa av världar.
Just alla dessa historiska exempel som är möjliga att rada upp – och som jag nog anser väger tyngre än sifferakrobatik i dag som ska leda i bevis att vi lever i den bästa av världar – gör att jag tror att den mest rationella hållningen är pessimism.
Så de närmaste dagarna tänkte jag försöka plädera för att pessimism är en förnuftig livshållning – just därför att teknik, vetenskap och produktivkrafter utvecklas.