Det är i samhällen där uppgivenheten breder ut sig som man letar efter enskilda personer som syndabockar.

Obduktionen (Enrique Simonet 1890).

Ett knarkarpar i Norrköping har kunnat ta sitt eget barn av daga med aktiv hjälp från myndigheterna. Till och med på Aftonbladets ledarsida blir de lite griniga vid tanken på det och toppar med rubriken: ”Sparka de ansvariga för Lilla Hjärtats död”.

Skribenten vill se huvuden rulla, eller vad som är motsvarigheten till det i dagens Sverige. Att ”sparka de ansvariga” byråkraterna innebär väl därför att de får lämna sin tjänst med ett avgångsvederlag.

Det är uppenbarligen en dag för ansvarsutkrävande på kvällstidningarnas ledarsidor när det gäller hur vård och omsorg sköts.

För på Expressens tycker att man att det är ”skandal” att en del äldre klassats in en grupp som som ska betraktas som dödsdömda om de får covid-19 och som därefter får minimalt med hälp och lindring.*

Maciej Zaremba skildrar utmärkt i DN en av de grundläggande förutsättningarna för detta: hur man i Region Stockholm tillsätter den socialdemokratisk yrkespolitikerna som Christoffer Bernsköld som ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. Han var den sökande till tjänsten som hade minst kompetens.

Vad är Expressens slutsats?

”Äldreboendena behöver ett sjukvårdslyft.”

Kraftfullt eller hur?

Vare sig AB eller Expressen är i närheten av att kunna tänka tanken att det inte räcker med att sparka en eller två byråkrater.

När det gäller ”Lilla Hjärtat” måste vi väl rimligen vilja straffa alla inblandade i processen; alla de personer i socialtjänsten och rättsapparaten som deltog i att återförpassa barnet till ett nedskitat helvete med kanyler, piller och droger.

Eller?

Och måste vi inte börja ifrågasätta själva det system och de strukturer som ger dessa människor makt över andra?

Vad är det grundläggande felet?

Och kan vi verkligen nöja oss med att säga att det är fel på den och den byråkraten?

Och är det verkligen bara fel på statsapparaten och rekryteringen till dess kommandopositioner på olika nivåer?

Begrunda det här citatet ur Expressens ledare:

”Det har saknats grundläggande hygienrutiner och kanske kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer.”

Märk väl. ”Grundläggande” hygienrutiner. Det kan bara tolkas som att personalen inte bryr sig om att ens tvätta händerna.

”Kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer” innebär i praktiken att den här typen av samtal utspelat sig:

”Gamla Lisa på rum 17 har fått mycket svårt att andas och hon har panikångest och väldigt ont.”

”Jaja, du kan väl riktlinjerna. Hon slutar snart att andas och då har hon heller inte panikångest eller ont.”

Märker inte Expressens ledarskribent den obegripliga motsättningen i sin egen beskrivning av situationen på äldreboenden?

Först beskrivs personalen som så tröga i huvudet att de inte fixar det här med att se till grundläggande hygien sköts.

Därefter beskrivs de som nitiska läsare av sjukvårdsdirektiv – och det är därför de låter gamla dö under plågor.

Ibland bryr sig samma personal inte alls (tvättar inte händerna), ibland bryr de sig väldigt mycket (läser direktiv väldigt ordentligt och följer dem). Det går inte ihop.

Enda sättet att få det här att gå ihop är att tänka sig personal som egentligen inte bryr sig utan alltid följer minsta motståndets lag.

Men är verkligen alla vi andra, som inte är direkt inblandade utan skuld?

För några månader sedan avslöjade Eskilstuna-Kuriren delar av det Zaremba nu berättar.

Rullade några huvuden? Blev det demonstrationer?

Kommer det att bli det efter Zarembas artiklar?

Nej, alla nöjer sig med att mumla.

Det räcker inte med bättre direktiv för hur vården ska fungera.

Det behövs direktiv för hur man botar ett sjukt samhälle.

*Nej, det är inte så att jag tror att alla de tusentals äldre som dött under coronan kunde räddats. Kanske kunde ingen alls ha räddats.

Men det är ju inte det frågan gäller utan om under vilka förhållanden människor i vården ska gå hädan.

"Vi resonerade i samband med detta om vilka krafter det är som har intresse av att det mesta intresset riktas mot ett framtida vaccin."

Jag märker på människor hur rätt många går och känner efter om de har fått de första symptomen på covid-19.

Massmedia rapporterar flitigt och osorterat om alla de olika tecknen man ska vara vaksam på, nu senast är det ”coronatår”. Aftonbladet talade i dagarna om det ”tidigare okända symptomet pirrningar”. Jag kunde dock inte utröna var det skulle pirra eftersom det var en låst premiumartikel.

Samtidigt som vi har alla dessa människor som vakar över minsta misstänkta signal från sin kropp så har vi också påbudet från vården: Kom inte till oss förrän du är riktigt risig.

Finns det verkligen inget mellanläge mellan att sitta hemma och ligga i respirator?

Gårdagens program inleddes därför med att Martin gjorde en gedigen genomgång av de olika metoder som trots allt används på olika håll i världen för att tidigt möta och bekämpa covid-19 hos patienter – och en del verkar hoppfullt effektiva.

Vi resonerade i samband med detta om vilka krafter det är som har intresse av att det mesta intresset riktas mot ett framtida vaccin. Ett vaccin som om det nu går att framställa ändå inte kommer att kunna ge alla fullgott skydd.

Och så hann vi med att diskutera det stundande mötet i rätten mellan Joakim Lamotte och den djurplågande näthatsgranskaren, en match Lamotte bör vinna enkelt.

Dessutom förundrades vi över att partiledare som talar varmt om vikten av att värna familjen … skiljer sig.

"Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?"

Grant Wood skildrade i sina målningar under 1920- och 1930-talet arbetande människor på land och i stad i Iowa. ”Middag för skördearbetare” skapades 1934.

Ibland yttrar jag mig om oräkneligt många skeenden i samtiden. För att inte tala om att jag tydligen nödvändigtvis måste ha åsikter om denna samtids förhistoria … och dessutom om framtiden.

Ha fördragsamhet. Det är famlande försök att försöka första vad de som deltar i det offentliga samtalet pratar om. För oftast förstår jag inte riktigt vad de säger och hur de tänkt innan de talar.

Jag letar efter utgångspunkten för deras ståndpunkter. Vilken grund står de på när de betraktar världen?

Jag inser mer och mer att mina grundläggande antaganden utgår från ett helt annat sätt att se på tillvaron än vad som förekommer i det där offentliga samtalet. Vare sig detta samtal förs vid ett fikabord eller i en TV-soffa.

Som det här med frågan om hur vi ska hantera covid-19. Här ska alla försöka hitta ett korrekt förhållningssätt som reglerar saker som individens hälsa, individens frihet och individens möjlighet att försörja sig eller utbilda sig.

Och då ska det stiftas lagar, regler och förordningar. 

Och i Sveriges fall ska statens makt stärkas, regeringen få extraordinära befogenheter.

För mig är utgångspunkten bonden, poeten och filosofen Wendell Berrys ord:

”Gemenskapen - i dess fulla mening: en plats och alla dess varelser - är hälsans minsta beståndsdel - och att tala om hälsan hos en isolerad individ är logiskt omöjligt”.

”Platsen” är alltid det viktiga för Wendell Berry. Vilka omger du dig med? Och med vad? Du blir vare sig fri eller frisk som individ om du inte ingår i en sådan gemenskap. Den är levande och skapas inte med hjälp av statliga påbud.

Vill du därför egentligen verkligen se den nuvarande ordningen som god? Din nuvarande plats (i Wendell Berrys mening) som sund?

Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?

En del tror att Sveriges nuvarande problem beror på att vi har för få skyddsmasker och respiratorer. Och ja, för de gamla som drabbas är det definitivt ett problem – eller mer korrekt – ett symptom på samhällssjukan.

Sveriges krankhet och ohälsa beror på att vi inte lever i ett levande samhälle, i naturliga gemenskaper.

Nej, jag pläderar inte för att alla ska återvända till att bruka jorden (vilket i och för sig fler borde göra). Den naturliga gemenskapen kan givetvis existera i städer, kontor och verkstäder … och hem.

Jag pläderar för ett samhälle där människor förenas av sin syn på värdet av arbete, familj, vänskapsband, kunskap ( i alla dess olika former) och en känsla för den egna bygden (vare sig det är Råsunda eller den östgötska slätten).

Ett samhälle där människor förenas av kultur, språk, mentalitet, ekonomi och ett gemensamt territorium (en nation helt enkelt, som de ryska bolsjevikerna definierade begreppet 1912). 

Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sitter tätt intill varandra på uteserveringarna och halvfulla dreglar på varandras axlar … trots riskerna.

Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sliter i klädtrasor och i varandra för att kunna fynda på MQ:s konkursutförsäljningar … trots riskerna.

Sådana beteenden botar inte människors vilsenhet. Men denna vilsenhet botas heller inte genom påbjuden isolering.

Tanklös idioti kan inte regleras bort av staten.

Om covid-19 och våra reaktioner på influensan inte får fler att inse vad Sverige verkligen saknar … då hjälper det inte om vi alla lindar in oss i munskydd från topp till tå. Det skapar inte de där fungerande gemenskaperna där människor känner och litar på varandra i alla avseenden.

Och när dagen kommer då Stefan Löfven blåser i visselpipan och ropar fritt fram så kommer än fler än mer rotlösa individer träda ut i ett än trasigare samhälle.

… sedan kommer nästa pandemi …