Ett tillstånd utan undantag

”När liv och politik – som ursprungligen är skilda, och förenade av undantagstillståndets ingenmansland – börjar förenas, då blir allt liv heligt och politiken undantaget.” Giorgio Agamben

Giorgi Agamben (mannen med den höga pannan): ”I maktens ögon – och kanske är det med all rätt – finns det ingenting som påminner så mycket om en terrorist som den vanliga människan”.

När jag i början på året tillbringade några veckor på intensiven på Karolinska hann jag fundera en hel del. Nu är det inte det lättaste när man forslats in med en syresättning av blodet på 64 procent och ligger med ett syrgasmask där flödet skulle kunna användas för vindtunneltestning av en Airbus A380.

Men det föll sig då faktiskt ganska naturligt att fundera på vem jag egentligen är. Och vi grubblar väl lite mans alldeles för sällan på den frågan. Varför skulle det vara naturligt när man ligger som ett covid-19-kolli på intensiven? I mitt fall kanske mest för att det i början inte fanns så mycket annat att fundera på. Man blir väldigt närvarande i sig själv, ett medvetande innesluten i en tämligen orörlig kropp. En slags av omständigheterna påtvingad meditation.

Nu förordar jag inte att man ska vänta med att filosofera över dessa ting tills man befinner sig i ett sådant tillstånd, det bör man göra ständigt. 

Men det gör de flesta i verklig mening nästintill aldrig.

Och det är därför debatterna om covid-19 och restriktioner blir så underliga. De förs inte utifrån utgångspunkten om vad det är att vara människa, vilka friheter man har rätt till – och vilka skyldigheter … om man nu vill leva i en fungerande gemenskap.

Istället träter vi om medicinska frågor och virusspridning och låter våra tankar begränsas av personer som i kraft av sin yrkesutövning utnämnts till experter, samt av politiker … som vi privat inte skulle låna ut vår dammsugare till … men som ändå stiftat de bestämmelser som under en lång period kommit att styra våra liv.

Visst anser jag att covid-19 kan utgöra en dödlig fara; för mig och för en liten grupp. Men jag har mycket svårt se det som sker i stora delar av världen som ett rationellt svar på covid-19.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar måste grundvalen för en diskussion ändå vara den där lilla knepiga frågan de flesta alltför ofta undviker; vem är jag egentligen? Och vilket samhälle vill jag ha?

Om man duckar för de frågorna … ja, då kan man lika gärna singla slant om vilken ståndpunkt man ska inta när covid-19 och restriktioner diskuteras.

Just de frågorna ställer den italienske filosofen Giorgi Agamben i ”Vilken punkt har vi nått?” – en samling av hans texter om pandemin som nyss utkommit på svenska.

Jag kommer att från och med i morgon – och under några dagar – att diskutera hans tankar i mitt nyhetsbrev.

Parallellt med detta kommer jag också att resonera kring historikern Keith Lowes ”The Fear and the Freedom”. En bok som avhandlar andra världskriget – och den värld och mentalitet som skapades ur ruinerna. Jag finner kopplingen intressant eftersom Lowe diskuterar de former av inskränkningar människor i de olika länderna levde under – och det hot om att mista livet som ofta fanns närvarande.

Kan vi se ett samband mellan hur de styrande krafterna agerade då – och hur de agerar i dag? Det är en av de frågor jag kommer att grubbla på.

Nyhetsbrevet utkommer dagligen och du prenumererar på det här.

Have your say