Jag har aldrig kommit på tanken att jag ska pryda mig med en massa armband eller smycken. Känns onaturligt för min del. Till och med reflexbrickor är på gränsen.
Betraktade därför med en viss motvilja under eftermiddagen min egen kropp när sköterskan tvättade, och donade med alla dessa kranar och slangar som sedan några dagar finns i mina armveck, på handleder och i halsen. Gula, blå, röda och färglösa slangar i knippen. Der ut som om jag förberetts för att genomgå en initiationsrit, som ska innebära att jag överlämnas till en högre makt.
Den högre makten visar sig faktiskt finnas, och materialiserar sig i form av den trevlige läkare som dagligen brukar komma in och förklara för mig vad som händer.
Han är alltid omgiven av en doft av djupfryst apelsinjuicekoncentrat och stekt fläsk. Inte så att han konstant kalasar på dessa ting innan han inträder på mitt rum, det har enbart att göra med att min hjärna har börjat sortera minnen, fakta och lästa texter på grundval av luktassociationer.
Jag blir stadigt bättre får jag veta, och vi kan raskt därför gå över till det jag tror intresserar läkaren mest. Vad hände egentligen innan jag bad Lina ringa efter ambulans? Varför väntade jag i två veckor med att kontakta vården? Jag och läkaren har diskuterat det tidigare, och jag svarar som jag gjort vid de föregående tillfällena att jag faktiskt då tyckte att jag blev bättre för varje dag. Och att anfallet som innebar att jag inte kunde andas kom mycket plötsligt och oväntat.
Men det är ju inte sant. Till och med jag fattade att jag inte blev bättre.
Men jag försökte intala mig det.
Läkaren betraktar mig lite förundrat som om han försöker förstå om det kan vara så att jag verkligen menar att en massa blodproppar plötsligt och oväntat bara liksom uppstått i mina lungor sent en fredagskväll. Därefter har dessa blodproppar sett sig omkring och kommit fram till att det var ju ett tråkigt ställe de hamnat på … och därför bestämt sig för att …. typ: nu ger vi juggen vad han tål.
Jag känner hur lukten av djupfryst apelsinjuicekoncentrat och stekt fläsk blir allt starkare medan läkaren fundersamt tittar på mig.
Jag har nästan börjat säga som det är och är därför på väg att inleda ett litet tal med orden: ”Det hela är lite komplicerat…” när läkaren kallas i väg till mer behövande och antagligen mindre konstiga patienter.
De sista åren av sitt liv fick Ivan Illich ofta använda frasen ”Det hela är lite komplicerat” i samtal med människor som ställde sig frågande till hans utseende … och beteende.
Låter det oartigt att ställa sig frågande till någons utseende? Kanske inte i det här fallet. 1983 diagnosticerades Ivan Illich med en form av cancer i ansiktet. Han vägrade alla typer av behandling, accepterar inte läkares förslag på vård och deklarerar:
”Jag är inte sjuk. Det här är inte en sjukdom.”
När Ivan Illich dör nästan 20 år senare har tumören fått växa fritt på hans ena kind. Den är så stor att den inte bara är smärtsam, ibland framkallar den vad som verkar vara epileptiska anfall.
Men i två decennier framhärdar Illich: ”Det är lite komplicerat. Men jag är faktiskt inte sjuk”.
För dem som inte känner till Ivan Illich sedan tidigare kan det jag nyss berättat få honom att framstå som en något märklig figur.
Jag upptäckte själv hans verk i sjuttonårsåldern, och fullkomligt förtrollades av dem. Långt senare förstod jag att han kom att forma mig som person mycket mer än min ungefär samtidiga läsning av en annan Illich – Vladimir Illich Lenin.
Jag tror att jag just den perioden på min fotbollstränares inrådan (eller snarare order) tryckte i mig extra stora mängder C-vitamin, protein och fett, därav doftförnimmelserna av apelsinjuice och fläsk varje gång Ivan Illich ande svävar över mina samtal, tankar eller texter.
Man kan alltid använda den senare Illichs (alltså Lenins) uppfattningar och teorier för att försöka göra världen bättre. Vi är ju rätt många som försökt med det.
Hur det gick? Kanske för tidigt att säga.
Jag förundras dock över att den enda koppling Lenin har i mitt nuvarande tillstånd till en doft är den till svart skokräm. Jag tänker inte utforska det spåret vidare för då slutar det bara med någon blackface-grej och jag får BLM på mig. Har vare sig tid eller ork med det riktigt nu.
Att försöka använda Ivan Illich till projekt för att förbättra världen blir genast knepigare. Han förväntar sig nämligen att du först ska ändra på dig själv i första hand, inte på världen.
Du måste lita till dig själv, förklarade Ivan Illich – och det gällde vilket ämne han än behandlade: skolan, transporter, eller sjukvård.
Du får inte ge upp och låta stat och institutioner ta hand om dig eller gå med på deras erbjudanden om att lindra dina bördor. Det gör dig till en sämre människa.
Lidande och smärta hör till livet, deklarerade han i början på 1970-talet i sitt verk ”The Medical Nemesis: The expropriation of health” – där bombarderas läsaren med statistik och exempel på hur det gigantiska industriella komplex som utgörs av läkemedelsindustrin i förening med sjukvård ofta förvärrar människors hälsotillstånd eller till och med ger dem nya sjukdomar, skador eller beroenden.
Egentligen är det samma sak som Joseph Conrad förklarar för oss när han säger: frågan är inte hur du ska botas, frågan är hur du ska leva.
När man ställs inför sådana tankegångar i dag kanske man tycker att det mest låter som om Bertil Enstöring sagt hejdå till Skrotnisse för att ge sig ut i världen och profetera om folkhälsa.
Men så tänker man på opiodkrisen i USA, eller massförskrivningen av preparat till alla barn i Sverige som fått en diagnos.
Illich menade att en bättre sjukvård och folkhälsa inte hade så mycket att göra med den tekniska utvecklingen utan mer berodde på individens vilja och förmåga att ta hand om sig själv.
Friska människor behövde meningsfulla arbeten, starka familjer, kulturella aktiviteter, ritualer för fest och för sorg, nationell samhörighet … och riktig mat.
Friska människor var för Illich självständiga människor – som just därför att de var autonoma individer – kunde upprätta starka kollektiv.
Och varje gång jag de här dagarna försöker förstå min situation bättre, förstår jag mer och mer hur viktig Illich varit för mig, och jag begrundar det i ett rum där isolering och slussar inte håller undan de där starka dofterna från apelsinjuice och nystekt fläskt.
Det finns en vantolkning av Illich som går ut på att han menade att själva storleken på, och tillväxten av, vårdapparaten gjorde att den befolkades av anställda som av likgiltighet, okunskap eller oförmåga inte förmådde ge verklig hjälp och vård.
Visst finns sådana exempel.
När Lina sent på kvällen för snart två veckor sedan ringer efter ambulans därför att jag håller på att kvävas, tvingas hon två gånger ringa och mana på larmcentralen och förklara att det är bråttom, att jag är på väg in medvetslöshet. Vid det andra samtalet kan de inte hitta någon notering om det första samtalet, eller hennes mobilnummer.
Efter en kvart blir hon uppringd.
”Vi är här nu. Kan ni komma ner”.
”Nej, det kan vi inte. Min man kan inte andas. Han kan inte röra sig.”
”Jo, men han måste komma ner. Vi kan inte komma upp. Du har ju covid.”
”Jag är frisk och förresten har min man också covid. Hur har ni tänkt er det här? Ni måste hämta honom.”
”Jaja, vilken våning?”
Alla uppgifter som behövs för att de ska kunna ta sig upp till vår våning har redan lämnats till larmcentralen. Det blir ett varv till, men ambulanspersonalen får inte upp porten och min fru får lämna mig och ta sig ner och släppa in dem.
När de väl kommer upp till sjätte våningen försöker de kommunicera med mig, för att säkerställa att jag verkligen behöver vård – men till och med de inser att det är ungefär lika görligt som att försöka lära en månsten prata spanska.
Provtagningen visar också att det nog är bäst att omgående ta mig till Karolinska, och att jag behöver syrgas och det med en gång.
Men syrgasen har de lämnat kvar i ambulansen.
Den måste först hämtas.
Vid det laget är jag helt väck.
Lina berättar att när de forslar ut mig pekar en av dem på saker som de lämnat efter sig på hallmattan och förklarar för Lina att hon kan slänga ”skräpet”.
När de åkt städar Lina i sitt chockade och förvirrade tillstånd upp efter dem. Åker ner på gården och kastar soporna.
Åker upp igen. Sätter sig klarvaken på sängkanten och väntar på att någon ska ringa och berätta vad som händer.
Klockan två på natten ringer hennes mobil.
”Ja, hej, det är X från ambulansen. Det var vi som var och hämtade din man.”
”Ja…”.
”Jo, vi glömde en del saker …”
”Men du sa att jag skulle kasta dem.”
”Va, har du kastat dem? Det var ju stetoskop och blodtrycksmätare.”
”De ligger i sopcontainern”.
”Går det att komma åt dem.”
”Jo, kanske, den var ganska full så påsen ligger högt upp.”
”Fint. Kan du inte komma ner och möta oss. Vi är där om 20 minuter.”
Halv tre på natten får min fortfarande chockade fru hjälpa ambulanspersonalen att fiska upp sin utrustning ur en sopcontainer.
Hon samlar sig och undrar om inte hela operationen är lite ohygienisk, men får svaret att det löser de, och att det blir ett sådant liv om det slarvar bort mätutrustning.
Visst kan man finna många sådana exempel i de svenska vårdkomplexens myrstackar.
Men det är inte Illich poäng.
Poängen är att de flesta som arbetar i dessa gigantiska komplex är precis som de som tagit hand om mig sedan jag kom till intensiven: kunniga, starka, goda.
Vårdsektorns elitsoldater.
Och det är här det skär sig i mitt huvud.
För Illich har ju rätt – den där sektorn som är en del av den stat som vill göra dig beroende av politiker, parlament och byråkrater är samtidigt befolkad av många goda människor. Det är därför den växer.
Människor som ser till att även ursinnigt envisa, statsfientliga personer som jag överlever.
Men överlever samhället – om vi nu vill se ett samhälle befolkat av fria, starka och frimodiga människor – denna apparats och detta komplex fortsatta tillväxt?
(Och berättelsen fortsätter i morgon).
