”Naturen bär evig vittnesbörd mot människan som medvetet har valt det fula framför det sköna”. (William Morris)

Vad är det vi egentligen ser?

Hör du till dem som förfasar sig över modern arkitektur? Alla dessa lådor av cement, glas och betong. Det som skiljer dem åt är mängden glas som använts och hur högt byggnaderna sträcker sig mot skyn. För övrigt är de lika tilltalande för ögat och själen som en cementfylld skokartong som ställts på tvären.

En deprimerande tanke är att den moderna arkitekturen är orsakad av människans tilltagande dumhet och därmed följande oförmåga att ta till sig det i verklig mening sköna i tillvaron och skapelsen. Man fastnar lätt i tanken att det bara kan bli värre och fulare. Man fastnar därför att man inte vill tänka vidare och försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i framtiden.

Men häromdagen snubblade jag över en teori, som i sin storslagna dysterhet paradoxalt nog fyllde mig med ett visst hopp. Jag insåg förvisso att den teorien kunde placeras på den väg där man väger galna idéer, och att den då skulle visa sig väga bara ungefär tre gram mindre än tanken på att jorden är platt.

Men ändå.

Jag blev tilltalad.

Inte minst därför att hypotesen uppfyllde mitt behov av en storslagen konspirationsteori. Vi som gillar sådana har fått nöja oss med lite illa hopkomna och fantasilösa varianter de senaste årtiondena.

Typ; Olof Palme lever och bor på en Söderhavsö eller att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum.

(Teorier om att Hillary och Bill Clinton är medlemmar av en pedofilring eller att Dan Eliasson har usb-minnen med bilder på svenska politiker i mindre påklätt tillstånd i mindre lämpliga situationer kvalar inte in i kategorin konspirationsteorier. Inte efter Epstein-affären).

Den teori jag talar om är den om det Tartariska riket. Enligt anhängarna av denna historiehypotes fanns det en gång ett rike som sträckte sig över en stor del av världen. Detta teknologiskt mycket avancerade imperium hade sitt centrum i norra Centralasien och markerade den ständiga utvidgningen av sitt rike och sitt inflytande med att uppföra fantastiska byggnader som präglades av ornamentering, utsmyckningar, av rum och salar med rymd och ljus, valv och pelare, av vindlande men breda trapport. Storslagenhet men samtidigt omsorg om de allra, allra minsta detaljerna. Enligt teorin om det Tartariska Riket kan vi se lämningar av denna arkitektur i byggnadsverk från gotiken, renässansen, och 1700- och 1800-talen, till och med i det sena 1800-talets USA.

Men vad hände? När gick det Tartariska riket och dess arkitektur under?

Svaret är kanske det mest fantasieggande med hela teorin. Det skedde för ungefär 100 år sedan.

Rikets mäktigaste byggnader raserades och de som besegrat riket försökte utplåna alla spår i historien av dess existens. 

Försöken att rensa verkligheten – och det kollektiva minnet – har enligt teorin bland annat lett till de två världskrigen (förstörelsen av Dresden, WarWarszawazawa och Hamburg … till exempel. Man satte igång krigen för att det inte skule bli så uppenbart vad man höll på med).

Tycker du att det finns lite väl många luckor i denna hypotes? Då svarar anhängarna att det är väl inte så konstigt. De som segrade har ju målmedvetet strävat efter att förringa allt som kan minna oss om det storslagna som en gång var. Luckorna beror på att de inte bara skrivit om historien utan skapat en helt ny historia. Men här och där finns rester kvar i form av byggnader som segrarna låtit stå som inspiration för sig själva och som de försökt kopiera … men misslyckats. Och då fick det bli skokartongsarkitektur.

Jag skrev inledningsvis att teorien uppfyllde mitt behov av storslagna konspirationsteorier. Men egentligen ska man väl tala om vårt behov. Och det behovet är en perversion av människans behov av att fångas och inspireras av storslagna utopier. Alla kan inte skapa en sådan utopi eller vision. Men vi har alla behov av dem … och deras skapare.

Världen och naturen må ha förlorat sin förtrollning, men vi behöver bli förtrollade.

Men eftersom människan blivit dummare får vi nöja oss med konspirationsteorier – alltså hypoteser som skapas i ett samhälle där allt fler känner sig maktlösa.

(I dagens nyhetsbrev … som vanligt kommer det ut fem minuter innan midnatt … resonerar jag mer om den här konspirationsteorin och sambandet mellan rysk och amerikansk arkitektur. Prenumererar gör du här.)

Modern stadsplanering är ett försök att koka ihop olika kulturer i en och samma gryta. Det blir en oaptitlig soppa.

Egnahemsvillor i Snopptorp, Eskilstuna. De som bodde i husen blev inte strävsamma och rediga arbetare av att bo i husen. Husen uppfördes av dem själva – åt dem själva – för att de redan var strävsamma och redliga arbetare.

Berlin fick till en bottenbotten.

Mitt stora bekymmer när jag simmar i bassänger är frågan om hur mycket E. coli-bakterier det finns i vattnet, och vilken relationen mellan vatten och urin är.

På andra plats på listan över bassängsimmandets stora filosofiska frågor kommer varför den lydige svensken, när han hamnar i en bassäng, plötsligt omvandlas till anarkist och struntar i banindelningar eller påbjuden riktning för simning.
På listan finns också förstås ämnen som andra kulturers kvinnosyn.

Men alla dessa ämnen har blivit ointressanta när det gäller bassänger. De har liksom sjunkit till botten och istället diskuterar vi mandalan.
Ja, ni hörde rätt. Mandala, inte mandel – inte en sådan man letar efter i gröten, utan just mandala.
När Saga Berlin dekorerade den tomma bassängen i Hägersten förklarade hon det med att hon ville göra en mandala.

Hynek Pallas i Expressen ser det som ett fullgott försvar för det Berlin gjort i bassängen, och han förklarar för oss att en mandala är: "De avancerade former buddhister ritar i sanden för att sedan blåsa bort."

Låt oss glömma bort att det kanske inte var sand Berlin använde som underlag, och att sprayfärgerna väl knappast går att blåsa bort – men vad vet väl jag, förresten – mahayanabuddhismen kanske införlivat högtryckstvätten i sina ritualer.

I deras religion är mandalan en meditationsbild – formerna är intrikata och nästan hypnotiska.
När jag betraktar Berlins botten kan jag väl inte riktigt upptäcka de kvaliteterna. Och om så ändå var fallet skulle vi stå inför ett livsfarligt konstverk eftersom det skulle leda till att de som simmade glömde bort att ta både arm- och bentag.

Hynek Pallas menar att de flesta av oss är litet för tröga för att förstå att graffiti är ett viktigt och vackert konstnärligt uttryck. Men jag har litet svårt att förstå hans argumentering – som när han förklarar det vilda väggmålandets storhet med att de som utför verken taggar dem; och han refererar till Per Englund som gjort en fotobok om taggar (signaturer): "i sin inledning jämför Englund rörelsen bakom tags med dans. Barenthin Lindblad påpekar att dess repetitiva variationer kan jämföras med jazz eller techno. Med skillnaden att den frusna rörelsen blir kvar."

Jag begriper inte jämförelsen med jazz, och det finns ju mängder med företeelse i tillvaron som kännetecknas av " repetitiva variationer". Hötorgskonst utförd enligt löpande band-principen som visar motivet älg stående på olika sätt vid insjö, till exempel.
Och antag att tags går att jämföra med jazz – jag skulle ändå inte vilja upptäcka en morgon att Frank Morgan stod objuden i min port och spelade, och att han tänkte göra det dygnet om tills den store bandledaren i himlen kallade hem honom.

Låt oss anta att en konstform påminner om en annan, det i sig gör den ju inte till ett självklart inslag i gatubilden oavsett vad omgivningen tycker.

Pallas försvarar också graffiti med att Martin Ander (Mander) ursprungligen kommer från graffitimålandet, och Mander har minsann skapat en konsertaffisch åt Håkan Hellström samt öletiketter.
Och?
Om Grant Woods och Diego Rivera återuppstår, så har de fortfarande inte rätt att dekorera väggar hur som helst – även om jag gärna skulle se deras verk pryda rätt många fasader i det här landet. Men de skulle inte vilja eftersom de inte skulle ha någon större lust att hamna i samma miljöer som det alltför ofta mediokra, för att inte säga usla verk som kännetecknar graffiti återfinns.

Nu kan min inställning tyckas vara föraktfull gentemot en "folkets konst" och ungdomskulturen. Men det är ju tvärtom – de som är föraktfulla är de som tror att folket och ungdomen inte skulle kunna frambringa stor och vacker konst som förskönar både arbete och fritid, vardag som helg.

Jag kan inte undgå tanken på att Pallas är för graffiti för att Moderaterna och KD är emot – vilket synes mig vara en knepig utgångspunkt för att bedöma konst.

Lagliga graffitiväggar och en slapp inställning till olagligt kladdande på väggar ger oss inte bättre konst. Det får vi med hjälp av fungerande skolor som ger utrymme för teckning, målande och konstnärligt skapande under lärares ledning. Att tro att lagliga graffitiväggar kan lära ungdomar att måla är som att tro att klottrande på toaletter kan få dem att skriva romaner.

Och lösningen på fula byggnader och fasader är inte att täcka dem med fula och amatörmässiga målningar, det är istället att skapa vackra hus och byggnader – överallt.