Mitt stora bekymmer när jag simmar i bassänger är frågan om hur mycket E. coli-bakterier det finns i vattnet, och vilken relationen mellan vatten och urin är.

På andra plats på listan över bassängsimmandets stora filosofiska frågor kommer varför den lydige svensken, när han hamnar i en bassäng, plötsligt omvandlas till anarkist och struntar i banindelningar eller påbjuden riktning för simning.
På listan finns också förstås ämnen som andra kulturers kvinnosyn.

Men alla dessa ämnen har blivit ointressanta när det gäller bassänger. De har liksom sjunkit till botten och istället diskuterar vi mandalan.
Ja, ni hörde rätt. Mandala, inte mandel – inte en sådan man letar efter i gröten, utan just mandala.
När Saga Berlin dekorerade den tomma bassängen i Hägersten förklarade hon det med att hon ville göra en mandala.

Hynek Pallas i Expressen ser det som ett fullgott försvar för det Berlin gjort i bassängen, och han förklarar för oss att en mandala är: "De avancerade former buddhister ritar i sanden för att sedan blåsa bort."

Låt oss glömma bort att det kanske inte var sand Berlin använde som underlag, och att sprayfärgerna väl knappast går att blåsa bort – men vad vet väl jag, förresten – mahayanabuddhismen kanske införlivat högtryckstvätten i sina ritualer.

I deras religion är mandalan en meditationsbild – formerna är intrikata och nästan hypnotiska.
När jag betraktar Berlins botten kan jag väl inte riktigt upptäcka de kvaliteterna. Och om så ändå var fallet skulle vi stå inför ett livsfarligt konstverk eftersom det skulle leda till att de som simmade glömde bort att ta både arm- och bentag.

Hynek Pallas menar att de flesta av oss är litet för tröga för att förstå att graffiti är ett viktigt och vackert konstnärligt uttryck. Men jag har litet svårt att förstå hans argumentering – som när han förklarar det vilda väggmålandets storhet med att de som utför verken taggar dem; och han refererar till Per Englund som gjort en fotobok om taggar (signaturer): "i sin inledning jämför Englund rörelsen bakom tags med dans. Barenthin Lindblad påpekar att dess repetitiva variationer kan jämföras med jazz eller techno. Med skillnaden att den frusna rörelsen blir kvar."

Jag begriper inte jämförelsen med jazz, och det finns ju mängder med företeelse i tillvaron som kännetecknas av " repetitiva variationer". Hötorgskonst utförd enligt löpande band-principen som visar motivet älg stående på olika sätt vid insjö, till exempel.
Och antag att tags går att jämföra med jazz – jag skulle ändå inte vilja upptäcka en morgon att Frank Morgan stod objuden i min port och spelade, och att han tänkte göra det dygnet om tills den store bandledaren i himlen kallade hem honom.

Låt oss anta att en konstform påminner om en annan, det i sig gör den ju inte till ett självklart inslag i gatubilden oavsett vad omgivningen tycker.

Pallas försvarar också graffiti med att Martin Ander (Mander) ursprungligen kommer från graffitimålandet, och Mander har minsann skapat en konsertaffisch åt Håkan Hellström samt öletiketter.
Och?
Om Grant Woods och Diego Rivera återuppstår, så har de fortfarande inte rätt att dekorera väggar hur som helst – även om jag gärna skulle se deras verk pryda rätt många fasader i det här landet. Men de skulle inte vilja eftersom de inte skulle ha någon större lust att hamna i samma miljöer som det alltför ofta mediokra, för att inte säga usla verk som kännetecknar graffiti återfinns.

Nu kan min inställning tyckas vara föraktfull gentemot en "folkets konst" och ungdomskulturen. Men det är ju tvärtom – de som är föraktfulla är de som tror att folket och ungdomen inte skulle kunna frambringa stor och vacker konst som förskönar både arbete och fritid, vardag som helg.

Jag kan inte undgå tanken på att Pallas är för graffiti för att Moderaterna och KD är emot – vilket synes mig vara en knepig utgångspunkt för att bedöma konst.

Lagliga graffitiväggar och en slapp inställning till olagligt kladdande på väggar ger oss inte bättre konst. Det får vi med hjälp av fungerande skolor som ger utrymme för teckning, målande och konstnärligt skapande under lärares ledning. Att tro att lagliga graffitiväggar kan lära ungdomar att måla är som att tro att klottrande på toaletter kan få dem att skriva romaner.

Och lösningen på fula byggnader och fasader är inte att täcka dem med fula och amatörmässiga målningar, det är istället att skapa vackra hus och byggnader – överallt.