Är husens form huvudsaken eller det som finns i huvudet?

Kan man bygga bort kulturell efterblivenhet som finns i människors medvetande?

I en artikel på stats-TV:s debattsida påpekar Mark Isitt att av de 15 områden i Sverige som räknas som de mest kriminella – tillhör 14 miljonprogrammet.
Och värst av dem alla är Vivalla – som väl oftast beskrivs som en slags Valhalla där alla hamnar som tidigare i sitt liv begått våldsbrott, stulit eller våldtagit någon – eller ägnat sig åt att kriga för IS.
Men Isitt har lösningen.
Bygg om Vivalla!
Han ställer frågan:
”Vad har Vivallas 60-procentiga arbetslöshet att göra med stadsdelens snörräta rader av närmast identiska radhus? Vad har det faktum att 60 procent av Vivallas barn antas leva under fattigdomsstrecket att göra med områdets vidsträckta allmänningar och begränsade affärsutbud?
Och vad har Vivallas ökänt många IS-krigare och jihadister att göra med den där stadsdelskartan som möter dig när du parkerat bilen i bostadsområdets ytterkant, kartan som mest ser ut att avbilda någon minkfarm eller smittskyddsanläggning?”
Han ger oss svaret:
”Och frågar du en arkitekturkritiker som jag blir svaret förstås husen, byggnadsverken, och utrymmet däremellan. Visar man som arkitekt omsorg om dem som bor i området visar de boende omsorg för området och för varandra, brukar det heta.”
Han fyller dessutom på med:
”Kanske inte så konstigt om man blir våldsbenägen i en sådan tristess?”
Låt oss alltså bygga om Vivalla så att området får en mer levande miljö i alla avseenden – då försvinner problemen.
Jaså?
Egentligen skiljer sig inte Isitts inställning det minsta lilla från mentaliteten hos byråkrater och stadsplanerare som var verksamma då miljonprogrammet materialiserades.
Bygger du på ett visst sätt så kommer människor att formas av detta.
Men så är det ju inte.
Betrakta bilden – studera husen i bakgrunden.
Gruvarbetarsamhällen i Wales eller i Appalacherna präglades av sammanhållning, gemenskap och solidaritet – även om husen var i miserabelt skick – man plundrade inte varandras hem, våldtog grannens fru eller mördade andras barn.
Gruvarbetarsamhällena i Wales präglades av en stark arbetarrörelse och kulturföreningar – i enkla (mycket enkla) förhållanden fostrades blivande arbetarledare och intellektuella – personer som ibland blev tog steget upp på den nationella scenen – vare sig det gäller politik eller kultur – och de som inte följde den banan var rekorderligt folk som arbetade hårt och bit för bit byggde sig ett bättre liv.
Det är mentalitet och kultur som är det avgörande – inte hur folk bor.

(PS: Givetvis tycker jag att det finns vacker, mindre vacker samt rent groteskt ful arkitektur – men det är inte det vi diskuterar här.)

Kommentera