"Man tjänar bäst civilisationen genom att vara motståndare till det som i dag får passera som civilisation". (Wendell Berry)

Ibland när jag är i Vasalundshallen och tränar avslutar jag med att gå till simbassängen. Men bara ibland.

För ofta är det skolklasser där, och alltid sitter det en, två eller tre flickor med täckta huvuden. Jag är ingen större psykolog men till och med jag kan läsa sorgen och förvirringen i deras ögon över att inte få simma och stoja med de andra barnen.

Åsynen av detta gör mig deprimerad och förbannad.

För att bota detta vandrar jag ibland in på Solna Stadsbibliotek. På barnavdelningen finns det alltid några barn av utländsk härkomst som har en lycklig blick av den sort jag föreställer mig att jag själv hade i den åldern när jag var på biblioteket . De vandrar försynt sökande längs med raderna av böcker (på svenska). De låter fingrarna löpa längs med bokryggarna som om de skulle kunna känna sig till vilken bok som kommer att vara bäst för dem. De är inte bara på väg in i de världar boken öppnar, de är på väg in i den verkliga världen.

Vid åsynen av detta fylls till och med min vresiga själ av en känsla av frid och stillsam glädje.

Men jag vet också att om jag vill se fler barn nästan högtidligt skrida fram mellan bokhyllorna … ja, då måste jag vårda min vresighet.

Vi har alltså kommit till det avslutande avsnittet av min polemik mot Dan Korns serie om hederskultur i Bulletin. Nu ska vi diskutera praktiska åtgärder.

Den svenska debatten i fråga om invandrare, flyktingar, integration, assimilering, och kriminalitet präglas av två helt motsatta poler.

Den ena kan formuleras som: ”Visst är det lite problem, men det ska man räkna med när man skapar ett mångkulturellt samhälle. Alla är välkomna hit och alla har säkert något att bidra med.”

Den andra kan formuleras som: ”Nej, ut med dem”.

Debatterna blir sällan fruktbara. Båda sidor presenterar listor. De som är för radar upp Zlatan, kebab och afrikansk folkdans på nationaldagen samt att äldreomsorgen behöver allt mer personal. De som är mot listar mord, våldtäkter och kaos i skolan.

Listorna blir längre och längre på ömse håll. Motsättningarna allt större.

Låt oss istället utgå från att jag tror att det trots allt finns en gemensam grund där alla förnuftiga och rationella människor kan samlas.  Den grund som utgörs av att dessa människor faktiskt har en gemensam syn på vad det i den mest fundamentala meningen innebär att vara människa. Det är inga komplexa Wittgensteinska tankegångar utan det varje tänkande människa vet med sig

När vi väl står där och inser att vi är överens om mycket grundläggande principer bör vi rimligen kunna enas om att utveckla och tillämpa de åtgärder jag föreslår. Sedan när ordning är upprättad kan vi gå vidare.

Löser det alla problem? Långtifrån. Men vi kan inte som Dan Korn eller Ulf Kristersson säga att det löser sig om en generation eller två. Det de lovar ska lösa sig är dessutom en avtrappning av våldet. Lika viktig är ju frågan om att tre tusen år av svensk utveckling, kultur, mentalitet och språk inte upplöses; allt det som en gång till slut gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika industrinationer.

Jag har självklart inget behov att alla tycker som jag när det gäller vad som definierar en flykting (mer om min åsikt kan man läsa här).

Jag har heller inget behov av att alla delar min åsikt om invandring – och det är att den är till fördel för nationen, om de som kommer är människor som genom sitt arbete vill bidra till nationens utveckling och som respekterar landets seder och kultur.

Problemet i Sverige i dag (ett av många) är att vi i dag utvisar den sortens människor, men i stort antal behåller och försörjer deras raka motsatser.

ARBETE

Arbete är det som gör dig till människa. Att inte arbeta för sin försörjning utan vara beroende av andras välgörenhet och nåd är förödande för självkänsla.

En bidragande orsak till problemen i dag är att vi har några hundratusen människor som inte arbetar utan bara finns till. Paradoxalt nog är det så att det i bästa fall innebär att de blir passiviserade, i värsta fall att de ägnar sig åt brott.

Vi måste dessutom inse den skadliga inverkan detta har på samhället i övrigt; på detta sätt skapas känslan hos dem som arbetar att det egentligen inte lönar sig, och om man arbetar försörjer man dessutom andra som inte arbetar.

Alltså måste alla som inte arbetar men som skulle kunna göra det sättas i arbete.

I varje kommun inrättas AK-enheter efter förebild från hur arbetslösheten hanterades i Sverige under krisen på 1930-talet.

Den som inte har arbete skrivs in i AK-kompanierna och ersättningen blir beroende av det arbete de utför. Arbetsplikt och 40 timmars-vecka gäller.

En vanlig invändning blir då förstås att ”men det finns ju inga jobb”. Men om jag vandrar genom Råsunda, Solna och Sundbyberg i dag kan jag lista några tusen arbetstillfällen för att försköna och förbättra dessa platser och sätta dem i bättre ordning. Det är arbeten som kräver att man har två armar och två ben.

Att hålla våra städer och samhällen i ordning hör till det som det påstås att en del av våra skattepengar är avsedda för. Uppenbarligen är så inte fallet. 

Men nu kan vi lösa det. 

Alla skogens och trädgårdarnas gåvor kan skördas. Tillgången på svamp, bär och frukt kommer att bli nästan obegripligt stor i kommunernas skolor och äldreboenden. Och i vården.

Och finns det något bättre sätt att komma i kontakt med vad som är svenskt än att skörda alla dessa naturens gåvor?

Och vi kommer att få skottade trottoarer på vintern, fungerande utdelning och hämtning av post … och så vidare.

Den som inte kan försörja sig själv, och inte har arbete men inte vill ingå i ett AK-kompani får givetvis lämna landet med första lägenhet.

SKOLA

Skolgång organiseras endast för de barn vars föräldrar vill assimileras i det svenska samhället. Inga undantag gives. 

Att anpassa undervisningen till barn vars föräldrar inte har en avsikt att bli assimilerade är att försvåra och i värsta fall förstöra undervisningen för de barn vars föräldrar är svenska (eller utländska som vill assimileras) och kan inte tillåtas.

Det är också självklart att man heller inte kan tillåta religiöst betingade uttryck i klädsel, krav på speciell kost eller undantagande från viss undervisning.

Hur ska då undervisning ordnas för de barn vars föräldrar inte vill att de assimileras? Mitt hjärta blöder i dubbel mening för dessa barn, men det kan inte vara värdfolkets uppgift att låta dem gå i de egna skolorna. Dessa barns föräldrar har uppenbart inte för avsikt att bli en del av ett fungerande samhälle och de problem det skulle medföra att deras barn går i skola är olösbara.

En miserabel och fruktansvärd situation? Ja, det är det. Och felet är vems? 

I dag diskuteras på allvar att bussa barn från icke-fungerande skolor till skolor som fungerar – något som innebär att i grund och botten ges barn i de fungerande skolorna ansvaret för att lösa problem med att andra barn inte kan läsa, skriva eller sitta still. De får bära den bördan.

KONTROLLER, DOKUMENT, BOENDE

En fungerande flyktingpolitik kräver isolering. Ett land som tar emot flyktingar är en livbåt. I livbåten  går först kvinnor och barn ombord, därefter män. Ser du en man som vevar med armarna och har vild blick släpper du inte ombord honom med mindre att han går med på att sitta bunden. Sedan får man se om han lugnar sig. Man kan inte riskera livbåten och dem som är ombord.

Vid andra världskriget slut var 11 miljoner människor i Europa flyktingar. Det tog tid innan de alla kunde återvända till sina hemländer eller till ett nytt hemland. Efter tre år fanns det någon miljon kvar i lägren. Och till slut kom även de in i vardagen i något samhälle.

Att ett Europa så förött av krig ändå klarade denna flyktingström beror ju på lägren (och på flyktingarnas vilja att åter bli en del av Europa, vart det nu vara månde).

Lägren gav ordning och reda. Möjlighet att organiserat låta grupper och personer komma ut i samhället när det fanns platser för dem – och när de visat sig att de verkligen ville ha dessa platser, att de såg dem som en gudagåva.

Vi skulle inte haft den situation vi har i Sverige i dag om vi lärt av perioden efter andra världskriget. Hade vi haft läger för alla flyktingar som kommit hit under 2000-talet kunde de som visade sig kunna fungera kontinuerligt kunnat slussas ut i samhället kommit ut i det, de andra blev kvar i lägren i väntan på återvandring.

Det här innebär att vi måste återskapa flyktingläger – återigen för att skilja agnarna från vetet. Ett första steg är folkräkning, och utdelande av fungerande dokument som visar adress och sysselsättning. Detta kombineras med en utökad övervakning som möjliggör kontroll av att folk inte befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

OMEDELBAR FÖRFÖRFLYTTNING UR RIKET

Ovanstående åtgärder leder till att vi får en bättre överblick över tillståndet i landet och över vilka som inte har respekt för värdland och värdfolk. Dessa måste då omgående isoleras från samhället, och därefter förflyttas utanför gränserna.

En invändning jag stött på är att det kräver ”resurser”. Ja, men det är inget mot kostnaderna för det arbetande folket om de som inte vill ingå i samhället blir kvar i Sverige.

* Rubrikens citat utgår förstås från Gandalfs svar på Frodos gnäll:

"Jag önskar att det inte hade hänt under min tid” sa Frodo. ”Det gör jag också”, sa Gandalf. ”Och så är det för alla som under sina liv upplever sådana tider. Men det är inte för dem att besluta om. Allt vi har att avgöra är hur vi ska förfara med den tid som är given oss”.

När vi fått politiker som aldrig haft ett riktigt arbete blir den naturliga följden att vi rör oss mot ett samhälle där arbete inte längre värderas.

Alla fysiska förutsättningar finns för att det svenska stålet åter ska bita och Sverige bli en industrination och smedja. Det är mentaliteten som fattas.

När mångkultur diskuteras i det här landet är det alltid frågan om kulturella företeelser som mat, musik, dans som behandlas. Eller hur man uppträder mot det motsatta könet och i familjen.

Underförstått i diskussionerna är att alla kulturer skapar sina säregna former för utövandet av det som gör oss till människor (och därmed möjligen mer högstående än bävrar och tornseglare).

Underförstått i de här diskussionerna är att blandandet av kulturer är bra (speciellt för svenskar som enligt Sahlin-Reinfeldt-doktrinen inte har någon kultur).

Men har ni funderat på att det finns en viktig del av kulturen som aldrig diskuteras i de här sammanhangen – och det är inställningen till arbete. Konstigt, för vi måste väl ända vara överens om att arbetet är en grundläggande och formande del av kulturen – och därför bestämmande för hur du och jag beter oss.

Den urgamla svenska folkliga hållningen till arbete var att bra karl reder sig själv, och tillsammans med sin andra hälft reder han sin familj. Arbetet är det som gör att de reder sig.

Och arbetet ska utföras väl, den som slarvar hamnar i vanhävd som en dålig karl – eller kvinna. 

Svensk folklig arbetsmoral är alltså ganska enkel – men kanske just därför så uppenbart sträng; du ska inte ligga någon till last.

En gång var den en viktig del av grundvalen för relationerna mellan klasser, stånd och sociala skikt.

Ur denna folkliga arbetsmoral – och detta hedrande även av det hårda fysiska arbetet –växte det svenska ingenjörsundret fram: från 1880-talet till andra världskriget.

Men hur ser egentligen den folkliga arbetsmoralen ut i den utomeuropeiska och muslimska kulturkretsen? Där kan vi inte i ett enda land se något som ens påminner om det svenska ingenjörsundret. Kan det kanske bero på att arbetsmoral i svensk mening saknas?

Det är fortfarande möjligt att diskutera Max Webers teser om att protestantism och katolicism avsatte olika inställningar till arbete. I min enkla mening hade han på många sätt fel – men tesen är väl värd att begrunda och det är i Sverige och västvärlden i dag helt odramatiskt att utgå från den i exempelvis en kultursidestext.

Försök däremot göra samma sak med förhållandet kristendom och islam. En ansats att förutsättningslöst studera sambandet mellan religion och arbetslöshet i stora invandrargrupper från den muslimska kulturkretsen skulle omgående stämplas som ovetenskapligt och fördomsfullt och rasistiskt.

Att diskutera huruvida protestantism skulle vara en ideologi som underlättar kapitalismens genombrott – medan katolicism bromsar den (mycket förenklat Webers tes) … det är däremot fullt tillåtet.

En rimlig hypotes – värd att undersöka – är att i stora delar av den muslimska kulturkretsen bygger samhället på råvarubaserad klientelism och råvaran kan vara olja, vallmo, kokabuskar, mineraler eller metaller … eller något annat.

Stora grupper människor vänjer sig i dessa länder vid att inte arbeta utan låter sig helt eller delvis försörjas av staten eller av andra som kontrollerar råvarans produktion och distribution.

I bästa fall får svenska myndigheter då och då till en liten broschyr som förklarar för de invandrade att i Sverige bör man inte kasta ut sina fruar eller döttrar från balkonger, eller våldta kvinnor från värdfolket eller mörda konkurrenter på marknaden för narkotiska preparat.

Men har du någonsin hört talas om att myndigheterna fått till en liten broschyr som förklarar vad svensk folklig arbetsmoral betyder – och att den gäller alla som kommer över Öresundsbron?

Nej, någon sådan har du inte hört talas om … vilket är lite konstigt eftersom den som studerar historia och betraktar de muslimska länderna kommer att se hur det är uppenbart att den kulturkretsens alla olika inställningar till arbete skiljer sig från de som finns i Europa.

En möjlig förklaring är att de som på olika sätt är medlemmar av det styrande skiktet i Sverige själva inte omfattar den svenska folkliga synen på arbete, utan de och i synnerhet politikerna ser istället klientsystem som något självklart, massan får bidrag eller är på något sätt anställd av staten.

En sådan ny och förändrad inställning till arbete hos den svenska överheten är därför väldigt väl anpassad till de nya stora invandrargruppernas inställning – och därför kommer de främmande kulturerna även i detta fall vara något som ses som berikande och bra för Sverige. Här får man ju nye medborgare som är kulturellt förprogrammerade att ingå i bidragssystemen – och därmed rösta för att de upprätthålls och utvidgas.

Och tyvärr ser vi hur den här mentaliteten också sipprat in i det arbetande folket och bland svenskar och börjat föröda inställningen till arbete.

(I lördagens nyhetsbrev diskuterar jag vidare i ämnet, då pratar vi det moderna samhällets påbjudna lathet. Prenumererar gör du här.)

*Rubriken lutar sig mot ett citat från John D MacDonalds thriller "Free fall in Crimson:

“...there are people who try to look as if they are doing a good and thorough job, and then there are the people who actually damn well do it, for its own sake.” 

I Sverige försvinner dock alltmer gruppen som låtsas att de jobbar – det behövs inte längre.

"Free fall in Crimson" är den nittonde romanen om Travis McGee, och vi möter ett MC-gäng, en döende miljonär och porrfilmsproducenter. Låter i och för sig som om den utspelade sig i vissa miljöer i Sverige.

Frågan om "likgiltighet" kan inte ställas i största allmänhet och abstrakt.

En broderad väggbonad som tyvärr skulle passa i många hem i dag.