Likgiltiga liv

Frågan om "likgiltighet" kan inte ställas i största allmänhet och abstrakt.

En broderad väggbonad som tyvärr skulle passa i många hem i dag.

Om medlemmar av vad som ska föreställa vänster i Sverige var litet mer pyssliga, så skulle det i många av deras hem finnas väggbonader som de själva skapat efter att ha genomgått någon kurs hos Handarbetets vänner.

På väldigt många av dessa bonader skulle det finnas ett citat av den italienske marxisten Antonio Gramsci: ”Jag hatar de likgiltiga.”

Men trots avsaknaden av detta budskap i form av väggbonader dyker det ändå upp på hemsidor och bloggar, eller citeras i tid och otid och varje minut däremellan av personer till ”vänster”.
Dock visar detta bara att de inte läst Gramsci, för de tror att han hatar dem som inte tog politisk ställning; typ viftade med röda flaggor, byggde barrikader, eller demonstrerade.
Men Gramsci menade något större och viktigare. Han talade om en annan slags likgiltighet. Hans tanke är innesluten i och uppkommer ur de reflektioner han gör i sina ”fängelsedagböcker” kring frågorna: varför gick allt fel?, vad hände med mitt land?, varför sitter jag inspärrad?

Det är i hans studier av folklig kultur, urgamla sedvänjor, hantverkarnas skicklighet, böndernas noggranna brukande av jorden och hur allt detta undergrävs och förstörs av det moderna samhället där människor slutar bry sig om hur och vad de producerar; där lättja blir ett mål i sig och ett smått apatiskt tillstånd breder ut sig. Ingen bryr sig särdeles om något, alla hoppas allt ska gå bra – skomakaren struntar i om de kängor han gör håller vätan ute, slaktaren bryr sig inte om kvaliteten på köttet, vinmakaren häller socker i faten, lärarna bryr sig inte om huruvida barnen lär sig sitt modersmål – och absolut ingen tar ansvar för att tågen ska gå i tid.

Det är denna likgiltighet Gramsci hatar – en lättja och lojhet som utgår från ovilja till ansträngning, arbete, ansvar och till och med lidande.

Just denna aversion mot arbete i alla dess former präglar stora delar av vänstern – de vill vinna röster med att utlova ett samhälle där vi ska slippa arbeta mer än några få timmar om dagen … och så ska staten ta hand om alla våra behov.

Den sortens vänster sjunger egentligen likgiltighetens lov. Om de verkligen håller med om den innebörd Gramsci lade i uttrycket ”Jag hatar de likgiltiga”, så borde de för egen del omformulera det som: ”Jag hatar mig själv”.
Och det är ju inte utan att jag ibland tror att så är fallet.

Have your say