Kommentarer

Nä, dra åt fanders, Anders skyller på Anders

Boris Benulic

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

Artiklar

En symbol för frihet och solidaritet

Boris Benulic

Det är besvärligt att diskutera politik och ras i en tid då folk tror att de vet allt om sydstaterna därför att de sett en Hollywoodrulle om slaveriet.

Bild längst till vänster: Bill ”Preacherman” Fesperman (nr 2 från v.) ledare för Young Patriots talar på ett möte med Svarta Pantrarna 1969. Notera sydstatsflaggan på Fespermans och den andre vite mannens jeansjackor. Bild uppe till höger: Arbetare demonsterar till stöd för Donald Trump. Bild längst ner till höger: Möte mellan ledarna för Young Patriots och Svarta Pantrarna. Notera sydstatsflaggan.

I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg om varför han anser att det är viktigt att utplåna alla symboler för de sydstater som satte sig upp mot Lincoln och den förtryckande centralmakten.

Jag är på mitt allra bästa folkbildarhumör, och ska därför ta mig tid med att försöka bibringa Anders lite kunskaper om sydstatsflaggan, vänstern och vit amerikansk arbetarklass. Tre saker som är en självklar enhet.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Chicago på 1960-talet. I stadsdelen Uptown bor det närmare 300.000 människor. De allra flesta av dem fattiga vita som kommit upp från sydstaterna och Appalacherna för att hitta jobb och försörjning i nordstaternas stora industristäder.

De som kommit är en del av den folkvandring som pågått från sydstaterna till nordstaterna alltsedan inbördeskrigets slut 100 år tidigare.

Lincoln och hans horder hade lämnat en helt förödd landsände efter sig. Ekonomi och sociala strukturer var sönderslagna. Men detta hade ju också varit nordstaternas och den starka centralmaktens mål.

Det finns heller inget skäl för dem att återuppbygga södern. De ser hellre att de som finns där söker sig uppåt landet och bidrar till en stor arme av billig arbetskraft.

Först vandrade de svarta upp.

Sedan kom de fattiga vita efter.

Men när vita börjar slå sig ner i Uptown räcker jobben inte längre till.

Där utvecklas en hård och brutal miljö. Den som vill läsa skildringar av polisbrutalitet kan gå tillbaka till den tiden och den staden och studera hur den demokratiske borgmästare Daleys poliskår bankade inälvorna ur de besvärliga vita sydstatare i Uptown som ville ha jobb, sjukvård och skolor. Och nordstatspoliser som mördade vita eller våldtog eller ägnade sig åt utpressning var inget ovanligt.

Det var som en repris på inbördeskriget. Män i blå uniformer gav sig på vita män som var sydstatare. I en samtida artikel beskrivs invånarna i Uptown som ”stolta, fattiga, primitiva, och snabba med kniven”.

Det de var ”stolta” över var sin kultur. Sydstatsflaggan prydde väggarna i hem, barer, affärer och verkstäder. Man bar den påsydd på kläderna. Man bar hatt och gick i boots eller grova kängor.

Nu kommer förstås alla medlemmar av svensk nutida vänster (samt de flesta andra också förresten) att rysa av fasa. Sydstatsflaggan! Hujedamej, det är ju snudd på lika illa som hakkorset.

Hur kunde de! Sydstatsflaggan måste förbjudas! 

Men speciellt medlemmarna av den svenska vänstern kommer att få svårt att hantera följande. Bland de vita i Uptown utvecklades en radikal vänsterrörelse som formerarde sig i rörelsen ”Young Patriots”. (Smaka på det … de kallade sig ”patrioter”.)

Medlemmarna och ledarna för rörelsen stod fast rotade i sydstaternas kultur. På foton från deras möten ser man alltid sydstatsflaggan.

Och de var föraktfulla och misstänksamma mot vita studentradikaler. Young Patriots kände ingen större lust att sitta på långa möten för att lyssna på uppfostrande föreläsningar och textutläggningar framförda av personer från nordstaternas över- och medelklass.

Var Young Patriots med sin sydstatskultur rasister? I vilket fall tyckte inte Black Panther Party det. Young Patriots och de svarta pantrarna byggde en politisk allians. De insåg att de hade en gemensam fiende; de krafter som krossade och ödelade sydstaterna. Samma krafter som nu gjorde att de alla levde i misär.

Enigheten mellan de två rörelserna var självklar.

Det innebär inte att de i vår tids mening förespråkade mångkultur, och trodde att ju mer man blandar och ger av allt desto bättre blir det.

De unga, arga, vita vänsterradikala männen i Young Patriots var genetiskt kodade och fotade i sydstatskulturen.

Detsamma gällde de arga, unga svarta vänsterradikala männen i Black Panther Party – de var rotade i sin kultur och hade inga tankar på att ge upp den.

Men ur denna allians mot staten kunde något stort växt fram.

Men det gjorde det inte.

Vi fick istället BLM och vit masochistvänster som gillar att pryglas hårt av representanter för tredje världen.

Varför? Det diskuterar jag i det nyhetsbrev som kommer ut i kväll. Där berättar jag också mer om Young Patriots, vad som gick fel och vad man kan lära sig av detta. Prenumererar gör du under fliken uppe till höger: ”Boris Bulletin”.

Artiklar

Manlighetens sista suck, snart ska Du vara eunuck

Boris Benulic

Abraham Lincoln – en man med tydligen föredömliga sovvanor. Åtminstone i ungdomen.

Det gäller att lägga sig före i trenden och vara tidigt ute med att anamma av överheten påbjudet beteende. Så alla män som känner sig osäkra och möjligen ensamma ska här få ett tips.

Skaffa en hund.

Men nöj dig inte med att ta promenader med jycken.

Sov med den också.

Jag sätter nämligen en slant på att det blir nästa krav som ställs på oss män för att vi ska visa att vi verkligen funnit oss själva.

Vad som följer efter det är jag dock lite osäker på.

Kanske att man anmäler sig till en brodyrkurs hos Hemslöjdens vänner.

Då kan trenderna flyta ihop. Man broderar ett monogram på hundens örngott.

Det här verkar bli en sommar då kultursidorna i tidningarna fylls med extra mycket material om ”mansrollen”.

Det är väl inledningen på slutoffensiven.

Det avgörande slaget utdelas kanske om en två, tre år då det yttersta beviset på att man är en modern man är att man kapar kulorna på sig själv och matar hunden med dem.

Målet uppnått.

Den vite mannen kan inte längre reproducera sig.

Om jag överdriver? Läs Niclas Vents artikel på AB:s kultursida i dag. Han menar att:

”Många män i dag mår dåligt. För framförallt de äldre beror det ofta på att de är ensamma och känslomässigt isolerade. De har helt enkelt inga kompisar. Och ju mer traditionellt maskulina deras värderingar är – ju mer de betonar autonomi och självtillräcklighet – desto mer isolerade blir de, visade sociologer vid University of Michigan i en studie tidigare i år."

En självklar första invändning är förstås att en ”traditionellt maskulin värdering” inte är att man är ”autonom” och ”självtillräcklig” – det är att man är en fungerande och bärande del i en familj.

Hela Vents text ångar av oro över att män är isolerade från andra män. De är ensamma.

Det här visar hur överhetens kulturkrig haft en sådan framgång att familj och tvåsamhet helt försvunnit ur diskussionen och frågeställningen.

Om en man är ensam och känner sig isolerad finns inte kvinnor med som en del i lösningen av problemet.

Istället ska mannen förändra sitt beteende och dela säng med andra män – sov tillsammans, fast bara som vänner då förstås. Händerna på täcket. Så gjorde Abraham Lincoln när han var ung och fattig berättar Vent för oss. Jag väntar bara på att han ska gå vidare och säga ”… och han blev ju president.

Men allt är inte elände menar Vent:

”Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att vi parallellt upplever den positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt. Män har trots allt, åtminstone i teorin, insett värdet av att själva vårda sina relationer. Män har kvinnliga kompisar. Män är närvarande föräldrar, tar pappaledigt. Män kramar andra män, ibland även utan direkt inflytande av sport och alkohol.”

Det är till att ha lågt ställda krav på män.

Ha kvinnliga kompisar och krama andra män – då når man ”mansrollens absoluta historiska höjdpunkt”. 

Män som ”närvarande föräldrar” räknar Vent också upp i sin lista över positiva faktorer.

Visst, man ser ju män gå runt med barnvagn på stan på väg till ett kafé. Även en lattepappa är en slags pappa.

Eller inte.

Föräldraskap innebär rimligen att man fostrar och är ett föredöme, att man deltar i barnens utveckling, ser till att de läser, bildar sig, man deltar i formandet – och beskyddandet.

Men den som studerar samhällsdebatten, ser att det moderna föräldraskapet mest tar sig uttryck i skrianden om: ”Men varför gör inte skolan något! Varför gör inte förskolan något! Varför finns det inga tider i ishallen! Varför ser staten och politikerna inte till att det här fungerar!”

Att tala om män som ”närvarande föräldrar” i ett samhälle där föräldraskapet överlåtits på den offentliga sektorn och staten är ju bara fånigt.

Och att tala om att ”män är ensamma” i ett samhälle där tanken på familjen som en samhällets urcell bekämpats av överheten sedan 1930-talet närmar sig ren kretinism.

Vad ska män bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Vad ska kvinnor bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Men barnen, de finns i statens förvar – förvisso inte alltid den tryggaste platsen.

Här ser vi lömskheten i kulturkriget.

Först några årtionden av kampanjer mot familjen som en plats för förtryck. En kampanj som stegrats de senaste 20 åren med bittra kvinnoromaner om usla män och än uslare förhållanden. Begränsningarna är stora hos denna genre när det gäller allmängiltighet och litterärt värde. Problemet kan i det fallet sägas vara att kulturkvinnor äktat kulturmän och mindre ljuv musik har uppstått – ur detta dras slutsatser som anses gälla för mänskligheten i stort. Den gamla vanliga förmätenheten alltså hos många i kultursfären. Och jag förstår ilskan hos kvinnor som dragits med män som ägnar sig åt ”kultur” i modern, svensk mening. Men jag ser inte poängen med att låta detta drabba det manliga släktet i sin helhet.

Parallellt med att kriget mot familjen intensifierats har lovsångerna i media ökat om ensamhushållet och singellivets fördelar har också blivit en självklarhet.

Istället för att diskutera hur tvåsamhet och familj ska kunna återuppstå hyllas ”tjejgänget” och ”killgänget” där man träffas och umgås.

I ”tjejgänget” diskuterar man alla fel hos män.

I ”killgänget” diskuterar man också alla fel hos män.

Det Vent betecknar som den ”positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt” riskerar att bli slutstationen för den västerländska civilisationen.

Det blir för få barn gjorda, och de som ändå kommer till världen fostrar staten på ett sådant sätt att det i nästa generation blir än färre födslar.

Men vi kan ju alltid öka importen.

PS. I den här texten diskuterar jag en annan av överhetens angreppslinjer på familjen; påståendet att ett samhälle där heterosexualitet dominerar skulle innebära förtryck av hbtq-personer. Det är tvärtom.

Artiklar

Karon Pettersson för den döda socialdemokratins själ till Hades

Boris Benulic

Man ska göra sin röst hörd. Men man kan väl åtminstone vänta tills man kommit i målbrottet? Karin Pettersson ser sitt partis väljarbas vanvårdas undan i äldreomsorgen. Det gäller att kvickt fixa fram en ny.

Kärnfamiljens kollaps kan ge det statsbärande partiet många nya väljare.

I framtida val kommer socialdemokraterna inte att servera valfläsk.

Det kommer istället att bli valglass.

De kommer att lova väljarna drastiskt sänkta priser på glass, godis och annat gott.

För i framtiden kommer rösträttsåldern att vara sänkt till tio år.

I alla fall om Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson får som hon vill.

Slänger de in löftet om fri Ananas-Fanta kan sossarna dessutom slippa kritik från Göran Greider enligt principen tyst min mun så får du socker.

Karon-Karins förklaring till denna önskade sänkning av rösträttsåldern är att det är barnen som lider mest:

”Unga människor i allmänhet, och som politiska subjekt i synnerhet, utmålas gärna som bortskämda snöflingor med näsan i skärmen och dålig attityd. En grupp som mest gnäller och möjligen välter en och annan staty. Och som därmed bör och kan ignoreras.

Exakt hur mycket de politiska eliterna struntar i unga blev hjärtskärande tydligt under finanskrisen. Europas geronter till statsmän och -kvinnor utformade en politik som räddade banker och pensioner och samtidigt dömde en hel generation till fattigdom.”

Innan vi går vidare, kan någon av läsarna slå en signal och be Karon-Karin berätta för Sveriges pensionärer att pensionerna tydligen är räddade – många av dem har nog antagligen inte märkt det.

Vi lever i ett Sverige där man trixar med mätningar för att visa att eleverna inte har sämre kunskaper på avgörande områden. 

Men är inte kunskap och grundläggande förmåga att orientera sig självständigt en förutsättning för att man ska rösta? (Jag anser ju att man ska ställa vida större krav än så – men det tar vi vid ett annat tillfälle.)

Det här är den logiska följden av en utveckling i socialdemokratin som inleddes kring andra världskriget. Den utgick från att den enskilde medborgaren inte var riktigt lämpad att ta hand om sig själv – och definitivt inte sina barn. Omhändertagandet skulle ske via daghem och skola – där skulle barnen bibringas kunskaper och fostran.

Kunskaper som att läsa, skriva, räkna är numera mindre viktiga än att känna, uppleva och kräva (man ska ju inte ta skit).

Barn utan grundläggande kunskaper om historia, geografi, ekonomi och fysik ska uppbådas som valboskap för att de ska kunna ge uttryck för sin fruktan för att tvingas leva på en jord som enligt Karon-Karin alltså kommer att ”koka”. Den fåniga överdriften i hennes text är ett exempel på hur sossarna och de gröna skrämmer upp barn: Vi kommer alla att dööööööö! Vi kommer att koooooka till döööööds! Hjälp! Rösta på Stefan! Han har en isklamp i bakfickan han kan kasta i det kokande vattnet.

Karin-Karin hävdar också att:

”… unga människor i dag i allt för stor utsträckning saknar politisk representation.”

Men Karin-Karon, det beror ju på att ni slagit sänder kärnfamiljen, att ni bedrivit krig mot den. I ett normalt fungerande samhälle representerar ju föräldrarna ett litet fungerande kollektiv med gemensamma intressen. Föräldrarna uttrycker barnens intressen, eftersom dessa faktiskt inte är förmögna att göra det själva på ett tillräckligt kunnigt och erfaret sätt.

När Karon-Karins stat övertagit ansvaret för barnens ”fostran” så står barnen förvisso utan politisk representation. Vad annat var att vänta än att denna stat nu också vill kommendera barnen till valurnorna; ”annars kommer ni att döööööö!”.

Ett annat märkligt påstående är följande:

”Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många andra radikala rörelser bestod till stor del av unga människor. Men i vår tid och i denna del av världen är det inte de unga som är många, utan de gamla som blir fler och fler. Det blir därmed politiskt riskfritt att strunta blankt i de yngres krav.”

Ja, men den tidiga arbetarrörelsen ställde också krav på arbetarklassen. Den sade till arbetarna, de unga arbetarna: Du skall ta ledningen och makten och därför:

”Lär dig det enklaste! Gör det nu,

ty nu är stunden här

det är aldrig försent!

Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!

Inget får hejda dig, börja nu

Allting bör du veta”.

Arbetarrörelsen krävde kunskap, disciplin och mognad  av sina medlemmar – det gällde att visa att man inte var en förvirrad, försupen hop.

Karon-Karin har inga sådana kräv. För henne räcker det att ungdomar runt om i världen skolkat från skolan på fredagarna, samt nu kastar sten och välter statyer (ofta utan att veta vilka personer statyerna föreställer).

Det räcker för att de ska få rösträtt.

Det är uppenbart att sossarna siktar på att få egen majoritet om några val. 

Först skrämmer man livet ur småttingarna och så har man importerat någon miljon människor där många är beroende av välvilja och bidrag från den som har regeringsmakten.

Godis åt barnen och året-om-ramadan-superparty åt de som kommit hit så får man 50 procent. Minst.

De generationer som byggde upp landet dör ju undan (och låter man bara bli att få fason på äldreomsorgen kan det gå fortare än väntat) – då förlorar man många väljare som varit obegripligt trogna.

Det gäller att fylla på med nytt, och de nya kan mutas med frukterna av det de föregående generationerna skapat.

Och när det tar slut?

Ja, du Karon-Karin – det är då att det är dags att du skriar: ”Hjälp, vi kommer alla att dööööööö!”

PS. Karon-Karin har redan förebådat lösningen på att många av de invandrade inte har och inte verkar vilja ha gedigna kunskaper i svenska. Det kan bli en del invändningar mot att sådana personer ska få rösträtt. Hon påpekar nämligen att:

”Den brittiske statsvetarprofessorn David Runciman har gått ännu längre och föreslagit att människor bör få rösta från sex års ålder, när de kan förväntas kunna läsa hjälpligt.”

Förväntas läsa hjälpligt kommer att definieras som förmåga att välja rätt bidragsblankett – och så var den egna majoriteten tryggad.

Kommentarer

Deponidansörer

Boris Benulic

Överhetens budskap om att katastrofen hotar och att vi måste lita på dem har förändrats något. Nu är katastrofen oundviklig. Därför ska vi än mer lita på dem. Säger de.

Det behövs två för en tango. I dag i AB är det Nina Bjjörk som bjuder upp Jonathan Jeppsson. Bilden visar vad vi förmodar är deras danslärare.

Antag att du sitter och dricker en dubbel espresso på ditt vanliga kafé. Plötsligt uppenbarar sig en uppenbart påstruken person vid ditt bord. Han tittar kritiskt på dig och din kaffekopp, tar sedan fram en fickplunta ur innandömena på sin lindrigt rena kavaj. Han sveper några rediga klunkar, suckar belåtet. Stoppar undan pluntan, fäster sina vattniga ögon på dig och börjar sluddrande föreläsa om hur farligt koffein är.

Du kommer förstås inte att fästa någon större vikt vid det han säger.

Av samma orsaker behöver du inte läsa Jonathan Jeppsons i dagarna utkomna: ”Åtta steg mot avgrunden.” 

Titeln är förvisso utmärkt. ”Åtta”, eller ”ocho”, är kanske det viktigaste steget i en tango och bygger på dissociation; att över- och underkropp rörs på ett sådant sätt att de verkar oberoende av varandra – hjärnan skiljs från stora delar av kroppen.

Ungefär så vill Jeppson att vi ska röra oss mot avgrunden.

Om jag läst boken?

Nej, men jag har läst Nina Björks hyllande recension i AB i dag, och den gör mig förvisso nyfiken på detta verk.

Men …

Så kommer jag till en redaktionell förklaring efter artikeln.

”Jonathan Jeppsson är nyhetschef på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter.”

Jag har inget behov av att läsa en bok som handlar om att ”vi – på djupet – måste omdefiniera alla värden. Synen på framsteg, utveckling, liv. Och att ett sådant förändrat synsätt likväl är värt noll och intet om vi inte också praktiskt ändrar grunderna för våra samhällen.”.

Varför skulle jag läsa en sådan bok om den är skriven av en person som är nyhetschef på Aftonbladet? Med den födkroken livnär man sig på att dagligen i en ansvarig position skapa en tidning vars innehåll bidrar till den tilltagande idiotiseringen av samhället. Man sitter i en redaktionell miljö där det produceras skvaller om ”kändisar” som i ett normalt samhälle vore okända och sensationsjournalistik om brott (såvida de inte är begångna av etniska minoriteter som ledarredaktionen funnit speciellt skyddsvärda, då skrivs det inget alls).

Arbetar man med sådant är man medskyldig till den mentala försumpning som präglar det svenska samhället. Då har man förverkat sin rätt att predika för människor om hur samhället ska bli bättre.

Men nu kanske du invänder … AB har ju också en ledarsida och kultursidor.

Och?

De är ju bara ytterligare ett verktyg för att förinta förnuftet. Kultursidorna ska sprida hopplöshet, uppgivenhet och upplösning av alla normer. 

Ledarsidorna ska förklara för oss att bara vi litar på Stefan Löfven och hans drabanter anförda av Bolund och Lövin kommer allt att gå bra.

Självklart skriver förstås en DN-skribent som Nina Björk positivt om ett verk av en nyhetschef på AB. Kollegialitet. De arbetar ju som maskar i samma avfallshög, och försöker lindra sina samveten med att säga till varandra att de bidrar till att skapa kompost av soporna.

PS. Och jo, jag kommer ändå att läsa boken – så slipper ni. Någon måste offra sig. Återkommer i ämnet.

Kurd-Kjell, Nätmagasin

Kurd-Kjell och de många mjuka männens makt

Boris Benulic

"Om en av de svenska männen på kursen sa samma saker som jag skulle de flå honom levande och sedan binda in sina kursböcker med huden. Utan att garva den först. Säger jag "korkad", "kretin" eller "idiot" tindrar de bara med ögonen mot mig och tycker jag är spännande."

Kurd-Kjells förebild Charles Bronson. Här i Sergio Leones "Once upon a time in the West".