Putintroll och science fiction

Nu är inte ens utländska makter längre intresserade av svenska kulturskribenters tjänster.

En ny stor studie publicerad i Journal of Strategic Studies visar tydligen att Aftonbladets kultursida ska ha blivit propagandacentral för Putinvänliga propagandister.
Men – det är väl inte direkt jättejättejättemånga som läser den sidan?
Man kan lätt föreställa sig samtalen på den propagandaansvariges kontor på ryska ambassaden.

Förhoppningsfull skribent:
”Goddag herr major, jag hade vägarna förbi och tänkte att jag lika gärna kunde passa på och titta in för att kvittera ut mitt arvode för den senaste artikeln.”

Förgrämd SVR-major:
(tittar mycket motvilligt upp från mappen han har framför sig och betraktar med illa dold motvilja personen framför sig och tänker: vad hände med forna tiders inflytelseagenter? De ringde och bokade tid innan de kom upp, de var välklädda och välartade – vilket väl i och för sig inte var så konstigt – det var ju män och kvinnor som hade uppdrag i staten och stora partier. Men nu – skäggiga, tatuerade, okammade och iförda trasiga blåbyxor! Som Marx påpekade – historien upprepar sig, men andra gången som fars – det här är vår tids version av matroserna på Pansarkryssaren Potemkin.)
”Välkommen. Slå er ner. Var vänlig uppdatera mig. Var publicerades den artikeln?”

Förhoppningsfull skribent:
”På Aftonbladets Kultursida. En text om hur de växande motsättningarna i Europa förebådar kapitalismens kommande sammanbrott.”

Förgrämd SVR-major:
”Låter som science fiction – hade det inte varit bättre att försöka få in den i Jules Verne-magasinet?”

Förhoppningsfull skribent:
”Men Jules Verne-magasinet lades väl ner 2010? Det är ju ingen som läser den!”

Förgrämd SVR-major:
(Sitter tyst och hoppas på att poängen ska sjunka in, betraktar skribenten mittemot som river sig i skägget med en tatuerad hand, tänker: ”Inte konstigt att de tjatar om ”Putintroll” – de ser ju ut som serveringspersonal i Bergakungens sal.” Inser till slut att skribentens förvirring inte kommer att upphöra och tar till orda.)
”Aftonbladets Kultursida har förvisso inte upphört att utkomma, men den har väl ungefär lika många läsare som Jules Verne-magasinet har i dag. Förresten – Jules Verne-magasinet har nog ändå fler – det finns de som är intresserade och den går ju att få tag på på antikvariaten.”

Förhoppningsfull skribent:
”Men var vill ni att jag ska publicera mina texter någonstans kamrat?”

Förgrämd SVR-major:
”Ingenstans. Vi har inte längre behov av era texter. De ska ju undergräva försvarsviljan och skapa varma känslor gentemot moderlandet. Mitt moderland alltså, inte ert. Tycker ni själv att det verkar finnas någon försvarsvilja att undergräva i det här landet?”

Förhoppningsfull skribent:
”Ja, men har ni inte hört på diskussionerna på Folk&Försvar. Alla partier vill rusta upp!”

Förgrämd SVR-major:
”Och? Det tycker vi är utmärkt. Er polis kan ju inte ens skydda era ambulansförare eller medborgare mot ungdomar som kastar sten, lastpallar och skjuter raketer eller sätter eld på bilar. Kan ni inte hantera den inre ordningen kan ni inte hantera yttre fiender. Spelar ingen roll hur många miljarder det satsas på försvaret. Pengar i sjön!
Blir det aktuellt med invasion har vi bestämt oss för att avdela några tulltjänstemän i St Petersburg som kommer över med kryssningsbåten. Det är sura gamla gubbar, och så drar vi in deras vodkaranson under tre dagar innan vi sätter dem på båten. Då blir de helt livsfarliga.”

Förhoppningsfull skribent:
(Har ställt sig upp med sorgsen, uppgiven min och går. Stannar i dörren och vänder sig om.)
”Men hur ska jag då försörja mig?”

Förgrämd SVR-major:
(Åter försjunken i sin mapp, svarar utan att titta upp)
”Ta ett riktigt jobb. Ni är ju klädd som en skogshuggare. Försök med parkförvaltningen”.

NOT: Om någon blir förvirrad så står ”SVR” inte för Sveriges Radio utan för ”Sluzhba Vnezjej Razvedki”)

Have your say